Vad gör du idag?

Idag slutar jag mitt jobb lite tidigare, jag ska hänga med GSHF till Svenska Mässan och skramla in pengar till demokratirörelsen i Burma. Det är ingen stor grej, två timmar av mitt liv känns som en ganska liten uppoffring. Jag är också fullt medveten om att min insats är mikroskopiskt marginell.

Men nu kommer det intressanta: Trots att mitt lilla bidrag är så obetydligt, så får jag ändå en betydligt bättre känsla inombords än om jag hade gjort nada. Denna oproportionalitet mellan insats och effekt är värd att begrunda. Det finns bland många en sorts dimmig föreställning om att cynism är smart och idealism är korkat. Det är i sig en ganska korkad föreställning.

Svenska tidningar skriver om situationen i Burma ...

Andra bloggar, om: burma, myanmar, diktatur, politik, frihet, demokrati

Skadligt Jesus-komplex

Imorgon (eller redan idag) har du chansen att visa ditt stöd för demokratirörelsen i Burma. Det anordnas demonstrationer, insamlingar och mycket annat runt om i landet. Om inte annat kan du alltid klä dig i rött, ett litet (men viktigt) bidrag till opinionsbildningen. Det kan naturligtvis kännas ganska futtigt att gå runt i en röd t-shirt eller skriva under en namninsamling i lugna, demokratiska Sverige. Vad är det för mening att göra sådant? Det som verkligen räknas är väl om man är beredd att åka dit och rent fysiskt hjälpa till, eller åtminstone ägna hela sin vakna tid åt det?

Det är en falsk och farlig motsättning, det är ju inte antingen-eller. Lite engagemang är trots allt bättre än inget alls. Och tyvärr är det ofta just inget alls som blir resultatet av det "jesus-komplex" som finns spritt i det allmänna medvetandet. Jesus eller likgiltig cyniker verkar vara de enda alternativen och eftersom det förra är omöjligt så tycker man sig vara tvungen att välja det senare.

Alltså, ha inte dåligt samvete för att du gör lite, så länge du gör något.

Läs uttalandet från ledande internationella socialdemokratiska politiker här.

Läs mer här...

andra bloggar, om: burma, myanmar, diktatur, politik, frihet, demokrati

Rapport från gränsen

Vår kamrat från GSHF, Caroline Petersson, befinner sig vid gränsen mot Burma och hjälper exilgrupperna inom demokratirörelsen. Följ arbetet på hennes blogg...

andra bloggar, om: burma, myanmar, diktatur, politik, frihet, demokrati

Burmas och vår frihet

Kampen för demokrati fortsätter i Burma. Vi kan på tryggt avstånd se dessa vanliga, enkla människor riskera sina liv för att uppnå den demokratiska rättsstatlighet som vi tar för given. Låt oss stödja frihetskampen i Burma på de sätt vi kan och för en stund begrunda vår egen lyckliga situation. Det är något att hålla i minnet i en tid då cynism, nihilism och politikerförakt blivit comme il faut.

Läs mer om Burma här eller här...

andra bloggar, om: burma, myanmar, diktatur, politik, frihet, demokrati

Moderat monopol 2

Kulturministern gör reklam för SF Bio, fingerspitzgefühl jemand? Nu ska KU ta sig en titt på saken. Föga förvånande (även om jag tycker det ropas KU-varg lite väl ofta ibland). Läs mer här...

andra bloggar, om: kultur, kulturpolitik, konst, moderaterna, film

Moderat monopol

Moderaterna har ju aldrig brytt sig så mycket om kulturpolitik. Det har mest handlat om att göra "entreprenörer" av konstnärer och minska det "byråkratiska inflytandet" (dvs. skära ner kulturstödet). Den inställningen är knappast underlig givet moderaternas nyliberala ideologi. Konst och kultur är (i likhet med alla andra mänskliga områden), inget annat än marknadsplatser, där varor köps och säljs. Utifrån en sådan förkrympt förståelse av människan och samhället är det naturligt att politik reduceras till "konkurrensutsättning".

Förra kulturministern (Minns ni henne? En av regeringens alla fem-minutersministrar) var en konsekvent representant för denna hållning. Den nuvarande verkar dock ha en något annorlunda inställning. Uppenbarligen är idealet numera monopolkapitalism. Låter det bisarrt? Ja, visst är det. Men hur ska man annars tolka det faktum att hon spelat in en reklamfilm [sic] för SF, den totalt dominerande aktören inom svensk film. Moderaterna upphör aldrig att förvåna.

andra bloggar, om: kultur, kulturpolitik, konst, moderaterna, film

Cirkulationsplats 3

Kan inte låta bli att bjuda på ett litet post scriptum till diskussionen om Vilks rondellhund, hämtat från utmärkta tv-serien Kvarteret Skatan (säsong 1 och 2 alltså, resten var inget vidare).

Diktaturens psykologi

Demonstrationerna i Burma växer nu för varje dag. Det finns fortfarande en chans för militärjuntan att klara sig lindrigt undan, genom att fly med de enorma rikedomar de bestulit folket på och leva gott på någon avlägsen del av planeten. Det vore nog det skonsammaste för alla inblandade. Tyvärr ser inte diktaturens psykologi ut så. Det verkar inte vara pengarna utan själva makten, omnipotensen, som får förtryckaren att klamra sig kvar tills det är försent. Självöverskattningen, den uppblåsta narcissismen, fördunklar diktatorernas sinnen och leder oundvikligen till deras fall. Under tiden hinner de dessvärre fördärva livet för miljoner människor.

andra bloggar, om: burma, myanmar, diktatur, politik, psykologi, demokrati

approximation om tittlådor

På sin utmärkta blogg approximation, skriver Erik Berg idag om debutantpristagarna Petra Gipp och Katarina Lundeberg från Strata arkitektur och deras skogvaktarstuga. Stugan är av modell "tittlåda", dvs. en kub med en glasad vägg (vanligtvis mot något intagande natursceneri). Dessa tittlådor (även kallade människoholkar) har blivit något av en stapelvara i glossy arkitekturmagasin, de gör sig ju mycket bra på bild.

Berg ställer sig dock frågan hur de fungerar i verkligheten. Tittlådorna delar en bristfälligt uppmärksammad likhet med mycket annan modernistisk hipster-arkitektur: den är starkt paternalistisk. Exakt "såhär" ska byggnaden användas, litet eller inget utrymme lämnas åt de boendes fantasi eller föränderliga behov.

Läs inlägget här...

andra bloggar, om: approximation, tittlådor, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Heliofili

Att man älskar solsken i ett kallt land som Sverige är ju inte så konstigt. Att just solvinkeln sedan funktionalismens intåg varit den viktigaste arkitektoniska parametern (viktigare än rumslig integrering mm) kan därför tyckas i sin ordning. Vad kan vara viktigare än att ha direkt solljus i vardagsrummet de få timmar om året då vi har direkt solljus? Ja, det är klart, det finns ju vissa människor som sätter andra saker högre, t.ex. en levande stadsmiljö, men hur många sådana konstiga typer finns det? Det överraskande svaret är: Uppenbarligen ganska många.

Som empiriska studier visar (Rådberg, Attraktiva kvarterstyper KTH, Stockholm 2000) utgör bebyggelsestruktur den tyngsta parametern i människors bostadsval. Av flerbostadshus ligger de slutna kvartersformer, som slutade byggas i och med funktionalismen, högt över funktionalismens sol-optimerande lamellhusplaner. Då har man dessutom uteslutit andra faktorer som avstånd till stadscentrum, service, handel mm. Sammanhållen kvartersstad vinner ändå på knock-out.

Det kanske inte är så konstigt när man tänker efter. Sol är ju trevligt, men vem ska sitta i vardagsrummet mitt på dagen i solskenet? Den icke-existerande hemmafrun? Och om det nu råkar vara helg och strålande solsken, varför inte ta en promenad istället för att sitta i vardagsrummet? Idag, när det finns andra botemedel mot tbc än solljus, finns ingen anledning att planera städer utifrån solvinklar.

Om inte växthuseffekten vill annorlunda så kommer Sverige att fortsätta vara ett ganska kallt och mörkt land. Solljus i all ära, men den värme som räcker längst är den som uppstår i kontakten med andra människor.


andra bloggar, om: kvarter, blandstad, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Manlig frigörelse

SvD:s serie om genuspedagogik på dagis går nu mot sitt slut. I del 4 som publiceras idag intervjuas etnologen Marie Nordberg. Enligt henne är det i fyra-femårsåldern som den kontinuerliga indoktrineringen i dualistiskt könsrollstänkande börjar få effekt. Att barnen i så stor utsträckning anpassar sig till dessa förkrympta identifikationsbilder beror på ett mycket tydligt belönings- och sanktionssystem. Det barn som inordnar sig får bekräftelse och uppskattning, det barn som bryter mot normen förlöjligas och hånas. Ansvaret är naturligtvis de vuxnas. Det är vi som accepterar eller understödjer detta sanktionssystem.

Hårdast bedöms de pojkar som bryter mot de manliga beteendereglerna. Det är inte så underligt. Det är först när männen frigör sig som de patriarkala och sexistiska förtrycksstrukturerna kan försvinna. Männens tysta och ångestladdade förhållande till manlighetens idé är förmodligen mörkrets innersta kärna. Vi måste in dit och lysa upp.

Läs mer här, här och här.

andra bloggar, om: manlighet, jämställdhet, pedagogik, dagis, barn, genus

Kvarteret som sprängdes

Något som är slående i modern stadsplanering är den fascinerande oviljan att bygga kvarter som inte är uppbrutna. Av någon obegriplig anledning måste huskroppar oundvikligen vara separerade från varandra. Detta självklara axiom inom stadsplaneringen försvårar effektivt uppkomsten av ett dynamiskt stadsliv.

Jag har många gånger försökt få ett rationellt svar på orsaken till denna arkitektoniska fobi för sammanhållna kvarter. När jag vid ett tillfälle diskuterade saken privat med en erfaren arkitekt vid Stadsbyggnadskontoret fick jag följande svar: "Ja du, det har jag också alltid undrat". Den enda förklaring han kunde komma på var att den slutna kvartersformen gör att vissa lägenheter får en sämre utsikt, vilket i sin tur skulle sänka värdet på dessa lägenheter. Den slutna formen skulle alltså leda till lägre avkastning (men därigenom samtidigt möjliggöra större social blandning). Eftersom enbart avkastningen är av intresse för byggaren skulle man därför föredra uppbrutna kvarter (varför politikerna skulle acceptera minskad social blandning är fortfarande svårförståeligt).

Detta är den enda förnuftiga förklaring jag någonsin fått. Frågan är dock om den är hållbar. Slutna kvarter borde rimligen ge en ökad exploateringsgrad, vilket ju torde vara till fromma för byggaren. Mysteriet måste följaktligen fortfarande betraktas som olöst. Funktionalismens universella lösenord "solvinkel" kan vara en förklaring, men i så fall bara på en renodlat ideologisk nivå. Varje jämförelse mellan bebyggelsestruktur och kvm-pris visar ju med all önskvärd tydlighet att slutna kvarter utklassar lamellhus vad gäller faktisk attraktivitet.

Kvartersfobin syns till exempel i arbetet med förnyelsen av Göteborgsförorten Angered. Programförslaget utgår huvudsakligen från Whites koncept och är väl... sådär. Utöver punkthus, höghus och parkeringshus planeras även några kvarter "blandstad". Naturligtvis omsorgsfullt uppbrutna. Även planerna för ny bebyggelse i Kvillebäcken, som ska ersätta några av mina favoritloppisar, visar prydligt isärplockade kvarter. I Kvillebäcken begår man också det typiska misstaget att bygga ett helt område i ett svep. Totalsanering påstås vara mer "rationellt" och det är det väl om det man önskar åstadkomma är högre avkastning för byggarna och suboptimal stadsmiljö.


andra bloggar, om: göteborg, blandstad, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Sifo schmifo

Personligen är jag ingen större vän av opinionsundersökningar, de aggregerar på ett instrumentellt sätt atomiserat individuellt tyckande. I den utsträckning deras resultat tillåts dominera diskussionen i den politiska offentligheten skulle jag till och med vilja påstå att de är kontraproduktiva för ett levande politiskt samtal.

Att vi socialdemokrater nu ”leder” överlägset är ju kul, men betyder egentligen bara att vi förmodligen skulle få fler röster om det var val idag. Att vinna valet är självklart avgörande, det är ju en förutsättning för att kunna praktisera den ideologi man omfattar. Men det är ännu mer avgörande att vi förmår fördjupa vår ideologiska analys, det är en förutsättning för att vi ska vinna den idépolitiska diskussionen. Och det är i sin tur är en förutsättning för att vi verkligen ska kunna praktisera vår ideologi, när vi väl har vunnit valet.

andra bloggar, om: opinionsundersökningar, sifo, politik, socialdemokraterna, ideologi

Cirkulationsplats 2

Nu är tydligen även al-Qaida ute efter konstnären Lars Vilks. Det var väl knappast oväntat att denna sorglustiga historia skulle ta ett varv till. Det må vara en fars, men den är likväl mycket allvarlig.

Vad vi måste hålla i minnet är att detta inte är ett utslag av en "civilisationernas kamp", vilket ibland hävdas. Nej, om något är det en kamp mellan civilisation och barbari, där eftertanke och reflektion står mot dogmatism och aggression. Men detta är inte en geografisk, kulturell eller religiös uppdelning utan en intellektuell-psykologisk. Barbariet står de hatfyllda demagogerna för, oavsett vilken nation, kultur eller religion de bekänner sig till. Adrenalinet är deras livsluft, låt oss därför sänka produktionen...

Läs mer här...

andra bloggar, om: vilks, rondellhund, religion, politik, islam, demokrati

Sjuka försäkringar 2

Del 2 av Tendens serie om det amerikanska sjukförsäkringssystemet finns nu i webbarkivet. Lyssna och bäva. Om det är vår framtid eller inte är det du som avgör. I nästa vecka kommer Tendens att köra ett reportage som ska utvärdera borgarnas första år vid makten, vad gäller vården.

andra bloggar, om: radio, sjukdom, politik, försäkringar, vård, tendens, privatisering

Lövholmen

Idag invigs Färgfabrikens nya utställning
Lövholmen - den nya svenska modellen. Föresatsen har varit att presentera grunddragen i en "ny modell som utgår från livet, de sociala behoven, vårt ökande miljömedvetande och vårt sätt att arbeta på 2000-talet". Många spännande seminarier och debatter kommer att ordnas. DN skriver här. Could be interesting... Får nog skäl att återkomma om detta.

andra bloggar, om: lövholmen, färgfabriken, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Bilkaosteori

Ny forskning visar att bilavgaser är farligt (you don't say?). Slutsatsen är att man bör minska avgaserna i städerna. Det låter bra. Men problemet är inte att det finns en tät och dynamisk innerstad. Problemet är att den moderna staden som helhet är en bilstad, där man gjort allt för att underlätta för biltrafiken. Tyvärr är det allt för få bilägare som slutar ta bilen, oavsett hur billig, enkel och snabb kollektivtrafiken blir. Biltrafiken (och avgaserna) kommer aldrig att minska om det inte blir dyrt, krångligt och långsamt att köra bil. Jag brukar tänka på det när jag passerar en central rondell här i staden, där det alltid blir kö och allmänt kaos pga alla bilar. Kaoset kanske inte är ett problem, utan en lösning...


andra bloggar, om: avgaser, bil, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur, hälsa

Genus på dagis 2

SvD fortsätter sin serie om genuspedagogik. På måndag kommer man att intervjua de barn som har gått på det legendariska dagiset Tittmyran. För tio år sedan började det. Om tio år ska det vara en självklarhet.

Läs mer här, och här.

andra bloggar, om: skola, jämställdhet, pedagogik, dagis, barn, genus

Emancipativ dagispraktik

Det är alltid lika kul att läsa om genuspedagogik på dagis. Jag har skrivit om det förut och jag skriver gärna om det igen. Det här är viktigt. Idag börjar vi med att indoktrinera barn i förtryckande könsroller. Sedan kämpar vi i åratal för att befria dem från samma könsroller. Alternativet är ju uppenbart. Arbeta målmedvetet med genuspedagogik redan från början. Det finns ingen anledning att utsätta små, försvarslösa barn för könsförtryck. Släpp dagisbarnen fria, det är höst!

andra bloggar, om: skola, jämställdhet, pedagogik, dagis, barn, genus

Den förtalade skolan

Det är skolstart och följaktligen är skolan aktuell. Det är mycket larminslag om nollning och våld i skolan. Ibland är det välgjort och kunnigt, men ofta nöjer man sig med att bekräfta skeva och förenklade föreställningar om hur skolan "är". Den svenska skolan verkar tyvärr vara ett svårdiskuterat ämne. Fördomar, generaliseringar och löst tyckande tillåts dominera debatten på ett sätt som skulle vara otänkbart om det gällde något annat område. Den som inte bara gått i skolan, utan även arbetat i den, har många gånger ett annat perspektiv än det som präglar löpsedlar och insändarsidor.

Framförallt gäller det den vanliga uppfattningen att "det blivit värre". Huruvida det verkligen "blivit värre" är en mycket komplex fråga, som inte går att avgöra på ett enkelt sätt genom att jämföra antal polisanmälningar eller liknande. Det intressanta är inte heller om det blivit värre, utan hur det ska bli bättre. I det arbetet finns det vissa saker man måste komma ihåg.

1. Idag går nästan alla barn i skolan, även de som för någon generation sedan skulle ha arbetat eller suttit på anstalt. Det är bra, men ställer också andra krav.

2. Ju färre elever det är i en klass, desto lättare är det för läraren att skapa en fungerande arbetsmiljö. En förutsättning för mindre klasser är fler lärare. En förutsättning för fler lärare är bättre arbetsvillkor.

Den som är intresserad av skolpolitik ska hålla ett öga på socialdemokraternas rådslag.

andra bloggar, om: skola, skolan, skolpolitik, nollning, mobbing, lärare

Bloggen och den plebejiska offentligheten

Jag har skrivit här ett tag nu. Det är kul. Jag hade inga stora pretentioner när jag började och det har jag fortfarande inte. Däremot har jag gjort några intressanta iakttagelser. Exempelvis när jag skulle skicka iväg mitt första inlägg genom att trycka på en knapp som det stod "publicera" på. Jag reagerade på det ordet. Det kändes opassande högtidligt och alldeles för... ja, offentligt. Det hade en air av kungörelse över sig, något anspråksfullt och förnämt. Jag minns att jag log lite överseende åt detta, att man använt sig av ett ord med en sådan nimbus, när det egentligen bara rörde sig om att ytterligare spä ut en redan oändlig ocean med ännu fler triviala tankar och reflektioner.

En annan märklig upplevelse var en fascinerade dubbelhet i vissa människors reaktioner på det faktum att jag skrev dessa små inlägg. Å ena sidan verkade de ta det hela på ett oproportionerligt stort allvar, som om det var en händelse av betydande samhällsrelevans att jag skrivit si eller så i någon notis. Å andra sidan fanns en underton av något nedlåtande alternativt generat, som de inte kunde hålla tillbaka. Som om jag tagit mig själv på för stort allvar. Att jag, förblindad av självupptagenhet, överskattade världens intresse för min person och mina åsikter. Denna dubbla reaktion gjorde mig en smula perplex. Hade jag varit en gestalt i en utvecklingsroman av Robert Musil hade jag inte blivit förvånad, men idag, i vår tid? I en tid när BB lägger ut foton av nyfödda på internet, när man inte kan gå på en fest utan att minst två personer noggrant dokumenterar minsta rörelse man gör och sedan taggar fotona på facebook dagen efter (yep, jag har gått ur). När man planerar att installera webkameror i kistor. I denna tid skulle någon få för sig att det var något märkvärdigt med att skriva i en obetydlig blogg? Obegripligt.

Häromdagen hittade jag dock en ingång till denna enigmatiska dubbelhet. Vad jag tror det handlar om är responsen från ett medvetande som låst sig vid ett plebicitärt offentlighetsbegrepp och inte kan ta in betydelsen av att den tekniska utvecklingen möjliggjort en intensifiering och utbredning av den plebejiska offentligheten (plebs används alltså här i dess pejorativa respektive neutrala betydelse, jfr Habermas, Borgerlig offentlighet). Detta medvetande utgår naivt från att det bara finns en sorts offentlighet, massans offentlighet. Reaktionen jag mött blir då genast mer begriplig. Den plebicitära offentligheten, masskommunikationens monologa offentlighet, har en tydlig, hierarkisk struktur. Ett fåtal avsändare, experter eller exceptionella personligheter, producerar åsikter som den mediatiserade publiken passivt konsumerar. Att i en sådan offentlighet själv bidra med synpunkter möter direkt två invändningar. Är du en expert? Har du en publik? I grund och botten den arkaiska frågeställningen, vem tror du att du är?

Massans offentlighet är dock inte den enda. Den plebejiska offentligheten har en annan och mycket mer otydlig, nästan kaotisk, struktur. Tankar och resonemang flyter omkring i en osorterad, och i någon mening gränslös, kommunikationsgemenskap. "Gemenskap" måste naturligtvis i detta sammanhang förstås i mycket svag mening, utan de traditionella etiska konnotationerna. Det är inte heller möjligt att tillskriva den plebejiska offentligheten en otvetydig emancipativ effekt, även om den naturligtvis besitter sådana resurser. Den är helt enkelt en av flera offentlighetstyper som samexisterar i det senmoderna samhället. På samma sätt som en person kan agera såväl i det politiska systemet, qua byråkrat, som i en politisk offentlighet, qua medborgare (jfr Kant, Vad är upplysning?), så kan en medborgare agera i flera olika offentligheter. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Så alla ni bloggare med få eller inga läsare, som skriver inlägg efter inlägg utan några kommentarer, sträck på er! I salute you! Missaktningen ni möter är endast ett uttryck för det snöpta självmedvetandet hos en till konsument och massmänniska reducerad medborgare. Ni är alla delar av en gränslös kommunikationsgemenskap, ni bidrar alla till en levande plebejisk offentlighet. Och även om era bidrag inte lyckas frigöra några emancipativ resurser, vad är alternativet? Att hålla tyst och slå på tv:n?

andra bloggar, om: bloggar, blogg, offentlighet, media, habermas, kant

Jankowitz

Kvarteret Jankowitz i stadsdelen Stampen i Göteborg åskådliggör på ett träffande sätt den nuvarande urbana situationen i Sverige. Jankowitz framhålls från politiskt håll som ett framgångsrikt exempel på förtätning. Byggherren (PEAB) har i ett reklamblad kallat kvarteret för "vårt bidrag till den levande staden". Projektet blev förvisso dyrare än beräknat, delvis på grund av diverse avancerade it-lösningar (kameraövervakad port mm), och antalet hyresrätter blev inte så stort som det var tänkt. Men ändå. Här kom framtiden. Den levande staden.

Resultatet ställer oss inför en mängd svåra frågor. För mig personligen är problemet att jag fylls av ett direkt fysiskt illamående och en sorgsen vrede när jag ser Jankowitz. Rent intellektuellt förstår jag naturligtvis att en sådan upplevelse inte är objektiv och att alla som ser vad jag ser inte nödvändigtvis känner samma sak. Funktionalismens naiva arkitektoniska biologism är ohållbar. Folk är olika, det finns säkert många som tycker det här är bra, till och med vackert. Vad vet jag. Men det är ändå märkligt hur motbjudande detta oansenliga kvarter är. Det finns ju så mycket misantropisk arkitektur och stadsplanering, och likväl är det något särskilt med Jankowitz.

Följ med mig på en tur och se vad ni tycker. Vi börjar på baksidan som vänder sig mot en pittoresk liten å. Vi ställer oss vid ingången.




Vi ser en grind och vad som torde vara ventilationen till garaget, som ligger under jord. Lägg märke till fasadteglet, det är något märkligt med det, inte sant?




Kvarteret skyddas, oklart mot vad, av buskar och en mur (som inte fanns med på prospektet).




Murens baksida är intressant. Något säger mig att detta är en nyckel för att förstå vår tid och dess arkitektur.




När PEABs reklamare säger att det här är deras bidrag till den levande staden, så måste det ju vara en sorts ironi. En vemodig cynism. Bakom stålblanka leenden och ljusblå slipsar.




På vissa ställen ersätts muren av staket, för att släppa in ljus till källaren. Det här är lika viktigt som murens baksida. Det här säger verkligen något om vår tid. Problemet är bara att det säger det så långtråkigt att ingen lyssnar.




Lägg märke till att man valt samma järnstaket till balkongerna som till muren. Här är ironin (alternativt cynismen) uppenbar. Vad säger du Raattamaa? Tektonisk närvaro, ärlig gestaltning, befriande konsekvens? Tja, kanske det. Själv saknar jag ord. Min själ förstummas.




Här är ingången. Nu kom jag på vad det är med det där teglet. Det ser ju ut som i Kvinnofängelset. Specialimporterat från Australien?




Ja, det är naturligtvis mer än bara teglet som bidrar till den känslan...




Rastgården.




Vem planterar dessa buskar? Vem klipper dessa små gräsmattor? Vem hjälper oss att hålla världen på armlängds avstånd?




Det här är inte framtiden, det var framtiden.



Det får avsluta vår lilla rundvandring. På andra sidan ån bygger man kvarteret Venus i samma stil, men större, mycket större. Folk är olika, vi ser olika saker. När jag ser Jankowitz ser jag ett problem. Ett politiskt problem. Vad ser du?



andra bloggar, om: jankowitz, peab, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Sjuka försäkringar

Radioprogrammet Tendens kör just nu en serie i två delar om vad som händer när man säljer ut vården och lämnar över samhällsansvar till privata vinstintressen. Måste höras! Del 1 finns i SR:s webbarkiv.Del 2 sänds på P1 onsdag kl 11.03-11.33, repris onsdag kl 20.03 + torsdag 23.30.

andra bloggar, om: radio, sjukdom, politik, försäkringar, vård, tendens, privatisering

Cirkulationsplats

Jag har haft svårt att engagera mig i rondellhundsfrågan. Eller rättare sagt, jag har haft svårt att ta den på allvar eftersom hela situationen är så löjlig. Men tydligen är det på allvar, så låt gå.

1. Först och främst måste man förstå att Vilks konstverk är något mer än bara en nidteckning av profeten. För varje varv i den politisk-mediala rondellen blir den konceptuella dimensionen av Vilks verk allt tydligare och allt rikare (vilket han själv lustigt nog inte verkar förstå). Vilks gjorde inget fel, tvärtom. Även en medioker konstnär kan uppenbarligen skapa intressant konst. Hade det bara varit en nidteckning hade det bara varit ohövligt och destruktivt. Att något är ohövligt och destruktivt betyder dock inte med nödvändighet att det bör förbjudas.

2. Diverse institutioner ville inte ställa ut Vilks konstverk. Deras undanflykter är inte trovärdiga. Den verkliga förklaringen är förmodligen att de är principlösa ynkryggar, men det får man ju vara. Så de gjorde inget fel.

3. En del tidningar publicerade konstverket. Utan tvekan journalistiskt befogat. De gjorde inte heller något fel.

4. En del människor upplevde sig kränkta av detta. Bland dessa finns inte bara religiösa extremister utan även många moderata troende. De protesterar alltså. Extremisterna genom att bränna saker och de moderata genom att skriva insändare. Extremisterna är förstås ute och cyklar men det kan knappast överraska någon. Extremister är ju sällan särskilt hemula. De moderata å andra sidan gör inget fel. Så länge man respekterar de demokratiska spelreglerna har man yttrandefrihet, det gäller även troende.

5. Ett antal regeringar i olika diktaturer protesterar. Det är lätt att misstro deras avsikter men de har självklart rätt att protestera. De gör inget fel i just den här frågan. Att kraven på censur är bisarra och tossiga är en annan sak.

6. Reinfeldt tar emot ambassadörerna för att diskutera frågan. Diplomatiskt påkallat, utan tvivel. Han gör inget fel. Skulle han på minsta sätt kompromissa med demokratins ideal vore det en förbrytelse. Men det kommer han med all säkerhet inte att göra.

7. Så här fungerar en demokrati, det är bara att vänja sig.

8. Det enda som är verkligt allvarligt är mordhoten mot Vilks. Enskilda personer är mer sårbara än institutioner, de kan hotas och skrämmas mer effektivt. Och vi andra blir lite mer rädda. Det är så demokratier dör. Inte genom hetsiga diskussioner och vilda debatter, utan genom rädsla och tystnad.

andra bloggar, om: vilks, rondellhund, religion, politik, islam, demokrati

Populärt eller bara realistiskt?

Unga människor i Stockholm föredrar närförort kan man läsa i DN. Närförorten har blivit "populär". Detta baseras på att fler människor i åldern 18-34 år nu väljer närförort som önskemål, tidigare har alltid innerstan stått högst på listan. Hur kommer det sig? Det finns i huvudsak två motstridiga sätt att förklara detta på.

1. Preferenserna har förändrats. Grönt är det nya svart.
Nja, "närförorterna" är områden som Hammarby Sjöstad och Liljeholmen. Statistiken visar ju samtidigt att folk undviker ytterförorten, vilket de inte hade gjort om de helt plötsligt blivit skogsmullar.

2. Kötiden till innerstan är över tio år. Realism är det nya svart.
Tja, kvm-priserna talar fortfarande sitt tydliga språk, i innerstan närmar man sig nu 60.000 kr strecket. Naturligtvis fortsätter man då att förtäta och det är bra. Men det är uppenbart att innerstan inte bara behöver förtätas, utan även utvidgas. Då kommer "närförort" att bli ett verkligt populärt alternativ och inte bara ett realistiskt.

andra bloggar, om: stockholm, förort, bostad, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Regeringskaos

Jaha, så var det dags igen. Det är nu uppenbart för alla, (till och med DN) att Reinfeldt inte klarar av att hålla ihop en regering. Nu ska Tolgfors ta över. Vi får se hur länge han sitter. Kaoset skulle kunna vara skrattretande om det inte vore för att det faktiskt rör sig om vårt lands ledning. En regering är inte någon lokal frimärkssamlarförening, där bråk, avhopp och intriger inte gör någon skada för resten av samhället. Framtiden får utvisa om regeringen klarar av att skärpa till sig.

andra bloggar, om: moderaterna, regeringen, politik

First we take Stockholm...

Enligt Sifo är nu ordningen återställd i Stockholm. Socialdemokraterna har hämtat in hela valförlusten och oppositionen skulle ta över makten om det var val idag. Det är inget konstigt. Valförlusten var en markering från väljarna att de ville ha ett mer nyskapande och mindre toppstyrt socialdemokratiskt parti, inte att de vill ha en borgerlig regering. Därför pyser luften nu ut ur den blå ballongen. Det är bra. Men vi socialdemokrater måste fortfarande ta väljarnas markering på allvar. Vi måste förnya och demokratisera vårt parti. Visst är det viktigt att vinna valet 2010. Men det är ännu viktigare att vinna den ideologiska kampen. Där har vi mycket kvar att göra.

andra bloggar, om: stockholm, sifo, politik, socialdemokraterna, ideologi

Nancy Fraser

Läser för tillfället "Den radikala fantasin" av den amerikanska filosofen Nancy Fraser från 2003 (Daidalos). Den är en samling kortare uppsatser från 80-90-talen som ger en mycket pedagogisk ingång till Frasers politiska och feministiska filosofi. Teoretiskt ligger hon nära Habermas (närmare än hon ger sken av) men kopplar ihop den kritiska teorin med en feministisk analys (vilket i stort sett saknas hos JH). Hon är inte helt avvisande gentemot det identitetspolitiska erkännandeparadigmet men belyser på ett förtjänstfullt sätt vilka svagheter och faror som en sådan ansats för med sig, vilket jag skrivit om tidigare.

Alla som är intresserade av socialdemokratisk idéutveckling och feministisk teoribildning (eller bara undrar var Katrine Kielos får allt ifrån) borde läsa den här boken.

andra bloggar, om: fraser, filosofi, politik, socialdemokraterna, feminism, habermas, katrine kielos