Jullov

Nu tar bloggen jullov. Vi ses 2008!

God Jul och Gott Nytt År!

Dränggäng-test

Har du märkt att folk runtomkring ser besvärade och nervösa ut när ditt gäng är i närheten? Slutar era utekvällar ofta med bråk, gräl, misshandel eller bad vibes i största allmänhet? Då kanske ditt gäng är ett dränggäng. Gör ett dränggäng-test och ta reda på hur det ligger till!

1. Samtal i mitt gäng förs med en bullrande och aggressiv ton (av gruppmedlemmarna kallad "rå men hjärtlig"). Detta är ett sätt att stärka en avindividualiserande inre sammanhållning och samtidigt avgränsa sig utåt, mot andra grupper eller personer.

2. Skämten i mitt gäng har enkel uppbyggnad och innehåller alltid någon vulgär ingrediens av kroppslig natur (sexuell, fekal etc). Även detta handlar om att stärka en avindividualiserande inre sammanhållning och avgränsa sig utåt, samt att markera avstånd mot externa konventioner och moralregler.

3. Inre spänningar och osäkerhet i mitt gäng avleds i återkommande fysiska attacker på omvärlden (hållplatser, lyktstolpar, människor).

4. Psykologiskt formas mitt gäng kring en idé om homogenitet i något avseende (vanligtvis kön, sexualitet och/eller etnicitet) som sedan kontrasteras mot personer med avvikande egenskaper (kön, sexualitet och/eller etnicitet mm). Dessa gruppexterna personer benämns sedan med diverse nedsättande termer, återigen för att förstärka gruppens avindividualiserande inre sammanhållning.

Om inget av påstående 1-4 stämmer in på ditt gäng kan du andas ut, ditt gäng är förmodligen inte ett dränggäng. Grattis!

Om något av påstående 1-4 stämmer in på ditt gäng är det nog tyvärr så att ditt gäng är ett dränggäng. Det spelar ingen roll vilka kläder ni har eller vilken musik ni lyssnar på: drängar är drängar om än i cheap mondays. Så vad kan du göra? Tja, det finns egentligen bara två alternativ. Antingen lierar du dig med någon annan hyfsat vettig person i gänget och försöker förändra gruppens sociopatiska beteende eller så överger du det där sunkiga dränggänget och blir kompis med trevliga människor istället. Lycka till!

Läs också Snuskdiskursen

andra bloggar, om: dränggäng, sociologi, psykologi, politik.

Eliasson in the hotspot

Idag var det premiär för "den första blogg-talkshowen". Jonas Morian och Nina Unesi intervjuade Jan Eliasson om utrikespolitik. De skötte sig bra tyckte jag, även om de verkade ganska nervösa. Morian hade en hypnotiskt stirrande blick som ibland gjorde det svårt att koncentrera sig på det som sades. Men det var onekligen ett kul initiativ! Förhoppningsvis blir det fler tillfällen i framtiden, kanske Kielos vs. Sahlin, det vore något...



andra bloggar, om: eliasson, socialdemokraterna, blogg, politik

Hål i bloggosfären

Approximation, Sveriges bästa arkitekturblogg, har legat nere ett tag av okänd anledning. Förhoppningsvis har Erik Berg gett sig ut på äventyr för sina välförtjänta prispengar. Eller förbereds ett extraordinärt superinlägg?

Hur som helst, för oss som vant oss vid de alltid lika välskrivna posterna är det ett stort avbräck.

andra bloggar, om: approximation, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Att ropa EU-varg

Igår kom domen i Vaxholmsmålet. Eftersom jag är urusel på arbetsrättsfrågor har det tagit mig ett bra tag att få en bild av vad problemet är. Såvitt jag förstår kan det sammanfattas såhär: Enligt Europadomstolen är de svenska konfliktreglerna förenliga med EG-rätten. Men utstationeringslagen behöver bli tydligare. Jaha, men varför är alla så arga?

Att facket är oroliga för att borgarna inte kommer att göra de nödvändiga juridiska förändringarna kan jag förstå. Därför är det naturligtvis viktigt att sätta press på Totto & Co, självklart ska de hålla sina löften att skydda den svenska kollektivavtalsmodellen.

Men det här med att gå ur EU? Tja, jag förmodar att alla sköna "skyll inte på mig - jag röstade nej"-knappisar tar varje tillfälle, speciellt med tanke på deras opinionsmässiga kräftgång. Den rimliga slutsatsen borde väl vara den omvända, att vi måste gå med i EU, på riktigt. Vad hände med den internationella solidariteten? Arbetarna i Lettland kommer att fortsätta ha urusla villkor, även om vi stänger våra gränser. Arbetarrörelsen måste go global.

Ikväll ska jag passande nog gå på ett föredrag med Anders Nilsson (LO-GBG). Han kommer att tala om arbetarrörelsens roll i en globaliserad värld. Förhoppningsvis kan det höja sig över den vanliga nivån, dvs. "hur ska vi rädda vårt lilla hörn av världen undan alla otäckheter där ute?". Jag är betydligt mer intresserad av hur arbetarrörelsen kan bli en offensiv, global politisk kraft.

ps. Morian har ett intressant inlägg i ämnet på sin blogg ds.

Andra bloggar om: vaxholm, europa, eu, lo, politik

Tidningar: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Segregerande planering

Mattias Legnér har en intressant artikel i SvD idag. Ämnet är Baltimore och stadsomvandlingen där under efterkrigstiden. Enligt Legnér visar det amerikanska exemplet att "evenemangsstråk" och lyxlägenheter vid vattnet inte automatiskt medför social harmoni och integration. Det finns ingen anledning att misstro honom. Även om utvecklingen i Sverige (tack vare socialdemokratisk politk) inte varit lika ohygglig som i USA finns alla skäl att se upp. De privata byggjättarna kämpar envetet för att segregera svenska städer på samma sätt som de amerikanska. Naturligtvis endast av ekonomiska orsaker men likväl.

Tyvärr förmår sällan svenska "arkitekturexperter" att skilja olika mekanismer åt. Nyurbanistisk planering exempelvis blandas ofta ihop med medelklassig gentrifiering. Det är helt fel. Problemet är att det bara är de rika som har möjlighet att välja stadsmiljö. Jag är övertygad om att våra svenska städer skulle se helt annorlunda ut om alla medborgare fritt kunde välja stadsmiljö.

Andra bloggar, om: usa, nyurbanism, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Bloggskola

Bloggar har ju funnits ett tag i offentligheten. Trots det verkar många ha svårt att förstå vad en blogg är för någonting. Låt oss därför reda ut begreppen.

En blogg är ett sätt (vanligtvis för privatpersoner) att lägga ut texter och/eller bildmaterial på internet. That's it. Varken mer eller mindre. Innehållet är lika varierande som de personer som bloggar. Lika lite som man tycker att allt som sägs i världen är intressant eller meningsfullt, lika lite kommer man att tycka att allt som skrivs i alla bloggar är intressant eller meningsfullt. Sannolikheten är till och med stor att man kommer att tycka att det mesta som skrivs i de flesta bloggar är ointressant och meningslöst. Det är OK. Det mesta som människor säger är förmodligen inte heller särskilt viktigt.

Trots det ställs orimliga krav på just bloggar. De ska inte bara vara intressanta utan även lästa och kommenterade av många. Annars saknar de existensberättigande. Jag har svårt att förstå det resonemanget. Ingen vettig människa går väl fram till andra människor som sitter och pratar och klagar på att de är för få eller att deras samtalsämne är ointressant. Vore det bättre om de satt tysta?

Ponera att du känner en amatörskådespelare / hobbymusiker / fritidskonstnär som har premiär / konsert / vernissage. Det första du gör är väl inte att beklaga bristen på publik eller antyda att de kastar bort sin tid. Det är ju bara oartigt. Varför inte istället glädjas åt den mänskliga skaparkraften, i alla dess olika (och ibland patetiska) uttrycksformer. Det verkar ju mycket roligare.

Just rädslan för att framstå som patetisk utgör förmodligen ett betydande hinder för ett levande politiskt samtal i vårt samhälle. Men vem tjänar egentligen på att människor sitter tysta och nervöst undviker att kommunicera?

andra bloggar, om: blogg, bloggar, politik, nervositet

Konstgjort kött

Läser att forskarna är på god väg att framställa konstgjort kött. Det låter i och för sig fullständigt bisarrt men är ju i grunden jättebra. Dels behöver vi inte ta livet av levande djur för att få fram kött och dels kan köttet göras betydligt nyttigare. Det här är ett exempel på varför genteknisk forskning är viktig. Visst finns det fundamentala etiska problem när människan är objektet för gentekniken (eftersom etiken alltid är närvarande där människor är inblandade). Men att odla kött måste jämställas med att odla spannmål. Det är svårt att se att det skulle finnas etiska invändningar mot detta, möjligtvis bortsett från vissa djupekologiska perspektiv.

andra bloggar, om: kött, genteknik, etik, moral

The Naked Chef

I P1:s Kaliber idag diskuterades bl.a. problemet med de borgerliga kommunernas egoistiska flyktingpolitik. Man samtalade med Carin Jämtin, Göran Johansson, Ilmar Reepalu och Anders Lago om hur deras städer påverkas av egoismen i andra kommuner och västländer. Mycket intressant. Sorgligt nog avslutas det hela med följande meningsutbyte:

Reporter: Man kommer att leta efter en gemensam socialdemokratisk hållning i det här samtalet. Är det nåt ni vill framhålla i den diskussionen?

Ilmar Reepalu: Det har ju varit en väldig debatt om Görans uttalande som jag uppfattar att Göran har nyanserat om att man kan inte bedöma folk kollektivt. Jag tror att Göran blev missförstådd i den här diskussionen. Som jag uppfattar det nu så ser vi det på samma sätt.

Carin Jämtin: Alltså vi har alltid olika diskussioner och det ska vi fortsätta att ha. Flyktingar ska behandlas individuellt när de kommer hit och jag tycker också att Göran har nyanserat sitt uttalande.

Reporter: Har de rätt i att du har nyanserat dig?

Göran Johansson: Jag tänkte så här att om nu debatten tystnar så får jag väl göra ett uttalande till som är ännu mer onyanserat så att det nån gång nu faktiskt blir en debatt som inte tystnar.

Tablå. Mannen är orubblig. Han kan bara inte erkänna att han har fel. Alla försöker hjälpa honom att få på sig de tappade brallorna men nej, nej, inte Göran inte. Den nakne kejsaren låtsas helt enkelt att han inte alls är naken och promenerar vidare som om ingenting hänt.

(Kaliber finns i SR:s nätarkiv, repris måndag 11.03)

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, göteborg, asyl, genèvekonventionen, politik

Stadsplanering som politik

Stadsplanering är ett politiskt område. Olika politiska värderingar kommer att leda till olika ståndpunkter i många planeringsfrågor. Men ibland leder olika politiska värderingar till samma ståndpunkt. Man tycker likadant, fast av olika anledningar. Så var det under efterkrigstiden, då hela den politiska skalan var överens om den stadsskövling som funktionalisterna genomförde. Och så är det idag, när kloka politiker oavsett kulör, inser att vi måste lämna funkistänkandet och istället planera nyurbanistiskt för att få en stad som fungerar ekonomiskt, socialt och ekologiskt.

Det betyder inte att man inte är oeniga om en massa andra saker, som synen på allmännyttan, subventionering etc. Men den övergripande planeringssynen har förändrats. Nu är det upp till arkitekter och industri att haka på och släppa funkissargen.

Ta Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Mikael Söderlund. Jag gillar hans grundläggande förhållningssätt till stadsplanering. Ibland tycker jag att han drar helt fel slutsatser (som med Odenplangallerian). Och vi har ju helt olika politiska värderingar. Men att CNU-planering är överlägsen CIAM-planering är vi överens om.

Andra bloggar, om: mikael söderlund, nyurbanism, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Så höjer du skatten innan nyår

Att betala skatt är inte bara häftigt, det är roligt också. Tänk på alla fina saker som du är med och bidrar till. Tack vare din solidariska insats får vi dagis och vägar och sjukhus och... ja, allt möjligt skojigt. Och det är inte svårt heller. Det sker för det mesta helt automatiskt. Med tanke på hur häftigt, roligt och lätt det är att betala skatt, blir jag alltid lika förundrad över tidningarnas återkommande rubriker med temat: "Så pressar du ner skatten innan nyår", "Sänk skatten till jul", "10 knep för att sänka skatten", "Experternas bästa avdrag" etc. Vem kan ha något intresse av det?

OK, nu gissar jag att vissa av er börjar se aningen apoplektiska ut. Men innan ni exploderar, ta en stund att reflektera över er situation ur ett globalt perspektiv.

Andra bloggar, om: skatt, solidaritet, pengar, ekonomi, politik

Åsbrink Revisited

Som jag skrev tidigare så kändes det lite... märkligt att höra att Erik Åsbrink tar över Försäkringskassan. Det gör det fortfarande. Men som sagt, man kan omöjligen hävda att Åsbrink gör något fel. Istället för att, som vissa kamrater, ge efter för sina lägsta impulser och ge sig hän åt Åsbrink-bashing borde man därför reflektera ordentligt över varför det känns märkligt.

Det skulle kunna bero på att socialdemokratin håller sig med ett mycket speciellt lojalitetsbegrepp. Ett lojalitetsbegrepp med ursprung i partiets historiska roll som politisk kamprörelse. De tidiga socialdemokraterna hade att kämpa mot en arrogant och aggressiv elit, som ofta mötte argument med våld. Sådana erfarenheter föder lätt en soldatmoral. Man kräver fullständig lojalitet med rörelsen. Partiet måste gå före allt annat. Ur ett sådant perspektiv finns ingen gräns mellan privat och offentligt. Allt som skadar partiet är fel, allt som gynnar partiet är rätt.

Om den här mycket preliminära analysen stämmer, så är frågan om en sådan soldatmoral är produktiv för partiet idag. Den politiska situationen har ju förändrats avsevärt sedan rörelsens tidigaste år. Det kanske är dags att helhjärtat ta klivet över till en civil partimoral. Samtidigt utövar förstås det nostalgiska lojalitetsbegreppet en svåremotståndlig emotionell kraft. Särskilt i ideologiskt oroliga tider, när allt som verkade fast förflyktigas.

Hur som helst, jag ska i alla fall försöka hålla mina emotioner i schack i fortsättningen. Alltså: Grattis till jobbet Erik! Du kommer säkert att bli en utmärkt chef.

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, erik åsbrink, moderaterna, försäkringskassan, politik

Preview

På tal om musik, den alternativa musikfestivalen Preview (arrad av kning disk och Atalante) kör igång idag. För mycket rock för min smak, men kulturhjältar som kning och Atalante stödjer jag gärna (även om innehållsdeklarationen på Atalantes hemsida verkar vara skriven av Bert Karlsson, jag menar uttryck som "hetaste musikakterna" är ju bara buskis). Koloni kör doom på Underjorden för er som är ännu mer indie.

Tyvärr kommer det väl inte så mycket folk varken till Atalante eller Underjorden. GSHF har ju säsongsavslutning samtidigt...

Andra bloggar, om: musik, kning disk, atalante, koloni, underjorden

Socialdemokratisk humor

Vad har Mona Sahlin, Pär Nuder, Katrine Kielos och Eric Sundström gemensamt?

Just det, de är i likhet med 87% av Sveriges befolkning Bruce Springsteen-fans. Jag har tidigare tagit upp detta obehagliga faktum och de bisarrerier det lett till. Man har exempelvis på allvar diskuterat om the Boss (ja, han kallas så av sina apologeter) skulle vara sosse. Med tanke på att 93% av sossarna verkar vara bruce-fans är det inget orimligt antagande, även om jag naturligtvis inte håller med. Socialdemokratisk musik är förhoppningsvis mycket bättre än så.

Jämför med socialdemokratisk humor. Den håller ju en oerhört hög nivå. Jag tänker då exempelvis på the Kids in the Hall. Klassisk sosse-humor. Här är ett smakprov (som för övrigt verkar handla om min gamla hemstad Uppsala):




Andra bloggar, om: socialdemokraterna, humor, the kids in the hall, bruce springsteen, uppsala

Smolk i SCB-bägaren

SCB:s partisympatiundersökning visar ett stort och starkt stöd för Socialdemokraterna. Det är roligt. Men det betyder inte att vi vinner valet 2010. Det betyder inte ens att vi skulle vinna valet idag. Det betyder bara att si och så många människor svarat det de svarat i en opinionsundersökning. Jag ogillar opinionsmätnings-hysterin, även när mitt parti får fina siffror. För mig är opinioner politiska meningsbildningar, och sådant formuleras inte i individuell isolering utan tillsammans med andra människor i ett politiskt (alltså samhälleligt) sammanhang.

"Opinionsundersökningen" är lockande eftersom den liknar voteringen. Men voteringen är ju egentligen det minst intressanta och minst "politiska" i vår demokratiska process. Det är resonemanget och argumenteringen innan voteringen vi borde fokusera på. Annars riskerar vi att få en helt medialiserad politik med mediatiserade medborgare och sifferjakt istället för verklig opinionsbildning. Ronny Ambjörnsson skriver klokt om detta i DN idag.

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, scb, opinion, ambjörnsson, politik

Erik - le Smooth Operator - Åsbrink

Hörde precis att Erik Åsbrink tar över Efraimssons jobb och hey, jag är den förste att framhålla vikten av att skilja på privata och offentliga roller, men det här känns ju lite... märkligt. Det är klart att man ska kunna arbeta som statstjänsteman även om man inte som medborgare har röstat fram regeringen. Det vore ju bisarrt annars. Men samtidigt känns det hela en aning... märkligt. Vem Åsbrink är gift med ska naturligtvis inte heller spela någon roll. Det tillhör ju privatlivet och det vore naturligtvis orimligt att blanda ihop det med uppdraget. Men trots allt framstår allting som en smula... märkligt.

Nej, jag får ingen rätsida på det här. Att sakna fingerspitzgefühl är ju inget brott och egentligen borde man kanske vara glad att regeringen valde en sosse och inte en moderat, men som sagt, det känns lite... märkligt.

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, erik åsbrink, moderaterna, försäkringskassan, politik

Solidarisk stadspolitik II

Att ha tak över huvudet är ett av de mest grundläggande mänskliga behoven. Men ett hem är mer än så. Det är en privat sfär, ett personligt geografiskt rum. Med en något ansträngd metafor skulle man kunna säga att den fyller samma stödjande funktion för medborgaren som logen för skådespelaren. Att bostaden är en central politisk fråga är alltså inte underligt.

När vi segregerar människors bostäder så segregerar vi människorna. Ju längre avståndet är mellan människors bostäder, desto längre mellan människorna. Tillåter vi den fortskridande klassmässiga segregeringen av svenska städer kommer vi snart att hamna i en socialt ohållbar situation. De välbärgade nöjer sig inte heller längre med ekonomiska murar. Allt oftare bygger man rent fysiska murar för att hålla pöbeln borta.

Lösningen är självklart inte att höja hyrorna i attraktiva områden (som i Malmö), utan att göra fler områden attraktiva (genom nyurbanistisk stadsplanering). Lösningen är inte att sälja ut medborgarnas politiska inflytande över bostadsmarknaden, dvs. allmännyttan (som i Stockholm) utan att öka det (genom att bygga fler hyresrätter). Lösningen är inte att ge efter för byggindustrijättarnas cyniska vinstmaximeringskoncept, även kallat nyfunkis, (som...tja, överallt) utan att övervinna byggbranschens gigantiska marknadsmisslyckande, tex. genom att starta kommunala byggföretag (som man planerar i Göteborg).

Vi måste, kan och kommer att lösa det här problemet. Och lösningen är en solidarisk stadspolitik.

Andra bloggar, om: solidaritet, allmännytta, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Motarbetarlinjen

Försäkringskassan ordförande Inger Efraimsson hoppar av. Hon har i det längsta försökt vara lojal med regeringens motarbetarlinje men nu tycker hon att politiken passerat det anständigas gräns. Regeringen får nu hitta någon mindre samvetsöm person som inte har något emot att mobba sjuka människor. När till och med Svenskt Näringsliv tycker att regeringens politik är för hård så har det ju gått långt.

Borgarna vann valet med ett skojigt partytrick. De fick oss att tro att det var de svagaste och mest utsatta som var det stora samhällsproblemet. Det skulle inte finnas minsta misstanke om att någon sjukskriven lyckats lura till sig någon hundralapp. Trots att fusket på andra sidan samhällsstegen kostar samhället ofantligt mycket mer. Att de fick breda väljargrupper att svälja detta småborgerliga ressentiment var en bedrift. Men kör man samma partytrick om och om igen så börjar folk till slut genomskåda det.

Andra bloggar om: försäkringskassan, efraimsson, motarbetarlinjen, borgarna, politik

Mitt torg är min sorg

Även om jag diggar Lars Marcus (se tidigare inlägg) och dessutom tror att han har helt rätt vad gäller Norra stationsområdet, så blir jag lite tveksam vad gäller historieskrivningen. Kritiken av funktionalismens stadsplaneringsideal kan knappast förläggas tilll 60-talet. Antingen får man gå till 40-talet och genombrottet för folkhemsfunkisens mjukare grannskapsplanering (jfr N:a Guldheden) eller till början av 70-talet, då miljonprogrammets brutalistiska planering totalt (och ganska abrubt) havererade. Att, som man ofta gör idag, mobba 80-talet för "formalism" är också tveksamt. Alla verkar hata pastell-postmodernismen idag. Men stadsplaneringsmässigt var 80-talet knappast mer formalistiskt än tidigare epoker. Och vad gäller "torget" som planideologi, har den levt sitt eget liv under efterkrigstiden och var inget utmärkande för just 80-talet.



Torg


Jag gillar torg men avskyr "torg". "Torget" (centrumanläggningen) har i alla tider varit ursäkten man använt för att få bygga låda efter låda av monofunktionell människoförvaring. Peta dit "torg" med jämna mellanrum så har vi kirrat den demokratiska och sociala biten. Torg är ett plötsligt avbrott i en tät och kraftfull stadsväv. "Torg" å andra sidan är en patetisk samling av ICA, pizzeria, och i bästa fall blomsteraffär, i ett glest och uppgivet förortslandskap.



"Torg"


I vanliga fall hade det funnits butiker längs med gatorna. Men eftersom husen är byggda som monofunktionella bostadshus och man styrt undan genomströmningstrafiken och dessutom byggt så obegripligt glest, så är etableringar förstås omöjliga. Därför bygger man ett "torg", där allt ska finnas. Men eftersom hela bebyggelsestrukturen är formad efter bilen är det naturligtvis enklare för invånarna att åka och handla någon annanstans. Och där står vi än idag och stampar.

Alltså: Glöm "torget" och inför ett moratorium på monofunktionella hus.

Andra bloggar, om: torg, funkis, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Marcus om Norra Station

Sveriges egen mr. Space Syntax Lars Marcus är kritisk mot planerna för Norra stationsområdet i SvD idag (ej på nätet), här är ett utdrag:

Den största bristen är den överdimensionerade Norrtullsplatsen som i planområdets mest strategiska läge i stället för direkta och kontinuerliga stråk mellan högskolorna skapar ett stort tomrum och tvingar in gående i komplicerade rörelsemönster. Effekten blir en barriär som skapar en känsla av avstånd snarare än närhet både mellan högskolorna och till Nationalstadsparken. Särskilt viktigt för att föra högskolorna närmare varandra är vidare att skapa väl fungerande östvästliga gator. Men det enda nytillskott planen erbjuder är den föreslagna Norrtullsallén som i praktiken bara blir en lokalgata i den nya bebyggelsen och därmed inte alls bidrar till att göra det nya området till en del av staden. I korthet är planen ett uttryck för en bristande kunskapsutveckling inom stadsbyggandet.

Efter 60talets hårda kritik av funktionalismen, med sin tro på att programmera in ett meningsfullt innehåll i nya stadsmiljöer med grundläggande funktioner som bostäder och arbetsplatser, slog det på 80talet över i något som inte kan kallas annat än formalism. Här står tron i stället till att vissa stadsformer som gator och torg i sig själva är bärare av ett rikt stadsliv. Det viktiga är naturligtvis inte form eller funktion i sig utan samspelet dem emellan, det vill säga hur stadens struktur och utformning understödjer stadslivet. Kunskapen om dessa samband har på senare tid utvecklats starkt inom stadsbyggnadsforskningen men har fått ringa inverkan på de planer som nu lagts fram.

Andra bloggar, om: norra station, stockholm, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Vetenskaplighet kontra scientism

Idag har Martin Gustafsson en fin understreckare i SvD om föreningen för vetenskap och folkbildnings jubileumsutgåva "Fakta eller fantasier". Den vetenskapsteoretiska diskursen i populärpressen lider av en dikotomisering som döljer avgörande skillnader mellan olika företrädare för "upplysningsprojektet". Lika fel som det är att klumpa ihop moderata troende med fundamentalister, lika fel är det att tro att alla "upplysta" är scientistiska empiricister a la Dawkins. Gustafsson hänvisar till Kant i sin definition av upplysningens väsen och det är bara att hålla med. Kants "Vad är upplysning?" ger onekligen det bästa svaret på den frågan.

andra bloggar om: vetenskap, kant, upplysning, empirism, scientism, martin gustafsson,

"Vart ä världen på väg?"

...är en fråga jag brukar undvika. Men efter de senaste dagarnas uppmärksammade händelser är det omöjligt att låta bli. Jag tänker naturligtvis på rockartisten Bruce Springsteens förestående spelning. För er som inte vet vem Bruce Springsteen är kan jag berätta att han är en amerikansk gubbe som spelar boogierock. Av någon obegriplig anledning är 87% av Sveriges befolkning Springsteen-fans. I vanliga fall hade detta bara varit ytterligare ett tecken på att vi lever i en ofullkomlig värld. Men det här går djupare. När ett helt Kulturfredag ägnas åt "...poeten, sexguden, det politiska kraftpaketet och den musikaliska väckelsepastorn Bruce Springsteen" är det uppenbart att något har gått mycket snett. Jag känner mig kränkt av denna bruce-normativitet. Och när Ola Sigurdson [sic!] nedlåter sig till att tolka den religiösa dimensionen i Springsteens låttexter och Eric Sundström outar sig själv som Springsteen-lover, då måste jag fråga mig själv: "Vart ä världen på väg?"

Enligt ryktet kommer Mona Sahlin att välja Bruce bredbenta boogierock framför Nobelfesten. Hon får förmodligen sällskap av Anders Borg och Pär Nuder, som också är bruce-fans. I rest my case.

När får vi en politiker med god musiksmak?



Andra bloggar om: springsteen, musik, kulturskymning, rock, radio

Europas själ

En trogen europavän tipsade mig om det här referatet från Berlinkonferensen Europa eine Seele geben. Det är en tänkvärd text, även om om man alltid blir lite nervös när någon kallar Europa för världens "geistiges Zentrum". Det finns en kontrast här, som jag berört tidigare, mellan olika förespråkare för ett enat och förenat Europa. Den som ser den rika och sofistikerade kulturen, vetenskapen och upplysningstänkandet som Europas särprägel har lika rätt som den som ser rasismen, totalitarismen och förintelsen som Europas differentia specifica.

Eller kanske lika fel. Jag tror nämligen inget av detta är europeiskt per se. Det är allmänmänskliga fenomen som råkar ha haft en särskild historisk koncentration på vår kontinent. Det är möjligtvis just detta minne, den historiska erfarenheten, som är specifikt europeiskt. Det är så jag förstår Jürgen Habermas position och som hela tiden underbygger hans starka förespråkande av ett federalt Europa, även om han tenderar att bli lite alarmistisk ibland, som nyligen i Erste Hilfe für Europa.

Att ensidigt framhålla Europas civilisatoriska bidrag, vilket ofta är fallet i EU-administrationens PR-jippon, är att svika detta minne. Europas historia är också historien om filosofiskt lagda idealister som ödelagt människors liv för att förverkliga sina drömmar. Det behöver man inte vara en lågpannad eurofob för att erkänna. Och det måste kanske särskilt vi idealistiska europavänner ha i minnet.

Andra bloggar om: habermas, europa, eu, demokrati, politik

Solidaritet i praktiken

Är du ivrig att göra en god gärning? Det råder för närvarande akut blodbrist i Göteborg. Gör som jag och strosa iväg till blodgivarmottagningen imorgon. Det tar inte så lång tid och du kommer garanterat att känna dig som en bättre människa efteråt. Här finns mottagningarna...

Andra bloggar, om: blodgivning, göteborg, solidaritet

Klara klarnar

Planerna på de nya Klarakvarteren börjar klarna. Att arbetsnamnet är "Klara sjöstad" gör ju ingen lugnare. Den stora frågan är om man kommer att våga bygga riktig stadsmiljö på detta gigantiska innerstadsområde. Tänk ett rutnät med tät men blandad bebyggelse, mycket höga och mindre höga hus, arty och traditionellt sida vid sida. Integrerat med resten av staden. Låter väl ganska kul? Eller så låter vi byggmaffian smälla upp ett nytt Hammarby Sjöstad, gastkramande tråkiga nyfunkislameller för den nystartade medelklassfamiljen och PEAB-estetik. Isolerat från omgivningen. Vad säger ni?

Andra bloggar, om: klara, stockholm, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Pinsamt för Göran och Göteborg

Igår var det distriktskongress i Göteborg. Rådslagsgrupperna presenterade sina förslag, som stöttes och blöttes av ombuden i två timmar. Det var givande diskussioner. Sist på programmet stod Göran Johansson. Han skulle förklara sitt inlägg om direktavvisning. Förklaringen var enligt Göran att han ville "skapa debatt". Mer förklaring fick man inte. Istället koncentrerade han sin energi på att kritisera medier, borgare och politiskt korrekta, som alla verkade konspirera mot honom. Enligt Göran var hans utspel ett försök att hindra Sverigedemokraterna att "ta över" de här "tabubelagda" frågorna. Vad vi inte fick höra var ett klart och tydligt besked om huruvida han står för sitt förslag, om han verkligen menar att vi ska bryta mot Genèvekonventionen.

De talare som följde hyllade den store ledaren och hans djupa engagemang och låtsades som om Göran egentligen inte hade menat vad han sa. Det vettigaste inlägget hade som vanligt Alexander Sofroniou, som påpekade att det här var helt fel sätt att få igång en debatt. Dels flyttas diskussionen till Sverigedemokraternas ringhörna, dels ger det borgarna smashläge.

Den siste talaren tyckte att vi skulle sluta vara så politiskt korrekta och följa Görans förslag. Det vore alltså helt i sin ordning att bryta med Genèvekonventionen och direktavvisa flyktingar. Efter detta obehagliga inlägg äntrar Göran talarstolen igen och, tro det eller ej, har inga invändningar! Han vägrar envist att ta tillbaka sitt förslag, trots att det alltså bara var avsett att "skapa debatt".

Det finns två möjliga förklaringar till detta pinsamma debacle:
1. Göran slängde ur sig en idiotgrej som slogs upp av media, han är så full of himself att han inte kan med att göra en pudel och väljer därför att flumma runt tills frågan fösvinner. 2. Göran tycker faktiskt att vi ska bryta mot Genèvekonventionen.

Jag hoppas verkligen, verkligen att det rör sig om alternativ 1. Men alldeles oavsett så har vi ju ett enormt problem om den ledande socialdemokraten i staden kan säga något så korkat, direkt i strid med partiets värderingar och politik, utan att be om ursäkt och utan att någon kamrat i Göteborg vågar ställa honom mot väggen. Jag nästan hoppas att det beror på att de är rädda för honom. För jag vill inte tro att de tycker att han har rätt.

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, göteborg, asyl, genèvekonventionen, politik

Plattans problem

Borgarna vill glasa in och privatisera en stor del av Plattan. Nätverket Alternativ Stad protesterar. Arkitekten Jörgen Kjaergaard som var med och byggde Plattan vill naturligtvis att platsen ska se ut som den alltid gjort: "Sergels torg är vårt 60-tal som vi ska våra rädda om". Det är ju lite lustigt att 60-talets marodörer förvandlades till försiktiga konservatorer så fort deras egna byggnader stod klara.

Sergels torg har väl aldrig varit någon lyckad plats ur stadsplaneringssynpunkt men inglasning och privatisering är verkligen helt fel väg att gå. Plattans problem är inte avsaknaden av klimatkontroll eller flashiga butiker. Problemet är den fnoskiga trafiksepareringen. Sergels torg är ett typexempel på hur uselt den funktionalistiska planeringen fungerar i praktiken. Om man överhuvudtaget ska planskilja så får man väl ha människorna ovanför bilarna. Men det finns naturligtvis ingen anledning att planskilja om det inte gäller motorväg.

Andra bloggar, om: plattan, stockholm, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Betongelit om spårtaxi

På Sveriges bästa stadsplaneringsblogg, Betongelit, hårddissar Karl Rüter futuristkonceptet spårtaxi. Det är lätt att hålla med. Den här typen av utopistiska teknikfantasier kändes fräscha och förutseende vid förra sekelskiftet. Idag har vi, genom bitter erfarenhet, förhoppningsvis en mer nykter syn. Men vi bör vara vaksamma, det räcker ibland med en kommunstyrelseordförande med megalomani för att gamla misstag ska upprepas.

Osökt går mina tankar till the Simpsons och den oförglömliga the Monorail song.

Andra bloggar, om: betongelit, spårtaxi, stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur

Myten om Rosenberg

Göran Rosenberg, en gång en av Sveriges få intellektuella av kontinentalt snitt, fortsätter sin förvirrade Sisyfosklättring uppför religionsberget. Gång på gång tappar han greppet om argumenten, som rullar iväg långt, långt bort, men snart är han tillbaka och kämpar. Det hela är obegripligt men vi måste kanske föreställa oss Rosenberg lycklig...

Denna gång gäller det en recension av Mark Lillas bok Det västerländska undantaget i DN (ej på nätet). Tesen är enkelt uttryckt att sekulariseringen är en kulturellt och religiöst specifik utveckling inom en "västkristen" idétradition. Detta går naturligtvis utmärkt ihop med vad som verkar vara Rosenbergs uppfattning, att den moderna rationalismen är en sorts postkristendom:

Den organiserade religionens ställning har onekligen försvagats, men därmed inte nödvändigtvis människors behov av något att tro på. Sekulariseringens outtalade ”religion” är tron på det materiella framsteget. Sekulariseringens akilleshäl är och förblir det materiella framstegets potentiella bräcklighet som löfte och potentiella otillräcklighet som mening. Vad Mark Lilla vill visa är att det behov som religion eller tro i någon form har svarat mot i varje mänskligt samhälle svårligen kan avskaffas eller trivialiseras. Och att de passioner och konflikter som detta behov från tid till annan har utlöst inte kan betraktas som slutgiltigt pacificerade eller bemästrade. Och att det slags formella separation mellan religion och politik som vi i dag betraktar som en oundgänglig följd av samhällets modernisering och demokratisering är det högst specifika resultatet av en högst specifik västerländsk erfarenhet och utveckling. Västvärlden har ingen anledning förvänta sig att andra civilisationer, präglade av en annan historisk relation mellan religion och politik, kommer att hantera problemet på samma sätt, skriver Lilla. ”Vi måste ständigt påminna oss att vi lever i ett experiment och att det är vi som är undantaget.”

Vi ser här Rosenbergs gamla vanliga käpphästar och de gamla vanliga felsluten. Låt oss därför konstatera följande:

1. Det är skillnad på tro och tro. Den skillnaden består i huruvida man har rationella och falsifierbara skäl för sin tro eller inte. Den skillnaden försvinner inte bara för att både är trosuppfattningar. Alltså: Ateismen är ingen "religion". Jfr tidigare inlägg.

2. "Tron på det materiella framsteget" är ingen nödvändig ingrediens i sekularisering. Framstegstanken, om något, var en historiskt specifik västerländsk företeelse med kristna rötter. Följaktligen är den inte heller en "akilleshäl" för det ateistiska upplysningstänkandet. Den där kopplingen är ett arv från Adorno/Horkheimers totaliserande civilisationskritik.

3. Rationellt tänkande är inte specifikt västerländskt. Jag vet att det låter bisarrt i dina öron Göran, men så är det. "Icke-västerländska" människor har precis samma förmåga till rationellt tänkande som "västerländska". De är nämligen också människor. Historien är unik, rationaliteten är allmänmänsklig.

(Det här, och inget annat, var inlägg nr 100).

andra bloggar om: göran rosenberg, sisyfos, religion, ateism, kristendom, rationalitet, mark lilla