Hiatus

Jag byter kontinent och kommer inte att uppdatera bloggen på ett tag. Arkivet är som vanligt öppet att botanisera i. Vi hörs en bit in i november. Ciao!

Proletär pedagogik

Arbetarrörelsen har en lång och stolt folkbildningstradition. Frågan är hur denna tradition står sig idag. För den som kommer in i rörelsen från ett akademiskt håll och är indoktrinerad i en borgerlig bildningstradition kan det första mötet med den pedagogiska metodiken vara omtumlande. Arbetarrörelsens pedagogiska perspektiv är som bäst emancipativt och horisontvidgande, som sämst elitistiskt och populistiskt på samma gång. Den "proletära pedagogiken" är en oerhört sammansatt och svårfångad diskurs. Egentligen rör det sig väl snarare om en rad korsande diskurser, en komplicerad väv av mer eller mindre grumliga föreställningar och praktiker, som det är mycket svårt att få något grepp om. Men jag ska göra ett försök.

Det tydligaste draget i den proletära pedagogiken är fobin mot allt som ger sken av att vara pretentiöst. Lägg märke till att jag säger "ger sken av", för detta har inget att göra med huruvida något verkligen är pretentiöst eller inte. Det viktiga är att det inte framstår som pretentiöst. Allt som görs, oavsett om det är grupparbeten, föreläsningar eller diskussioner, måste framstå som opretentiösa, som om de råkar ha uppkommit av en slump. Anledningen är troligen den, inte helt oberättigade, föreställningen att arbetare i gemen lider av bildningskomplex. De är inte vana vid den pedagogiska situationens "intellektuella socialitet" och blir därför osäkra och rädda. Att få situationen att kännas så vardaglig och lättsam som möjligt är ett försök att undkomma detta hinder. Det här knepet, att "ta ner" situationen, är nästan alltid bra. Men det kan leda till problem.

Den "opretentiösa diskursen" kan nämligen göra det lätt för lata och okunniga pedagoger att ursäkta ett hafsigt och slarvigt jobb. Att inte kräva ansträngning eller förberedelse av deltagarna är en sak, att inte kräva det av sig själv som pedagog är något annat. Det leder i slutändan till en nivellering av själva begreppet folkbildning. Tar man på sig rollen som pedagog tar man också på sig ett ansvar. Man måste inte vara "expert", men man måste ta det man gör på allvar. Att utan förberedelser och ett minimum av pedagogisk reflektion ställa sig upp och flumma är en ren förolämpning mot deltagarna. Huruvida deltagarna märker det eller inte har inte med saken att göra.

Att börja med att deklarera att man inte förberett något är måhända ärligare, men lika illa. Den ende som med gott samvete kan säga att den inte föreberett något och bara tänkte blaja lite, är den som förberett sig minutiöst. Endast den som underkastat sig en rigorös planering har friheten att spexa och vara "flexibel". Den som tror att det räcker med att namedroppa lite och smurfa loss om ditten och datten, är inte bara intellektuellt ohederlig utan en demokratins dödgrävare. Det paradoxala resultatet av den psudo-demokratiska viljan att inte "planera sönder allt" blir vanligtvis att snacksaliga och förmätna krumelurer lägger beslag på allt tal- och tankeutrymme.

Ett annat återkommande problem uppstår på grund av den "affirmativa diskursens" starka grepp om den proletära pedagogiken. Den principiella utgångspunkten är att tankar och idéer som slängs fram inte ska kritiseras utan affirmeras. Bakgrunden är förmodligen återigen föreställningen om arbetarens bildningskomplex. Det är viktigt att skapa ett "tillåtande klimat", så att osäkra individer stimuleras att komma fram med synpunkter och hypoteser och våga pröva tankens vingar. I grunden är detta bra och en förutsättning för varje pedagogik med emancipativa anspråk. Risken är naturligtvis att denna affirmativa omsorg, för långt driven, kan komma att motverka sitt egentliga syfte. Bristen på kritik och ifrågasättande gynnar de mest konventionella och fördomsfulla tolkningarna. Förtigs motargumenten omöjliggörs kunskapsbildningens grundläggande dialektik. Resultatet blir parallella, statiska och bristfälliga analyser autistiskt inneslutna i sig själva. Den affirmativa omsorgen borde ju dessutom endast ha sitt berättigande i förhållande till deltagarna. Den kan rimligen inte omfatta pedagogen själv.

På grund av den proletära pedagogikens vilja att bryta hierarkier framstår (och framställer sig) pedagogen dock ofta som "en i gänget". Detta är en strategi som kan ha sina poänger, men som förutsätter ansvarsmedvetna pedagoger. Kombinationen av affirmativ diskurs och upplöst hierarki ger ansvarslösa pedagoger carte blanche att pådyvla gruppen alla möjliga, mer eller mindre genomtänkta, åsikter. De som inte håller med håller tyst, för att inte vara "okamratliga". De som håller med känner sig bekräftade och de osäkra tror på det som sägs eftersom ingen invänder. Ibland undrar jag om det inte ligger en form av klassförakt bakom det pedagogiska slarvet. Jag kan inte tänka mig att man skulle förhålla sig lika lättsinnigt till en föreläsning inför en grupp professorer, eller riksdagsmän, som man nu ofta gör inför grupper av "enkelt folk".

Har då folkbildningen och den proletära pedagogiken någon framtid? Det har den i allra högsta grad. Men det förutsätter en viss ansvarskänsla hos den som tar på sig rollen som pedagog. Att få privilegiet att medverka i arbetarrörelsens folkbildningsprojekt är något att känna djup tacksamhet för, det är något mycket vackert som man får bli en del av. Inser man värdet av det så tror och hoppas jag att man skärper sig. Gör man inte det så ska någon annan ta över.

Andra bloggar, om: ideologi, socialdemokraterna, pedagogik, folkbildning, arbetarklass

Vad gör Bildt för Burma?

Svenska Burmakommittén kräver idag, tillsammans med premiärministern i Burmas exilregering, att regeringen och utrikesminister Carl Bildt går från ord till handling i kampen mot militärdiktaturen i Burma. De säger sig ha fått indikationer på att Sveriges regering bromsar ett tydligare ställningstagande mot regimen. Jag hoppas i likhet med dem att detta inte stämmer. Carl Bildt har hur som helst nu ett ypperligt tillfälle att bättra på sitt, inte helt obefläckade, rykte som oförvitlig förkämpe för frihet och demokrati. Vi är många som önskar att han tar den chansen.

andra bloggar, om: burma, myanmar, diktatur, politik, frihet, demokrati

Marknadsurbanism

Jerker Söderlind, forskare vid KTH, är alltid lika rolig och uppslagsrik. I septembernumret av Arkitekten har han ett lite skruvat inlägg om något han kallar "marknadsurbanism". Även om Söderlind anammar en naiv liberal-utilitaristisk utgångspunkt så får man nog ändå säga att han i det stora hela hamnar rätt. Produktionen av bostäder och stadsmiljöer måste rättas efter befolkningens preferenser, inte efter de estetiska eller finansiella preferenserna hos arkitekter och byggbolag. Enligt Söderlind är detta inte en socialistisk utopi, utan en marknadsekonomiskt rationell analys. Det vore roligt om han hade rätt. Om det här är receptet för framtidens soppkök så ge mig en skål. Pronto!

Andra bloggar, om: söderlind, marknadsurbanism, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Affischer och bidrag

I början av veckan kunde vi läsa att det framför allt är de stora skivbolagen som står för den olagliga affischeringen. Multinationella konglomerat som skickar ut tonåringar på stan för att begå brott, som de får böter och prickar för. Ibland betalar företagen böterna men prickarna fastnar på kidsen. Att blanda ihop dessa kommersiella jättar med kämpande, fria teaterföreningar, småskalig klubbverksamhet och okända garageband är inte rimligt. Det civila samhällets ideella aktivitet drunknar i det ekonomiska systemets störtflod av aggressiv marknadsföring. Här i Göteborg har man ett något mer upplyst förhållningssätt. Här försöker man genom dialog och funktionella alternativ styra upp situationen. Taktiken att, som i Stockholm, hota med indragna kulturbidrag om man affischerar olagligt slår ju mot helt fel aktörer.

Det är ju uppenbart vad man borde göra istället. Tillåt endast de som får kulturbidrag att affischera fritt. NRJ och resten av packet får snällt betala om de ska ha upp sina budskap. Alltså: Gratis för småfolket, dyrt för jättarna.

Andra bloggar, om: affischering, reklam, offentlighet, kommersialism, kultur, politik

Ideologi kontra floskelogi

Igår var det ideologisk afton på ABF. Chefsideologen Ann-Marie Lindgren från Tankesmedjan berättade om nyutgåvan av "Vad är socialdemokrati". Ett tjugotal intresserade hade samlats. Publikens sammansättning speglade medlemsstrukturen ganska väl, i stort sett bara äldre herrar som inte ens hade artigheten att formulera sina utdragna anföranden som frågor. Efter två timmars filibustrande hade följande sofistikerade analys utkristalliserat sig: Nyliberalism är ond, traditionell välfärdspolitik är god. Onekligen ett imponerade resultat.

Missförstå mig inte, jag är också emot nyliberalism och för traditionell välfärdspolitik men... kom igen! Det kan ju knappast vara den mest kontroversiella och intressanta diskussionen i ett internt sosseforum. Till slut kände jag mig tvungen att väcka frågan om det inte var ett problem att sakfrågorna så ofta (alltid) ställer sig i vägen för en verkligt ideologisk diskussion inom partiet. En stor del av dagens arbetarklass är ju mer petite bourgeoisie än traditionell arbetarklass. Tack vare arbetarrörelsens kamp har många jobbare numera en ekonomisk trygghet som möjliggör en avancerad lyxkonsumtion. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. Tack vare arbetarrörelsens kamp har befolkningens utbildningsnivå höjts. Arbetarnas söner och döttrar har blivit akademiker. Det påverkar naturligtvis deras klassmedvetande. De befinner sig i en annan mental verklighet. Insikten att arbetarklassens sköna, nya värld vilar på den välfärdsgrund som arbetarrörelsen byggt blir allt suddigare för varje ny generation.

Enkelt uttryckt finns det två sätt att förhålla sig till denna utveckling. Antingen kör vi business as usual och hoppas på att borgarna vräker ner arbetarklassen till dess tidigare ekonomiska och utbildningsmässiga nivå, så att de återfår sitt klassmedvetande. Risken om man väljer denna strategi är förstås att borgarna istället skapar ett två-tredjedelssamhälle och spelar ut en förborgerligad arbetarklass mot en tuktad underklass. Alltså precis det de håller på med.

Det andra alternativet är att inse att vi inte längre enbart kan förlita oss på en materiell lojalitet gentemot det solidariska välfärdssamhället utan även arbetar ideologiskt för att skapa en intellektuell lojalitet. Problemet med det är förstås att det då inte räcker med förtuggade floskler om frihet, jämlikhet och solidaritet. Dessa begrepp är ju inte floskler i sig själva, men de blir det i munnen på någon som inte kan föra ett intellektuellt resonemang om dem. Kan vi det? Om vi inte kan det så kanske det börjar bli dags att göra något åt det.

Hurra! Alla tyckte detta var lysande. Absolut, vi måste ha mer ideologiska diskussioner. Inte nu förstås, men någon annan gång. Det borde någon verkligen göra något åt. Att de själva, som medlemmar, skulle ha något sorts ansvar för detta föll dem inte in. Istället uttryckte man missnöje med att partitopparna inte var ute i föreningarna och talade, "som förr i tiden". Jag ska inte påstå att det inte vore intressant att höra Mona Sahlin fördjupa sig i ämnen som historiematerialism eller revisionistisk marxism. Tvärtom, det vore mycket... intressant. Men vore det inte mer intressant om vi själva talade om det?

Jag är socialdemokrat eftersom jag är övertygad om att den grundläggande socialdemokratiska samhällsanalysen, dvs. vår ideologi, är överlägsen alla andra. Men hur kan jag veta det om jag inte ständigt diskuterar den, prövar den och reflekterar kring den?

Andra bloggar, om: ideologi, socialdemokraterna, abf, socialism, arbetarklass

Våldsmyten

Det bor sex miljarder människor i världen, nio miljoner människor i Sverige. Det finns 365 dagar på året. Det betyder att det kommer att hända väldigt mycket under ett år. Många bra saker och många dåliga saker. De dåliga sakerna är inte fler, men det är de som blir nyheter. Det är inte konstigt. Men vi måste komma ihåg det.

Så fort det händer något tragiskt, som till exempel att en ung pojke sparkas ihjäl, är det lätt att fråga sig vad det är för värld man lever i. Svaret är: Ungefär samma som vi alltid levt i. Till skillnad från en del andra företeelser är våld ett relativt konstant fenomen i våra samhällen, det är bara verktygen och tillvägagångssätten som skiftar.

Lika konstant är det förtvivlade och krampaktiga förbannandet av samtiden, som ju alltid är ur led. I alla tider, och särskilt påtagligt under modern tid, har samhället varit på väg käpprätt åt helvete. Det kan vara på två sätt med det. Man kan ju ha haft rätt hela tiden och då har det verkligen blivit sämre och sämre. Civilisationens historia kanske är en djupt tragisk Verfallsgeschichte. Kanske.

Eller så har populärpessimismen fel, kanske överdriver den samhällets djävlighet och människosläktets urartning. Det första alternativet är det mest bekväma. Det andra är det mest sannolika. Jag väljer det andra. Låt oss målmedvetet och metodiskt försöka förändra världen till det bättre, istället för att, i skydd av en tröstlös pessimism, ge den cyniska likgiltighetens aggressiva intolerans fritt spelrum.

Andra bloggar, om: våld, nyheter, media, zeitgeist, pessimism, populism

Cykelskola III

Lektion 3: Hell Kyklos!

En verklig cyklist söker outtröttligt leva i enlighet med de kosmiska krafter som redan Tegnér såg manifesterade i cykeln: det Sanna, det Rätta och det Sköna. Låt oss lyda hans uppmaning att fatta all sanning, våga all rätt och bilda det sköna med glädje i vår cykling. Detta kan naturligtvis göras på oändligt många sätt.

Begrunda exempelvis de kulörta lyktor som finns spridda längs vår cykelväg. Många cykelburna njuter av deras färgprakt och lustiga blinkande men tänker inte djupare än så. Den sanne cyklisten kan fortfarande glädjas åt de polykroma fyrverkerierna, men ser också i sin visdom ett underliggande mönster framträda. Ett mönster som, likt ett kategoriskt imperativ, ofrånkomligen styr den sanne cyklisten. Det är genom att respektera dessa juridiska och moraliska lagar som vår cykling kan ingå en harmonisk förening med det Eviga.

Andra bloggar, om: cykel, trafik, moral, transport, civilisation, kultur

Cykelskola II

Lektion 2: Bilister

Bilen är ju som vi vet den kanske mest vederstyggliga förstörelsemaskin som någonsin koncipierats. En rimlig och balanserad bedömning ger vid handen att bilen är en ondskefull och dödsbringande demon. Kontrasten gentemot cykeln, denna oomtvistade symbol för godhet och upplysning, är uppenbar. De kuvade själar som, förmodligen på grund av alienation och modfällt självförakt, underkastat sig bilens tyranni är dock inte våra fiender. Tvärtom, dessa oljebaronernas livegna måste vi se, inte som motståndare, utan som framtida cykelbröder och cykelsystrar. Låt oss därför visa välvilja och hänsyn gentemot dessa förtrampade. Förr eller senare kommer de att komma till insikt.

Lagen ger dessutom faktiskt bilister företräde i många situationer. Till exempel där cykelväg korsar körbana. Det kan förstås kännas godtyckligt och kontraintuitivt men så är det. Låt oss respektera det. I motsats till vad många bilister tror har vi dock rätt att köra om bilar på höger sida, något som ofta kommer till användning vid köbildning inne i staden. Vi har också rätt att nyttja körbanan, även om det finns cykelväg, om det innebär en kortare resväg och vi iakttar försiktighet.

Andra bloggar, om: cykel, trafik, bil, transport, civilisation, kultur

Cykelskola I

Som cyklist tillhör du en celeber skara av sofistikerade människor. Cykeln är ju det i särklass mest civiliserade fortskaffningsmedlet och därigenom naturligtvis det självklara valet för varje smakfull resenär. Det är följaktligen inte underligt att allt fler önskar bli cyklister. Det räcker dock inte enbart att äga och bruka detta snillrika fordon för att man ska räknas som en sann cyklist. Vissa grundläggande insikter i hur cykeln bör användas måste till. Följande cykelskola kommer att bistå med detta.

Lektion 1: Fotgängare

När du susat fram på din stolta springare har du kanske lagt märke till de suddiga konturerna av de märkliga varelser som vi kallar fotgängare. Deras irrationella rörelsemönster och världsfrånvända medvetande har säkerligen många gånger förhindrat och försinkat din resplan. Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa varelser faktiskt är människor, trots att de inte cyklar. Jag förstår att detta känns förvånande men så är det faktiskt. Eftersom de är icke-cyklister kan vi dock inte ställa samma krav på dem som vi gör på oss själva. Det är alltså upp till oss cyklister att anpassa oss till dem, inte tvärtom. När du kommer i närheten av en fotgängare bör du alltså sänka farten samt gärna markera din närvaro med ett vänligt pling. Att tvärbromsa bakom fotgängaren och sedan frenetiskt slå på ringklockan, alternativt i hög fart demonstrativt kasta sig förbi, är helt förkastligt och kan bara tyda på en av två saker. Antingen att du bekänner dig till en mycket naiv form av trafikfilosofisk solipsism, eller att du helt enkelt är en brutal och okänslig tölp.

Andra bloggar, om: cykel, trafik, fotgängare, transport, civilisation, kultur

Sjuka försäkringar 3

Michael Moores film Sicko har premiär i dagarna. Den är bra, även om MM som vanligt gör det lite för lätt för sig ibland och hans stil tenderar att bli lite tv-shoppig. Som debattinlägg är det dock helt lysande. Hey, han får till och med SvD att ta sin hand från privatiserad sjukvård, bara en sådan sak... Gå och se Sicko, den kommer att förändra din världsbild en smula.

Läs mer om sjuka försäkringar här...

andra bloggar, om: sicko, sjukdom, politik, försäkringar, vård, michael moore, privatisering

God Morgan

Morgan Johansson, som alltid klok och välartikulerad, varnar idag för det aggressiva religiösa flummeriets utbredning inom EU. Tillsammans med Christer Sturmark (ordf. i Humanisterna) diskuterar han den rapport som idag avhandlas av Europarådet där en oroande utveckling beskrivs. De religiösa mörkermännen vill ersätta upplyst och rationell diskursbildning med dogmatiska fördomar.

De som av någon personlig anledning väljer att tro på Gud, Allah, Jultomten, Kosmoskatten eller Gammelsmurfen, har naturligtvis rätt att göra det. Man får vara irrationell och tossig, det är faktiskt helt OK. Det är till och med OK att gå runt och missionera sin absurda idé. Jag, som ateist, blir faktiskt inte "kränkt" av att någon ringer på min dörr och frågar om jag mött Jesus. Jag skulle kunna säga att jag inte haft den förmånen eftersom jag aldrig jobbat inom psykiatrin men det gör jag inte. Har jag tid förklarar jag istället i vänlig ton mitt eget ställningstagande och önskar dem lycka till i livet.

Läs mer om ateism här...


andra bloggar, om: humanism, humanisterna, religion, politik, id, demokrati

Solidarisk stadspolitik

[Artikel från senaste Ny Tid, oavkortad]

Ibland påstår man att det inte finns några större skillnader mellan de politiska partierna. Att det inte stämmer i den praktiska politiken har blivit plågsamt uppenbart efter borgarnas breda angrepp på välfärdssamhällets grundpelare. Men det stämmer inte heller på en teoretisk nivå. Det verkligt särskiljande är solidaritetsbegreppet. Solidaritet, som i den liberala världsåskådningen bara är ett underligt socialt fenomen, utgör för socialdemokratin själva grunden. Tanken att vi alla hänger ihop, att vi tillhör ett och samma samhälle och därför har ett grundläggande mänskligt ansvar för varandra, är mer än retoriskt fluff. Det är också mer än ett rent känslomässigt ställningstagande. Det rymmer faktiskt en rationellt underbyggd filosofi.

Vi föds ju inte som färdiga individer, med ett färdigt jag. Vi blir de vi är genom att leva och kommunicera med andra människor, i ett gemensamt samhälle. Det finns alltså inget före samhället, innan våra möten med andra människor. Vi är alltid redan i samhället. Solidaritet är att erkänna denna mänskliga realitet och ta ett moraliskt ansvar för den. Att skapa ett samhälle som inte bara är gott för mig, utan för oss alla. Men det finns en paradox i detta, eftersom solidaritet i någon mån förutsätter solidaritet. Ju mindre solidariskt samhället blir desto mindre solidariska blir människorna och tvärtom. Därför räcker det inte med att bara hoppas att människor ska välja att vara solidariska, man måste också skapa förutsättningar för ett sådant val.

Socialdemokratins bostadspolitik under 1900-talet, som lyfte ett helt folk ur den fysiska misärens ovärdighet, var ett sådant projekt och vi måste självklart försvara den solidariska bostadspolitiken mot borgarnas angrepp. Men vi måste också vara offensiva. Idag är det den fysiska segregationen som utgör den kanske svåraste utmaningen mot det solidariska samhället. Här räcker det inte med en bostadspolitik, vi måste även ha en stadspolitik. Sahlins tal i Fittja var en bra början.

Men man måste komma ihåg att det inte är förorterna som ska integreras, det är hela staden, hela samhället. Förtätning är bra, men bara om den leder till ökad social blandning. Den nuvarande strategin, att kila in muromgärdade enklaver för medelklassen i utbyte mot några studentlägenheter och några radhus i förorten, leder inte dit, utan längre ner i knäet på det byggindustriella oligopolet. I dagens situation är denna strategi måhända en nödvändighet, men därav följer inte att vi bör göra en dygd av den.

Målet måste vara fler och mindre projekt som fler och mindre entreprenörer kan konkurrera om, vilket innebär mer komplexa planer men också lägre kostnader och rikare variation i bebyggelsen. En solidarisk stadspolitik kommer att befrämja förtätning som ger större spridning av lägenhetspriser/hyror och ett mer dynamiskt stadsliv (mao kvarterstad istället för lamellhus). En solidarisk stadspolitik kommer att integrera stadsdelarna strukturellt och funktionellt. En solidarisk stadspolitik kommer 2010. Men inte av sig självt.

andra tidningar och bloggar, om: solidaritet, socialdemokraterna, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Reinfeldts svarta dag (da capo)

Så blev det ännu en hård dag för Reinfeldt. Efter cirkusen runt Carnegie sitter en till minister löst (håller någon räkningen?). Till och med de borgerliga ledarsidorna är kritiska. Samtidigt utmanas regeringen av tunga moderater på DN Debatt på grund av nedskärningarna av försvaret (ni vet det som förra ministeravgången handlade om). Och själv sitter Reinfeldt i Göteborg och blir uppläxad av arbetarna på Volvo. De verkar märkligt nog inte alls imponerade av "det nya arbetarepartiet".

Det är nästan så man tycker synd om Fredrik, att han ska behöva stå ut i tre år till. Med en sådan politik och sådana medarbetare är ju arbetsmiljön under all kritik. Är facket underrättat? Finns det inget skyddsombud som kan rycka in?

andra bloggar, om: politik, odell, reinfeldt, moderaterna, dn

Snuskdiskursen

Häromdagen såg jag den kritikerhyllade filmen the Aristocrats. Det är en dokumentär om en historia som under årtionden varit ett populärt internt skämt bland amerikanska komiker. Historien handlar om en vaudevilleartist som försöker sälja in ett nummer hos en varitédirektör. Artisten beskriver numret, som består av ett sammelsurium av morbida och motbjudande handlingar av sexuell eller allmänt gränsöverskridande natur. Efter en utdragen katalog av groteskerier frågar slutligen den chockade direktören vad numret kallas. Svaret är the Aristocrats. I filmen får en mängd mer eller mindre framträdande komiker berätta sina egna versioner av detta skämt. Det hela ackompanjeras av komikernas och filmteamets hysteriska skrattsalvor. Fascinerande nog följer nästan alla av dessa förmodat frigjorda komiker slaviskt hårdporrens androcentriska matris vad gäller positioner och uppdelning i aktiv/passiv.

Att jag dragit mig för att se denna film beror på att jag haft en stark känsla av att jag inte skulle tycka att the Aristocrats var rolig, utan bara obehaglig. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag hade rätt. Om det roligaste du vet är att umgås med osäkra 14-åriga killar under grupptryck, berusade dränggäng under grupptryck eller sexualneurotiska psykopater (utan grupptryck) så är det här filmen för dig.

Det finns dock två intressanta ögonblick i filmen, även om de inte är roliga. Dels när en komiker avslutar historien med att säga, inte the Aristocrats, utan the Misogycrats och sedan allvarligt titta in i kameran. Dels när man diskuterar komikern Gilbert Gottfrieds framträdande i New York, strax efter 9/11, på the Friars Club (intern klubb för komiker). Kongenialt nog var kvällens hedersgäst Playboy-mogulen Hugh Hefner.

Gottfried börjar med att dra ett skämt om att han velat boka ett direktflyg till Los Angeles men att det enda de hade var ett flyg med mellanlandning i Empire State Building. Intressant nog blir han utbuad och någon skriker too soon, too soon. Terror är tydligen för kontroversiellt även för dessa råbarkade komiker. Istället börjar han dra the Aristocrats och kollegorna jublar. I filmen skildras denna episod som något fint och hjärtevärmande. Personligen har jag svårt att tänka mig ett mer målande avslöjande av snuskdiskursens systemreproducerande funktion. Det är ju knappast någon slump att snuskdiskursen mest konsekvent har kommit till användning inom militären, med det tydliga syftet att trubba av soldaternas medmänsklighet och skapa den mentala föreberedelsen för våldsamma gränsöverskridanden gentemot andra människor. Jag kommer att tänka på några rader ur Upplysningens dialektik:

"Den ångest som inte längre hotar en själv exploderar i det råa men hjärtliga skrattet, uttrycket för individens förhärdelse i sig själv, som når verklig utlevelse först i kollektivet. Det skallande skrattet har i alla tider varit ett förräderi mot civilisationen".

Snuskdiskursens produkter som Jackass, Borat, 50 cent et cetera (för att inte tala om all porr) är inte något karnevalisk uppror mot den goda smaken. Det är en sergeant som skriker åt dig medan du kravlar under taggtråden. Glöm aldrig det.

Andra bloggar, om: film, humor, aristocrats, sex, adorno, diskurs