Kvarteret Jankowitz i stadsdelen Stampen i Göteborg åskådliggör på ett träffande sätt den nuvarande urbana situationen i Sverige. Jankowitz framhålls från politiskt håll som ett framgångsrikt exempel på förtätning. Byggherren (PEAB) har i ett reklamblad kallat kvarteret för
"vårt bidrag till den levande staden". Projektet blev förvisso dyrare än beräknat, delvis på grund av diverse avancerade it-lösningar (kameraövervakad port mm), och antalet hyresrätter blev inte så stort som det var tänkt. Men ändå. Här kom framtiden. Den levande staden.
Resultatet ställer oss inför en mängd svåra frågor. För mig personligen är problemet att jag fylls av ett direkt fysiskt illamående och en sorgsen vrede när jag ser Jankowitz. Rent intellektuellt förstår jag naturligtvis att en sådan upplevelse inte är objektiv och att alla som ser vad jag ser inte nödvändigtvis känner samma sak. Funktionalismens naiva arkitektoniska biologism är ohållbar. Folk är olika, det finns säkert många som tycker det här är bra, till och med vackert. Vad vet jag. Men det är ändå märkligt hur motbjudande detta oansenliga kvarter är. Det finns ju så mycket misantropisk arkitektur och stadsplanering, och likväl är det något särskilt med Jankowitz.
Följ med mig på en tur och se vad ni tycker. Vi börjar på baksidan som vänder sig mot en pittoresk liten å. Vi ställer oss vid ingången.

Vi ser en grind och vad som torde vara ventilationen till garaget, som ligger under jord. Lägg märke till fasadteglet, det är något märkligt med det, inte sant?

Kvarteret skyddas, oklart mot vad, av buskar och en mur (som inte fanns med på prospektet).

Murens baksida är intressant. Något säger mig att detta är en nyckel för att förstå vår tid och dess arkitektur.

När PEABs reklamare säger att det här är deras bidrag till den levande staden, så måste det ju vara en sorts ironi. En vemodig cynism. Bakom stålblanka leenden och ljusblå slipsar.

På vissa ställen ersätts muren av staket, för att släppa in ljus till källaren. Det här är lika viktigt som murens baksida. Det här säger verkligen något om vår tid. Problemet är bara att det säger det så långtråkigt att ingen lyssnar.

Lägg märke till att man valt samma järnstaket till balkongerna som till muren. Här är ironin (alternativt cynismen) uppenbar. Vad säger du Raattamaa? Tektonisk närvaro, ärlig gestaltning, befriande konsekvens? Tja, kanske det. Själv saknar jag ord. Min själ förstummas.

Här är ingången. Nu kom jag på vad det är med det där teglet. Det ser ju ut som i
Kvinnofängelset. Specialimporterat från Australien?

Ja, det är naturligtvis mer än bara teglet som bidrar till den känslan...

Rastgården.

Vem planterar dessa buskar? Vem klipper dessa små gräsmattor? Vem hjälper oss att hålla världen på armlängds avstånd?
Det här är inte framtiden, det var framtiden.
Det får avsluta vår lilla rundvandring. På andra sidan ån bygger man kvarteret Venus i samma stil, men större, mycket större. Folk är olika, vi ser olika saker. När jag ser Jankowitz ser jag ett problem. Ett politiskt problem. Vad ser du?
andra
bloggar, om:
jankowitz,
peab,
stadsplanering,
stadsbyggnad,
arkitektur