Anderssons magnifika magplask

Oj, vad det skrivs om stadsplanering! Tyvärr håller det mesta ganska låg kvalitet. I gårdagens SvD tar Ola Andersson i från tårna och måttar ett kraftfullt slag mot höga hus. Med enormt ursinne slår Andersson ett stort hål i luften och hans argumentation faller handlöst i marken. Läsarna ryggar förskräckt tillbaka, det här ser inte bra ut... Ordination: Lång semester i stressfri miljö med en god bok (kanske något av Jane Jacobs...)

Läs också Jerker Söderlinds försvarstal för den urbana handeln.

Andra bloggar om: stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, urbanism, stockholm, ola andersson, blandstad, jerker söderlind

Realism-Vision 1-0

Anneli Hulthén svarar idag på kritiken om visionslös och maktfullkomlig stadsplanering. Hulthén är som alltid saklig. Mycket, mycket saklig. Majoritetens vision ska enligt Hulthén förstås utifrån ...begreppet hållbar utveckling, vilket snarare är ett förhållningssätt än ett ensidigt arkitektoniskt uttryck. Utmaningarna vi som göteborgare står inför i dag är helt andra än tidigare generationers: klimatförändringarna ställer krav på förändring i vårt levnadssätt, segregationen ställer krav på sociala förändringar, ekonomi och tillväxt ställer krav på nytänkande och företagsutveckling inte minst för att göteborgarna ska ha jobb och kunna försörja sig själva. Vi som valda politiker sätter upp mål för staden utifrån de behov som göteborgarna har. På bostäder, på trygghet, på transporter, på frisk luft.

Hulthén betonar också att en demokratisk process inte bara är eftersträvansvärd utan dessutom lagstadgad: Synpunkter har stötts och blötts mellan medborgare, politiker, byggare, tjänstemän, däribland arkitekter och andra. Hur vi än vänder och vrider på stadsplanerandet så finns det en oerhört tydlig lagstiftning som omgärdar det. Det ska vara samråd och diskussion med dem det berör. Det leder till att ingen får precis som han eller hon vill som individ.

Anneli Hulthén har rätt i allt hon säger, det är inte det som är problemet. Problemet är vad hon inte säger. Hulthén är en politiker men talar som en tjänsteman. Politik är dock mer än förvaltning. Politik är mer än realism. Politik är att vilja. Och frågan hänger fortfarande kvar efter Hulthéns artikel: Vad vill socialdemokraterna med staden? Vad vill socialdemokraterna mer än att bara jämka samman en mängd individuella viljor? Med andra ord: Hur ser en socialdemokratisk stadspolitik ut?

Slutklämmen är intressant: Det är människorna som ger vår stad sitt liv. Göteborg ska vara en bra och vacker stad att leva i. Vi formar den tillsammans, inte var och en för sig.

Lägg märke till the freudian slip i första meningen. Men det är naturligtvis sant det med. Människorna ger sina liv åt staden och ger också staden dess liv. Och visst formar vi den tillsammans, och visst är dialog och samråd och demokrati jättebra. Men dialog, samråd och demokrati förutsätter ju också att man ger uttryck åt sin mening, att man tar ställning, att man argumenterar för något. Den demokratiska visionen är vi nog alla överens om. Vad jag tror göteborgarna är intresserade av är den socialdemokratiska visionen.

Andra bloggar om: stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, urbanism, göteborg, socialdemokraterna, blandstad, funkis

Göteborg visar världen vägen (som vanligt...)

I Göteborg har (s) drivit igenom att 40% av alla nya hus inom allmännyttan ska byggas som passivhus.

Initiativet till att bygga fler passivhus i Göteborg togs av den socialdemokratiska kommunstyrelsegruppen i Göteborg för ett år sedan. Detta initiativ ledde till en motion till kommunfullmäktige som även vänsterpartiet och miljöpartiet ställde sig bakom. Nu har uppdraget om att bygga fler passivhus röstats igenom i kommunfullmäktige och beslutet i Framtidens styrelse om att minst 40 procent av nybyggnationen som inleds under 2009 ska bestå av passivhus är ett av de första exemplen på hur kommunfullmäktiges beslut får genomslag.

Ett kommande steg, enligt Göran Johansson, är att låta krav på att bygga passivhus ska finnas med när kommunen ger markanvisningar till privata byggbolag som vill bygga i Göteborg.

Det här är exempel på klok stadspolitik. Globalt sett är dock detta ett undantag. I GP har Catarina Thörn idag en stort uppslagen recension av Mike Davis nya bok Evil Paradises, som handlar om den nyliberala stadspolitikens sociala och ekologiska konsekvenser (ej på nätet):

Med exempel efter exempel visar boken på skilda världar och sambandet dem emellan – hur vatten kan vara en bristvara i en del av staden och ett överflöd porlande från fontäner i en annan. Hur billig arbetskraft utnyttjas för att skapa nöjespalats, rekreationsområden och OS-byar som de själva aldrig får beträda. Eller hur en global elit bygger sina privata utopier på enorma markområden och utnyttjar ändliga resurser för att upprätthålla en livsstil i överflöd. Det är en uppmanande, upprörande och bitvis hårdragen bok som kan diskuteras men knappast avvisas.

Titeln ”Onda paradis” är dock missvisande och sätter en religiös ton. Dessa ”paradis” för de rika, varken de är artificiella öar eller städer, är resultat av politiska beslut. Och det är bara politiska beslut som kan förändra den utveckling som med rasande fart bygger det ena spektakulära projektet efter det andra utan social eller ekologisk hänsyn. Som Patrick Bond pekar på i sitt kapitel om Johannesburg ökar motståndet mot en orättvis stadspolitik och fast den fortfarande är alltför fragmentarisk för att ha ett reellt inflytande är det en tidsfråga innan en mer kraftfull mobilisering kommer att äga rum. Först då kanske det är möjligt att tala om urbana förändringsprocesser som inte tar utgångspunkt i hype utan i hopp om en bättre och mer hållbar framtid.

Andra bloggar om: stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, urbanism, miljö, nyliberalism, blandstad, funkis

Invisible City

Arkitekten Peter Cooks nyskapande arkitekturtänkande skildras i dagens SvD. Cook, och den legendariska arkitektgruppen Archigram som han startade, var en reaktion mot en funktionalism som man tyckte tappat sin visionära kraft.

"Archigram visade att arkitektur kunde vara lekfullt, skojigt, bärbart och färgstarkt. Inspirationen hämtades från nöjesfält, rockfestivaler, rymdfärder och popkonst. Inget var omöjligt i Archigrams värld. En stad på ben? Varför inte. Hus som flytande bubblor? Visst. Archigram var en spark i ändan på etablerade arkitekter och stadsplanerare. Archigram blev en påminnelse om att städer kunde byggas annorlunda, att livet kunde levas på ett annat sätt."

Eller som designkritikern Sara Kristoffersson uttrycker det: "För dem handlar arkitektur inte bara om byggnader som vi bor i och sover i och äter i, utan med arkitektur kan man ha någonting att säga."

Måhända är Archigram en smula uttjatade numera (i likhet med de andra "nyskaparna" som nämns i artikeln, som de japanska metabolisterna). Personligen tycker jag att den holländske arkitekten Reirt Novsral och hans koncept IC (Invisible City: uttalas I SEE) är mer intressant. Det rör sig om en inverterad arkitektur som bryter med våra invanda föreställningar om byggnadens funktion och det tektoniska uttryckets fundamenta. Istället för en hierarkisk och monolog produktion, där ett givet synsätt tillåts manifesteras i konkret form, så skapar den enskilda individen själv arkitekturen. Byggmaterialet är individens egen fantasi. På detta sätt bryter Reirt Novsral helt med rådande idéer om arkitekturens gränser. IC använder sig nämligen endast av horisontallinjer, i form av tejp, som alltid är tillfälliga och i princip reversibla. Synen, som alltid varit arkitekturens primära sinne, används här på ett nytt sätt. Istället för att dölja det liv som levs inne i byggnaden, blir livet självt till arkitektur. Detta är onekligen ett nytt sätt att tematisera transparens och ställer också angelägna frågor om det offentliga kontra det privata.

OK, det finns ingen Reirt Novsral (vilket ni som läser baklänges förstod på en gång). Hoppas ni ursäktar ironin. Jag tycker faktiskt arkitektur är ett spännande estetiskt fält. Men jag tror inte att det är en slump att Peter Cook tycker svensk arkitektur är så tråkig att han somnar [sic!] när han får en fråga om den. Jag tror bara inte Peter Cook själv riktigt förstår varför han somnar. Arkitekter, och kanske särskilt svenska arkitekter, har det inte lätt. Hela deras utbildning verkar handla om att anpassa sig till den rådande ordningen och bli duktiga leverantörer av själlösa människolador. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd (även om det underlättar) för att se hur flippad konceptdesign passar in i det sammanhanget. Det är helt enkelt sockret som ska få medicinen att gå ned. Repressiv sublimering skulle väl Marcuse kalla det. Att kåren nöjer sig med några oregelbundna fixar i form av arkitekturfilosofiska seminarier, konceptdesign-tidskrifter etc, i utbyte mot ett liv i nyfunkisgruvan är bisarrt. Arkitekter i alla länder, förenen eder! Gör uppror! Vägra den hopplösa pendlingen mellan esteticerande intellektualism och funktionalistisk träldom.

För övrigt håller jag helt med Sören Olsson och Helena Westholm i dagens GP. Analysen är, som vanligt i de här sammanhangen, lite väl luddig. Men slutsatsen är klockren. Blandstad måste även betyda social blandning och det måste få kosta.

Andra bloggar om:
stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, urbanism, peter cook, archigram, blandstad, funkis

Förtätat om förtätning

Det verkar som jag hade rätt när jag gissade att 2008 skulle bli det stora genombrottet för stadsplaneringen som politiskt område. De senaste dagarna har det nästan varit för mycket att hålla reda på. GP:s Malin Lernfelt, som är en klok men lite väl konservativ stadsbyggnadsdebattör, var kritisk till Mark Isitts elitism. Jag tyckte väl snarare att problemet var den låga intellektuella nivån på Isitts inlägg. Bristen på arty arkitektur är dessutom ett lyxproblem. Gärna en spejsad ikonbyggnad, men först rejäla, urbant integrerade, kvarter. Den mest grundläggande politiska frågan vad gäller stadsbyggnad är dock hur vi hejdar den ökande sociala segregeringen. Jag har förklarat tidigare att jag inte tror på marknadshyror, det är därför tråkigt att Hyresgästföreningen verkar hålla på att ge upp den kampen.

Förtätningen fortsätter, både i Stockholm och Göteborg, även om det oftast verkar handla om att trycka in fler monofunktionella, stentråkiga, funkis-nouveau punkthus (som kristdemokraterna ändå bara kommer att riva om 50 år...) Varför inte bygga stadsmässiga, sammanhållna kvarter (se bild)? Men i Göteborg ska i alla fall allmännyttan sätta igång och bygga ordentligt igen, 600 lägenheter per år. Det är under alla omständigheter goda nyheter.

Yimby.se fortsätter dessutom lysa som en sol över stadsplaneringsdiskussionen, kommentarerna kommer väl snart att bli tresiffriga, det här är uppenbarligen ett område som engagerar.

Andra bloggar om:
stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, urbanism, stockholm, göteborg, förtätning, funkis

Utan Gud

På torsdag får GSHF humanistiskt besök. Intressant diskussion om ateism, sekularisering och religionens roll i samhället utlovas:



Att religionen åter blivit en av de starkaste globala politiska krafterna är uppenbart. Det politiska samtalet domineras alltmer av ett religiöst språk, många av världens främsta ledare är djupt troende och politiska konflikter formuleras i allt högre grad i religiösa termer. Renässansen för religionen har dock även medfört en renässans för ateismen och upplysningsprojektets rationalism. Allt fler politiker, vetenskapsmän och vanliga medborgare väljer att definiera sig som ateister. Humanisterna är en internationell organisation som arbetar för sekularisering av samhället. Enligt Humanisterna bör religion behandlas som en vidskepelse, vilken som helst. Fri för individer att tro på men utan särskild status i samhället som helhet. Torsdagen den 24 januari gästas Högskoleföreningen av Gunnar Lundh, som är ordförande i Humanisterna Väst. Han kommer att berätta mer om Humanisternas verksamhet och varför han valt att aktivt engagera sig för sekularisering. Alla är välkomna!

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, humanisterna, gshf, ateism

Isitt bad or Isitt real bad?

Jaha, så kom andra delen av Mark Isitts artikel om bristen på spännande arkitektur. Efter en lång litania om maktfullkomliga politiker och fega tjänstemän kommer så slutsatsen: För mycket krismedvetande, kunskapsförakt och kollektivism bland politikerna. Vad Isitt egentligen menar med krismedvetande är lite oklart. Kunskapsförakt verkar Isitt själv lida av, hans mest imponerande referenser är föräldrarna Simpson och Woody Allen (jo, det är faktiskt sant). Kollektivismen då? Ja, uppenbarligen menar Isitt att de maktfullkomliga politikerna är för demokratiska. En smula inkoherent minst sagt. Nej, det är tråkigt att en vanligtvis begåvad skribent som Isitt inte tar arkitekturkritiken på större allvar. Det här duger uppriktigt sagt inte. Inget mer löst gnällande nu. Mer analys och kritik.

Andra bloggar om: urbanism, göteborg, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur

Sola i Stockholm

Kristina Berglund kritiserar idag Mikael Söderlunds utspel om tätare och högre bebyggelse i Stockholm. Berglund, som är en massa före-detta-någonting (det står inte vad hon gjort de senaste fem åren), menar att höghus är fel eftersom:

1. det ger en gles stad, om man vill få in solljus överallt.
2. det förstör stadens siluett, om man föredrar den gamla siluetten.

Det är bara att konstatera att Berglund har rätt. Problemet är bara att hon inte förstår att det är just premisserna som är omtvistade här. Ska målet med vår stadsplanering vara att få in solljus överallt och att behålla vår stadssiluett oförändrad till varje pris? Hon drar till och med fram Manhattan som varnande exempel. Kristina, I wish att Stockholm var mer som Manhattan. Tätheten, pulsen, blandningen av stilar, höjder, människor. Och det gäller även om det råkar finnas någon kvadratmeter där som inte nås av direkt solljus. Ja, jag vet att det låter helt galet Kristina, men det är faktiskt sant.

Andra bloggar om: urbanism, stockholm, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur

Dô, vi har la enna Feskekôrka...

GP inleder idag Mark Isitts tvådelade artikel om bristen på intressant arkitektur i Göteborg. Felet är enligt honom maktfullkomliga politiker som inte förstår värdet av originell arkitektur. Och vad är värdet, bortsett från att det är fint att titta på? Jo, spännande arkitektur stärker enligt Isitt stadens varumärke (han exemplifierar naturligtvis med Bilbaos Guggenheim och Malmös Turning Torso). Personligen är jag skeptiskt inställd till det här krämartänkandet om ikonbyggnader. Monumentala, magnifika byggnader kan förstärka och ge uttryck åt en stads karaktär men ofta blir de bara sina egna varumärken. Bilbao blir platsen runt det där museet. Malmö blir bebyggelsen en bit ifrån det där tornet. Men visst, om det är det som behövs för att få svenska arkitekter intresserade av det urbana, så ge Koolhaas 2 miljarder och bygg ett CCTV (bilden) på Norra Älvstranden. Eller varför inte låta Göteborgs egen "lelle Corbusier" Gert Wingårdh smälla upp några till gammfunkis-hus? Det känns ju spännande. Om inte annat får Peder "Grasshopper" Alton då ytterligare en anledning att göra sin sedvanliga kowtow inför mästaren (jfr DN idag, ej på nätet).

Men jag håller med Isitt om att svenska arkitekter borde få möjlighet att utvecklas konstnärligt. Det finns dock två aber här. Dels skulle jag hellre se fantasifull och samtidigt urbant integrerad arkitektur än fler pompösa solitärer. Dels är frågan om svenska arkitekter klarar av det för närvarande. Det behövs nog nya generationer och reformerade utbildningar för att det ska vara möjligt.

Del 2 av Isitts artikel kommer på tisdag.

Andra bloggar om: urbanism, göteborg, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur

To sprawl or not?

Amerikansk bilstad eller europeisk blandstad? Tre professorer i transportekonomi och industriell organisation förklarar på DN Debatt varför vi ska välja det senare. jag tycker det mesta låter rimligt. En invändning dock: deras föreslagna uppdelning "jobb i innerstan och bostäder i ytterstan" går ju tvärtemot själva idén bakom deras förslag. Förmodligen en oreflekterad rest av flera decenniers SCAFT-indoktrinering. Lägg ner det.

Andra bloggar om: urbanism, kringfart, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur

Ågren i Frölunda

Den 26 januari startar ytterligare en arkitektutställning i Göteborg. Det är en utställning på Frölunda Kulturhus (med seminarier och föreläsningar) till minne av Lars Ågren, en mycket aktiv arkitekt som var djupt engagerad i stadsplaneringsfrågor och bebyggelsevård. Ågren drevs av ett starkt socialt patos och var, vad gällde sitt engagemang, en föredömlig arkitekt som tog aktiv del i politiska och kulturella diskussioner. Dessvärre kom Ågren att verka under en period inom arkitekturen då funktionalismens teknokratiska maskintänkande var en fullständigt självklar och oreflekterad kompass. Det mesta av Ågrens produktion framstår därför idag som skräckexempel på misantropisk anti-urbanism, det är svårt att tänka sig mer fasansfullt tråkiga byggnader än de Ågren ritade (de brandgula husen i Frölunda, Landala köpcentrum etc). Den naiva utopismen bakom gör på sätt och vis det hela ännu sorgligare. Men det är en viktig läxa.

Så många generationer av arkitekter har förstörts. Så många unga, nyfikna och intelligenta människor som skulle kunna ha ritat fantastiska saker. Istället har de malts ner och likformats, köpt glasögonen, kläderna och börjat spara till Eames-stolen. Smittats av den där cynismen som finns överallt i branschen, den där cynismen som i grunden bara är ekot av krossade drömmar. De har lärt sig att resten av livet kommer att gå åt till att ångestshoppa i museibutiker och fantisera om SANAA. Att vent-killarna alltid vinner i slutändan. Det är tragiskt och det måste få ett slut. Alltså, alla desillusionerade arkitekter, åk ut till Frölunda. Se det som terapi...

Andra bloggar om: urbanism, ågren, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur

Frusen arkitektur

Idag öppnar Wingårdh-retrospektivet på Röhsska museet i Göteborg. Trettio års arkitektgärning ska sammanfattas. Förmodligen kommer tonvikten att ligga på sobra minimalistlådor i skärgården, dvs det enda Corbu-epigoner vill, och kan, göra bra. Vi kommer troligen inte att se några av alla de vertikala radhus som Wingårdh & Co pyntat våra städer med.

För att högtidlighålla Gerts arkitektgärning återpublicerar jag här en kulturartikel jag skrev i GP för några år sedan:





Ett reklamblad kommer med posten. Jag erbjuds köpa en bostadsrätt i det nytillverkade kvarteret Kostern, ritat av svensk arkitekturs vieux terrible Gert Wingårdh. Kvarteret består av ett antal fristående huskroppar, förenade endast av en hög plastbarriär mot stadens larm. Jag lockas med ekparkett och helkaklat badrum, interiör med "mycket hög standard". Man betonar närheten till Linnéstaden "med sitt rika utbud av kultur, nöjen och service". Kostern är bara ett av flera liknande byggprojekt i detta område. Ett område som enligt Riksbyggen "präglas av förändring och modernisering". Reklambladets ominösa slutackord, "Långgatorna genomgår också en upprustning", får mig att rysa.

Jag lägger ifrån mig reklambladet. Så detta är vad staden erbjuder Kosterns invånare. Inte illa. Frågan är vad Kostern erbjuder staden. Vad hade Kostern tänkt bidra med? Hur mycket rikare blir utbudet av "kultur, nöjen och service" genom detta imposanta radhusområde? För det råder inget tvivel om att det är vad det är. Ett radhus med sex, sju, åtta våningar är likväl ett radhus. En stad känns igen på gatuplanet. Där människor rör sig. Det är där det avgörs. Det handlar inte om arkitektur. Husen kan se ut hursomhelst men dör gatan, dör staden. På Kosterns hemsida ser jag digitala människor röra sig förbi de fönsterlösa bottenvåningarna och plastbarriären utmed Första Långgatan. De ser glada och upptagna ut i sina oklanderliga businessdräkter. Raka i ryggen. Jag undrar vad de gör där. Det finns ju ingenting där att göra.

Det fanns en gång en arkitekt som sa att om svenskarna fick välja själva så skulle de bo i ett rött hus med vita knutar. På Stureplan. Det var roligt sagt. Sedan satte han igång att förverkliga det.

Det är inget fel på radhusområden. De är lugna, tysta och trevliga. Jättemysiga. Det finns bara ingen anledning att anlägga dem mitt i staden. Där kan de inte vara annat än parasitär arkitektur, byggnader som livnär sig på staden utan att ge något tillbaka, bortsett från inglasade balkonger och ännu fler stadsjeepar. Vad händer den dagen då Kosterns invånare fått nog av den ovälkomna nattliga bevattning som Långgatornas kroggäster oundvikligen kommer att bestå de näpna innergårdarna med? Nya och högre plastbarriärer eller "upprustning"?

Och sedan, när gentrifieringen nått sin fullbordan och lugnet, tystnaden och trevligheten sänkt sig också över denna plats, vad kommer då att ske? Då drar de digitala människorna vidare, lockade av skenet av en eld de tror sig begära men som de i själva verket avskyr. Och staden lämnas kall och öde i skuggan av deras raka ryggar.

Var och en av dessa urholkningar, dessa alveoler, åstadkommer föga skada men ju fler de blir desto skörare blir det intrikata mycel som binder samman det urbana rummet. Lösningen är inte ännu ett upplevelsecentrum eller evenemangsstråk. Definitivt inte ytterligare en småbåtshamn med langosstånd och öl i plastmuggar. Allt detta är, i likhet med skyskrapor, endast kulisser. Jag efterlyser istället en negativ stadsplanering. En stadsplanering som nöjer sig med att inte förhindra urbanitetens egen slumpmässiga rörelse. Som tillåter det oväntade att inträffa och slå rot. En plats som Nordostpassagen är i detta sammanhang inte mindre anti-urban och parasitär än Kostern. Händer det något där så är det trots planeringen. Skillnaden är att det förra området byggdes med goda intentioner och för "vanliga människor", det senare utifrån rent pekuniära överväganden och för de pixlade kontorsvarelser som endast existerar i arkitektkontorens digitala stadsmiljömallar. Än så länge.

Andra bloggar om: urbanism, wingårdh, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur

Lämna flumpolitiken, flum-Janne!

När Jan Björklund kallar den svenska skolan för flumskola antar jag att han inte menar "flum" som i haschrökning. Nej, med flum menar han nog irrationellt tyckande utan vetenskaplig grund. Problemet är bara att det är Janne själv som är flummig. Det spelar ju ingen roll vad expertisen eller forskarna säger. Flum-Janne "känner" helt enkelt att det behövs mer disciplin, läxor, betyg etc. Det räcker för honom.

Personligen tycker jag också det är för mycket flum... I borgarnas skolpolitik. Kom ut ur dimman Janne!

Andra bloggar, om: björklund, skola, politik

Ideologisk renässans

Många socialdemokrater verkar tycka att det behövs en ideologisk renässans inom partiet. Vi måste bli mindre av förvaltningsparti och mer av idéparti. Andra tror att ideologi skrämmer "vanligt folk" och efterlyser istället en "berättelse" som folk kan identifiera sig med, någon sorts motsvarighet till borgarnas nyckelbegrepp i valrörelsen: "utanförskapet". Det är lätt att se vilka hotbilder som motiverar de olika ståndpunkterna: Å ena sidan risken att partiet utvecklas till ett cyniskt, teknokratiskt elitparti, utan ideologiska rötter, där själva maktinnehavet blivit överordnat mål. Å andra sidan ett ideologiskt dogmatiskt, vänsterparti-parti, utan vare sig medlemmar eller väljare.

Jag tror dock inte att man måste välja mellan att vilja förändra samhället och vinna val, mellan att vara ett ideologisk nyfiket parti och att vara en folkrörelse. Tvärtom, jag tror att det bara är just genom att förena dessa sidor som vårt parti har en framtid. Men det kommer att kräva mer av intellektuellt arbete än att anlita rätt PR-firma. Det är inte fel att dela ut rosor, ballonger, knappar. Det är inte fel att sjunga, spela fotboll, koka kaffe. Men det är inte heller fel att föra djuplodande ideologiska samtal. Jag tror inte "folk" är rädda för "filosofiska", teoretiska diskussioner. Men är det tråkigt tycker man det är tråkigt och är det obegripligt tycker man det är obegripligt. Accepterar vi synen på ideologi och teori som tråkigt och svårt betyder det att ideologin och teorin kommer att formas av en osynlig elit, medan de vanliga medlemmarna skickas ut för att dela ut rosor och ballonger, spela fotboll och koka kaffe. Och det vore oacceptabelt.

Men en verklig ideologisk renässans förutsätter att vi är beredda att vrida och vända på invanda begrepp och termer, att vi vågar ifrågasätta rörelsens mest grundläggande försanthållanden. Vågar vi det? Och om vi inte vågar det, hur tror vi att vi ska kunna försvara dessa begrepp, termer och försanthållanden när andra ifrågasätter dem? Vad är det för mening med att slänga sig med begrepp (som tex. "klass") om vi inte har reflekterat ordentligt över vad vi menar med dem?

Här i Göteborg har vi startat en särskild utbildning för nya medlemmar, där man kan lära sig mer om partiets historia, ideologi och organisation. Att vara där som handledare var en fantastisk upplevelse. Massor med nyblivna sossar som diskuterade ideologi med liv och lust. Det är absolut nödvändigt att detta ideologiska, filosofiska samtal fortsätter ute i föreningarna. Det är inte "ledningens" ansvar, det är allas vårt ansvar.

Läs också: Ideologi kontra floskelogi och Proletär pedagogik

Andra bloggar, om: socialdemokraterna, ideologi, politik

Piñata

Att se arkitekter och politiker försöka bygga stad tillsammans är ibland lite som att se två barn försöka träffa en piñata. Det blir så lätt missförstånd och så slutar det med att den ena sitter och gråter i ett hörn och den andra sitter och tjurar i ett annat.

När de fyra arkitektlagen lämnade in sina förslag till första etappen av Södra Älvstranden, Skeppsbron i centrala Göteborg, blev tydligen våra ledande politiker besvikna. Av någon outgrundlig anledning trodde de inte att samtliga lag skulle komma tillbaka med monotona nyfunkisförslag. Visst var själva arkitekturen patetiskt fantasilös, vad annars hade man kunnat vänta sig, men själva planerna var ändå ganska bra, särskilt Erséus förslag. Tät, någorlunda sammanhållen kvarterstad. Varför alla hus ska se likadana ut och vara hudfärgade förstod jag inte men hey, jag är inte arkitekt.

Men politikerna blev sura, de vet ju vad de vill ha (och vad de inte vill ha), de har bara så förtvivlat svårt att beskriva det så arkitekterna förstår. Men någon i kommunstyrelsen hade varit i Amsterdam och tyckte att: det här ser ju bra ut, det är såhär vi vill ha det.





Så man skickar ner arkitekterna för att se och lära. Men så händer det lilla missödet att arkitekterna råkar gå av vid fel station och springer rakt in i Docklands (ja, det finns ett sådant i alla städer nuförtiden). Arkitekterna blir jätteglada. Jaha, det var såhär ni ville ha det. Jamen, det är ju inga problem, det här kan vi rita i sömnen.





Och ärligt talat, om man bara läser beskrivningen i GP så låter det faktiskt ganska bra. Det kanske är bra, vad vet jag. Ändå känns det sorglustigt och lite irriterande att se de byggnader som ska inspirera stadsbyggandet i Göteborg. Att den där härliga piñatan ska vara så svår att träffa...














Andra bloggar om: stadsplanering, urbanism, arkitektur, göteborg

Kulturfredag

Igår var jag på Sally Tykkäs vernissage på 300m3. Kan verkligen rekommenderas om ni har vägarna förbi Kastellgatan. Tykkäs videoverk ligger rent visuellt farligt nära gränsen till reklambyråkonst i sin ofta "överestetiserande" bildbehandling (genombrottsverket "Lasso" tex). I "Zoo" (bilden) funkar greppet bättre eftersom Tykkä där mycket medvetet refererar en cineastisk symbolvärld (Vertigo). Men det finns en outgrundlig, suggestiv stämning i alla hennes verk som är förtrollande.

Efter gick jag på Nöjesguidenfesten, där man bl.a. fick höra Hästpojken. Det var väl sådär. Musiken kan väl närmast beskrivas som kentpunk, inte riktigt min påse alltså. Dessutom tycker jag att de borde kallat sin hit "Shane McGowan" för "Shaun Ryder" istället. Då hade den varit mycket bättre.

Andra bloggar om: kultur, konst, tykkä, hästpojken

Förnuftets röst

Det finns några grundläggande saker som de flesta rationella människor är överens om, oavsett politisk ideologi. Vissa livsvillkor är helt enkelt nödvändiga för att det ska finnas ett samhälle att påverka, i den ideologiska riktning man råkar vara intresserad av. Ett exempel på detta är nyurbanism. Att den täta, funktionsblandade staden är överlägsen funktionalismens glesa motorvägsstad, såväl ekologiskt som ekonomiskt och socialt, är ju uppenbart. Det är därför glädjande att nyurbanismen nu verkligen håller på att få fäste på den politiska nivån i alla större svenska städer. Stockholms stadsbyggnads- och trafikborgarråd Mikael Söderlund har nästan [motorvägssatsningar känns inte särskilt 2008] alla rätt i sitt inlägg i SvD idag:

"Nu planeras för en tätare stad..."

"Gammal industrimark i centrala lägen omvandlas till attraktiva stadsdelar som binder samman staden..."

"Dels kommer den gamla gränsen mellan innerstad och ytterstad att förflyttas utåt, dels kommer nya stadsdelar att binda samman de gamla. Runt det som tidigare definierats som innerstad kommer den täta staden nu att sträcka ut sig."

"Vi lämnar den glesa stadens planering där hyreslängor placerats ut på åkrar med motorvägar som barriärer runtomkring."

"Att bygga staden tätare har många fördelar. Dels blir staden mer lev­ande om den byggs för korta ­avstånd med levande bottenvåningar, dels blir den miljövänligare."

"Den täta staden kräver mindre energi och färre resor. Kollektivtrafiken behöver byggas ut med Citybanan, ny tunnelbana och tvärspårvägar."

"Stockholms stad arbetar nu med att förkorta byggtider och onödig byråkrati."

Allt det här är jättebra. Nu hoppas jag bara att Mikael Söderlund inte tvingar mig att använda det slitna uttrycket "läpparnas bekännelse". Gör det inte Mikael, jag vill verkligen inte använda det uttrycket...

yimby skriver förstås om det här, och morian skriver om yimby.

Andra bloggar om: stadsplanering, urbanism, arkitektur, stockholm

Urbanism 4 dummies

Det finns en del som tycker det här med stadsplanering och urbanitet är komplicerat och svårt att få grepp om. Det är inget att skämmas för. De flesta professionella som arbetat med arkitektur och planering under 1900-talet har inte heller förstått det...

De som känner sig osäkra på vad som utmärker en urban miljö (och gillar amerikansk indie) bör ta sig en titt på den här sköna filmen:





Andra bloggar om: stadsplanering, urbanism, arkitektur

Simone de Beauvoir

Idag skulle Simone de Beauvoir fyllt 100 år. Ett utmärkt sätt att fira är att läsa Ulrika Björks fina essä i SvD, som på ett föredömligt sätt lyfter fram den fenomenologiska dimensionen i de Beauvoirs tänkande. Nuförtiden framstår de Beauvoir för många som alltför heteronormativ och androcentrisk, och det är sant att hon inte problematiserar fantasin om "det manliga" i samma utsträckning som fantasin om "det kvinnliga". Men det är till viss del en anakronistisk kritik.

Under alla omständigheter är hon fortfarande väl värd att läsa och har en given plats i feminismens och filosofins historia.

andra bloggar, om: beauvoir, genus, filosofi, feminism

Andrés Duany

Arkitekten Andrés Duany är en av nyurbanismens centralgestalter. Det var han som, tillsammans med sin partner Elizabeth Plater-Zyberk, drog igång nätverket CNU 1993. De låg också bakom planen till Seaside (fejkstaden i Truman Show) i början av åttiotalet, som andra sedan fyllde med nyviktoriansk arkitektur. Deras firma DPZ har sedan dess anlitats för att planera i hundratals andra städer. Duany och Plater-Zyberk tillhör den mer konservativa och estetiskt traditionalistiska falangen inom nyurbanismen (mer Prins Charles, mindre Jane Jacobs), men kritiken av modernistisk stadsplanering är densamma.

Duany är väl inte alltid 100-procentigt vederhäftig vad gäller historiska eller ekonomiska fakta, men å andra sidan är han ofta ganska rolig. Här är ett utsnitt ur en föreläsning i San Antonio 1991. Vi kommer in när Duany pratar om anti-urbanistiska trafikplanerare...





Andra bloggar om: nyurbanism, duany, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur

Snaskdiskursen

Inget lockar fram våra lägsta impulser som våldsbrottslighet. Girigt sörplar vi i oss medias snaskiga skildringar av exakt hur någon blev skjuten, uppskuren eller sönderslagen. Hur många meter sprang offret innan förövaren hann ikapp? Hur ser mördarens blodiga skjorta och skor ut? Detaljer som naturligtvis inte betyder något i sig själva men ändå är viktiga för oss, eftersom de ger oss den där kittlande närvarokänslan. All denna libidinösa spänning som byggs upp måste sedan självklart få sin utlösning, vilket sker i fikarum och på insändarplats (i tidningar, radio och på internet). De onda ska hängas, skjutas, torteras eller åtminstone låsas in för evigt. De som inte förstår att lynchjustis är nödvändig, är antingen galna eller själva onda. Och medierna maler målmedvetet på med artiklar skräddarsydda för att hålla adrenalinet igång.

Denna förfasningsporr gör tyvärr att frågor som faktiskt är viktiga, som hur kriminalvården och polisen fungerar eller borde fungera, ungdomars förhållningssätt till våld etc. blir svåra att diskutera. Inte bara för att så många vill diskutera dessa frågor av rent libidinösa anledningar, utan också för att balanserade och förnuftiga människor undviker ämnena på grund av den snaskiga air som omger dem. Det är synd.

Andra bloggar om: våld, kriminalitet, media, polis, snask

Göteborg växer vidare

I Göteborg talas det mycket om nyurbanism nu. Bredvid Backaplan (t.h. i bild) ligger östra Kvillebäcken, som nu ska bebyggas med kvarterstad. Med samma outgrundliga men ofrånkomliga logik som vanligt ska kvarteren naturligtvis vara uppbrutna och trasiga, men hey, det är ett steg i rätt riktning. Vissa av husen ska tydligen även få sk. bokaler (lgh som kan användas som lokal). Smågatorna blir gångfartsområde (det som tidigare kallades gårdsgata). Det finns faktiskt en liten, liten chans att det här blir bra.





Personligen kommer jag att sakna de fyra loppisarna (det var ännu fler förr) och de två livsbutikerna med internationellt sortiment. Det här rubbar onekligen mina cirklar. Men man måste vara generös om man bor i en stad. En levande stad utvecklas och förändras ständigt, det är bara bra. Så länge det är till det bättre vill säga. Det är väl tyvärr där det klickar för det mesta. Får byggmaffian bestämma så vet vi ju vad det kommer att bli: Kvillebäcken Sjöstad.

Men det kan inte vara byggmaffians ansvar att det ska bli bra. De gör det de ska göra: försöker maximera sin vinst med alla till buds stående medel, enligt de regler som finns. Arkitekterna då? Nej, arkitekter har ingen frihet, om de inte levererar nyfunkis får de inga kontrakt (plus they just love that funkis). The good people of SBK då? Nej, tjänstemännen kan göra hur fina planer som helst, de saknar ändå direkt inflytande. Det är politikernas ansvar att det blir bra. De är de som bestämmer reglerna och som delar ut mark (iaf i Göteborg). Det är bra. Det betyder nämligen att vi medborgare kan sätta press på politikerna och tvinga fram bättre stadsbyggnad.

Vem vet, i framtiden kan vi kanske till och med pressa fram sammanhållna kvarter? Men det är nog lite väl utopiskt...

Läs också Kvarteret som sprängdes

Andra bloggar om: backaplan, göteborg, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, kvillebäcken, kvarter

Socialdemokratins ekonomiska historia

Ekonomisk historia kan vara riktigt spännande, om ni inte tror mig så läs Karl Polanyis "Den stora omdaningen". Polanyis klassiker, som kom ut i slutet av andra världskriget, omtolkar världshistorien utifrån nyckelbegreppet kommodifiering (varublivande). Enligt Polanyi sker något avgörande när samhälleliga områden som arbete, jord mm. bryts ut ur sina sociala sammanhang, görs till varor och isoleras i en fristående ekonomisk sfär. Denna utbrytning, eller "urbäddning" som Polanyi kallar det, är själva målet för den liberala utopin om det självreglerande marknadssamhället. Polanyi kan dock övertygande visa att denna utopi saknar såväl historisk grund som reproduktionskapacitet. Den ekonomiska liberalismens doktriner skapar istället ett självförstörande system. Ett system som i sin tur utlöser interventionistiska motåtgärder, vilket framför allt sker under 1930-talet. Det socialdemokratiska välfärdssamhället växer fram ur denna motsättning och är det fredliga och demokratiska alternativet till tidens totalitära rörelser.

Genom att förkasta marknadsutopin ställs vi inför samhällets realitet. Det är en fråga om en skiljelinje mellan å ena sidan liberalismen och å andra sidan fascismen och socialismen. Skillnaden är inte främst ekonomisk. Den är moralisk och religiös. Även när de bekänner sig till samma ekonomi är de inte bara olika utan faktiskt förkroppsliganden av motsatta principer. Och i sista hand skiljer sig de åt i fråga om friheten. Både fascister och socialister accepterar samhällets verklighet på samma slutgiltiga sätt som dödsinsikten formar det mänskliga medvetandet. Makten och tvånget är en del av verkligheten; ett ideal som skulle bannlysa dem från samhället måste ogiltigförklaras. Den fråga där de skiljer sig åt är huruvida man i ljuset av denna insikt kan försvara friheten eller ej; är frihet ett tomt ord, en frestelse avsedd att ödelägga människan och hennes verk, eller kan människan åter hävda sin frihet inför denna insikt och sträva efter dess uppfyllelse i samhället utan att förfalla till moralisk illusionism? Med denna angelägna fråga sammanfattas människans villkor.

Det är intressant att läsa Polanyi idag, då vi upplevt en lång tid av "återurbäddning" från 1970-talet och framåt. Anders Nilsson och Örjan Nyström har skrivit en spännande bok utifrån just detta perspektiv, "Den sociala demokratins andra århundrade?". Läs gärna den också...

Andra bloggar om: socialdemokraterna, ekonomi, demokrati, politik, polanyi, liberalism, kommodifiering

Könskrigets första offer...

Det verkar som om vissa reaktionära element inlett sitt eget lilla gerillakönskrig. Feminism verkar fortfarande vara en het potatis 2008. Det är ju lite löjligt men samtidigt förståeligt eftersom vi fortfarande lever i ett samhälle som behärskas av förtryckande föreställningar om kön. Det handlar inte om ett kvinnoförtryck, utan om ett människoförtryck. Vi grupperas och påtvingas handlingsmönster och beteenden baserat på sociala fantasier om könens egenskaper.

Det är alltså inte feministerna som står för "mansförtrycket", utan den patriarkala ordning som tvingar in såväl män som kvinnor i generaliserade roller och stympar våra emotionella register. Som gör det så svårt för oss att ens försöka kommunicera autentiskt med varandra.

andra bloggar, om: kön, genus, jämställdhet, feminism

Backaplan och Foucault

Stadsplaneringscrazen fortsätter. Idag har GP den planerade omvandlingen av Backaplan (köpcentrum strax utanför innerstan) som förstasidesnyhet. Området ska urbaniseras, få mer bostäder och stadskaraktär. Det är naturligtvis det enda rimliga men jag har ändå blandade känslor. Backaplan är nämligen en speciell plats ur stadsplaneringssynpunkt. Den borde egentligen k-märkas som det närmaste Sverige kommit amerikansk mall-sprawl, om det inte vore för att vi har så mycket av samma vara överallt. Enorma, vanligtvis öde parkeringsöknar och ett generöst överflöd av impediment. Och så den där superfunktionella arkitekturen.

Ja, då menar jag inte funkis i estetisk mening, alltså Bauhaus, Corbu, Aalto etc. Jag menar riktig hardcore-funkis, äkta funkis där ingen estetisk hänsyn tillåts störa funktionen, som i det här fallet är att dra in så mycket pengar som möjligt till ägarna. Backaplan har en uppriktig råhet som öppet redovisar sin kapitalistiska grundprincip. Det ligger nära till hands för vänstermänniskor som undertecknad att se ett värde i detta. Eftersom man antar att den kapitalistiska kontrollen är lika närvarande överallt, föredrar man intuitivt platser där denna kontroll inte skyms av ångorna från espressomaskiner. Även om det kan ligga något i detta tror jag dock att man då gör samma typ av misstag som 1970-talets revolutionärer, som ville demaskera den "kapitalistiska fascismen". Ett misstag som inte borde vara möjligt efter Foucault. Det är ju inte bara Makten som finns överallt, utan även motståndet. Problemet är att de där överblivna remsorna av ogräs mellan köpladorna, the non-places, är en mycket starkare metafor för det motståndet än diskursiva processer i den förborgerligade, täta staden. Men att det är en starkare metafor innebär inte att det är en mer sann metafor. Non-places finns inte. Kapitalismen är lika närvarande i mellanrummen och motståndet lika närvarande utanför dem.

Så jag tänker välkomna en urbanisering av Backaplan. Möten mellan människor bär alltid en större potential till progressivt, kommunikativt handlande än överblivna och övergivna ödetomter.

relaterat: approximation och yimby

Andra bloggar om: backaplan, göteborg, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, kapitalism, foucault

Naturen finns inte

Det mänskliga tänkandet verkar vara i behov av dualismer ("svart-vit", "kropp-själ", "förnuft-känsla" etc.) Polarisering och kontrast är måhända en förutsättning för medvetandets dialektik. Det behöver inte i sig vara ett problem, så länge man kommer ihåg att det är just tänkandets motsättningar och inte verklighetens. Något som dock kan orsaka problem är en annan aspekt av vår tendens att tänka i dualismer.

Vi hittar nämligen lätt korrespondenser mellan olika dualismer. För att ge ett typiskt exempel: "natur-kultur" och "stad-land". Det vanliga är att man kopplar samman "natur" med "land" och "stad" med "kultur". Det verkar helt enkelt logiskt att göra detta. Men det är att blanda samman tänkandets motsättningar med verklighetens. Motsättningen befinner sig ju vid närmare eftertanke endast på en begreppsmässig nivå. Ett hus är ju lika naturligt som ett fågelbo, en stad lika naturlig som en myrstack. Förutsättningen för dessa dualismer är att människan lyfts ur och ställs i motsättning till den natur hon trots allt alltid är en del av. Det är inte fel att göra den tankeoperationen, tvärtom är det som sagt förmodligen nödvändigt för medvetandets dialektik. Men det är tänkandets motsättning, inte verklighetens.

Staden är alltså lika "naturlig" som landet. Men lika viktigt att förstå är att landet numera är lika "kulturellt" som staden. Det fanns en tid då vissa landområden på vår planet var opåverkade av människan. Den tiden är sedan länge förbi. Det finns inte någon jungfrulig "natur" kvar. Det vi kallar natur borde kanske snarare kallas park. Lika lite "natur" är de parkområden som benämns "urskogar", "naturreservat" och liknande. De är bara underkastade en annan, men lika mänskligt bestämd, organisationsprincip som de områden vi vanligtvis kallar park. Det betyder naturligtvis inte att de saknar existensberättigande. Men det betyder att deras existensberättigande är ett annat än vad många verkar tro.

Vad jag skulle vilja efterlysa är ett mer humanistiskt perspektiv (antropocentriskt skulle väl naturvännerna kalla det). Stadsbyggande, lika väl som natur- eller parkbyggande, måste utgå från det mänskliga perspektivet. Hur skapar vi de mest förmånliga levnadsvillkoren för mänskligheten, globalt och för framtida generationer? Ska vi hitta ett svar på den frågan gäller det att hålla den naiva naturromantiken i schack. Hur bekväm och intuitiv den än kan verka är den ohjälpligt fångad i ett begreppsmässigt missförstånd. Mänsklighetens problem är mänskliga och kräver därför oundvikligen mänskliga svar.

ps. följ den livliga diskussionen på yimby.se ds.

Andra bloggar om: natur, kultur, stadsplanering, stadsbyggande, arkitektur, miljö, klimat

Tidningar: 1 2 3

Stadsplanering - det nya arkitektur

Sådär, nu har 2008 kickat igång. Vi får se vad det har att ge. Om jag ska våga mig på att vara lite klärvoajant så tror jag att 2008 blir det år då stadsplanering slår igenom ordentligt som diskussionsområde. Stadsplanering är helt enkelt det nya arkitektur. Etik och politik kommer att bli mer intressant än estetik och smak. Det offentliga mer intressant än det privata.

Föga förvånande kan vi i dagens SvD läsa om hur planerna på privatisering av Plattan sakta börjar falla sönder. Och i GP skriver Catharina Thörn klokt om de offentliga platsernas betydelse för medborgarna. Läs och begrunda...

Andra bloggar, om: stadsplanering, stadsbyggnad, arkitektur