bios politikos

Vinden har vänt

2012-01-09T15:51:00.009+01:00

Ibland vänder det bara helt plötsligt. Vinden stannar upp och ändrar riktning. Vi är flera socialdemokrater som verkar ha nått samma punkt ungefär samtidigt. Inte att allt blivit bra eller löst sig. Utan att vi på något sätt nått en botten. Och att vi därmed också fått fotfäste. Och att vi därför kan börja arbeta oss fram i en ny riktning. Det är dags att bygga.

Jag och Jimmy har satt igång att blogga på s-akademiker med inriktning på kongressen 2013 och det nya partiprogrammet. Röda Berget har kickstartat programarbetet, även Jämlikhetsanden vänder blad och tar en ny riktning. Högberg, Moberg och Mitt-i-steget tar stora grepp medan HBT-sossen och Ola går in mer direkt på principiella sakfrågor. Dessutom har Magnus Nilsson börjat blogga på Det räcker inte med en blogg.

2012 lovar gott...

Hållbar stadsplanering

2011-11-26T12:48:00.002+01:00

Jag var uppe på Socialistiskt Forum i Stockholm för ett tag sedan och pratade hållbar stadsplanering med Marika Lindgren-Åsbrink, Lena Sommestad och Daniel Johansson. Det blev ett bra samtal som nu ligger ute på SVT Forum. Ta gärna en titt!

Nästa gång hoppas jag också att Jimmy Sand hänger på till Stockholm och bidrar med sina kloka tankar om socialdemokratins utmaningar.

Riv stadens barriärer!

2011-11-14T11:48:00.001+01:00

Jag har fått förtroendet att vara med och organisera partidistriktets forumgrupp för stadsplanering och infrastruktur.

Vår forumgrupp är en av flera inom olika områden. Tanken med forumgrupperna är att hitta nya plattformar för diskussionerna i partiet. Vårt senaste arrangemang var en workshop på Folkteaterns café där vi diskuterade kring barriärer i staden tillsammans med arkitekten Kerstin Elias från White. Det var mycket givande samtal och de tankar och idéer som kom upp har vi nu koncentrerat i en debattartikel som publiceras i Ny Tid idag:

Mer jämlika livsvillkor för göteborgarna. Det är budskapet från forumgruppen för stadsplanering och infrastruktur inom S i Göteborg. Bland medlen finns flera lågbroar över Göta älv.

Göteborg är en fantastisk stad som lockar många människor. Kulturlivet är spännande och utmanande. Näringslivet starkt och innovativt. Men vi har också många utmaningar. Vår stad är gles och utspridd över stora avstånd. Det finns många barriärer, både fysiska och ekonomiska, som skiljer olika stadsdelar från varandra.

Utgångspunkten för en socialdemokratisk stadspolitik måste därför vara att överbrygga dessa barriärer och skapa mer jämlika livsvillkor för stadens invånare. Det är det tydliga budskapet från partiets forumgrupp för stadsplanering och infrastruktur, där vanliga medlemmar är med och tycker till.

Vi har under lång tid byggt en stad där man bor segregerat och glest, tar sig fram med bil och där man ska handla i isolerade och utspridda köpcentrum. Nu vill vi bygga en stad där man kan bo blandat och nära, där man kan ta sig fram enkelt till fots, på cykel eller med kollektivtrafik och där man kan handla i affärer och butiker i de egna kvarteren. Vi socialdemokrater måste därför arbeta ännu hårdare för att blanda upplåtelseformer i olika stadsdelar.

Konkurrensen inom byggandet måste öka, inte minst genom att göra byggprojekten fler och mindre så att fler och mindre aktörer kommer in på marknaden. Det finns stora marginaler inom byggsektorn, enligt Boverket kan produktionskostnaderna sänkas med upp till 40 procent.

Ska vi ställa om våra resvanor så måste kollektivtrafiken stärkas och gång- och cykeltrafiken prioriteras, särskilt i centrala staden. Våra resmönster är ett resultat av hur långa avstånd vi har mellan boende, arbete, handel och rekreation.

Därför är det oerhört viktigt att säkerställa att allt det som behövs för att leva ett helt och fullt liv finns nära oss. Levande och blandade lokala gator och torg är inte bara trevligt, utan en direkt förutsättning för ett hållbart samhälle.

Vi måste också koppla ihop stadens olika delar bättre. Stadsdelarna behöver fler länkar mellan varandra. Över Göta älv vill vi se många låga broar som binder samman staden. Det går utmärkt att kombinera med en levande sjöfart om broarna är öppningsbara och fartygen kör i konvoj utanför rusningstid.

Under kommande år växer Centrala Älvstaden, en ny stadskärna fram. Detta får inte bli ett område uteslutande för höginkomsttagare. Här har allmännyttan ett stort ansvar. Kommunen borde kunna ställa krav på varierade hyresnivåer i markanvisningarna.

När vi bygger nya stadsmiljöer får vi inte låta biltrafiken styra stadsplaneringen. Då får vi oattraktiva och markslösande områden där rondeller och ramper tränger ut trottoarerna och folklivet. Vi vill ha attraktiva och ytsnåla stadskvarter där marken används till bostäder och arbetsplatser, i stället för refuger. Kort sagt: Låt bilen anpassa sig till staden istället för tvärtom.

Vi vet vad vi vill. Nu det bara att sätta igång och göra det.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, göteborg, stadspolitik, stadsplanering

Den bortglömda allmänningen

2011-08-30T16:04:00.001+01:00

När meterologen Pär Holmgren för ett tag sedan spådde att ingen skulle vilja bo i Göteborg om 100 år så dök det förstås snabbt upp putslustiga kommentarer från mina Facebook-vänner i Mälardalen. ”Det är väl ingen som vill bo i Göteborg idag?”, ”Göteborg luktar fisk” etc. Inget konstigt med det förstås, bara det vanliga storebrorskomplexet. Ängsliga stockholmare brukar skämta om att man ska ställa tillbaka klockan två år när man åker till Göteborg.

I vissa fall ligger dock Göteborg långt före kusinerna från östsidan. Stockholmarna t.ex. får bara fler och fler spårvagnslinjer och i Uppsala kommer man nu att införa ett gångfartsområde på prov, något som Göteborg började med redan för tjugo år sedan. Idag har vi ett stort antal gångfartsgator och de fungerar mycket bra. Gångfartsområden har visat sig vara ett ypperligt sätt att ta tillbaka några av alla de allmänningar som vi förlorade i och med massbilismen - våra gator.

Södra Larmgatan

I senaste UppsalaDemokraten skriver jag om gångfartsområden och ger min gamla hemstad några goda råd inför framtiden. Läs gärna. En viktig sak som jag inte nämner i texten är att göra tydliga ledspår för personer med nedsatt synfunktion och andra som navigerar med hjälp av trottarkanter och liknande. Det är också viktigt att välja gatubeläggning som tvingar ned hastigheterna. Alla trafikanter är ju inte lika hänsynsfulla som de cyklister man kan läsa om i min cykelskole-triptyk:

DEL 1 - DEL 2 - DEL 3

Andra bloggar om: uppsala, gats, stadspolitik, trafik

Till kritiken av gentrifieringskritiken

2011-08-06T09:17:00.006+01:00

I senaste ETC Göteborg skriver jag om gentrifiering, utifrån Sharon Zukins bok Naken stad (som nyligen kom ut i svensk översättning på Daidalos). Zukins bok är ett typiskt exempel på gentrifieringskritik som kör fast i livsstilspolitik. Den bourdieuska gentrifieringskritiken, vars huvudsakliga intresse verkar vara att kartlägga och klassificera olika livstilsmarkörer hos medelklassen, kommer sällan bortom att ”problematisera” habitus.

Kritiken av gentrifieringskritiken aktualiserades för ett tag sedan i samband med Sociologisugets gentrifieringskritiska Majornatrilogi och fick efterspel bl.a. på Mothugg, Copyriot, Kvillster och Popvänster.

Personligen tror jag att vi behöver en gentrifieringskritik som inte nöjer sig med att vara distanserat ”kritisk” och ”problematiserande”. Vad vi behöver är en gentrifieringskritik som utforskar alternativ och strategier för att undvika gentrifiering. Som tur är så finns det redan.

I motsats till vad Sharon Zukin påstår så var nämligen Jane Jacobs tidigt medveten om gentrifieringens avigsidor. Ett helt kapitel i Den amerikanska storstadens liv och förfall handlar om just det och hur man kan komma tillrätta med problemet. Men man måste förstås läsa boken för att upptäcka det…

Samtidigt har jag på senare tid blivit allt mindre irriterad på livsstilssociologins salongsradikala petande i olika kaffesorter. Problemet är ju faktiskt inte att akademiker nördar in sig i obskyra nischer och producerar forskningsresultat utan praktisk-politisk potential. Det är tvärtom lite av forskningens raison d’être.

Nej, problemet är nog mer de orimliga förväntningar som vi andra (och i viss utsträckning forskarna själva) har på den akademiska forskningen. All forskning går inte att översätta till meningsfull politisk policy, men det betyder inte att forskningen i sig är meningslös. Bara att man får vända sig någon annanstans för policy. Varför inte till Jane Jacobs?

Personligen är jag ganska övertygad om att gentrifiering relativt enkelt kan förhindras med en kombination av jacobsk stadsplanering och en stark allmännytta (inkl. non-profit organisationer). Gradvis stadsutveckling (istället för storskaliga saneringar), ett tillräckligt utbud av täta funktionsblandade stadskvarter och ett stort och finfördelat allmännyttigt ägande. Det är det viktigaste.

Huruvida det sedan dricks cappuccino eller bryggkaffe på caféerna och hur stor del av befolkningen som bär sotarmössa är en mindre betydelsefull fråga rent politiskt. Men det kan säkert bli intressanta forskningsprojekt och kulturartiklar av det…

Här nedan ser ni förresten ett tal som Jane Jacobs höll på National Building Museum år 2000. Den senare delen av talet handlar specifikt om gentrifiering.

Relaterat: Julia Svensson i DN

Andra bloggar om: sharon zukin, jane jacobs, stadspolitik, gentrifiering

Från cirkus till verklighet

2011-07-08T08:47:00.024+01:00

Ikväll talar Håkan Juholt i Almedalen. Det ser vi fram emot. Vi kan behöva vädra ut vinångorna och PR-spinnet med lite riktig politisk agitation. Almedalen är ju inte bara "en fest för demokratin". Det har också blivit lite väl mycket rosévinspimplande lobbyister och vämjelig politisk cirkus (jag gjorde misstaget att se gårdagens Debatt som gjorde det smärtsamt uppenbart att en del goddagspiltar och hovnarrar lyckats nästla sig in i partiets ledande skikt under åren). Juholts tal blir en uppfriskande upptakt inför morgondagen.

Imorgon lördag är det nämligen dags för sommarträff med Nätverket för Göteborgs Arbetarrörelse (NGA) på Röda Sten. Det är oerhört bra att det finns en fristående kraft som driver arbetarrörelsens frågor. Våra mer institutionaliserade organisationer och föreningar har ibland en tendens att prioritera systemförvaltning framför idéutveckling och organisatoriskt reformarbete. Det behövs en rörelse underifrån för att få igenom nödvändiga förändringar.

Det är många intressanta ämnen som kommer att diskuteras. Jag har blivit inbjuden för att prata om stadspolitik. Socialdemokratisk stadspolitik har tyvärr en tendens att reduceras till en rent taktisk fråga om vilket agn som är bäst för urbant röstfiske. Idag har DN ett stort uppslag om situationen för S i storstäderna. Deras undersökning av valresultatet visar att den ökande ekonomiska polariseringen mellan rikare och fattigare stadsdelar även avspeglar sig i röstandet. I de rikaste områdena, som Ålsten i Bromma eller Hovås i Askim, minskar S-rösterna (södra Hovås har mindre än en procent S-röster). I de fattigare stadsdelarna ökar istället S-rösterna. Det är inget konstigt med det, röstning är ju klasskodat. Frågan är vilka slutsatser man ska dra av det.

En vanlig tanke, i den politiska reptilhjärnan, är att man behöver slänga ut mer valfläsk till de rika. Vissa av våra s.k. ”förnyare” tycker att vi ska anamma borgerlig politik (RUT-avdrag, "jobbskatteavdrag" etc) eftersom folk med högre inkomster då skulle få ett tydligare egenintresse av att rösta på oss. Genom att skapa ännu mer orättvis fördelning och ytterligare öka inkomstskillnaderna skulle man alltså få fler S-röster. Det är fascinerande hur någon vettig människa kan få för sig att det skulle fungera.

Alldeles bortsett från att ojämlika samhällen är sämre för alla, även rent ekonomiskt som Håkan Juholt och Ed Milliband skriver idag, och alldeles bortsett från att den folkliga opinionen faktiskt är för jämlikhet och generell välfärd, så skulle det utplåna Socialdemokraternas raison d’être. Moderaterna kan vinna på att låtsas vara Socialdemokrater, men vi vinner inte på att låtsas vara Moderater.

Socialdemokratisk stadspolitik handlar alltså inte om att ge den urbana medelklassen lite mer i plånboken. Vad den handlar om är att formulera och implementera strukturella lösningar på de enorma sociala, ekonomiska och ekologiska problem som våra städer brottas med. Det handlar om stora reformer av byggsektorn. Vi måste bygga mycket mer och mycket mer kostnadseffektivt, så att alla som behöver kan få en bostad som de har råd med. Det handlar om att etablera institutionella ramverk som bryter upp den geografiska, ekonomiska och etniska segregationen. Det handlar om att bygga miljövänliga städer, med korta avstånd och smarta kommunikationssystem. Bland mycket annat.

Jag är helt övertygad om att det är genom att erbjuda smarta lösningar på dessa stora strukturella stadsproblem som vi kommer att vinna förtroende bland stadens medborgare, alldeles oavsett inkomstnivå. Men då måste vi börja ta tag i dessa problem, med kunskaps- och forskningsbaserad policyutveckling. Det räcker inte med magkänsla. Först ideologiskt och vetenskapligt underbyggd policy, därefter förpackning, "berättelser" och taglines.

Vi ses imorgon!

Annat läsvärt: Mitt i Steget, Martin Moberg, Lena Sommestad, Högbergs tankar, Röda Berget, Jämlikhetsanden, Mellan anpassning och motstånd, Storstad, Göran Johansson

Andra bloggar om: socialdemokraterna, stadspolitik, almedalen, juholt

David Harvey och Den Stora Revolutionen

2011-06-10T14:25:00.019+01:00

På måndag ska jag ner till Malmö för att prata på Salong Fronesis. Temat är ”rätten till staden” och utgångspunkten är den nya antologin Ojämlikhetens nya geografi med texter av David Harvey som Atlas gett ut. Raatamaa, Mats Franzén och lite annan gentrifieringskritik-elit är där så det blir säkert kul. Harveys marxistiska analys av städernas roll i den globala kapitalismen har fått ett enormt genomslag, med all rätt. Hans utvidgning av den marxistiska analysen i det geografiska rummet är tankeväckande och har öppnat nya fält för marxistisk kritik.

Storyn kommer kanske inte som någon överraskning: Den globala kapitalismens inneboende motsättningar leder oundvikligen till allt större orättvisor, miljöförstöring och våldsamma konflikter. Kapitalismens ”kreativa förstörelse” exploaterar och bryter ned såväl natur som civilisation. Kapitalackumulationens krav tvingar fram imperialism och kolonialism. Den gränslösa kommodifieringen rullar fram som en bulldozer över sociala och kulturella strukturer och plattar ut allt till en jämntjock själlös massa.

Kapitalismens förtryck är dock inte hermetiskt tillslutet, det finns sprickor här och där. Harvey är till exempel inte ensidigt negativ till talet om ”kreativa”, ”originella” och ”genuina” stadsmiljöer (som många av hans epigoner lustfyllt brukar avrätta) eftersom han i detta ser en spricka i hegemonin, en chans att försvara andra värden än de kortsiktigt ekonomiska på kapitalets egen planhalva.

Vad som dock saknas är konstruktiva svar på vad om bör göras åt de processer av segregation, ojämlikhet och miljöförstöring som Harvey så skickligt dissekerar med sin Marxmaskin. Hur ser alternativen ut och hur bygger vi dem? Det finns några vaga referenser till ”sociala rörelser” i texterna men Harvey glömmer lite väl ofta den elfte Feuerbachtesen, att det inte handlar om att tolka världen utan om att förändra den. Samtidigt har han själv i andra sammanhang framhållit vikten av konkreta alternativ. Bland annat i Spaces of Hope (2000) där han skisserade en utförlig, om än aningen bisarr, utopi om världen efter kapitalismen.

De alternativ som Harvey ser verkar dock alla ha det gemensamt att de ligger bortom Den Stora Revolutionen. Om det finns en blind fläck i Harveys tänkande så är det här den är. Den marxistiska dualismen lämnar mycket lite utrymme mellan kapitalistisk dystopi och kommunistisk utopi. Den pragmatiska, reformistiska, socialdemokratiska politik som byggde upp de moderna välfärdsstaterna under 1900-talet har visat vad som är möjligt att åstadkomma även inom ramen för en kapitalistisk ekonomi. Jag har försökt ge några konkreta förslag i min rapport "En radikal och progressiv stadspolitik" (Arena Idé).

Den sociala bostadspolitik (inkl. miljonprogrammet) som Anders Lund Hansen hyllar i inledningen till Ojämlikhetens nya geografi genomfördes faktiskt i en kapitalistisk ekonomi, tillsammans med privata byggherrar. En totaliserande antikapitalistisk kritik, som inte kan differentiera mellan en teoretisk (libertariansk) kapitalism och de olika former av blandekonomi som är kapitalismens verkliga ansikten, blir begränsad till revolutionsromantik.

Frågan är hur användbara sådana analyser är i arbetet med att göra något bra med de samhällen som vi de facto lever i. Vad vi behöver är kreativ, inte reaktiv kritik. För den som vill åstadkomma ett solidariskt och jämlikt samhälle så finns det ju oerhört mycket att göra i världen utöver att förbereda sig för Den Stora Revolutionen.

Andra bloggar om: david harvey, stadspolitik, gentrifiering

Riksbyggeri på 2000-talet

2011-05-28T10:45:00.007+01:00

Idag skriver jag på GP Debatt och Yimby om smartare förtätning. Anledningen är byggplanerna för Älvsborgsbron som snart ska ses över av Byggnadsnämnden. Daniel Swedin skriver dessutom klokt idag i Aftonbladet om den onödiga bostadsbristen. Han är trevlig nog att referera min rapport "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi".

Min förhoppning är att vi socialdemokrater vågar ta tag i stadspolitiken på allvar. Här finns alla förutsättningar för det Jan Wiklund kallat "riksbyggeri", dvs. just det progressiva samhällsbyggande som grundlade den socialdemokratiska hegemonin under 1900-talet. Nu är det dags att bygga landet för ett nytt århundrade.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, stadspolitik, yimby

Den sociala demokratins framtid

2011-05-02T09:22:00.003+01:00

Igår var det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Lämpligt nog var det också premiärdag för S-akademikers nya hemsida: www.s-akademiker.se Den kommer att bli ett nav för verksamheten i Tjänstemännens socialdemokratiska förening. Där kommer det att dyka upp mycket spännande saker framöver.

En sådan rolig grej som är på gång är vår Ideologifest 4 maj. Vi har bjudit in några av de skarpaste hjärnorna i svensk arbetarrörelse för att diskutera den sociala demokratins framtid. Marika Lindgren-Åsbrink, Ulf Bjereld och Leif Pagrotsky är några. Det kommer att bli väldigt intressant.

Att vi ordnar en ideologifest samtidigt som det är regionvalrörelse är förstås ingen olyckshändelse. Den djupa ideologiska analysen behöver finnas med hela tiden, även i valrörelser. Ja, kanske särskilt i valrörelser. Det passar också oerhört bra att diskutera den sociala demokratins framtid i samband med valet till regionen, eftersom det är ett val som till stor del handlar om sjukvården - en av de mest fundamentala aspekterna av den sociala demokratin.

Så välkommen den 4 maj, som för övrigt också är dagen innan förtidsröstningen börjar...

Andra bloggar om: socialdemokraterna, regionval, pagrotsky, ideologifest, social demokrati

Genteknik och Parfits problem

2011-04-17T13:33:00.009+01:00

Filosofiämnet i Sverige är som bekant dominerat av den s.k. analytiska skolan (till skillnad från idéhistoria och andra liknande discipliner där "kontinental" filosofi är förhärskande). Det leder till ganska roliga akademiska motsättningar de få gånger de korsar vägar. En genretypisk debattartikel i DN (och en del misoanalytiska kommentarer som den gav upphov till på facebook) fick mig att tänka på en gammal artikel jag skrev för Filosofisk Tidskrift 2006. Jag återpublicerar den här. Mycket nöje!

Diskussionen om "existensargumentet" nedan kan också ge argument mot DN-filosofernas resonemang. Selektion (abort) är ett uppenbart "andra-personer-val" som medför att andra framtida personer kommer att existera. Den framtida person mot vilken selektionen skulle vara fel kommer ju aldrig att existera. Därför kan selektion inte vara fel mot den framtida personen. Framtida generationer kommer dock (förmodligen) att existera, oavsett vilka specifika personer som ingår i dem, och mot dem kan därför (tex miljöförstörande) handlingar vara fel.

(Artikeln var ännu roligare och ännu mer "analytisk" i första versionen då de flesta begrepp var ersatta förkortningar men redaktionen tyckte konstigt nog att det var osnyggt).

GENTEKNIK OCH PARFITS PROBLEM

Inledning

Denna text undersöker ett ofta återkommande argument rörande gentekniska ingrepp på embryon, här kallat existensargumentet. Existensargumentet utgår från Derek Parfits "icke-identitets problem" (The Non-Identity Problem) och syftar till att försvara en mer liberal tillämpning av vissa genetiska ingrepp på embryon, närmare bestämt preimplantatorisk gendiagnostik (PGD) och preimplantatorisk genterapi (PGT). Jag kommer först (I) att beskriva den generella utgångspunkten för existensargumentet och dess specifika användning på PGD och PGT. Jag kommer därefter (II) att visa att existensargumentet inte är hållbart för dessa gentekniska ingrepp.

I

Till grund för existensargumentet ligger som sagt Parfits "icke-identitets problem". Det uppkommer eftersom många av de handlingar vi utför påverkar identiteten hos framtida personer. En handling som avsevärt sänker livskvaliteten för en framtida population kan samtidigt göra att andra framtida personer kommer att existera. Handlingen är då en förutsättning för de framtida personernas existens och därför till nytta för dem så länge de föredrar existens framför icke-existens.

Utgångspunkten för Parfits diskussion av problemet är "tidsberoende-påståendet" (The Time Dependence Claim). Det lyder: "Om någon specifik person inte hade blivit skapad (concieved) när han faktiskt (in fact) blev skapad, så är det faktiskt sant att han aldrig skulle ha existerat" (Parfit, Reasons and Persons, 1987:351). För Parfit är innebörden av detta påstående följande: Om det ägg som utvecklades till person A hade befruktats med en annan spermie, så skulle person A inte ha existerat. Parfit betonar dock att detta inte uppenbart är ett sant påstående. Det kan vara en tom fråga (empty question), dvs. en fråga utan ett bestämt svar, huruvida person A hade existerat eller inte.

Parfit formulerar därför ett modifierat tidsberoende-påstående som lyder: "Om någon specifik person inte hade blivit skapad inom en månad från det tillfälle då han faktiskt skapades, så skulle han faktiskt aldrig ha existerat" (ibid. s. 352). Att Parfit väljer en månad som tidsram beror på att befruktning efter denna period skulle involvera både en annan spermie och ett annat ägg. (Det är uppenbart att Parfit inte räknar med artificiella tekniker). Innebörden av detta påstående är sålunda följande: Ett helt annat embryo än det som utvecklades till person A, hade aldrig utvecklats till person A. Parfit hävdar inte att påståendet med nödvändighet är sant utan endast att det de facto är sant. "Detta påstående gäller för alla. Du blev skapad vid ett specifikt tillfälle. Det är faktiskt sant att om du inte hade skapats inom en månad från det tillfället, så skulle du aldrig ha existerat" (ibid. s. 355). Återigen, ett helt annat embryo än det som utvecklades till dig, hade aldrig utvecklats till dig.

Parfit använder därefter ett exempel med en ung flicka som väljer mellan att föda och att inte föda ett barn. Om hon inte föder barn A nu utan väntar och föder barn B senare så kommer barn B att få en högre livskvalitet. Om hon föder nu så kommer barn A att få en lägre livskvalitet. Gör hon fel mot barn A om hon föder? Parfits svar är naturligtvis nej. Barn B skulle ha utvecklats ur ett helt annat embryo och därmed varit en helt annan person. Så länge barn A föredrar existens framför icke-existens så kan det inte ha varit fel mot barn A att det föddes. Detta är ett exempel på det Parfit kallar "andra-personer val" (Different People Choices), dvs. en sorts val där alternativen medför att andra framtida personer existerar. Parfit menar alltså att födelse kontra icke-födelse är ett andra-personer val. Inte med nödvändighet, men de facto. Det finns onekligen starka skäl för ett sådant antagande. Födelse kontra icke-födelse är uppenbart en fråga om existens kontra icke-existens.

Enligt existensargumentet bör PGD och PGT räknas som andra-personer val i Parfits mening. Alltså: Hade inte dessa ingrepp utförts så hade inte den framtida personen existerat. Eftersom ingreppen sålunda är en förutsättning för den framtida personens existens så kan de endast ha varit fel mot den framtida personen om denna föredrar icke-existens. I det följande resonemanget kommer vi att utgå från att den framtida personen föredrar existens. Den centrala frågan blir då om existensargumentet är hållbart: Är det så att dessa gentekniska ingrepp inte kan vara fel mot den framtida personen?

II

För att avgöra om existensargumentet är hållbart vad gäller ingreppen måste vi beakta att såväl PGD och PGT är komplicerade processer som innefattar en rad olika moment. De fyra grundläggande moment som vi kommer att undersöka är följande: konception, diagnos, terapi och selektion.

Konception (PGD/PGT)

Givet att frågan om födelse/icke-födelse de facto är ett andra-personer val torde det vara uppenbart att även frågan om konception/icke-konception de facto är ett andra-personer val. Givet detta är existensargumentet hållbart vad gäller frågan om konception/icke-konception. Förutsatt att avkomman föredrar existens framför icke-existens kan alltså konceptionsbeslutet inte vara fel mot avkomman.

Diagnos (PGD/PGT)

Som vi sett så finns det starka skäl att anta att frågan om födelse/icke-födelse de facto är ett val där alternativen resulterar i skilda framtida personer. Födelse/icke-födelse kan således de facto sägas vara ett andra-personer val. Det innebär att existensargumentet är giltigt vad beträffar födelse/icke-födelse. Frågan är nu om existensargumentet är giltigt vad gäller diagnos/icke-diagnos. För att kunna besvara denna fråga bör vi klargöra vad diagnosproceduren innebär. När ett embryo genomgått ett par delningar plockas en eller flera celler ut och den genetiska uppbyggnaden analyseras. Eftersom alla celler i detta skede har samma genetiska struktur kan en fullständig diagnos av embryots genotyp erhållas. Av denna anledning förändras inte heller embryots genetiska struktur av att en eller flera celler tas bort. Frågan om ett embryo utsatts för genetisk diagnos eller inte kan således, allt annat lika, inte vara avgörande för vilken framtida person som kommer att utvecklas ur embryot.

Det är här viktigt att poängtera att information om huruvida preimplantatorisk gendiagnostik (eller fosterdiagnostik) är tillgängligt kan ingå som en del av ett underlag för frågan om konception/icke-konception. Det finns, som vi sett, starka skäl att anta att även konceptionsfrågan de facto är ett andra-personer val. Att information om gendiagnostik kan ingå i ett underlag för ett konceptionsbeslut är dock inget argument för att diagnosen i sig är ett andra-personer val.

Preimplantatorisk gendiagnostik producerar information om embryot, precis som fosterdiagnostik producerar information om fostret. Denna information kan i sin tur användas på många olika sätt. Ett möjligt område för informationen är som del av ett underlag för frågan om selektion/icke-selektion. Det finns, som vi ska se, starka skäl att anta att selektionsfrågan de facto är ett andra-personer val. Att diagnosen ger upphov till information som kan ingå i ett underlag för ett selektionsbeslut är dock inget argument för att diagnosen i sig är ett andra-personer val.

Det torde alltså vara uppenbart att frågan om diagnos/icke-diagnos inte kan innebära ett andra-personer val. Givet detta är existensargumentet inte hållbart vad gäller frågan om diagnos/icke-diagnos. Såväl beslutet att utföra diagnos som beslutet att inte utföra diagnos kan således vara fel mot avkomman.

Terapi (PGT)

Utifrån Parfits definitioner torde det vara uppenbart att frågan om terapi/icke-terapi varken med nödvändighet eller de facto är ett andra-personer val. Det avgörande är hur omfattande terapin är. Görs terapin så omfattande att det embryo som behandlas kan sägas bli ett helt annat embryo så är existensargumentet hållbart i det fallet. Det är dock oklart hur stor förändring av embryot som skulle krävas för detta. Såväl beslutet att utföra terapi som beslutet att inte utföra terapi kan således vara fel mot avkomman.

Selektion (PGD/PGT)

Givet att frågan om födelse/icke-födelse de facto är ett andra-personer val torde det vara uppenbart att även frågan om selektion/icke-selektion de facto är ett andra-personer val. Givet detta är existensargumentet hållbart vad gäller frågan om selektion/icke-selektion. Förutsatt att avkomman föredrar existens framför icke-existens kan alltså selektionsbeslutet inte vara fel mot avkomman.

Existensargumentets hållbarhet

Framställningen har utgått från att det i princip är möjligt att frilägga enskilda moment i en längre handlingskedja och bedöma deras moraliska implikationer var för sig. I detta fall ser handlingskedjan ut som följer: (1) konception, (2) diagnos, (3) terapi och (4) selektion. Vad gäller moment 1 och 4 är existensargumentet hållbart. Vad gäller moment 2 och 3 är existensargumentet inte hållbart. Frågan är vad detta innebär för vår bedömning av de längre handlingskedjorna. PGD-kedjan innehåller med nödvändighet moment 1 och 2, samt i praktiken alltid moment 4. PGT-kedjan innehåller med nödvändighet moment 1 och 3, samt i praktiken alltid moment 2 och 4. De längre handlingskedjorna innehåller alltså såväl moment där existensargumentet är hållbart som moment där det inte är hållbart.

Detta leder till följande frågeställning: Är existensargumentet hållbart för hela kedjan (eftersom det finns moment där argumentet är hållbart) eller är det inte hållbart för hela kedjan (eftersom det finns moment där det inte är hållbart)? En rimlig utgångspunkt är att en kedja bör bedömas efter dess svagaste länk. Om den länken brister, så brister kedjan. Att andra länkar i kedjan håller förändrar inte det faktum att kedjan brustit.

Det omvända synsättet måste dessutom betecknas som orimligt. Varje potentiellt felaktig moralisk handling ingår i handlingskedjor som innehåller moment som inte är moraliskt felaktiga. Om de handlingar i kedjan som inte är moraliskt felaktiga gav absolution åt de handlingar som potentiellt var moraliskt felaktiga skulle det följaktligen vara omöjligt att någonsin handla moraliskt felaktigt. Det går naturligtvis att omfatta en sådan ståndpunkt men den framstår som orimlig. Mot denna bakgrund görs bedömningen att existensargumentet inte kan anses vara hållbart vad gäller PGD och PGT.

Avslutning

Existensargumentet är sålunda endast hållbart de facto vad gäller frågan om konception/icke-konception och selektion/icke-selektion. Vad gäller frågan om diagnos/icke-diagnos är existensargumentet inte alls hållbart och i frågan om terapi/icke-terapi är det endast hållbart under vissa specifika betingelser. Eftersom diagnos och terapi är integrerade och ofrånkomliga delar av PGD respektive PGT är en rimlig slutsats att existensargumentet faller. Enbart av detta följer naturligtvis inte att PGD och PGT med nödvändighet, eller de facto, är fel mot avkomman utan endast att de kan vara fel mot avkomman.

Exkurs: Temporal förskjutning

Det är i detta sammanhang viktigt att notera att tekniken vid provrörsbefruktning tillåter att varje steg i processen förskjuts temporalt genom nedfrysning. Tiden mellan befruktning och implantation kan exempelvis förlängas med flera år. Detta aktualiserar frågan om en temporal förskjutning i livshistorien medför att en annan framtida person skapas, dvs. om temporal förskjutning i sig är ett andra-personer val. Det verkar orimligt att påstå att temporal förskjutning med nödvändighet inte är ett sådant val. Detta blir uppenbart om vi ponerar att den temporala förskjutningen är ett millennium. Det verkar dock även orimligt att påstå att temporal förskjutning med nödvändighet är ett andra-personer val. Detta blir uppenbart om vi ponerar att den temporala förskjutningen är en millisekund. Ett rimligt antagande är att temporal förskjutning kan vara ett andra-personer val. Huruvida temporal förskjutning är ett sådant val eller inte, beror rimligtvis på hur stor den temporala förskjutningen är. Att exakt bestämma hur stor den temporala förskjutningen måste vara för att den ska räknas som ett andra-personer val är sannolikt en omöjlig uppgift. Några anmärkningar kan emellertid göras utifrån denna kortfattade problembeskrivning.

För det första är frågan om temporal förskjutning inte unik för provrörsbefruktning. Frågan kan även ställas i samband med exempelvis prematur förlossning. Ponera att den temporala förskjutningen i detta fall är en vecka. Innebär denna temporala förskjutning att en annan framtida person skapas? Om vi accepterar att detta är en tom fråga, dvs. en fråga utan ett bestämt svar, torde det även ha implikationer för temporal förskjutning i samband med provrörsbefruktning.

För det andra är frågan om det genetiska ingreppet är ett andra-personer val inte avhängig frågan om temporal förskjutning är ett sådant val. Det livshistoriska faktaförhållandet rörande det genetiska ingreppet, dvs. huruvida detta ingrepp utförts eller inte, förändras inte av en temporal förskjutning, oavsett hur stor den är. Temporal förskjutning i sig kan inte, av ett embryo som utsatts för ett genetiskt ingrepp, skapa en framtida person som inte utsatts för ett genetiskt ingrepp. Naturligtvis gäller även det omvända: temporal förskjutning kan inte skapa en framtida person som utsatts för ett genetiskt ingrepp, av ett embryo som inte utsatts för ett genetiskt ingrepp. Även om temporal förskjutning i sig kan vara ett andra-personer val har detta sålunda inga konsekvenser för frågan om existensargumentets hållbarhet vad gäller PGD och PGT.

En borgerlig Agenda?

2011-04-11T09:28:00.016+01:00

Igår intervjuades Håkan Juholt på Agenda i SVT.

Juholt var klar, tydlig och förtroendeingivande. För oss som varit en smula tveksamma till en del av de utnämningar han gjort var det skönt att se att han uppenbarligen håller fast vid den genomtänkta, ideologiskt konsekventa linje som han stakade ut i sitt installationstal.

Om Agendas inslag var ytterligare en framgång för sossarnas egen Tom Selleck så var det dock en fullständig katastrof för SVT:s publicistik. Intervjun med Juholt hade lika gärna kunnat genomföras av Bo Lundgrens papegoja. "Vill du höja fastighetsskatten/förmögenhetsskatten/bensinskatten?" etc etc. Ingen kontext, ingen analys, ingenting.

Själva intervjun var dock bara 60 procent (jo, jag har räknat) av inslaget. Resten utgjordes av efterintervju-analysen. Ja, och så förstås ett bisarrt mellanspel där begreppet "social demokrati" hånades för att vara meningslöst. Ingen av de "experter" som Agenda samlat ihop (bl.a. Stig-Björn Ljunggren) verkade vara medvetna om att begreppet har en central plats i socialdemokratisk ideologi och har funnits med länge.

"Social demokrati" är steget som följer efter att man erövrat "politisk demokrati" (dvs. våra grundläggande fri- och rättigheter). "Social demokrati" innebär att skapa jämlika livsvillkor för medborgarna och säkerställa att alla får tillgång till en generell välfärd. Steget därefter är "ekonomisk demokrati", dvs. att skapa jämlikhet och likställighet även inom ägande och förvaltning.

Man kan kanske inte begära att SVT ska ta in experter som vet detta. Men man kan väl ändå begära att de "experter" de anlitar förbereder sig med fem minuters googlande. Fast förmodligen saknade man resurser efter att ha lagt allt krut på en "lattjo" animering där Juholts ansikte klistrats på en Super Mario figur som hoppade runt.

Efterintervju-analysen av KG Bergström och Margit Silberstein var även den anmärkningsvärt usel och följde en puerilt förenklad mall: Ju större avstånd mellan Juholts ståndpunkter och den borgerliga regeringens, desto sämre för Juholt. Den outtalade premissen är att valmanskåren är en flock apor, där varje enskild apa röstar efter antalet bananer som den får.

Svensk väljare enligt Agenda

Eller som KG Bergström recenserade Juholts besked:

"Det här räcker absolut inte för att få folk som jobbar och som tyckte att de tjänade på jobbskatteavdraget och annat med Alliansen att få dem att gå tillbaka /.../ Han måste helt enkelt tydligare visa att han försöker få tillbaka dem som flydde partiet pga att de tyckte att de inte fick tillräckligt..."

Tablå.

Så är det en borgerlig agenda som Agenda torgför? Nja, jag skulle nog snarare säga att det är en imbecill agenda. Något har gått sönder på SVT.

Läs också Martin Moberg, Peter Andersson, Michael Granstedt, Staffan Lindström, Staffan igen, HBT-sossen, Mellan anpassning och motstånd, Sebastian Stenholm

Andra bloggar om: socialdemokraterna, agenda, juholt

Socialdemokratisk stadspolitik (kongresstal)

2011-03-26T18:10:00.005+01:00

Det här 2-minuters talet hade jag hållit om jag hade fått tag på en skrivare... :)

Kamrater!

Under pausen lyssnade jag på ett spännande seminarium med SSUs Jytte Guteland och S-studenters Magnus Nilsson. Där lyfte man fram ett område som jag tror det är väldigt viktigt att vi talar och tänker mer om, nämligen stadspolitik. Stadspolitik handlar inte, som många verkar tro, om att hitta på nya sätt att subventionera den urbana medelklassens ”livspussel”.

Stadspolitik handlar om stora, avgörande politiska problem som direkt drabbar breda lager av befolkningen och indirekt drabbar oss alla. Låt mig bara kort lyfta fram tre av de mest akuta stadspolitiska frågorna.

Bostadsbristen. I våra större städer råder idag en enorm bostadsbrist. Orsaken är enkel. Byggbranschen befinner sig i fullständigt haveri. Ett litet antal byggjättar kontrollerar marknaden och spelar ut kommuner mot varandra. Enligt den statliga byggkommitten är 30% av byggkostnaderna slarv. 50 miljarder per år slarvas bort. Boverket har visat att byggkostnaderna kan sänkas med 40% och fövaltningskostnaderna med 25%. Det måste inte vara dyrt att bygga. Bygglagstiftningen måste reformeras och göras mer effektiv och rättsäker. Det ska inte behöva ta tio år att avgöra ett överklagande. Att boendet numera används för att subventionera andra politikområden bidrar förstås också.

Segregationen. Våra större städer är starkt segregerade, både etniskt och ekonomiskt. Vi har byggt enhetliga villaenklaver på ett ställe och enhetliga hyreskaserner på ett annat ställe. Vi har planerat för segregation. Det är dags att börja planera för integration. Bygg tätt, nära och blandat. Det är inte värdigt att det skiljer flera år i livslängd mellan olika stadsdelar.

Miljöförstöring. Vi har byggt våra städer för massbilism. Vi slösar på energi, mark och människoliv. Över 90% av energin i transportsektorn går åt till bilism. Det går en bil på varannan invånare i Sverige. Över 70% av persontransporterna utförs med bil. Vi fullständigt vräker ut asfalt över natur, åkrar och betesmark. Biltrafiken kan inte längre tillåtas styra stadsplaneringen.

Vi behöver ett hållbart och solidariskt stadsbyggande. Ett nytt, tätt och grönt folkhem. Vi behöver en socialdemokratisk stadspolitik.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, stadspolitik, juholt

Äntligen stod partiledaren i talarstolen

2011-03-26T17:54:00.006+01:00

Jag kom ju med en uppmaning till Håkan Juholt att staka ut färdriktningen för det nya gröna folkhemmet. Något nytt grönt folkhem har vi ännu inte sett men nog fick vi en ny färdriktning. Håkan Juholt klarade de höga förväntningarna och levererade ett magnifikt tal som ni kan se här:

Det var en mäktig upplevelse att höra. Det var också ett för svensk politik lite annorlunda tal, vilket jag försökte förklara för en reporter från GP. Svensk politisk retorik brukar vara tung på logos (siffror, procentsatser etc), eventuellt med lite sentimentalt pathos över. Det här var dock ett tal dominerat av ethos. "Moralisk tillväxt" var en av många one-liners som man kommer att ta med sig från detta tal. Jag kommer nog att få anledning att återkomma till det framöver.

HBT-sossen skriver också om talet.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, nystart, juholt

Juholt och stadspolitiken

2011-03-18T23:04:00.006+01:00

I min gamla hemstad Uppsala finns en mycket bra tidning som heter Uppsalademokraten. Igår publicerade de en krönika jag skrivit där jag uppmanar Håkan Juholt att blåsa nytt liv i visionen om det gröna folkhemmet. Det är en vidareutveckling av det inlägg jag skrev för ett tag sedan, där jag lånade Alexandra Einerstams begrepp det gröna folkhemmet version 2.0. Min syn på en rödgrön stadspolitik har jag berört mer utförligt i andra texter, som t.ex. En radikal och progressiv stadspolitik (Arena Idé), Tillbaka till stadsplaneringen (i Den Grå Vågen) eller i Manifest för en rödgrön stadspolitik som jag och Karl Palmås publicerade i Tiden strax före valet.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, stadspolitik, juholt

Socialdemokraterna och partidemokratin

2011-03-09T15:59:00.027+01:00

Valberedningen har nu lagt fram sitt förslag. Håkan Juholt föreslås till partiledare och Carin Jämtin till partisekreterare. Team Juholt och Jämtin är ett mycket bra val. Carin Jämtin känner nog många genom hennes roll i Stockholms lokalpolitik. För er som inte känner till Håkan Juholt så är han en välkänd profil inom partiet. Han är ordförande i Försvarsutskottet, har varit biträdande partisekreterare och är ordförande för Socialdemokraterna i Kalmar.

Han utmärker sig inte bara med en imposant mustasch utan även genom sin tydliga, ideologiska hållning och sitt sätt att tala klarspråk, även i känsliga frågor. Han var den förste ur partiets ledande skikt som gick ut efter valet och ställde sin plats till förfogande.

Juholt är också en fantastisk talare. Det bästa politiska tal jag någonsin hört hölls av Håkan Juholt på S-studenters kongress i Malmö. Oerhört inspirerande. Här kan ni se honom kommentera finanskrisen på socialistinternationalens rådsmöte i Mexiko den 17-18 november 2008.

Bland oss socialdemokrater har partiledarfrågan förstås varit ett givet samtalsämne. Många har bloggat om processen och bidragit med kloka tankar, råd och kritik. Den generella attityden har växlat från försiktigt optimistisk i början till allt starkare känslor av frustration, ilska och sorg allt eftersom tiden gått. Många med mig kan nu dra en suck av lättnad. Valberedningens förslag öppnar för en verklig förnyelse.

Nu behöver den här processen inte nödvändigtvis ha varit något dåligt för partiet, tvärtom. Ibland kan det faktiskt vara bra att lyfta på locket och släppa fram det missnöje som legat och pyrt. Det blir förhoppningsvis en väckarklocka. Vårt parti har varit mycket skickligt på att genomföra strukturella reformer i samhället, nu gäller det att också genomföra strukturella reformer inom partiet.

Det handlar om betydligt mer än partiledarposten. Vår partiorganisation är ett oöverskådligt nät av korsande maktstrukturer. Vill vi även i framtiden vara den ledande samhällskraften så måste vi genomgå en extreme makeover. Det som behövs är ett tydligt fokus på den enskilde medlemmen. Hur blir vi en frihetsrörelse inte bara för medborgarna, utan även för våra egna medlemmar? Hur utsträcker vi demokratin inte bara utåt, över samhället, utan även inåt, i vårt parti? Det Olof Palme en gång sa om demokratin gäller nämligen inte bara samhället i stort, utan även oss själva…

Andra som skriver om detta: Jämlikhetsanden, Röda Berget, HBT-sossen, Annika Högberg, Peter Andersson, Krassman, Roger Jönsson, Högbergs tankar, Martin Moberg, Mats Engström, Johan Westerholm, Johanna Graf, Ulf Bjereld

Andra bloggar om: socialdemokraterna, kongress, juholt

Mitt uppdrag som ombud

2011-03-01T23:19:00.008+01:00

Jag har fått det stora förtroendet att vara ombud vid Socialdemokraternas extrakongress i Stockholm. Jag vill därför ta tillfället i akt att beskriva hur jag ser på mitt uppdrag.

Att vara ombud är ett förtroendeuppdrag. Det är medlemmarnas förtroende man förvaltar och det är medlemmarna som valt att ge förtroendet åt ombudet. Det är alltså medlemmarna och ingen annan som är ombudets uppdragsgivare. Det är mycket viktigt att komma ihåg. Som ombud representerar jag medlemmarna.

Att ge någon sitt förtroende är att lita på någon. När medlemmarna väljer ett ombud säger de alltså att de litar på den här människan, hennes karaktär och hennes förmåga att fatta kloka beslut som tillvaratar deras intressen.

Vad ligger då i medlemmarnas intresse i detta fall? Ja, ytterst så handlar det förstås om vad som är bäst för socialdemokratins framtid och utveckling. Det går dock inte på förhand att säga exakt vilka specifika ställningstaganden det kan röra sig om.

Det är ombudets ansvar att försöka göra den bedömningen utifrån de omständigheter som uppkommer. Ombudet måste väga in en mängd olika faktorer och fatta sina beslut utifrån en samlad och situationsspecifik bedömning.

Hade det inte varit så, så hade det inte heller funnits någon anledning att använda en representativ demokratiform i detta fall. Då hade man kunnat ha en medlemsomröstning istället, dvs. direkt demokrati. Ett sådant upplägg har varit på förslag och hade kanske varit en bättre lösning än den nuvarande, det är svårt att veta.

En sak torde dock de flesta vara överens om, partiet behöver definitivt se över sin nomineringspraxis i fortsättningen. Det är en av många delar av vår partistruktur som vi behöver förnya. Nu är likväl situationen som den är och vi måste göra det bästa av den.

För att kunna fullfölja mitt uppdrag, som är att representera medlemmarnas intressen på bästa sätt, så kommer jag att säkerställa maximal handlingsfrihet för mig som ombud. Jag kommer därför inte att svara på några enkäter eller liknande, vare sig från massmedier eller någon annan, eller på förhand låsa mig vid några speciella alternativ.

Som vissa kanske lagt märke till så har jag, som enskild medlem och ordförande i Tjänstemännens s-förening, tagit tydlig ställning i vissa avgörande frågor. Min roll som kongressombud är dock en annan än den som enskild partimedlem eller föreningsordförande. Mitt uppdrag och ansvar är ett annat i detta fall. Hur jag kommer att rösta, på vad och vem, det kommer jag att avgöra på kongressen och först där.

Däremot kommer jag att försöka skapa en så vid och rik kontext som möjligt åt de beslut jag kommer att fatta. Jag ska därför göra mitt bästa för att samtala med och lyssna ordentligt på de medlemmar vars förtroende jag förvaltar. Med andra ord: Vad tycker ni? Hur vill ni att Socialdemokraterna ska utvecklas och förändras? Hur ska framtidens partiledning formas?

Tack för förtroendet!

Andra bloggar om: socialdemokraterna, kongress, politik

En perfekt plattform

2011-02-15T11:30:00.017+01:00

Den socialdemokratiska Kriskommissionen har nu släppt sin rapport Omstart för socialdemokratin. Det är en mycket klok och väldisponerad rapport som jag tycker sammanfattar och fullföljer den kreativa idédebatt som glädjande nog uppstod efter valförlusten. Den är också fullständigt befriad från den själlösa och inrepeterade floskelsmet som alltför ofta legat tung kring partiets utåtriktade kommunikation.

Kriskommissonens ledamöter och medarbetare har gjort en stor insats för socialdemokratin i vårt land. Jag instämmer till fullo i Ulf Bjerelds välformulerade och uppskattande sammanfattning. Det här är en perfekt plattform för ett konstruktivt förändringsarbete. Den avgörande frågan är om vår nuvarande partiledning är beredd att ta steget in i en ny tid eller om de kommer att drabbas av vankelmod på tröskeln.

Vi har alla som medlemmar ett ansvar att hjälpa vår ledning inse det nödvändiga i att ta steget vidare, med tillförsikt, självförtroende och ett stadigt grepp om Kriskommissionens rapport.

Det finns många intressanta delar i rapporten även om jag naturligtvis i likhet med HBT-sossen saknar ett tydligare miljöperspektiv, inte minst med avseende på stadsplanering. Jag kan särskilt rekommendera avsnittet om organisatorisk förändring. Där finns väldigt mycket berättigad självkritik att ta intryck av.

Andra som skriver om Kriskommissonen:
Johanna Graf Röda Berget Annika Högberg Storstad Martin Moberg
SvD
DN
GP1 GP2
AB1 AB2 AB3 AB4
EXP1 EXP2
SVT1 SVT2
Dagens Arena
SR1 SR2

Andra bloggar om: socialdemokraterna, kriskommissionen, politik

Fredriks freakshow

2011-02-15T00:21:00.010+01:00

Vår statsminister Fredrik Reinfeldt kommenterade igår den växande segregationen i Stockholm. Hans lösning verkar vara att fullfölja det moderata utrotandet av hyresrätten i innerstaden. Intervjun med Reinfeldt är surrealistisk. Intervjuaren måste ha tryckt på precis rätt knappar.

När man läser intervjun är det som om en liten, liten dörr i Fredrik Reinfeldts huvud helt plötsligt öppnas och en protagonist ur en Ayn Rand-bok tittar ut. Det är både skrämmande och lustigt. Bisarrt helt enkelt. Den sociopatiske MUF-aren som skrev "Det sovande folket" har uppenbarligen aldrig varit borta. Han har bara bidat sin tid, gömd därinne bakom de stora, dystra ögonen.

Reinfeldts freakshow i DN är förvisso intressant. Men problemen med bostadsbrist och växande segregationen kvarstår likväl. Så vad ska vi göra?

Alternativ Stads Jan Wiklund tycker jag ger det bästa förslaget i en kommentar tilll Marikas inlägg, här något redigerat:

"I hela dåvarande i-världen upptäckte man för mer än hundra år sen att hyresmarknaden inte fungerar i en växande storstad. Efterfrågan är alltid för hög i förhållande till utbudet om marknaden får sköta sig själv.

I hela den dåvarande i-världen löste man det hela med kommunala bostadsbolag som fick i uppdrag att bygga utav helvete. Det bör tas upp igen.

Något tidigare löste man problemet med jättestora byggnadsplaner, typ Albert Lindhagens i Stockholm på 1860-talet, som inte blev fullbyggd på femtio år. Det bör också tas upp igen.

Det största problemet med innerstan (Stockholms och andra storstäders) är att de är för små. Utbudet stämmer inte med efterfrågan. Enda sättet att avhjälpa detta är att dela ut byggrätter. Att göra stora stadsplaner och att ge kommunala bostadsbolag i uppdrag att bygga utav bara fan.

I Stockholm har man av obegriplig anledning bestämt att det som en gång byggdes glest, strax utanför 1800-talets tullar, ska förbli glest. Hellre bygger man inte alls, eller bygger två mil utanför stan.

I Stockholm har man också av obegriplig anledning bestämt att företag som vill bygga centralt måste betala högre avgifter till kommunen än de som vill bygga i periferin. Detta trots att kommunen i det förra fallet slipper stå för ny infrastruktur.

Vi kommer ingen vart med segregationen innan det blir möjligt för fler än de rikaste att bo på det sätt de vill. Och de flesta vill bo centralt. Nu som för femtio år sen. Och för hundra år sen. Sen är det värt en diskussion om vad som skapar centralitet. Men vi måste i alla fall vara överens om att det ska erbjudas."

Daniel Swedin skriver också klokt om detta, i likhet med HBT-sossen, Barbro Engman, Peter Andersson, Ylva Johansson, Popvänster och Yimby Stockolm.

Andra bloggar om: reinfeldt, bostad, moderaterna, hyresrätt,politik, segregation

Lena och Det Gröna Folkhemmet v2.0

2011-02-03T09:06:00.010+01:00

*EXTRA* Nu ställer sig S-studenter nationellt bakom Lena Sommestad. Här förklarar de varför.*EXTRA*

Igår skrev jag ett inlägg som gästbloggare på HBT-sossen, där jag beskrev Det Gröna Folkhemmet version 2.0 som en utmärkt provisorisk utopi för Socialdemokraterna.

Det Gröna Folkhemmet lanserades av en nyvald Göran Persson för 15 år sedan, vilket den numera pensionerade Persson fick anledning att uppmärksamma på konferensen Fullt upp!, som för övrigt återsänds idag.

På samma konferens framträdde också Lena Sommestad, som jag skrivit en del om tidigare här på bloggen och som intervjuades i DN samma dag. Allt mer tyder nu på att Lena blir ny partiledare och att partiet får den politiska och organisatoriska förnyelse som så väl behövs.

Får vi se Lena Sommestad lansera Det Gröna Folkhemmet 2.0 på partikongressen i mars?

Relaterat: Peter Andersson, Martin Moberg, Ett Hjärta Rött

Andra bloggar om: det gröna folkhemmet, lena sommestad, partiledare, socialdemokraterna,politik

Ja till Lena

2011-01-28T11:03:00.019+01:00

Tillsammans med Marcus Johansson (ordf. S-studenter GBG) skriver jag (som ordf. i Tjänstemännens s-förening) idag i GT/Expressen om den situation Socialdemokraterna befinner sig i och vilka egenskaper vi vill se hos en framtida partiledning. Vi lyfter också fram Lena Sommestad som förslag till partiledare.

Det som fått oss att ta ställning för Lena Sommestad är inte minst att hon vågar diskutera hur vårt parti ska förändras och utvecklas. Sommestad har i en mängd inlägg formulerat en kunskapsbaserad och ideologiskt konsekvent utgångspunkt för en socialdemokratisk politik på 2000-talet. Med henne vid rodret så kan vi få den nystart vi så väl behöver.

Stöd en verkligt socialdemokratisk förnyelse, stöd Lena Sommestad!

Läs också varför HBT-sossen säger ja till Lena och vad hon skriver om vår debattartikel.

Martin Moberg säger också Ja till Lena.

Andra bloggar om: expressen, lena sommestad, partiledare, socialdemokraterna,politik

Lena Sommestad och Den Grå Vågen

2011-01-23T12:22:00.029+01:00

Det har varit en otroligt händelserik vecka för Lena Sommestad. Hon har lanserats stort av många olika aktörer. Arbetarbladet tog tydligt ställning för Lena som ny partiledare med ett upprop på en helsida och har efter det fortsatt att pusha henne.

Lena har också fått en egen kampanjsida, där man kan skriva under för hennes kandidatur.

Det börjar t.o.m. dyka upp hemmagjorda kampanjfilmer.

Stödet för henne växer lavinartat och allt fler s-föreningar går nu ut och tar ställning:

Något stort är uppenbarligen på gång. Lena själv intervjuades om fenomenet i P1 Morgon. Hon fortsätter också skriva intressanta och spännande inlägg och kommentarer, både på sin blogg och i olika media. Läs till exempel gärna hennes ögonöppnande krönika i Uppsalademokraten där hon ifrågasätter den gängse nyliberala historieskrivningen om välfärdsstatens kris i slutet av 1900-talet. Hon lyckas också, till skillnad från många andra, ge intelligenta och ärliga svar på frågorna om hon ställer upp som partiledarkandidat.

Man kan fråga sig varför det är sådan hype runt Lena Sommestad. Det ligger nog mycket i den analys som liberala Isobel Hadley-Kamptz gör:

"Andra s-politiker har förstås bloggar, en del av den mer skojfriska typen, men ingen annan i Sommestads generation (maktmässigt, inte åldersmässigt) använder sin blogg för att staka ut en linje, för att faktiskt tänka politik. När hon ändå gör det, skriver inlägg efter inlägg med prövande, tänkande, texter blir man, svältfödd efter vad som helst som inte är PR-politik eller sandlådetrams, lycklig oavsett om man håller med eller inte."

För två år sedan skrev jag i en antologi som Katrine Kielos var redaktör för, som hette Den Grå Vågen. Läs gärna Katrines text om boken, idag framstår den nämligen som profetisk. Den grå våg som Katrine ville frammana är nämligen här nu och det är den som bär fram Lena Sommestad. Det är den enkla, vardagliga och evidensbaserade reformism som är socialdemokratins själ och hjärta och som nu inspirerar såväl skogaholmssvennar som surdegshipsters.

Jag tror också den grå vågen kommer att förändra den den apolitiska samtid som Marika Lindgren-Åsbrink tematiserat och erbjuda en ny riktning för progressiv politik efter den tredje vägens återvändsgränd.

Framtiden har kommit. Och den låter så här...

Andra bloggar om: katrine kielos, lena sommestad, partiledare, socialdemokraterna,politik

Fula ord

2011-01-22T17:18:00.008+01:00

Rabén & Sjögren har valt att dra in den planerade nyutgåvan av Ture Sventon i Paris eftersom de inte får byta ut ordet "neger" mot något mindre kränkande. Sveriges författarfond, som förvaltar författaren Åke Holmbergs verk, säger nämligen nej eftersom de anser att det skulle förändra bokens karaktär.

Birgitta Lindgren på Svenska språknämnden håller med bokförlaget:

– En dag kanske ordet kan återupptas, men då måste gruppen som känt sig kränkt ta initiativet. Det hjälper inte om du eller jag inte tycker att de har en rasistisk innebörd.

Det här är en diskussion som blivit allt mer frekvent de senaste åren. Tyvärr har frågan frejmats identitetspolitiskt. Det handlar hela tiden om huruvida man ska gå "kränkta grupper" tillmötes eller inte. Det är förvånande att ingen gör den, som jag ser det, självklara analysen att det inte handlar om identitetspolitik utan litteraturvetenskap.

Jag tycker absolut inte att självutnämnda språkrör för "kränkta grupper" ska avgöra vilka ord som ska användas i litterära verk. Det vore ju helt absurt. Däremot tycker jag att det är självklart att texter måste få översättas till nya språkliga kontexter. Det är en helt nödvändig förutsättning för att texten ska kunna leva vidare. Förändrar vissa ord innebörd så måste de kunna bytas ut mot andra ord, som är mer sanna mot den ursprungliga betydelsen.

Låt mig ta ett exempel. Britt G. Hallqvist översatte Tolkiens Bilbo till svenska 1962. Där kan man bland annat läsa att "dvärgarna runkade sina skägg", vilket väckte otrolig munterhet hos mig och mina klasskamrater när vi läste Bilbo i skolan. Slangbetydelsen av detta gamla fina svenska ord hade tagit över. Så fungerar språket. Det förändras.

Hade "neger" haft samma nedsättande betydelse när Åke Holmberg skrev Ture Sventon-böckerna eller när Astrid Lindgren skrev om Pippi Långstrump så hade de aldrig använt det ordet. Att behålla ett ord när språket ändrat på dess betydelse är om något att förbryta sig mot textens "karaktär". Det enda sättet för en bok att behålla sin "karaktär" är att helt enkelt låta den förändras med språket.

Om betydelsen verkligen är "runka" i dess nutida bemärkelse så använd det ordet och om betydelsen verkligen är "neger" i dess nutida, nedsättande bemärkelse så använd det ordet. Men om det inte är det, så byt för guds skull ut orden. Inte för att undvika att "kränka" de självutnämnda språkrören utan helt enkelt för att vara sann mot texten.

Andra bloggar om: ture sventon, astrid lindgren, censur, litteratur,identitetspolitik

Lena = Obama?

2011-01-14T13:49:00.008+01:00

Lena Sommestad är imponerande produktiv. Igår gjorde hon ett bejublat framträdande på Kriskommissionens seminarium (kolla här) och idag publicerar hon två högintressanta inlägg på sin blogg. Det ena handlar om Primegate, där Sommestad förtjänstfullt belyser en aspekt som många missat, nämligen att infiltrationen explicit syftade till att legitimera privata vinstintressen i vården.

Primegate överlevde nämligen julhelgen. Precis som Mats Engström framhåller har vi nog bara sett toppen på isberget. Det är uppenbart att det behövs etiska riktlinjer för lobbying i Socialdemokraterna, så att vi slipper liknande incidenter. Min förening, Tjänstemännen, har lagt en motion om detta till distriktsårskongressen. Vi får hoppas den får genomslag. Även Rebella och Röda Berget har skrivit om detta.

Sommestads andra inlägg är ett innehållsrikt resonemang kring historiens roll för politiken, utifrån gårdagens seminarium. Det är mycket kloka synpunkter som framförs. Hon anknyter också till Ann-Marie Lindgrens analys av Socialdemokraternas vilsenhet från och med 1980-talet och ger (lite oväntat kanske) Folkbladet kritik och Östros beröm.

Det är en rejäl buzz runt Sommestad för tillfället: igår var hon med i Expressen, idag skriver bl.a. Uppsalademokraten om henne (i en för övrigt helt genial krönika av Fredrik Jansson) och hon är med i Makthavares kandidatkoll. Många andra bloggar, som t.ex. HBT-sossen, lyfter också upp henne. Det börjar nästan likna Obamania. Frågan är naturligtvis om Lena kommer att hålla hela vägen. Ju större hypen blir desto starkare kommer pressen och angreppen utifrån att bli. Hur hon klarar av det kommer att avgöra hennes chanser att bli partiledare. Än så länge lyser hon bara starkare och starkare. Vi har en spännande tid framför oss...

Läs också: Eric Sundström, Magnus Moberg och Krassman. Ja, och så får ni naturligtvis inte missa Marika Lindgren-Åsbrinks fina artikel i Sydsvenskan, som var nästan odrägligt positiv... ;)

Andra bloggar om: primegate, lena sommestad, kriskommissionen, socialdemokraterna,politik

Sommestad briljerade hos Kriskommissionen

2011-01-13T15:44:00.010+01:00

Lena Sommestad var fullständigt lysande under dagens konferens om vart socialdemokratin är på väg. Det var en ren njutning att höra henne tala. Ni som missade live-sändningen får vänta till den 17 januari då den läggs ut på SVT Forum (om inte någon annan lägger ut det tidigare). Edit: Det gjorde dem. Kolla här!

Roligast var Urban Ahlin som sade sig "stå till vänster om Lena Sommestad" i skolfrågan och Karin Pettersson som på frågan om hur vi ska vinna den radikala medelklassen i storstäderna svarade: "Två saker. Rut och fastighetsskatten.(Konstpaus) Haha, nej, jag skojar bara!".

Det var ett stort antal medier som följde konferensen så en del klipp kommer ni nog att få se. Tills dess får ni ge er till tåls med denna längre version av TV4:s hemmahos-reportage, där en av Lenas svagheter avslöjas i förbigående - hon gillar tydligen folkmusik (Sofia Karlsson). Nåja, alla har sina brister...

Andra bloggar om: partiledare, lena sommestad, kriskommissionen, socialdemokraterna,politik

Lena om vinst i skolan

2011-01-12T19:20:00.003+01:00

...och kom för guds skull ihåg att hålla koll på smarta och BS-befriade Johanna Grafs blogg...

Andra bloggar om: skola, lena sommestad, privatisering, socialdemokraterna,politik

Multitasking

2011-01-11T11:39:00.018+01:00

Det känns väldigt befriande att de flesta Socialdemokrater nu släppt den märkliga idén att man bara kan prata om en sak åt gången. Vi kan ju prata om t.ex. tillväxt, skattesystem, inkomststatistik och chevrelasagne - parallellt. Det ena behöver inte utesluta det andra. Socialdemokrater knows multitasking.

Därför gör det inget att de närmsta månaderna kommer att vara fulla med spekulationer om vem som ska bli ny partiledare (vilket ju är jättespännande). Karin Pettersson varnar för att välja en kompromisskandidat. Jag tror hon har helt rätt. Det är ett knivigt läge, men det är just då man måste våga friskt.

Det börjar också så sakteliga dyka upp fler namn att välja på. Aftonbladet lyfter bl.a. fram två göteborgare - Leif Pagrotsky och Anna Johansson - som bubblare till partiledarposten och jag ska erkänna att jag tror såväl Leif som Anna skulle göra ett väldigt bra jobb som partiordförande.

I likhet med HBT-sossen har jag den senaste tiden allt oftare hört Lena Sommestads namn nämnas. Inte minst i min egen förening, Tjänstemännen, är det många som lyft fram henne. Ikväll har vi medlemsmöte med Anneli Hulthén (som själv nämns i spekulationerna...) inför extrakongressen, det ska bli spännande att höra vad hon tycker om Sommestad. Det verkar vara en Lena-våg på gång i partiet, vi får se hur det utvecklas framöver.

En sak är i alla fall klar. Hon har den överlägset bästa kampanjlåten... :)

Andra bloggar om: partiledare, lena sommestad, val, socialdemokraterna,politik

Nu bygger vi den nya tid

2011-01-02T03:43:00.025+01:00

Min favoritbloggare Marika Lindgren Åsbrink på Storstad avslutade året med ett osedvanligt dystert inlägg:

Det är något väldigt märkligt med den tid vi lever i, för trots att skillnaderna är större än någonsin, så existerar inga konflikter. Ingen blir arg. Valda politiker säljer ut gemensam egendom till underpriser – bland annat till sina kompisar – och fälls i Regeringsrätten för detta, men besluten rivs inte upp. Ingen bryr sig. Den tusenlapp du har fått i skattesänkning kommer direkt ur fickan på någon som är sjuk. Det struntar du i. Den tusenlapp du fått i skattesänkning bekostas även av att 24 000 arbetslösa idag tvingas arbeta utan lön. Det bekommer dig inte. /.../
Ja, det är en märklig tid vi lever i. Sossar jag känner suckar och undrar var den intressanta samhällsdebatten äger rum, ”för inte är det i vårt parti iallafall”. Nä, det ligger en del i det. Men när jag försöker komma på andra platser, utanför socialdemokratin, där den skulle kunna tänkas befinna sig istället, då kommer jag inte på några.

Tesen är välkänd, att vi skulle leva i en "apolitisk" tid där ingen längre bryr sig om det gemensamma samhället och där det politiska samtalet förtvinat tillsammans med medborgarandan. Idén om den urartade medborgarstaten är en klassisk Verfallsgeschichte, en återkommande litania lika gammal som det samhälle den utger sig för att vara en svanesång över.

Det är dessutom extra ironiskt att se denna efterlysning av "den intressanta samhällsdebatten" på precis samma ställe där den lever och frodas - på Marikas blogg. Där - och på många andra ställen både på och av nätet - lever den politiska offentligheten i högönsklig välmåga.

Naturligtvis deltar inte alla medborgare lika aktivt samhällsdebatten. Så har det alltid varit. Men om jag skulle våga en gissning så torde den totala mängden kommunikation i den politiska offentligheten ha ökat avsevärt, inte minst tack vare nya digitala kommunikationsverktyg. Vanliga människor, som för bara några decennier sedan aldrig hade fått yttra sig, kan idag aktivt delta i offentligheten.

Det jag i ett tidigare inlägg kallat den plebejiska offentligheten har kunnat växa och intensifieras oerhört tack vare ny teknik och en välfärdsstat som gett människor större fritid och mer utbildning. Självklart kommer bloggar och andra digitala kommunikationsverktyg (precis som pappersmedier) främst att fyllas med saker som sex, mat, söta kattungar och bilder av folk som ramlar - något annat vore ju underligt med tanke på hur vi människor är funtade - men det blir ändå tillräckligt över för en helt oöverskådlig mängd politik och filosofi.

Att det saknas spännande diskussioner i partiet stämmer inte heller. Det finns en massa socialdemokrater som har väldigt intressanta diskussioner med varandra och andra. Personligen har jag aldrig haft så mycket intressanta politiska diskussioner som under den tid jag varit med i partiet. Till och med rena partiorgan som NyTid och AiP håller förvånansvärt hög nivå (hey, jag har ju skrivit där flera gånger: QED).

Det verkar inte heller som om medborgarnas stöd för en stark och solidarisk värfärdsstat minskat, snarare tvärtom om man ska tro undersökningarna som Stefan Svallforss presenterade vid det tv-sända forskarseminariet om sociademokratins kris.

Det finns alltså i högsta grad ett starkt samhälleligt engagemang och även en intressant och levande samhällsdebatt, så varför delar så många den dystopiska känsla som Marikas inlägg förmedlar? Möjligtvis beror det på en annan sak Marika tar upp, nämligen visionslösheten i den politiska diskursen. Ofta handlar nämligen debatten mer om att problematisera själva debatten än att formulera lösningar.

Jämför med debatten om debatten om debatten i Arena för ungefär ett år sedan, som sammanfattas fint av Klas Gustavsson här. Eller Primegate nu senast, där många hellre vill problematisera diskussionen om infiltrationen än själva infiltrationen. Marikas inlägg är ett annat exempel, det här inlägget ytterligare ett. Metadiskussioner är både intressanta och nödvändiga men när det blir det enda vi gör så får vi problem.

Jag har berört detta tema tidigare, bl.a. i min eftervalsanalys på Dagens Arena, och såväl diagnos som recept är ganska självskrivna: Vi behöver konkreta visioner för medellång sikt och det är ingen idé att vänta på att någon annan ska göra något. Det är bara att sätta igång och bygga. Om vi är handlingsförlamade så är det vårt eget fel. Vi behöver inte vänta på att det ska komma något initiativ "uppifrån". Vi kan göra det själva. Nu.

Lena Sommestad, en annan av mina favoritbloggare, är ett strålande exempel på hur man bygger. Hur bygger man? Man spottar i nävarna och kör igång. Hennes sista inlägg för året som beskriver några "möjliga beståndsdelar i ett modernt, socialdemokratiskt välståndsparadigm", är sprickfärdigt med intellektuell energi, politisk glädje och jävlaranamma. M.a.o. det som alltid varit kärnan i den socialdemokratiska andan: Nu jävlar gör vi det. Med all den fysiska och intellektuella kraft svensk arbetarrörelse kan uppbringa.

Nu bygger vi den nya tid.

Andra bloggar om: marika lindgren-åsbrink, lena sommestad, primegate, socialdemokraterna,politik

Att friggeboa

2010-12-21T23:36:00.030+01:00

Igår, fyra dagar efter avslöjandet i Aftonbladet, kommenterar slutligen partisekreterare Ibrahim Baylan Svenskt Näringslivs infiltration av Socialdemokraterna. Som Lena Sommestad beskriver i en mycket klok och välformulerad betraktelse så är innehållet i Baylans kommentar en besvikelse:

Istället för att tydligt ta avstånd från Niklas Nordströms och Primes agerande, väljer Baylan att i sitt uttalande rikta kritik mot dem i partiet som är upprörda över det som har hänt. Baylan uppmanar mig och andra som har uppmärksammat Prime-affären att ”gräva ner stridsyxorna”. Han beskriver vår kritik som ett försök att riva upp en destruktiv debatt mellan höger och vänster i partiet. (”Man måste lugna ner sig och ta ett ansvar”.)

Men frågan är vad som är att ta ansvar i ett parti, där tilliten rämnar? Jag menar att tydlighet krävs mot dem som har felat – inte mot dem som kritiserar felsteg. Att partiledningen är tydlig om vilka etiska principer som gäller är viktigt inte minst för att återskapa ett bra och tillitsfullt diskussionsklimat mellan de många olika åsiktsgrupperingar, som alltid kommer att finnas inom Socialdemokratin.

Det Sommestad mycket träffande beskriver är tyvärr en alltför vanlig företeelse. Med en vink till ett av svensk politiks mest kända faux pas skulle man kunna kalla det för att "friggeboa".

Ett återkommande friggeboande i just den här affären är talet om att "nu måste vi lägga det här bakom oss" eller att "det finns viktigare saker att prata om" etc.

Friggeboandet tar sin utgångspunkt i tanken att det är en grundläggande diskursregel att eftersträva konsensus. Den som engagerar sig i diskussionen enkom för att hetsa och sprida agg förbryter sig därmed mot diskursens syfte. Det är en helt riktig utgångspunkt men det friggeboandet missar är det inte finns några genvägar till konsensus.

Dissensus kan inte enbart ses som ett problem som måste övervinnas, ju snabbare desto bättre. Konsensus kan inte forceras fram, det bildas genom tvångsfria samtal som tar den tid de tar. Att varken diskursinnehåll eller konsensus kan kommenderas fram borde vara grundläggande insikter givet ett deliberativt-demokratiskt förhållningssätt och jag har faktiskt svårt att förstå vilken verklighetsuppfattning man har om man tror att man kan ställa sig upp och säga: "Nu ska ni sluta att prata om det här och hålla varandra i handen".

Dessutom finns det väl inget mer effektivt sätt att se till att folk pratar om något än att försöka övertala dem att sluta prata om det? Folk pratar om sådant som berör dem, så länge det berör dem. Istället för märkliga meta-diskussioner ("det är inte bra att prata om det här, man borde prata om något annat") så vore det befriande om man helt enkelt pratade om det man nu ville prata om. [Jag kan förstås bara hoppas att ni har överseende med den uppenbara performativa motsägelsen här...]

De som friggeboar verkar inte heller överväga möjligheten att man kan prata om flera saker samtidigt. Det går alldeles utmärkt att föra en diskussion om etiska gränser för lobbying parallellt med frågan om hur det socialdemokratiska partiet ska utvecklas. Ja, dessa parallella spår kanske till och med kan berika varandra, vem vet.

Slutligen så är det svårt att förstå varför det är så bråttom att begrava den här frågan just nu. Det är ju hursomhelst bara några få dagar kvar tills den politiska offentlighetens svarta hål - julhelgen - öppnar sig och slukar allt.

Det är därför med glädje som jag kan meddela att min socialdemokratiska förening, Tjänstemännens s-förening, igår antog en motion till distriktsårskongressen om att partiet ska införa en etisk policy för lobbying, både lokalt och nationellt. Jag hoppas många andra föreningar sluter upp bakom det kravet. För vi måste våga PRata om det...

Rekommenderade inlägg:
Lena Sommestad I
Lena Sommestad II
Storstad
Magnus Ljungkvist I
Magnus Ljungkvist II
Rebella
Arenagruppen
Dagens Arena
Akademikersossarna
Johan Westerholm I
Johan Westerholm II

Andra bloggar om: prime, niklas nordström, primegate, socialdemokraterna,politik

#PRataomdet

2010-12-19T14:06:00.025+01:00

Aftonbladets avslöjanden om hur PR-byrån Prime infiltrerat Socialdemokraterna chockerade många. Reaktionerna varierade. Många blev förbannade och besvikna. Många har också velat släta över eller bagatellisera det hela och en hel del människor har varit märkligt tysta.

Niklas Nordström beräftar idag att han fått betalt av Svenskt Näringsliv för att driva opinion och påverka analysarbetet inom Socialdemokraterna. I försvaret av Primesossarna dominerar två "talking points" skademinimeringsarbetet:

1. Avslöjandet är en del i en falangstrid, det är konspirerande vänstersossar som ligger bakom. Den som pratar om skandalen bidrar alltså till falangstrider och drar ner S i ett "SSU på 90-talet"-träsk.

2. Det gör inget att propagera på uppdrag av Svenskt Näringsliv eftersom S är för tillväxt. Alternativt: Jaja, det var dumt att ta emot pengar men S är för tillväxt och nu måste vi börja prata om hur viktigt det är med tillväxt istället för att bidra till falangstrider och dra ner S i ett "SSU på 90-talet"-träsk.

Det är möjligt att både S och SN är för "tillväxt", men det är knappast samma sorts tillväxt. Det är också mycket möjligt att avslöjandet är del i en falangstrid. Men det är ju minst lika möjligt att mörkläggandet, bagatelliserandet och tystnaden också är det, fast från andra hållet. Ärligt talat bryr jag mig inte om det.

Jag var inte med i SSU på 90-talet. Jag har faktiskt aldrig varit med i SSU. Jag definierar mig inte som vänster- eller högersosse och är fullständigt ointresserad av att delta småsinta falangstrider. Men jag bryr mig om de grundläggande procedurreglerna för en fungerande politisk diskurs, särskilt när det rör mitt eget parti.

Idag har det blivit allt vanligare med sk. "viral marketing". Företag betalar människor för att smyga in reklam i sina sociala nätverk. Kommer du ihåg den där coola grejen som din kompis tipsade dig om? Vad du inte visste var att din kompis fick betalt för att nämna det för dig. Företag parasiterar i allt högre grad på våra socialt integrativa strukturer för att tjäna pengar.

Har jag fått betalt av Aftonbladet för att göra deras knäck till en snackis? Kanske är det Svenskt Näringsliv som betalar, för att så split i Socialdemokraterna? Eller så betalar ingen. Spelar det någon roll när jag ändå tycker som jag tycker? Svaret är ja. För det handlar om tillit. Tillit är det som bygger solidaritet. Utan tillit ingen solidaritet och inget fungerande samhälle. Vi måste kunna lita på varandra. Inte minst vi som ideellt engagerar oss i en social rörelse.

Den som skrivit bäst hittills om den här sjaskiga affären, förutom Mats Engström, är Lena Sommestad, jag rekommenderar verkligen hennes blogg. Som hon påpekar så visar detta behovet av att Socialdemokraterna får en självständig och egenfinansierad idédebatt. Arbetarrörelsens tankesmedja behöver växa kraftigt. Vem vet, det kanske är värt några av de miljoner som partiet lägger på externa PR-konsulter?

Jag hoppas också att Arenagruppen, som gjort så mycket bra för svensk vänster och som jag själv samarbetat med, kommer helskinnade ur den här affären och får det stöd och den omsorg de behöver. Visar det sig att de haft fingrarna för långt ner i syltburken kommer de att bli allvarligt diskrediterade och det vore en stor förlust för det progressiva tänkandet i Sverige. Enligt Eric Sundström på Dagens Arena kommer man att lägga alla kort på bordet på måndag. Det ser vi fram emot.

Och så hoppas jag att fler sossar vågar #PRata om det, även om det är känsligt eftersom det rör vänner och bekanta. Vi måste våga vara ärliga mot varandra om inte tilliten och solidariteten ska förtvina. Är vi öppna och ärliga mot oss själva och varandra, även när vi tycker olika, så kommer vi alla att gå stärkta ur det här. Vi kommer att bygga en ny och starkare socialdemokrati - tillsammans.

Update: Marika pratar om det - och lyfter som vanligt allt ett par nivåer

Magnus Ljungkvist gör en knivskarp argumentationsanalys

Mer kloka tankar från Sara Gunnerud på Rebella

AB1 AB2 AB3 AB4

Andra bloggar om: prime, niklas nordström, PR, socialdemokraterna,politik

(S)kolval

2010-12-12T10:41:00.011+01:00

Nyligen presenterades PISA 2009, en internationell undersökning av 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap. Återigen bekräftades då att den svenska skolan befinner sig på ett sluttande plan sedan de stora reformerna på 1990-talet.

Som Fredrik Jansson på Tankar från roten skriver i Social Europe Journal verkar vi vara på god väg att förverkliga den nuvarande regeringens ambition att göra Sverige till ett land bland andra, medelmåttigt istället för exceptionellt.

Det krävs dock ingen exceptionell kunskap för att se orsakerna till den svenska skolans katastrofala utveckling. Sten Svensson, fd. redaktör på Lärarnas tidning, förklarar pedagogiskt sammanhangen på dagens GP Debatt och i en knivskarp krönika i DN Kultur (ej på nätet) kopplar Malin Ullgren samman skolans utveckling med framväxten av medelklass-fenomenet "curlingföräldrar".

Curlandet är enligt Ullgren en rationell reaktion på det konkurrenssamhälle som blir allt tydligare. Sporten curling handlar nämligen inte bara om att sopa banan fri för den egna stenen. Syftet är att slå ut andra stenar ur boet. Curling är alltså en kongenial metafor för det nya hårda Sverige.

Det nya ojämlika Sverige är sämre för alla. I takt med att klyftorna ökar så sjunker vår civilisationsgrad. Det syns bland annat i kunskapsutvecklingen. Här finns en stor utmaning för socialdemokratin. Vi måste formulera en hållbar plan för Sveriges utbildningspolitik, en provisorisk utopi för den framtida skolan i medborgarstaten.

Och ska vi göra det så måste vi kanske - hemska tanke - även kunna diskutera driftsformer. Vi socialdemokrater måste fråga oss vad som är viktigast: Att vi slipper ta en jobbig diskussion om friskolorna och kommunaliseringen eller att vi får en mer jämlik och kvalitativ skola?

Det handlar inte om höger/vänster. Det handlar helt enkelt om att ha ett vetenskapligt-rationellt förhållningssätt. Om vissa medel inte leder till de mål man har (givet ideologi och värderingar) så bör man ompröva medlen. Oavsett hur "jobbigt" det känns.

Andra bloggar om: skolan, friskola, pivatisering, socialdemokraterna,politik

Vägen framåt III

2010-12-04T13:39:00.007+01:00

Igår kom den första av Kriskommissionens rapporter, den går att läsa här.

Det är en klar och tydlig genomgång av opinionens utveckling under förra mandatperioden och en genomtänkt analys av varför det gick som det gick. Ulf Bjereld har skrivit om rapporten här.

Slutsatserna bekräftar det jag skrev i min tidiga valanalys på Dagens Arena. Vi måste börja formulera provisoriska utopier igen.

Det är dock viktigt att inse att provisoriska utopier inte växer fram utan konflikter, motsättningar, intern debatt och kritik. Socialdemokratin behöver både mod och förmåga. Mod att våga diskutera skilda sätt att utforma framtidens socialdemokratiska politik och förmåga att hantera intern idépolitisk polemik öppet och frimodigt utan att det urartar till personstrider och palatsintriger.

Och så behöver vi sluta prata om att det behövs förnyelse. Det vet vi vid det här laget. Nu behöver vi börja prata om vad den förnyelsen egentligen ska bestå i.

För övrigt är det oerhört intressant att följa förtroenderådet på SVT...

Andra bloggar om: krisrapport, borgnäs, val, socialdemokraterna,politik, valanalys, bjereld, provisorisk utopi, ideologi

En statlig enhetsskola

2010-10-21T10:15:00.007+01:00

Sverker Lindblad, professor i pedagogik, skrev för en tid sedan på GP Debatt att den politiska diskussionen om skolan missar målet:

Hur gick det i Sverige med omstruktureringen av skolväsendet? Om vi håller oss till de mått som omhuldats i den skolpolitiska debatten – kunskapsmätningar och kostnader – har utfallet inte blivit särskilt lyckat:

* Kostnaderna har ökat per elev i grundskola och gymnasieskola (t ex SCB UF 12 SM 0901).

* Från att ha varit framgångsrikt i början av 1990-talet har det svenska skolväsendet gått kräftgång, enligt internationella kunskapsmätningar (www.iea.nl och www.pisa.oecd.org).

* Skillnaderna mellan elever och skolor har ökat, vilket tyder på en ökad segregering i utbildningssamhället.

Dessa resultat kan till vissa delar förklaras av själva omstruktureringen. Decentralisering och avreglering bidrog till ökade skillnader mellan kommunerna, medan samspelet mellan boendesegregering och skolval verkar leda till ökande skillnader mellan skolor, mätt med provresultat och betyg. Det finns informationsunderlag och analyser av detta, se till exempel Skolverkets Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? (www.skolverket.se), där flera pedagogikforskare bidragit med betydelsefulla studier. Men sådana analyser har anmärkningsvärt nog ignorerats under lång tid av dem som har det politiska ansvaret.

Renodlad och bekväm symbolpolitik, som betygsfrågan, debatteras fram och tillbaka medan betydligt viktigare (men också mer kostsamma och politiskt obekväma) reformer som ökad lärartäthet hamnar i skymundan. Att de borgerliga efter mycket om och men nu har öppnat för att utvärdera kommunaliseringen av skolan och begränsa vinstuttaget inom friskolorna är bra men vad som är än viktigare är ju att utvärdera den explosionsartade privatiseringen av skolan.

Lars Ohly och Rosanna Dinamarca från Vänsterpartiet skrev för ett tag sedan om detta på DN Debatt, då man ifrågasatte vinstutdelningen inom skolsektorn. Marika på Storstad och Fredrik på Tankar från roten fyllde på med kloka synpunkter.

Marika var mån om att poängtera att hon inte är emot "valfrihet":

Särskilt skönt vore det om den diskussionen kunde föras inte i en 1990-talskontext (för eller emot privata alternativ?) utan här och nu: hur kan vi se till att välfärden, oavsett driftsform, är kostnadseffektiv och av god kvalitet?

Jag håller med Marika om att välfärden, oavsett driftsform, ska vara kostnadseffektiv och av god kvalitet. Jag håller också med om att vi måste kunna diskutera "här och nu", dvs. hur får vi en bra skola, oavsett hur den ska utvecklas på lång sikt.

Men vi måste ju också kunna diskutera framtidens skola och då behöver vi fördjupa analysen av vilken sorts "valfrihet" som skolan ska erbjuda. "Valfrihet" är nämligen en mycket speciell form av frihet. Det är friheten för individen som välfärdskonsument att välja utformning av välfärdstjänster.

Att valfrihet blivit ett så centralt begrepp beror naturligtvis på att vår demokrati alltmer urartat till en välfärdskonsumistisk servicedemokrati. Utifrån en sådan reduktionistisk förståelse av medborgarens och statens roll i samhället så är det inte förvånande att man inte tycker att "driftsformer" spelar någon roll. Men bland välfärdsinstitutionerna intar skolan en särskild plats. Skolan är något mer än en utbildningsproducent.

Ohly och Dinamarca har naturligtvis rätt när de säger att: Skolans mål ska vara att ge eleverna den bästa kunskapen – inte att generera vinst till privata bolag. Men det är ur mitt perspektiv inte hela sanningen. Skolan har också - framför allt - en demokratiskt fostrande roll.

Det är skolan som formar framtidens samhälle genom den världsåskådning och värderingsgrund som bibringas våra unga medborgare. Skolan är självklart inte den enda "socialt generativa" funktionen i samhället. Familjen, vännerna och olika former av media spelar också en avgörande roll. Men det är framför allt genom skolan som medborgarstaten reproducerar sig. Att det sker under former som är egalitära - lika för alla medborgare - är betydligt viktigare än någon välfärdskonsumistisk idé om "valfrihet".

Rent teoretiskt skulle man naturligtvis kunna tänka sig att detta demokratiska projekt - arbetarens son och direktörens dotter i samma klass och interpellerade som jämlika medborgare - skulle kunna genomföras i en decentraliserad struktur med en uppsjö av olika huvudmän (privata företag, religiösa samfund etc). Men rent praktiskt så funkar det ju uppenbarligen inte.

Så varför inte införa en statlig enhetsskola för alla skolbarn? Om nu alla är så överens om att "driftsformen inte spelar någon roll", utan att det är resultatet som räknas - varför kan vi då inte dra den fullständigt glasklara slutsatsen av de senaste decenniernas resultat och börja avprivatisera och återförstatliga skolan?

Här kan jag se utrymme för en "provisorisk utopi" för socialdemokratin. Hur ska skolan se ut och fungera 2030? Låt oss diskutera det utifrån socialdemokratiska värderingar och vetenskaplig empiri och sedan formulera en strategi för att åstadkomma det. Det kan gott få ta ett par mandatperioder. Huvudsaken är att vi vet vart vi är på väg.

Andra bloggar om: skolan, friskola, pivatisering, socialdemokraterna,politik

Vägen framåt II

2010-09-23T11:44:00.005+01:00

Marika på Storstad skriver som vanligt klokt och insiktsfullt om valet.

Karl Palmås gör en mycket intressant och djuplodande valanalys på Dagens Arena och på sin blogg.

Även Arbetarrörelsens Tankesmedja utvärderar valresultatet:

DEL 1

Valutvärdering den 20sept del1 from ABF on Vimeo.

DEL 2

Valutvärdeirng 20 sept del 2 from ABF on Vimeo.

Andra bloggar om: arbetarrörelsens tankesmedja, borgnäs, val, socialdemokraterna,politik, abf, eric sundström, arena, ideologi

Vägen framåt

2010-09-21T09:35:00.010+01:00

Eftervalsanalys i Dagens Arena:

Socialdemokraternas katastrofala valresultat kom som en chock. Jag och många med mig var naturligtvis beredda på att en valförlust var möjlig men en sådan total genomklappning hade ingen förväntat sig. Samtidigt kom det inte heller som en fullständig överraskning. Partiet har sedan länge präglats av en känsla av kris. Man har försökt förstå vad som är fel. Det är ett grubblande som tagit mycket tid och energi. Många och långa diskussioner, ständigt kretsande kring samma sak - att hitta "felet". Är det för mycket vänster, för mycket höger eller för mycket mittemellan? Är det tidsandan som spökar eller någon speciell sakfråga? Beror det på enskilda företrädare eller hela partiapparaten? Ja, vad är egentligen problemet? Ju mer man diskuterar det desto svårare blir det att hitta ett enkelt svar.

Låt mig därför bara ta upp en sak som jag tror är viktig att tänka på framöver och som Anders Nilsson och Örjan Nyström lyft fram i sin moderna klassiker "Den sociala demokratins andra århundrade?": Socialdemokraterna måste bli bättre på att formulera konkreta mål för ett medellångt perspektiv. Alltför ofta har det medellånga perspektivet ersatts av kortsiktiga, dagspolitiska utspel och visionära men till intet förpliktigande språkblomster. Den politiska horisonten har allt mer krympt till en mandatperiod och då förlorar man överblicken. Glömmer man det medellånga perspektivet så tappar man sin riktning. Det är först när vi själva vet vart vi är på väg som vi kan övertyga andra att följa med oss.

Om en sådan analys stämmer så är vi i desperat behov av provisoriska utopier, för att låna ett begrepp från Ernst Wigforss. Hur vill vi att Sverige ska se ut om femton-tjugo år? Det är konkretiserade visioner med det omfånget som är nödvändiga. Det finns flera stora samhällsområden som skulle behöva sådana provisoriska utopier. Ett område, som jag personligen intresserat mig för, är stadspolitiken. Hur vi bygger våra städer har en direkt påverkan på avgörande samhälleliga problem som bostadsbrist, segregation och miljöförstöring. Ändå har det inte gjorts mer än tafatta försök att formulera nya, socialdemokratiska visioner om hur vi ska planera framtidens städer, när vi nu till slut tvingas lämna rekordårens ohållbara dröm om det utspridda bilsamhället bakom oss.

Vi behöver beskriva hur vi vill att Sverige ska se ut 2030 och vilka konkreta reformer som kommer att vara nödvändiga för att nå dit. De som ska bygga landet - och staden - behöver ritningar. Som pragmatiska reformister är vi naturligtvis alltid beredda att komplettera och revidera ritningarna utifrån ny kunskap och förändrade omständigheter. Det är styrkan i den gradvisa sociala ingenjörskonsten. Men vi behöver ju ha något att komplettera och revidera. Annars skriver vi vår framtid i vatten.

Socialdemokraterna kommer aldrig att bli ett parti bland andra. Vi har fortfarande våra största uppgifter framför oss. Inte minst måste vi bekämpa de hotfulla politiska strömningar som lett till att vi idag har ett främlingsfientligt och högerextremt parti i vår riksdag. Det samhälleliga tomrum som skapar utrymme för populistiskt ressentiment behöver tätas med konkreta, socialdemokratiska visioner för ett fritt, jämlikt, solidariskt och hållbart samhälle.

Jag stannar där, för vi behöver inte fler litanior om vad som borde göras. Det vet vi redan. Nu är det dags att faktiskt göra det. Vår ideologiska återfödelse kommer inte att komma uppifrån, via centralt dirigerade samrådsförfaranden. Den kommer inifrån. Den har redan börjat.

ps. På www.urbanekologi.se kan ni läsa mitt och Karl Palmås manifest för en rödrön stadspolitik ds.

Andra bloggar om: dagens arena, wigforss, val, socialdemokraterna,politik, anders nilsson, bostadsbrist, stadsplanering, arkitektur

Vad vilja de rödgröna?

2010-09-12T09:45:00.008+01:00

En vecka kvar - gillar du vad som står här ska du rösta rödgrönt:

ANSVAR FÖR HELA SVERIGE

Sverige ska vara ett jämlikt land.

Det är vårt mål. För att nå dit måste vi skapa fler möjligheter. Barnens framtid ska inte avgöras av vad föräldrarna tjänar eller var man bor. Utbildning och trygghet ska vara för alla, så att vi kan utvecklas, genom hela livet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter att påverka både sina egna liv och samhällsutvecklingen i stort. Ingen ska hindras av diskriminering. Alla ska kunna förverkliga sina drömmar och utveckla sina förmågor.

Ett jämlikt Sverige är ett framgångsrikt Sverige. Där tas all begåvning, alla talanger och all arbetsvilja tillvara. Engagemang och nyfikenhet förvandlas till nya idéer och växande företag, och därmed jobb och framtidstro. Så kan Sverige konkurrera med kunskap och förnyelse i en värld av ständigt tuffare internationell konkurrens. Ett jämlikt Sverige förutsätter ett jämställt Sverige.

För att minska klyftorna mellan kvinnor och män behöver en rad strukturella reformer genomföras. De ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män ska minska. Att hålla samman Sverige är det viktigaste uppdraget för en kommande rödgrön regering.

Idag går utvecklingen i motsatt riktning. Unga möter stängda dörrar. Långtidsarbetslösheten biter sig fast på farligt höga nivåer. Svårt sjuka människor görs försäkringslösa. Klyftorna ökar, både mellan människor med höga och låga inkomster, och mellan män och kvinnor. Den här utvecklingen är inte värdig ett välfärdsland som Sverige. På längre sikt hotar den förutsättningarna för jobb och ekonomisk utveckling.

Men det går att byta färdriktning. Det finns många företag som ropar efter arbetskraft, men inte hittar rätt kompetens - samtidigt som det finns många unga som inte vill något hellre än att jobba. Det finns stora investeringar som behöver göras i kollektivtrafik, järnvägar, bostäder, energieffektivisering och förnybar energi för att möta klimatutmaningen och göra Sverige till världsledande på grön omställning och miljöteknik – och så många positiva följdeffekter i jobb och ekonomisk utveckling om vi tar vara på möjligheterna.

Det finns så mycket kreativitet, engagemang och framtidstro; bara alla får chansen att växa. En rödgrön regering kommer att ta ansvar. För ekonomin, för jobben, för skolan, vården och omsorgen. För trygghet i livets olika skeden, för miljön och för kommande generationer.

Sverige ska tillbaka till överskott i de offentliga finanserna. Reformer genomförs bara om det statsfinansiella läget så tillåter. De budgetpolitiska målen ska ligga fast. Vi lovar att inte sänka skatterna på lånade pengar. Direkt efter valet vill vi tillsätta en Jämlikhetskommission, för att analysera skillnader i livsvillkor och föreslå förändringar för att öka den sociala rörligheten.

Ett modernt välfärdsland där jobben sätts först – det är vårt framtidsland.

Andra bloggar om: mona sahlin, rödgrön, val, socialdemokraterna,politik

När Marknadens Järnvägar spårar ur - igen

2010-09-06T10:06:00.008+01:00

Jag har tidigare påpekat att det är hög tid att utvärdera de senaste decenniernas privatiseringshysteri. Vissa grundläggande samhällsfunktioner sköts bäst av det gemensamma och bör inte styckas upp och kastas ut på marknaden. Ett sådant område är uppenbarligen järnvägen.

Det hindrar inte de borgerliga från att fortsätta bryta upp tågtrafiken. Att verkligheten visar en tydlig ovilja att rätta sig efter de nyliberala dogmerna är naturligtvis inget som stör vår nuvarande regering. Rösta för en fungerande tågtrafik den 19 september!

DN har tagit en närmare titt på avregleringen, jag citerar in extenso:

Avregleringen har lett till tågkaos

Den 1 oktober vill regeringen ta ytterligare ett steg i avregleringen av den svenska järnvägen. Konkurser, trasiga, inställda och försenade tåg och utebliven service har följt i avregleringens spår. Det visar DN:s granskning.

Sverige är i dag ett av Europas mest avreglerade järnvägsländer och om en månad införs total avreglering. Då ska vilket bolag som helst få söka om att köra på alla järnvägslinjer.

Den ökande konkurrensen har inneburit att den svenska järnvägen räknas som Europas mest kostnadseffektiva per tågkilometer. Men prispressen kostar.

DN:s genomgång av privatiseringen och avregleringen av regionala och nationella tåglinjer sedan 90-talet visar på en rad stora problem.

Den utlovade privata konkurrensen har dessutom inneburit att statskontrollerade utländska tågbolag, som danska DSB First och franska Veolia, tagit över trafik från statliga SJ.

Enligt Bo-Lennart Nelldal, professor i tågtrafikplanering på KTH, har tågavregleringen inte alltid fungerat.

– Den småskaliga trafiken har man lyckats göra effektivare. Men den storskaliga visar sig vara svår att ta över. De här företagen var inte riktigt beredda på vad som händer när man tog över en sådan komplex trafik, säger han.

Ett viktigt område är det bristande underhållet av tåg och spår.

– De här frågorna har ramlat mellan stolarna i och med avregleringen. Man har ofta glömt vad som händer i extrema situationer med snöskottning och evakuering av tåg. Avreglering behöver inte vara fel, men den måste göras på rätt sätt, säger Nelldal.

Inför nästa steg i avregleringen, den 1 oktober, ser han risk för brist på kapacitet.

– Det är väldigt trångt på spåren och mycket svårt att få tåglägen. Det är nästan omöjligt att öka trafiken i högtrafik och på de linjer där det är kommersiellt intressant, säger han.

En risk är att de privata bolagen enbart lägger anbud på de mest lönsamma linjerna medan SJ och de regionala operatörerna får ta hand om resten.

– Konsekvensen kan bli att SJ drar in tåg på mindre lönsamma linjer som de inte är tvungna att köra. Då blir det inte mycket trafik kvar, säger Bo-Lennart Nelldal.

Andra bloggar om: sj, tåg, infrastruktur, privatisering,järnväg

Kulturkalasprat

2010-09-04T09:05:00.007+01:00

Under Kulturkalaset var jag inbjuden av Stadsbyggnadskontoret och Älvstranden Utveckling för att hålla en populärvetenskaplig föreläsning om stadsplanering på temat: "En blandstad med plats för alla". Hela filmen därifrån kan ni se på Älvstranden Utvecklings hemsida. Här är en kortare version, kompletterad med de bilder som jag visade. Håll till godo:

Andra bloggar om: kulturkalaset, stadspolitik, blandstad, stadsutglesning,politik, bostadsbrist, stadsplanering, arkitektur

Rödgrön stadspolitik?

2010-08-30T10:19:00.007+01:00

Den 8 september samlas ledarna för de rödgröna partierna i Göteborg - Anneli Hultén (s), Kia Andreasson (mp) och Marie Lindén (v) - för att diskutera Göteborgs framtida utveckling, utifrån ett manifest för en rödgrön stadspolitik som kommer att publiceras strax innan valet. Deltar i samtalet gör också manifestets två författare Karl Palmås (miljöpartist och forskare Chalmers) och Johannes Åsberg (socialdemokrat och urbanist).

Göteborg står inför stora utmaningar i form av bostadsbrist, segregation och stadsutglesning. Ska vi möta dessa utmaningar på ett hållbart sätt krävs nytänkande. Vad kan de röda och gröna partierna lära sig av varandra? Går det att utveckla en rödgrön stadspolitik och hur skulle den i så fall se ut?

Vi ses på House of Win-Win på 3:e Långgatan 13 den 8 september. Samtalet börjar kl 19 och beräknas hålla på till ca kl 21. Moderator: Ann-Louise Pettersson Arkitekt SAR/MSA. Arrangör: Tjänstemännens s-förening. Fri entré.

Mötet på facebook...

Andra bloggar om: anneli hulthén, stadspolitik, val, socialdemokraterna,politik, bostadsbrist, stadsplanering, arkitektur

S bygger bort bostadsbristen

2010-08-16T09:21:00.008+01:00

En av valets viktigaste debattartiklar publicerades (om än styvmoderligt placerat) idag i GP. Socialdemokraterna gav genom Mona Sahlin, Anneli Hulthén och Leif Pagrotsky tydliga besked om den kanske viktigaste frågan inför nästa mandatperiod - bostadsbristen. Det här är oerhört viktigt:

S vill bygga 10.000 bostäder i Göteborg fram till 2015.

Ytterligare 1.000 bostäder ska reserveras för unga.

Nytt investeringsstöd för hyresrätter.

ROT-avdrag även för flerbostadshus.

Sänkt skatt för bostadsrätter, hyresrätter och studentbostäder.

Ingen utförsäljning av allmännyttan.

Länsstyrelsens rapport om bostadsmarknaden som kom nyligen visar att länets befolkning förväntas öka med ca 8300 personer årligen. Göteborg beräknas stå för hälften av dessa. Följer man nyckeltalen för bostadsbehov betyder det att Göteborg behöver ett tillskott av ca 2500-3000 bostäder per år.

Får vi ett rödgrönt styre i Stockhom och Göteborg så kommer vi alltså äntligen att kunna följa befolkningsutvecklingen i bostadsbyggandet. Det blir ett avgörande steg på vägen mot en hållbar bostadsförsörjning. Det här är stort.

Läs också Annelis bloggar - på GT och GP...

Andra bloggar om: mona sahlin, bostad, val, socialdemokraterna,politik

Sveriges blivande statsminister

2010-08-15T21:03:00.003+01:00

Andra bloggar om: mona sahlin, sommartal, val, socialdemokraterna,politik

Vem tjänar på bilsamhället?

2010-08-15T09:54:00.005+01:00

Dagens filmtips är en prisbelönt dokumentär från 1996, Taken for a Ride. Den berättar den fascinerande och skrämmande historien om hur amerikansk bilindustri lyckades förstöra ett av världens bästa kollektivtrafiksystem. I förlängningen är det också en berättelse om en ofantlig överföring av statliga medel till privata vinstintressen.

Nu väntar vi bara på filmen om hur det gick till i Sverige när bilindustrin i vårt land, i samverkan med det politiska systemet, hårdhänt omformade vårt land till ett bilsamhälle. Boken finns redan - den heter Bilsamhället, teknikhistorikern Per Lundins avhandling från 2008.

Läs den!

Andra bloggar om: bil, bilsamhället, kollektivtrafik, ekonomi,politik

Välfärdens frukt och dess kärna

2010-08-14T10:08:00.007+01:00

Lena Andersson skriver alltid klokt och insiktsfullt. Men den krönika som DN publicerar idag är ändå något utöver det vanliga. Det var länge sedan jag läste en text som med sådan fullständigt övernaturlig precision frilägger och förklarar en politisk situation, i blixtbelysning, tydligt, enkelt men utan att förenkla.

I ett välfärdssamhälle är livet mer än överlevnad och dräglighet. Och en kärna är betydligt mindre än sin frukt.

I fruktköttets fibrer finns ett myller av gemensamt finansierade icke-materiella företeelser öppna för alla. Och där alstras något annat och mycket viktigt, en anda av rättfärdighet, en upplevelse av likvärdighet inför det samhälle som var och en fullt ut får vara och ta del av.

Update: Sjölander och Rebella skriver också om Andersson.

Andra bloggar om: lena andersson, välfärd, politik, moderaterna,dn

Boultbee och behovet av ett självständigt stadsliv

2010-08-13T20:04:00.008+01:00

Turerna kring Boultbee (som äger och förvaltar köpcentrum) och det allt mer urspårade borgerliga styret i Stockholm blir bara värre och värre. Marika skriver klokt om affären här och Sjölander fyller på med kloka tankar här och Alliansfritt Sverige här.

Det grundläggande problemet är dock uppenbart: Man ska inte kunna köpa och sälja stadsdelscentrum.

Att någon överhuvudtaget äger ett stadsdelscentrum är absurt och ett resultat av funktionalistisk planideologi, där all handel och service koncentreras i en byggnad och resten av stadsdelen är en bostadsenklav. Lösningen för stadsdelar med funktionalistisk struktur är därför att långsiktigt bryta upp denna zonering. Bygg på eller omvandla lägenheter i renodlade bostadshus till lokaler och arbeta med trafikplanering för att öka genomströmningen av potentiella kunder.

Yimby i Hammarkullen - notera affärslägenheten i bakgrunden

Det är faktiskt något som långsamt börjat hända av sig självt i stadsdelar som Rinkeby och Hammarkullen. Men det behöver understödjas med både direkta och indirekta åtgärder. På det viset kan ett självständigt stadsliv utvecklas och stadsdelen behöver inte bli beroende av en enskild ägare för all sin service.

Alltså, gör plats för småföretagen!

Andra bloggar om: blandstad, stadsplanering, arkitektur, boultbee,förort

Tillgänglig stad = Rolig stad

2010-08-07T18:21:00.001+01:00

Tänk dig att du går in på en klubb för att dansa och ha kul. När du kommer in får du veta att du inte får vara på dansgolvet eller röra dig fritt i lokalen. Du ska sitta i ett hörn, avskild från dina vänner och övervakas av en vakt. Inte för att du är för full, inte för att du är våldsam, utan för att du lider av en muskelsjukdom och sitter i rullstol. I dagens GP kan vi läsa om Linda Calderon som inte fick dansa på Sticky Fingers med sina vänner eftersom hon är rullstolsburen.

Hur vi ska skapa en mer öppen och tillgänglig stad är en oerhört viktig fråga. Alltför ofta sätts tillgänglighet i motsats till roliga och spännande arkitektoniska lösningar. Det är fel. Vi ska inte behöva tvingas välja mellan fantasilös "servicehemsarkitektur" och spännande men exkluderande stadsmiljöer.

För två månader sedan skrev jag en debattartikel om detta i Fria Tidningen tillsammans med Linda Karlsson, ordförande för Unga Rörelsehindrade i Göteborg:

Många unga människor efterfrågar idag en levande och rolig stadsmiljö. Man vill ha ett stort utbud av restauranger, caféer och andra verksamheter längs med gatorna istället för isolerade bostadsenklaver och bilberoende köpcentrum. Det förändras inte bara för att man blir funktionshindrad. Unga funktionshindrade vill också kunna ta en caffe latte eller ett glas vin på en uteservering, strosa längs myllrande stadsgator eller gå ut och dansa på diskotek.

Tillgänglighetsanpassning ses ofta som ett nödvändigt ont, vilket märks på de lösningar som erbjuds. Det blir lätt trist och otympligt. Här behövs ett annat förhållningssätt från våra beslutsfattares sida. Funktionshinder medför inte oförmåga att uppskatta nyskapande arkitektur eller spännande stadsmiljöer. Unga funktionshindrade är inte annorlunda än andra unga människor. Med lite fantasi och god vilja behöver vi inte välja mellan en tillgänglig och en rolig stad.

Ibland påstås att tillgänglighetskraven sätter stopp för häftiga och annorlunda idéer, som när någon vill bygga en uteservering på ett tak men inte har råd att installera hiss. Det är en märklig inställning. För det är ju inte tillgänglighetskravet som är problemet utan bristen på innovativa lösningar och ekonomiskt stöd. Det måste gå att bygga kul, nyskapande och tillgängligt. Ingen tjänar på att goda idéer och roliga projekt omöjliggörs. En takterrass blir ju inte mer tillgänglig för att den inte finns.

Ett annat exempel är gångfartsgator som Haga Nygata och andra s.k. Shared Space-lösningar, där bilarna får anpassa sig till övriga trafikslag. Det är nya smarta sätt att bygga den täta blandstad som är målet för Göteborgs nya översiktsplan. Trafikintegrerade gator är säkrare, eftersom bilarna kör långsammare. Men en mer integrerad trafikmiljö ställer också nya krav på tillgänglighetsanpassning. Gatorna behöver genomtänkta lösningar för funktionshindrade, som tydliga och sammanhängande ledstråk. Det är viktigt att även unga funktionshindrade finns med som rådgivare i stadsutvecklingen för att det ska bli så bra som möjligt.

Funktionshindrade är nämligen inga gnällspikar som vill förhindra en roligare stadsplanering. Omvandlingen av våra städer från funktions- och trafikseparerade enklaver till integrerade och dynamiska stadsmiljöer är både nödvändig och efterlängtad. Självklart ska vi bygga en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar stad. Men en stad som stänger ute stora delar av befolkningen är varken rolig eller hållbar. Vi vill bygga en spännande stad som är tillgänglig för alla.

Här är lite moves från Colours n Motion - mer sådant här på Göteborgs dansgolv!

Andra bloggar om: blandstad, stadsplanering, arkitektur, funktionshinder,tillgänglighet

Nymaterialismen är en fetischism

2010-08-07T18:20:00.001+01:00

När jag satt och försökte läsa ifatt blogg-geisern om Det stundande upproret, som Copyriot drog igång och där bl.a. min namne Johannes Nilsson har bidragit med en skarpsinnig kritik, snubblade jag över en liten obetydlig passage som fick mig att börja fundera kring fetisch-begreppet.

Det här är bara lite spridda tankar utan någon större systematisering:

I den fjärde cirkeln (som handlar om metropolen) ägnar sig "Den Osynliga Kommittén" åt en del urbanist-bashing och konstaterar, sådär lite i förbigående, att staden blivit en historisk fetisch:

"It’s because the city has finally disappeared that it has now become fetishized, as history."

Copyriot instämmer delvis i detta men tillägger att det inte bara är metrofiler (han länkar till Yimby) utan även metrofober som har del i fetischeringen av staden.

"Staden finns inte längre, åtminstone inte i sin traditionella form. Just därför har staden blivit till en historisk fetisch, menar Osynliga Kommittén. Det kan ligga en del i detta. Men då är det inte bara “stadsvänner” och “metrofiler” som har del i fetischiseringen, utan i minst lika hög grad de anti-urbana, “metrofoberna“, de som idealiserar en landsbygd som inte heller existerar. För att inte tala om cittaslow-rörelsen och liknande småstadsutopier som upphöjdes i ett nummer av Axess."

Jag håller med Copyriot i sak men jag började som sagt att fundera kring fetisch-begreppet. Vad betyder egentligen "fetisch" i det här sammanhanget? Den ursprungliga antropologiska betydelsen är ju den religiösa föreställningen om ett föremål som antas leva och ha magiska egenskaper. Marx användning av begreppet syftar till att åskådliggöra vårt religiösa förhållningssätt till varuformen men själva begreppet är i allt väsentligt detsamma som det antropologiska. Med Freud får begreppet en libidinös laddning.

Den vardagliga användningen av begreppet fetisch är en sorts blandning av dessa tre. Många gånger verkar fetisch helt enkelt bara användas som ett finare ord för illusion. Deleuze & Guattari vrider begreppet åt ett litet annat håll - vilket Karl Palmås beskriver väldigt fint i det här inlägget. Är "Kapitalismen" en fetisch för marxisterna, "Makten" en fetisch för postisarna? Kanske har "Fetischen" i sig blivit en fetisch?

Alla, så vitt jag kan se, använder "Fetischen" som ett ideologikritiskt verktyg. Påstår man att någon har en fetisch betyder det att de har en - på ett eller annat sätt - förvriden bild av verkligheten. Det är det som är kärnan. Fetischen är inte bara en irrationell fixering vid ett visst föremål/fenomen. Fetischen är också ett ideologikritisk verktyg som används för att peka ut vissa föreställningar som irrationella (och därmed "falska") fixeringar. Men ideologikritiska verktyg kan mycket lätt bli ideologiska verktyg (något som Palmås mycket insiktsfullt belyser i sin text). När ni hör ordet fetisch bör ni följaktligen osäkra er begreppsanalys.

Det marxistiska fetischbegreppet borde dessutom vara komplicerat att applicera på staden som fenomen. För Marx handlade fetischering om en sammanblandning av produkt och produktionsförhållanden. Men en stad innefattar ju begreppsmässigt både produkterna av det mänskliga arbetet och de människor och samhälleliga förhållanden som skapat produkterna.

Av detta följer dock inte att staden inte skulle vara en fetisch. Kanske poängen snarare är att staden aldrig varit något annat än en fetisch. Men inte antropologernas, marxisternas eller freudianernas ideologikritiska fetisch, utan fetischen som ursprungligt magiskt föremål. Staden är ju, som emergent ekosystem, ett i högsta grad levande väsen och inget dött objekt.

Några som insett detta är våra trevliga nymaterialister. De jobbar primitivistisk fetischering all the way. Här finns inga "döda" objekt att förväxla med de "levande" subjekt som manipulerar dem, tvärtom. Allt lever, allt agerar. Nymaterialismen är en fetischism.

Andra bloggar om: fetisch, nymaterialism, yimby, stadsplanering, arkitektur, karl palmås, copyriot, det stundande upproret

Gör plats för småföretagen

2010-08-07T18:19:00.001+01:00

Omvandlad lokal i korsningen 4:e Lång och Värmlandsgatan

Krönika i AiP/NyTid

Socialdemokraterna är som alla vet det nya småföretagarpartiet. Vi har en politik för kreativitet och nytänkande som ger fler människor möjlighet att pröva sina vingar som egenföretagare. Men då krävs också en stadspolitik som stöttar entreprenörskap.

Små företag behöver små lokaler med små hyror. Det är ingen slump att innovativa men kapitalsvaga verksamheter ofta återfinns i äldre byggnader där hyran är låg. Som urbanisten Jane Jacobs har uttryckt det: ”Nya idéer behöver gamla hus”.

Problemet är att det börjar bli ont om gamla hus. Under de senaste åttio åren, som präglats av funktionalismens separeringstänkande och massbilism, har man slutat att bygga lokaler i gatuplanet. I stället har man satsat på storskaliga och isolerade verksamhetsområden, vilket inte alltid passar mindre företag i tjänstesektorn.

Därför är det viktigt att säkerställa ett stort utbud av små, billiga lokaler där människor bor. Att goda idéer kvävs i sin linda och att nya småföretag blir hemlösa eller förvisas till avlägsna verksamhetsområden är inte bra för samhället. Varken socialt, ekologiskt eller ekonomiskt.

Lokalbristen förvärras av bostadsbristen. Trots att lägenheter i botten är de minst attraktiva så är marknadspriset ändå högre än för lokaler, förutom i A-lägen. Lokaler i B- och C-lägen, där småföretag har råd att etablera sig, blir alltmer sällsynta och de som finns hålls ofta tomma för att kunna omvandlas till bostäder.

Det finns många sätt att komma tillrätta med detta. Varför inte införa en lokalbonus och låta den som bygger hus med lokaler i gatuplan få lägga till en extra våning? Flytta lägenheterna i bottenvåningen högst upp helt enkelt. Tillsammans med ett stopp för omvandlingar och onödiga rivningar av gamla, billiga lokaler så skulle det ge ett bättre klimat för småföretagande.

Att vi dessutom får charmigare, roligare och mer hållbara städer blir en bonus för oss alla.

Andra bloggar om: blandstad, stadsplanering, arkitektur, småföretag, ekonomi

Materialismens framtid?

2010-07-31T13:03:00.004+01:00

"Depostmodernize Deleuze"

Tipstack till Heiti :)

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, delanda, deleuze, heiti ernits, materialism, numaterialism, konst

Reaktiv vs. kreativ kritik

2010-07-21T09:36:00.007+01:00

Ett av vänsterns fundamentala problem är dess komplexfyllda relation till reformismen. Jimmy Sand har nyligen skrivit ett intressant inlägg om detta. Revolutionära förändringar framstår för den vänstersinnade som renare, finare och vackrare än socialdemokratiskt, pragmatiskt småpillande. Att bekämpa Kapitalismen (vilket väl trots allt även för den mest ortodoxe marxist måste ses som blott ett medel) blir viktigare än målet - att åstadkomma ett jämlikt och solidariskt samhälle. Denna vänsterpurism fostrar en sorts soldatmoral, där det är viktigare att ståndaktigt och heroiskt motsätta sig alla icke-revolutionära förändringar än att "smutsa ned händerna" och faktiskt förändra något.

Det här yttrar sig i det som ofta har kommit att bli den intellektuella vänsterns huvudsakliga sysselsättning - reaktiv kritik. Det viktiga är inte att hitta konstruktiva lösningar utan att visa hur alla tänkbara konstruktiva lösningar "egentligen" är uttryck för den allsmäktiga ondskan, dvs. Kapitalismen.

Som tur är så finns det ett alternativ till den reaktiva kritiken - kreativ kritik. En kreativ kritik plockar inte bara sönder utan bygger också upp. Skillnaden kan åskådliggöras med två kulturartiklar som nyligen publicerades i Aftonbladet och som berör mitt fält, stadsplanering.

I Lars Mikael Raattamaas recension av David Harvey är attacken mot nyurbanister och space-syntaxare i fokus, vilket han på sin oefterhärmeliga akademiska lyckas få till en kamp mot "den oändliga kapitalackumulationen". Ett typexempel på reaktiv kritik:

"I frågan om staden i dag i Sverige har samma ideologi [brittisk kolonialism - sic] segrat. För tillfället? Den heter nu Space syntax och new urbanism och har fullständigt genomsyrat allt tal om vilken värld som är möjlig. Det finns inte ett medium, inte en kulturartikel eller krönika som inte tävlar i att slå fast att allt som är bra är urbant. Och samtidigt krymper rummen som får räknas som stad. I går var butiker i hörnen avgörande, i dag heter lösenordet täthet, och i morgon kommer lögnen att vara att endast centralstaden erkännas som miljövänlig. Det kallas civilisation eller offentlighet, men är kapitalackumulationens raserande av värden."

Det utmärkande för den reaktiva kritiken är att den är omedveten om sin egen plats i den verklighet som den kritiserar. Det är därför Raatamaa - som skrivit hundratals metrofobiska kulturartiklar - kan påstå att det inte finns en enda "kulturartikel som inte tävlar i att slå fast att allt som är bra är urbant". Han räknas inte eftersom han befinner sig på en privilegierad position ovanför och utanför.

Jämför med Petter Larssons artikel dagen innan. Här finns istället en kreativ, skapande kritik. Vi får inte bara veta vad som är fel, utan även vad vi borde göra åt det och hur:

"Ett välbetalt ungt par i karriären kan norpa åt sig den femrummare som den fattiga barnfamiljen hade behövt så oändligt mycket bättre. Den vanliga 20-åringen – en gång jag själv – har då inte en chans att bo i områden som Malmös Davidshall, Stockholms Söder eller ens Göteborgs Majorna. Jobbarna i förorten kan sluta hoppas att deras barn ska kunna bo bättre än de själva. Deras frihet att forma sina liv inskränks. Pengarna stänger städerna. Den som vill bryta denna utveckling har starka krafter mot sig: det oligopol av byggbolag som är nöjda med att bygga dyrt för de rika, bankerna, som drar in multum på bolånen, och förstås, de hundratusentals människor som hoppat på spekulationskarusellen och som skulle förlora sina pengar om den plötsligt stoppades, ja vars bostäder förlorar i värde för varje ny attraktiv hyresrätt som byggs. /.../

Därför nöjer sig vänsterblocket med försvarskamp. Man försöker slå vakt om allmännyttan, försvåra ombildningar och åtminstone inte fullt ut acceptera marknadshyror. Men man vågar inte stoppa spekulationen i bostäder eller bygga så mycket nytt – med egna offentligägda byggbolag! – på bra lägen att lägenhetspriserna kollapsar."

Vänstern befinner sig idag i en situation där det faktiskt inte duger längre med ren och obefläckad reaktiv kritik. Reaktiv kritik är ett enkelt sätt att producera mängder av kulturartiklar men det öppnar inte nya möjligheter för förändring. Vi måste våga en kreativ kritik, vi måste våga formulera positiva program. Även om det kan innebära att vi själva öppnar oss för kritik.

Karl Palmås tog nyligen upp detta i en artikel som finns att läsa på hans blogg. Palmås text, som tar sin utgångspunkt i Bruno Latours kritik av kritikern, borde vara obligatorisk läsning för alla vänstersinnade som inte bara vill gnälla på Kapitalismen, utan faktiskt också skapa något.

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, raatamaa, petter larsson, jimmy sand, karl palmås, kritik, vänster

När Marknadens Järnvägar spårar ur

2010-07-16T14:34:00.012+01:00

Jöran Fagerlund lyfter på ett föredömligt sätt frågan om kopplingen mellan privatiseringen och haverierna på våra järnvägar. Är det kausalitet eller bara samvarians? I likhet med Fagerlund lutar jag åt det förra. Att kortsiktiga vinstintressen inte ger långsiktiga lösningar borde väl egentligen inte vara någon överraskande insikt.

Vi har nu under ganska många år "lekt affär" med de flesta grundläggande samhällsområden. Det kanske är dags att utvärdera lekstugan. Vad blev bättre och vad blev sämre? Det börjar nämligen bli hög tid för ett samhällsbyggande på allvar.

Media: GP, GP, DN, DN, DN, Ssd, Svd, Svd, EX, EX, EX, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, EX

Andra bloggar om: sj, tåg, infrastruktur, privatisering,fagerlund

Det går bra nu...

2010-07-16T09:14:00.005+01:00

Min förhoppning om ett rödgrönt stadspolitiskt genombrott under Almedalen infriades över förväntan. Miljöpartiets utspel om moratorium för externa köpcentrum var mycket glädjande. En stor del av våra städers problem med stadsutglesning beror på kommunernas oförmåga att hantera externhandelns utbredning.

Jag gillar reporterns följdfråga här i inslaget. Att bara stoppa externhandel kan ju inte vara lösningen. Vi måste också se till att skapa förutsättningar för lokal handel. Där finns det mycket att göra. Lokal handel förutsätter nämligen lokaler för handel. Då kan vi inte bygga renodlade bostadsenklaver. Det är inte så komplicerat.

Det här diskuteras också i den mycket läsvärda rapporten En grönare stad är en roligare stad som ligger till grund för Miljöpartiets förslag i Almedalen:

"Många gånger är staden planerad så att ett utrymme bara kan användas till en enda sak. Det är affärer på ett ställe, arbetsplatser på ett annat och bostäder på ett tredje. Istället vill vi blanda funktioner på samma ställe och till och med i samma byggnad. Det kan exempelvis vara genom att lokalisera handel i bottenvåningen, kontor på några våningar och bostäder längst upp."

Det är kanske dags för de rödgröna att plocka upp förslaget om en lokalnorm...

Andra bloggar om: blandstad, stadsplanering, arkitektur, handel,miljöpartiet

En blandstad skapar möten

2010-07-02T23:14:00.005+01:00

Jag har skrivit en krönika i GP. Det är ett försök att frejma den diskussion som vi kommer att bli tvungna att ha förr eller senare (hoppas jag) - dvs. hur ska vi bygga Göteborg de närmsta 50-100 åren. Det gäller inte bara centrala områden som t.ex. Norra Masthugget, utan även mer perifera områden. Det tangerar förstås det jag skrivit om i min stadspolitiska rapport för Arena Idé. Vi får se om det lossnar nu under Almedalsveckan...

Och snart kommer jag kanske igång med bloggandet igen... Jeez, till och med Erich Bengtsson har kapat mig från sin blogroll (om det inte är för att han är sur på mig eller för att han avskyr breakbeat...) Å andra sidan känns det faktiskt ganska överflödigt nu när STORSTAD finns, den bästa politiska bloggen i riket.

Andra bloggar om: blandstad, stadsplanering, arkitektur

Dagens Breakbeat: Brooklyn Banger

2010-05-30T12:23:00.002+01:00

CutnRuns remix av Santogolds "Shove It".

Brooklyn we go hard...

Dagens Breakbeat: Ultra Obscene

2010-05-29T06:43:00.003+01:00

Snyggaste breakbeatvideon någonsin?

Dagens Breakbeat: Rude Boy Rock

2010-05-28T18:02:00.001+01:00

Dagens Breakbeat: Fools Gold

2010-05-27T10:24:00.002+01:00

Grooverider behövde inte göra mycket med den här gamla indie-dängan, lite snabbare, lite mer trasig synthbas - excellent!

Dagens Breakbeat: The Beats Goes On

2010-05-26T13:42:00.003+01:00

All Seeing I gjorde en fin liten remix av Sonny&Chers "The Beat Goes On" (vilket tydligen ska stå på Sonnys gravsten btw) med samplingar från Buddy Rich version där hans dotter Cathy Rich sjunger. Typisk sent 90-tals video med fram/tillbakaspolning etc. Det var galet coolt med fram/tillbakaspolning när pappi var ung... :)

Dagens Breakbeat: Know How

2010-05-25T08:20:00.002+01:00

Marvin Young aka Young MC slog igenom i slutet av 80-talet. Hans flow var enastående i jämförelse med de flesta andra rappare vid den tiden. Här är en skön remix av Know How av Stanton Warriors. Videon är ett uppträdande på Arsenio Halls talkshow där Young MC kör sin hit Bust a Move, komplett med "running man"-dans, stora skjortor och sporttights. Lite sexistisk klippning ibland tyvärr men i övrigt breakbeat heaven...

Dagens Breakbeat: Rock the Funky Beat

2010-05-24T09:50:00.002+01:00

En av många välanvända samplingar från "It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back": Rock-rock-rock-rock-rock-rock-rock-rock the-the-the-the-the-the-the Fu-fu-fu-fu-fu-fu-fu-funky-ky-ky-ky-ky-ky-ky Beats beats beats beats beats beats...

Dagens Breakbeat: Harry Shotta

2010-05-23T09:07:00.003+01:00

En dålig MC kan sänka den bästa låten, men en bra MC kan lyfta den tristaste. MC:andet inom dnb har utvecklats mycket under 00-talet (förmodligen för att kompensera utvecklingen av musiken). Harry Shotta är dnb:s motsvarighet till Eminem. Spittar mycket textbaserat (inte bara det vanliga migedi-bigedi-digedi). Enjoy!

Dagens Breakbeat: When I Was A Yout

2010-05-22T00:00:00.002+01:00

Pablo Gad-samplingen kommer till användning igen.

Dagens Breakbeat: Murda Ya

2010-05-21T08:49:00.005+01:00

Man blir aldrig trött på det legendariska israelites-riddimet.

Dagens Breakbeat: Different Drum

2010-05-20T09:53:00.001+01:00

London Elektricity (underbart namn) gav oss denna rökare. Trevlig kombo av house och dnb - ett välbehövligt alternativ till den brötiga gabber-dnb som tagit över scenen.

Gårdagens breakbeat: Brown Paper Bag

2010-05-20T09:48:00.002+01:00

Det är svårt det här med regelbundet bloggande. Men med tanke på hur mycket oldies jag kör så passar väl "gårdagens breakbeat" ganska bra som titel... Här är Roni Size jazziga Brown Paper Bag från albumet New Forms 1997.

Dagens Breakbeat: All That Matters

2010-05-18T23:43:00.000+01:00

Den här låten är verkligen skrämmande bra.

Dagens Breakbeat: Inner City Life

2010-05-18T09:34:00.003+01:00

Utsökt evergreen från Goldie med skönsång av Diane Charlemange som annars är mest känd från Urban Cookie Collective (som hade en brottarhit med "The Key The Secret"). Det finns en remix av Roni Size som t.o.m. är strået vassare än originalet.

Dagnes Breakbeat: Voodoo Ray (Stanton Warriors Remix)

2010-05-17T07:09:00.001+01:00

A Guy Called Geralds sublima acid house-dänga fick en fin breakbeat-rework av krigarna från Stanton.

Dagens Breakbeat: B-Boy Stance

2010-05-16T09:37:00.001+01:00

En annan modern klassiker från Freestylers.

Dagens Breakbeat: Voodoo People

2010-05-15T08:49:00.004+01:00

Prodigy är är ju lite av the Grand Old Man när det gäller breakbeat och de enda som riktigt tagit steget över och blivit mainstream. Man kan säga att de är breakbeatens Kent. Precis som sin swindieska motsvarighet har de dock numera förbrukat all kredd och är sedan länge ett tragiskt clownband som kör någon sorts numetal-techno.

Det kan vara svårt att tro att de en gång var kattens pyjamas. Men så var det. Voodoo people var kanske höjdpunkten. Föga anade vi då att de karaktäristiska distade gitarrsamplingarnas ominösa klang förebådade en tröstlös resa ner i ett lerigt hårdrocksträsk.

Dagens Breakbeat: Uplifting Tip

2010-05-14T10:23:00.002+01:00

E-lab-rat tillhör en av de bästa grupperna som gör ny oldskool-hardcore. Glatt, positivt och svängigt. Guldstjärna för namnet.

Dagens Breakbeat: Original Nuttah

2010-05-13T00:46:00.003+01:00

Av någon för mig okänd anledning plockades den här fantastiska Shy FX-låten från '94 upp av anarkavänstern och har nu spelats i 15 år när det varit palestinasjal/munkjacke-demo på gång. Under kravallerna i GBG spelades den flitigt, vilket fick mig att parafrasera Emma Goldman: "Även om jag kan dansa till det är det inte min revolution..."

Vi rear ut vår välfärd - allt ska bort?

2010-05-12T10:14:00.003+01:00

Kloka ord på borgerliga ledarsidor idag. Pagrotsky skriver om moderaternas nyspråk och Göran Rosenberg skriver om gränserna för vinstintresset.

Sveriges kanske bästa politiska blogg - Storstad - har tidigare konstaterat vad som borde vara självklart: Vi måste sluta dumpa kommunal verksamhet till vrakpriser åt privata vinstintressen. Men det är också, precis som Rosenberg gör, viktigt att diskutera vilka samhällsområden som alls ska utsättas för styrning av vinstintresse.

Jag har tidigare problematiserat idén om brukarinflytande här på bloggen. Att outsourca det politiska systemets förvaltningsområden till det civila samhället innebär inte nödvändigtvis demokrativinster - vilket många verkar tro.

Att outsourcing av grundläggande välfärd och centrala samhällsfunktioner till det ekonomiska systemet inte gör det borde dock alla intelligenta personer inse. Men har man en nyliberal Weltanschauung är det just det man tror. "Avförsamhälleligandet" (eller urbäddningen för att tala med Polanyi) av samhällsfunktioner är ett konsekvent utslag av den nyliberala ideologin och närmast ett egenvärde för dess apologeter. Den aggressiva plundringen av våra gemensamma resurser ligger alltså helt i linje med deras ideologi.

Det är ett faktum som inte ens det mest cyniska nyspråk kan ändra på.

ps. Läs rapporten om ökade klyftor i Stockholm ds.

Andra bloggar om: avknoppning, utförsäljning, socialdemokraterna, val, polanyi, borgarna, friskola

Dagens Breakbeat: Code Red

2010-05-12T09:35:00.001+01:00

Klassiskt jungle-anthem från Rebel MC 1994.

Dagens Breakbeat: Incredible

2010-05-11T08:44:00.000+01:00

Ali G har ju förstört den här låten. Men den är ju faktiskt väldigt bra. Egentligen. Typisk M-beat produktion. Booyaka!

Fredrik - den arge vikarien

2010-05-10T00:02:00.003+01:00

Partiledardebatten på Agenda igår blev ju riktigt bra. Tajt, men ändå saklig och med en god bredd. För en gammal anti-tv-räv som undertecknad var det en glad överraskning. Särskilt roligt var det att man hade ett ideologi- och värderingsavsnitt. Det är ju trots allt det valet handlar om.

Nu är jag kanske partisk men jag tyckte Mona Sahlin dominerade totalt. Reinfeldt verkade mest irritabel och sur, tänk passiv-aggressiv vikarie som tappat kontrollen över klassen. Ingen lyssnar, alla väntar bara på att den ordinarie ska komma tillbaka.

Mona var på gott humör och verkar ha hittat valformen. Det här lovar gott... :)

Agenda på SVT Play

DN SvD GP AB AB2 AB3 AB4 Ex Ex2 Ex3 Ex4 Ex5

Andra bloggar om: agenda, mona, socialdemokraterna, val, politik, reinfeldt, tv

Dagens Breakbeat: The Smith's Song

2010-05-10T00:01:00.000+01:00

Mer på temat "Remixen är bättre än originalet" - Cut&Runs take på How Soon Is Now? ;)

Dagens Breakbeat: Renegade Master

2010-05-09T11:31:00.000+01:00

Klassisk Norman Cook-remix och typisk evighets-build up. Ingen minns väl idag originallåten av Wildchild?

Dagens Breakbeat: I Told You How To Rock

2010-05-08T08:39:00.001+01:00

Dillinjas "I Told You How To Rock" har inte åldrats mycket, den tweakade basen efter låtens drop (3 min in) ger fortfarande gåshud.

Dagens Breakbeat: The Slammer

2010-05-07T21:38:00.000+01:00

Ännu en underbar låt från The Joint LP. Innan allt blev mörkt och dystert...

Dagens Breakbeat: Unity In Dub

2010-05-06T07:58:00.001+01:00

Den bästa hardcore-låten någonsin? Från legendariska The Joint LP, (Suburban Base + Moving Shadow).

Austin har börjat göra oldskool-hardcore igen på senare år (Hardcore Projectz) och är fortfarande lika tajt.

Dagens Breakbeat: Ruffneck

2010-05-05T19:31:00.000+01:00

Freestylers fick en välförtjänt radiohit med denna fantastiska låt, från extremt välproducerade albumet We Rock Hard 1998.

Barnvänlig budget för Göteborg

2010-05-04T13:19:00.006+01:00

Idag presenterades Socialdemokraternas förslag till budget för Göteborg. Läs mer om budgeten här eller ladda ned den som pdf här.

Det är en finansiellt ansvarsfull men samtidigt socialt medveten budget som gör mycket med lite. En av de viktigaste satsningarna är 148 miljoner för att höja kvaliteten i barnomsorgen. Här är andra axplock ur förslaget:

* 15 miljoner kronor extra avsätts för att stärka kvaliteten i äldreomsorgen. Det handlar bl.a. om utbildningsinsatser för personalen. Som ett led i detta ska alla anställda inom äldreomsorgen erbjudas heltidsanställning med start i tre stadsdelar under 2011

* Det blir fler socialarbetare ute på fältet i staden under kvällar och helger för att fånga upp och stödja ungdomar med problem

* Alla från 65 år som har färdtjänstkort ska få resa fritt med Flexlinjen

* 50 miljoner kronor satsas på att renovera skoltoaletter

* Det blir fler biståndsplatser för kvinnor som utsätts för hot och våld

* Funktionsnedsatta ska få lotshjälp för en bättre samordning av stödinsatser från samhällets olika instanser

* ”Seniorsommarnöje” införs för att ge äldre göteborgare möjlighet att tillfälligt få byta miljö.

* Tillgängligheten till lekplatser, bad och utflyktslekplatser ska förbättras och Slottsskogsvallen rustas upp

* Elever som går från grundskolan till gymnasiet får fortsatt tillgång till kulturskolan

Andra bloggar om: budget, anneli, socialdemokraterna, val, politik, göteborg, stadspolitik

Dagens Breakbeat: Crosses

2010-05-04T11:05:00.000+01:00

Fin whitelabel-remix av José Gonzales Crosses från Göteborgs breakbeatkung Johan Soh (aka Jariten mfl), mannen bakom Sound of Habib.

Hur vill du minnas 10-talet?

2010-05-03T14:16:00.002+01:00

Idag presenterade de rödgröna sitt budgetförslag. Det är en kraftfull politik för ett hållbart och solidariskt samhälle som tar form. En rödgrön progressiv omfördelningspolitik mot moderaternas plutokratiska Sheriffen av Nottingham-politik.

För det är precis som Marika på Storstad skriver - två tydliga alternativ står mot varandra. Valet är ditt. Hur vill du minnas 10-talet? Ska det bli decenniet då vi vände trenden och började bygga ett mer solidariskt och rättvist samhället? Du bestämmer!

Här är en kort sammanfattning av de rödgrönas förslag:

Finansiering (exempel)

* Nedtrappat förvärvsavdrag: två miljarder kronor
* Avskaffad nedsättning av arbetsgivaravgifter unga; tio miljarder kronor
* Ny skatt på förmögna; från år 2012 fyra miljarder kronor
* Koldioxidsskatt år 2011: tre miljarder år 2012: fem miljarder kronor
* Alkohol och tobaksskatt: två miljarder kronor
* Besparing försvaret: två miljarder kronor

Fler jobb

* 100 000 fler jobb, praktik och utbildningsplatser, varav 40 000 nya utbildningsplatser med bl.a. utbyggd högskola och arbetsmarknadsutbildning
* Sänkta arbetsgivaravgifter med sex miljarder riktat till småföretag; generell nedsättning
* Stora investeringar i infrastruktur, bostäder och klimatomställning
* Konkurrenskraft Sverige med framtidsprogram, turisminvesteringar och forskning
* Ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen höjs till 80 procent. Taket höjs till 930 kr/dag 2011 (april) och 950 kr/dag 2012 (januari).

Investeringar i grön omställning

* Modern transportinfrastruktur – bland annat Sveriges första höghastighetsbanor
* Utbyggt ROT-avdrag med stöd för flerfamiljshus och en extra klimatbonus
* Nytt klimatinvesteringsprogram
* Stöd till nyproduktion av hyreslägenheter med ambitiösa energikrav

Högre kvalitet i välfärden

* Mer resurser till kommunsektorn: totalt 12 miljarder kr 2011 och 2012
* Insatser mot barnfattigdom: höjda underhållstöd och bostadsbidrag
* Ny sjukförsäkring: nej till stupstock, höjt tak och rehabilitering i stället för utförsäkring

Minskade klyftor och ökad jämlikhet

* Trygghetsväxling: 80 kr/månad för alla i kostnaden för medlemskap i arbetslöshetsförsäkringen, växlas mot nedskalat förvärvsavdrag
* Sänkt skatt för pensionär – halverad klyfta för normalpensionär
* Sänkt skatt för föräldralediga, sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer

DN | SvD | AB | Ex | Ex2 | SvD2 | AB2 | GP | GP2 | GP3 | GP4

Andra bloggar om: budget, rödgrön, socialdemokraterna, val, politik, skatt, stadspolitik

Dagens Breakbeat: Dip & Get Low

2010-05-03T13:39:00.004+01:00

Stanton Warriors har gjort hur många fantastiska låtar som helst. Den här bomben släpptes för några år sedan, finns i ett flertal remixar men deekline&wizard-mixen är något extra.

Rödgrön kemi

2010-05-02T11:20:00.008+01:00

Många inom Socialdemokraterna var skeptiska till ett fördjupat rödgrönt samarbete. Vi hade ju alltid klarat oss själva och vi är ju löjligt mycket större än våra samarbetspartier. Vad gott kunde komma av detta?

Att det rödgröna samarbetet skulle bli en sådan succé kunde man inte veta i förväg. Det handlar inte främst om opinionssiffrorna och det kraftfulla väljarstödet för vårt regeringsalternativ. Den verkliga succén ligger på ett annat plan.

Blandningen av rött och grönt tänkande har verkat frigörande på det politiska fältet, även om en del mörkröda och mörkgröna är besvikna. Den senaste tiden har man börjat vänja sig vid att bli glatt överraskad när man slår upp tidningen och får se nya, smarta och progressiva rödgröna utspel - inte minst inom infrastruktur och stadsbyggande.

Här är det senaste - läs och njut! :)

Andra bloggar om: stadsplanering, rödgrön, socialdemokraterna, val, politik, bostadspolitik, stadspolitik

Dagens Breakbeat: Caught With A Spliff

2010-05-02T11:14:00.002+01:00

Nummer 2 i min breakbeat-serie är också en gammal goding. Ett av legendariske Mark Ryders många alias (och det kanske hårdaste namnet i musikhistorien) Hackney Hardcore med Caught With A Spliff.

Jag minns tydligt första gången jag hörde den här låten, det var i Edinburgh 1993. Jag höll på att svimma när jag hörde pianomanglet efter inledande samplingen. Tune!

Dagens breakbeat: The Wickedest Sound

2010-05-01T10:36:00.009+01:00

Idag är det första maj, vilket betyder att du ska gå ut och demonstrera. Här kan du läsa vad som händer där du bor.

Dagen till ära och inspirerad av Tankar från rotens Dagens Soul-serie (och för att komma igång med mitt s-bloggande inför valet) så inleder jag min egen serie - Dagens Breakbeat.

Och vad är bättre att börja med än låten som startade alltihop.
Rebel MC:s "The wickedest sound"

Cut the midrange - Drop the bass!

Från P-norm till L-norm

2010-04-26T10:30:00.006+01:00

Krönika i AiP/Ny Tid

Det hinner hända mycket på ett halvsekel. För femtio år sedan var tanken på ett fullständigt bilberoende samhälle inget hot, utan ett löfte. Ett utglesat Sverige med ett amerikanskt landskap av stora motorvägar och utspridda köpcentrum var sinnebilden för framsteg och civilisatorisk utveckling. Så är det inte längre. Nu vill vi istället bygga gång- och cykelvänligt, med nära mellan arbete, bostäder, handel och service. Men ska vi kunna bygga annorlunda så måste vi också förändra reglerna som styr byggandet.

Ett exempel är parkeringsnormen. P-normen är ett krav som kommunerna ställer på antal p-platser i nybyggen. Trots att det är en miniminivå så ligger den vanligtvis långt över det genomsnittliga bilinnehavet i grannskapet. Man tvingar ofta in mer än en p-plats per hushåll även i centrala lägen. Resultatet är dyrare hus med enorma parkeringsgarage i källaren där varje p-plats kostar flera hundratusentals kronor att bygga. Bygglagen kräver ingen p-norm utan det är ett kommunalt påhitt som är direkt irrationellt om man vill bygga täta och hållbara stadsmiljöer. Vill vi bygga en stad för alla, även för de som inte kan eller vill köra bil så fort de ska någonstans, så bör vi avskaffa p-normen.

Låt byggare och boende själva bestämma hur många p-platser de behöver och ersätt p-normen med en lokalnorm. Tvinga inte in bilberoende utan säkerställ hellre att det finns tillräckligt med lokaler för ett levande gatuliv och ett rikt serviceutbud på gång- och cykelavstånd. Det som behövs är fler bottenvåningar med handel och annan verksamhet nära de boende och tillräcklig täthet för effektiv kollektivtrafik, inte parkeringsgarage och avlägsna köpcentrum vid motorvägar.

Det hinner hända mycket på ett halvsekel. Hur framtidens städer kommer att se ut vet vi inte än, men vi börjar bygga dem idag. Låt oss göra det så bra vi kan.

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, stadspolitik, blandstad, parkering, miljö, klimat, bil

En radikal och progressiv stadspolitik

2010-03-12T08:35:00.012+01:00

På måndag är det släpp för min rapport på Arena Idé: En radikal och progressiv stadspolitik

Den beskriver kortfattat och översiktligt bakgrunden till vår nuvarande stadspolitiska situation, lyfter fram tre centrala och särskilt problematiska stadspolitiska områden (bostadsbrist, segregation och miljöförstöring) och listar ett antal konkreta utgångspunkter för en radikal och progressiv stadspolitik.

Det här är den första rapporten i en serie på Arena Idé som heter Ny Tid, vars syfte är att befrämja en radikal och progressiv idéutveckling inom olika politikområden.

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, stadspolitik, bostadsbrist, segregation, miljö, klimat, arena

Typologiskt trauma

2010-01-28T10:54:00.006+01:00

Debattartikel i Arkitekten

Sveriges arkitektkår verkar lida av ett typologiskt trauma. Det är annars svårt att förstå varför diskussionen om kvartersstad kontra husipark utlöser så häftiga reaktioner. Ståhles och Ekelunds klargörande analys i Arkitekten 11/2009 är därför välkommen. De har helt rätt i att typologier varken är goda eller onda per se. De har också rätt i att form inte determinerar funktion. Kvartersstad (gathus, slutna kvarter, öppet gatunät) ger inte automatiskt funktionsblandning, lika lite som husipark (punkthus/lameller, uppbrutna kvarter, slutet gatunät) automatiskt ger optimala solvinklar.

Kvartersstad respektive husipark enligt Stadsbyggnadskvaliteter (SBK Göteborg)

Men av det följer inte att typologierna är utbytbara. Olika typologier ger nämligen helt olika förutsättningar, rent fysiskt. Prioriterar man optimala solvinklar är husipark helt enkelt ett mer rationellt val än kvartersstad. Prioriterar man å andra sidan optimal funktionsblandning är förhållandet det motsatta. Kvartersstad ger maximal bruttoarea i gatuplan för publika lokaler och ett flexibelt och integrerat gatunät som underlättar stråkbildning. Det är inte ideologi. Det är fysik. Hur man ska värdera typologiernas konsekvenser är en normativ fråga men själva konsekvenserna är empiriska.

Idag bor hälften av Sveriges befolkning i villa och radhus, de flesta andra i någon form av husipark. Man åker bil och handlar i externa köpcentrum. Det vidsträckta SCAFT-landskapet är den fullständigt dominerande stadsformen i vårt land. Så kommer det också att vara under överskådlig tid. Dessutom är alla ekonomiska, juridiska och administrativa system inriktade på att fortsätta producera gles bilstad. De som av olika, mer eller mindre apokryfiska, anledningar ogillar tät, funktionsblandad kvartersstad behöver alltså inte oroa sig, det kommer att ta många generationer innan man uppnått en rimlig balans mellan typologierna.

Våra städer står inför enorma problem med segregation, bostadsbrist och stadsutglesning. Vi behöver arkitekter med ett rationellt förhållningssätt till typologier och vi behöver bygga mycket mer kvartersstad. Inte för att det är Den Goda Staden (vad det nu betyder), utan helt enkelt för att det ger bäst fysiska förutsättningar för tät, levande, gång- och cykelvänlig blandstad. Och det har vi alldeles för lite av.

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, kvartersstad, husipark, miljö, klimat, blandstad

En stad som håller ihop

2010-01-25T16:17:00.012+01:00

Krönika i NyTid

Sveriges städer blir allt mer segregerade. Avstånden mellan medborgarna ökar och de gemensamma mötesplatserna försvinner. Det är en farlig utveckling, för när den sociala tilliten vittrar sönder eroderas de fundament som samhället vilar på. Ett hållbart samhälle är ett samhälle som håller samman. Men nu slits det i stället isär. En viktig uppgift för en socialdemokratisk stadspolitik är därför att bygga integrerade städer. Städer där medborgarna möts och har nära till varandra. Där vi kan se varandra i ögonen och inte bara skymta varandra bakom bilrutan.

När segregationen uppmärksammas hamnar tyngdpunkten ofta där symptomen är som tydligast. Där bilarna brinner. Men vill man lösa ett problem måste man komma tillrätta med dess orsaker, inte bara dess symptom. Segregationen uppstår inte där vi ser den. Som bostadsforskaren Roger Andersson har visat så är det inte främst inflyttningen av ekonomiskt svaga hushåll till storstädernas betongförorter som driver segregationen, utan utflyttningen av ekonomiskt starka hushåll till bilberoende villaområden. De mest segregerade områdena är inte miljonprogrammen i storstädernas utkanter, utan kranskommunernas småhusenklaver.

I tillväxtregionerna är kampen om medelklassen hård. Kommunal konkurrens har lett till ett stadspolitiskt rat race, där den som tar minst samhälleligt ansvar vinner. Det är en utveckling som måste brytas. Vill vi verkligen bygga integrerade städer så måste vi sluta bygga segregerade villamattor och bilberoende köpcentrum som förutsätter enorma och kostsamma infrastruktursystem för att fungera. Det är varken socialt, ekologiskt eller ekonomiskt hållbart.

Det kommer att finnas plats för småhus även i framtiden - i täta, integrerade och funktionellt blandade stadskvarter. Men enklavernas tid är förbi. En socialdemokratisk stad är en tät och blandad stad. En hållbar stad. En stad som håller ihop.

Relaterat: Tankar från roten "Var är storstadspolitiken?"

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, socialdemokraterna, segregation, politik, aip, blandstad

Göteborg måste ta chansen

2009-12-13T21:31:00.005+01:00

Debattartikel i GP tillsammans med Erik Normark från Hyresgästföreningen:

Göteborg står inför stora utmaningar. Ska vi klara bostadsbristen, segregeringen och den ekonomiska krisen så måste vi alla hjälpas åt. Stadsutvecklingen längs med Älvstranden är i det sammanhanget oerhört viktig.

Få städer har samma tillgångar i form av enorma centrala markreserver som bara väntar på att bebyggas. Göteborg har en historisk chans att bli en spännande och dynamisk storstad, full av liv, rörelse och med ett stort kulturellt och kommersiellt utbud. Den fruktansvärda bostadsbrist och segregering som lägger en förlamande hand över Göteborgs utveckling kan bekämpas med en mångfald av bostäder för en mångfald av människor.

Unga och gamla som vill förverkliga sina stadsdrömmar i vår stad måste få möjlighet att göra det, det kommer vi alla att vinna på. Innerstaden får inte bli ett stagnerande reservat för de ekonomiskt starka, utan måste expandera och öppnas för fler grupper i samhället. Vi har nu chansen att förverkliga översiktsplanens vackra visioner om den täta blandstaden. Men då måste vi våga ta steget fullt ut.

Det är glädjande att kommunstyrelsen insett Älvstrandens strategiska betydelse. Man har nu tillsatt en särskild grupp som ska arbeta med att följa upp utvecklingen av den framtida stadskärnan. Långsamt har insikten fått fäste att det inte går att bygga blandstad genom att lägga ut ett pärlband av dyra bostadsrätter i standardiserad och funktionsseparerad nyfunkis, som man gjort på Norra Älvstranden.

En bostadsenklav mellan ett bilberoende köpcentrum och ett renodlat kontorsområde är inte blandstad. Fortsätter vi bebygga centrala Göteborg på det viset förstör vi den unika tillgång vi har av byggbar kommunal mark.

Alla aktörer behövs i denna process, inte bara politiker, planerare och byggherrar utan också medborgarna och det civila samhällets representanter i form av föreningar och andra organisationer.

Hyresgästföreningen och nätverket Yimby Göteborg har ett särskilt engagemang i frågor rörande stadsutveckling. Vi vill vara med och hjälpa till att forma framtidens Göteborg. Tillsammans kan vi bygga en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar stad. Låt vår framtida stadskärna bli en tät, levande blandstad – en stad där alla sorters människor får plats.

Relaterat: Yimby Göteborg

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, yimby, hyresgästföreningen, älvstranden, gp, blandstad

(S)tadspolitik för tiotalet

2009-11-09T16:43:00.006+01:00

Krönika i AiP/NyTid:

Snart börjar tiotalet. Det är ett avgörande decennium för svensk socialdemokrati. Partiets framtid beror i stor utsträckning på om vi kan formulera en solidarisk och hållbar politik för våra städers utveckling. Utan en trovärdig, attraktiv och ideologiskt konsekvent stadspolitik kommer vi varken att vinna nya väljare eller nya medlemmar för vår sak.

Stadspolitik borde vara självklart för oss socialdemokrater. Ända sedan pionjärtiden har socialdemokratin levt och utvecklats i städerna. Vi ska inte glömma att vi idag har makten i två av våra tre storstäder. Socialdemokratin är, och har alltid varit, en urban rörelse.

Stadspolitik ska inte heller förväxlas med mutpolitik för medelklassen. Det handlar istället om att utifrån värderingar, ideologi och vetenskapligt underbyggd kunskap hitta hållbara lösningar på de problem som våra städer brottas med: stadsutglesning, bostadsbrist, segregation, miljöförstöring, bristande social sammanhållning mm. Det är problem som drabbar oss alla, direkt eller indirekt, och som vi alla vinner på att lösa.

Vi behöver en politik för täta och dynamiska städer, med spännande och integrerade stadskvarter, där olika grupper blandas, där det är lätt att leva utan bil och där den medborgliga gemenskapen stärks och fördjupas. Lyckligtvis har en sådan solidarisk och hållbar stadspolitik redan börjat ta form i våra röda städer. De urbana frågorna lyfts också fram allt mer på våra kongresser och i rapporter och program. Ett aktuellt exempel är 10-talsprogrammet (red. Kajsa Borgnäs mfl) som släpps i dagarna.

Det är viktigt att vi förtydligar våra visioner för staden. Det går inte att bygga en stadspolitik på luftiga fraser och lösryckta förslag, det krävs systematisk analys och konkreta strategier. En politisk rörelse bedöms ju inte bara efter sina ideologiska mål, utan även efter sin förmåga att nå dem. Förmågan har vi, nu gäller det att använda den!

Relaterat: Läs Anders Nilssons storstadsrapport, it's the shiznik!
Och så måste ni förstås läsa Tankar från roten - extremt smart s-blogg

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, socialdemokraterna, tiotal, politik, aip, blandstad

MP stödjer Yimby om Gårda

2009-10-29T16:56:00.008+01:00

Gårdafrågan har länge varit en kvarnsten runt halsen på Miljöpartiet i Göteborg. Efter att miljöpartisten Jimmy Sand återigen tagit upp Gårdafrågan på sin blogg Du gröna nya värld hörde partiets starka kvinna Kia Andreasson av sig i en kommentar med ett mycket glädjande besked:

Enligt våra ledamöter i Byggnadsnämnden har de fått beskedet av tjänstemännen att planerna som Yimby presenterat är genomförbara, rent praktiskt. Vår bedömning är att planerna är förenliga med de utgångspunkter som vi har med frågetecken för ekonomin. Efter detta besked från SBK vi är beredda att gå vidare med Yimbys förslag och se om vi kan få ekonomi i det som inkluderar upprustning av de icke exponerade husen till en god livsmiljö.

Miljöpartiet ställer sig alltså bakom YimbyGBG:s förslag! YimbyGBG:s förslag innebär i korthet att inga byggnader i området rivs utan att eventuella parkeringsgarage byggs på impedimentmark. Befintliga byggnader ska alltså tas tillvara och Gårda kan utvecklas till en levande, spännande blandstad.

Det här är naturligtvis oerhört glädjande besked. Förhoppningsvis är hela det rödgröna laget med på detta strategiskt kloka beslut. Vi väntar därför på bekräftelse från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det finns nämligen vissa outredda frågor:

1. Ställer S och V upp på Miljöpartiets linje att följa YimbyGBG:s förslag för Södra Gårda?

2. Södra Gårda väster om Fabriksgatan är skyddat av riksintresset för kulturmiljö, det är en unik kulturhistorisk miljö. MP vill inte riva utan istället bevara och utveckla. Vad vill S och V göra - riva eller bevara och utveckla?

Relaterat: Mothugg Miljöpartiet går på Yimbys linje

Andra bloggar om: stadsplanering, miljöpartiet, gårda, stadsbyggande, politik, vänsterpartiet, socialdemokraterna

Politik är också att faktiskt göra något

2009-10-23T09:47:00.005+01:00

Idag skriver GP om bostadshaveriet i Göteborg. Bostadsbristen är enorm, det har blivit billigare att bygga och byggarna vill bygga. Men trots det bygger man mindre!

Det finns många orsaker till detta, men några av de avgörande orsakerna är den absurt sega planprocessen och det programmatiska gynnandet av ett fåtal stora och tröga byggföretag.

Det går snabbt att konstatera att vi har problem. Det går också relativt snabbt att diagnosticera problemen. Det borde därför inte vara så svårt att formulera konkreta strategier för att lösa problemen.

Alltså:

Om problemet är planprocessens seghet - vad konkret bör göras för att snabba på den?

Om problemet är byggoligopolet - vad konkret bör göras för att bryta upp det?

Och så vidare.

Vi behöver inte politiker för att konstatera problemen. Vi behöver politiker för att lösa dem.

Politik är att vilja. Men politik är också att faktiskt göra något.

Så kom igen!

Relaterat:
Haveriplats Göteborg
Plan- och bygglagen och Göteborgs utveckling
Spanka upp byggindustrin

Andra bloggar om: stadsplanering, bostad, bostadsbrist, stadsbyggande, politik, bygg, blandstad

Apropos köttfontäner

2009-10-21T15:03:00.006+01:00

En av Göteborgs främsta intellektuella, nymaterialisten Karl Palmås, har skrivit ett mycket intressant inlägg som berör Hagapoolen, ni vet den där dammen som inte funkar bakom KTB och som fått en alternativ användning som skejtyta. Där ska man nu plantera rabatt, i akt och mening att förhindra skejtande.

Palmås frågar sig om det är möjligt att tänka sig en stadsplanering som inte överkodar rummet funktionellt och vill (som jag tolkar honom) undvika att hamna i den klassiska "kritiscistiska" fällan - ett totaliserande avfärdande av varje form av strukturering/planering som förtryck (vanligtvis med en romantiserad utopi om "fri anarki" som outtalad backdrop).

Som Palmås säger:

Diskussionen förskjuts - nevermind planeringens utsträckning, vilket diagram skall ligga till grund för tillblivelsen av urbana strukturer? Det vackra med städer är ju att människor har en fantastisk förmåga att finna nya sätt att begagna den - att utforska nya affektiva samband med den. Alltså: Går det att tänka sig en stadsplanering som sätter denna aspekt i första rummet? Går det att planera utifrån tanken att det planerade resultatet kan ha en mångfald av mer eller mindre okända kapaciteter, som väntar på att förlösas? Går det att åtminstone undvika att överkoda rummet med förutbestämd funktionalitet?

Jag tycker Palmås ansats är extremt spännande. Vi måste börja uppskatta och vårda de urbana ekologier som växer ur den "situerade materialiteten", En damm är fint, men en fontän kan också vara vackert, särskilt om det är en fontän av av kroppar och kött. Om nu Hagapoolen muterat till en köttfontän är det kanske något att vara tacksam för, inte bekämpa.

En liknande situation befinner sig för närvarande Esperantoplatsen i. Helt oplanerat (får man anta) fick detta rum en fantastisk skejtpotential, vilket snabbt togs tillvara. Istället för ett öde blåshål hade man fått en köttfontän, vilket förstås störde de kringboende och den allmänna trivseln. Plötsligt en dag satt "handtag" (snarare rörelsehinder) på bänkarna.

Förmodligen såg man inte den fullständigt perfekta symboliken i att kroppar nu flög över de inristade orden från Esperantohymnen: "Må det nu flyga från plats till plats" etc. Man missade det kongeniala i att ett ännu mer universellt språk nu intensivt talades på Esperantoplatsen: kroppsspråket (eller the Bodhi Language som Palmås förmodligen skulle kalla det).

Förhoppningsvis kan vi skapa en stadsplanering som ser skönheten i köttfontäner.

ps. Missa förresten inte Jimmys galet intressanta inlägg om grön ideologi. ds.

Andra bloggar om: palmås, skejtg, hagapoolen, köttfontän, stadsplanering, esperantoplatsen, nymaterialism

Federa

2009-10-16T12:04:00.008+01:00

Federa är en nystartad tvärpolitisk tankesmedja (eller ett "fjärilshus" som Lönnroth hellre vill kalla det eller ett "idékluster" som Jimmy hellre säger).

Federa gör många saker, bl.a. ger man ut böcker - senast Lönnroths "Den tredje vänstern" och man har en mängd spännande bloggar knutna till sig (inklusive yours truly...).

Massor med intressanta grejer är på gång så se till att hålla koll...

ps. Dessutom har Federas primus motor Jimmy Sand startat en ny blogg med det göteborgsvitsiga namnet Du gröna nya värld. Vi som blivit beroende av Strötankar och sentenser förstår att den kommer att bli ett veritabelt måste för varje distingerad bloggkonnässör. Allt du velat veta om grön neomaterialism men varit för feg för att fråga om... ds.

Andra bloggar om: federa, blogg, jimmy sand, lönnroth, politik, tankesmedja, neomaterialism

Blågrå avgas

2009-10-08T08:19:00.011+01:00

Idag beslutar kommunfullmäktige om ny parkeringspolicy för Göteborg. Det är en historisk dag för en stad där bilåkandet ökat med 350% under de senaste 50 åren medan kollektivtrafikresandet ligger på samma nivå som 1960. En stad där man vid nybyggnation i centrum krävt att 80% av hushållen ska få parkeringsplats, trots att mindre än 30% av hushållen i centrum överhuvudtaget har bil. Där man har enorma problem med buller och luftföroreningar. Där det finns 158.000 kommunala p-platser.

Nu vill de rödgröna inleda ett nytt kapitel. Den nya parkeringspolicyn innebär att antalet p-platser i innerstaden behålls på samma nivå som idag för att eventuellt kunna minskas på sikt. Antalet cykelparkeringar ska också öka kraftigt. De enda som egentligen har anledning att vara emot detta är billobbyn. Det är bara att instämma med Naturskyddsföreningen att detta är ett berömvärt steg i rätt riktning.

Bisarrt nog väljer de blågråa att ta ett stort steg rätt ner i klaveret istället. I ett rörigt debattinlägg som blandar inkonsekvens, narcissism och populistisk agitation anklagar man de rödgröna för att "djävlas" med barnfamiljer och lovar att riva upp policyn och återgå till klassisk ohållbar 1900-talsplanering för massbilism om man får makten 2010. Man har till och med mage att kalla det ett "helhetsgrepp på trafiken" trots att det man egentligen efterlyser är ett strypgrepp på allt annat än biltrafik.

Det verkliga helhetsgreppet finns i den nya parkeringspolicyn. Där utgår man nämligen inte robotaktigt från att alla måste ha bil. Tvärtom innebär den nya policyn början på en ny syn på resandet i staden, där det viktiga inte längre är att tillgodose varje människas "behov" av att sitta fast i en bilkö, utan istället att möjliggöra smidiga och miljövänliga trafiksystem.

Här i Göteborg har skiljelinjen mellan de rödgröna och de blågråa precis blivit ännu lite tydligare.

Andra bloggar om: stadsplanering, trafik, socialdemokraterna, moderaterna, politik, parkering, blandstad

Neo om Gårdagate

2009-09-23T11:14:00.008+01:00

Den liberala tidskriften Neo plockar i sitt senaste nummer upp frågan om Miljöpartiet håller på att ge upp sina grundläggande värderingar för att visa sig regeringsdugliga. Ett exempel som skribenten Svend Dahl lyfter fram är partiets märkliga ställningstagande i Gårdafrågan:

Är det kanske så att miljöpartiet i sin iver att visa sig regeringsdugliga är redo att kompromissa bort både liberalism och miljöhänsyn?

Kommunalpolitiken i Göteborg kan fungera som ett varnande exempel. Här har miljöpartiet gått med på att riva delar av stadsdelen Gårda i centrala Göteborg för att möta socialdemokraternas krav på ett nytt parkeringshus för mässan. /…/ om Gårdafrågan är en vägvisare för hur miljöpartiet kommer att agera i regeringsställning är det lätt att bli pessimist. Då riskerar miljöpartiet att 2010 års version av centerpartiet. Alltså det parti som lockade liberala väljare, bara för att strax därefter göra dem besvikna.

Det är lätt att hålla med miljöpartisten och forskaren Karl Palmås om att Gårdafrågan är ett lackmustest för miljöpartiet: Kan man verkligen acceptera storskaliga rivningar av kulturhistorisk blandstadsmiljö för att bygga parkeringsplatser?

Palmås passar dessutom på att tipsa om musikfestivalen FELPARKERAD som arrangeras i Gårda lagom till bokmässan. Festivalen går av stapeln i kulturhuset Gårdaskolan (som rivs och blir bussuppställning om planerna går igenom):

Kulturhuset Gårdaskolan från 1901

Festivalen FELPARKERAD går av stapeln lördag 26 september! Dörrarna öppnas kl. 19.00 och första akten står på scen kl. 19.30. Vi tillhandahåller en helkväll med sjukt bra musik, dans, bar med mat och inte minst lite ljus i höstmörkret. Varmt välkomna!

Följande band spelar:

NORDIC BATTLEGROUP
Jakob Wenzer från framlidna COARPNC, gör första spelningen med sitt soloprojekt som ger känslan av en nostalgisk snyting från ett slarvigt och dramatiskt rockband.

THINK-BOX
Mogen-rock med tyngd och inslag av frenesi. Möjligen kommer någon bandmedlem ha scarf.
http://www.myspace.com/thinkboxgbg

HILLS
Narkotiskt suggestiv psykedelia; sköna 70-talsvibbar och långa introspektiva låtar.
http://www.myspace.com/hhillss

THE HAPPYSAD ORCHESTRA
Bittersweet sweets for your ears!
http://www.myspace.com/thehappysadorchestra

SORK
Ibland återhållsamt och monotont med tokdistad bas och vackra sång melodier, ibland exploderande postpunk med megafonsång, frenetiska trummor och en mentalsjuk trombon.
http://www.myspace.com/sorksweden

HENKE WERMELIN & THE DELINQUENCIES
Tramporgel och Thin Lizzy-riff. En glad min, döden och det lilla livet som i en liten ask.
http://www.myspace.com/henkewermelin

KORS
Spelar för första gången i Göteborg. Annars brukar de spela i skogen.

THE HABIBIS
Det rysktalande folkpunkmusikkollektivet gjorde en galen och hyllad spelning på Mässa mot Mässan! Efter att ha förlorat sin dragspelerska har man vunnit en gitarrist och de ryktas om att det nya soundet är riktigt dansant och medryckande.
http://www.holigan.web.surftown.se/habibis.html

Andra bloggar om: stadsplanering, arkitektur, miljöpartiet, kia andreasson, politik, gårda, blandstad

Utan reformer ingen reformism

2009-09-22T10:02:00.005+01:00

Erik Berg (v) på bloggen Approximation är förmodligen Sveriges skarpaste och smartaste arkitekturskribent (trots en märklig fäbless för SCAFT-planering). Till alla praktiskt verksamma politiker som kallar sig socialister skulle jag vilja rekommendera följande inlägg: Varför inte bygga öppna städer istället?

Erik Berg har så rätt att det gör ont.

Andra bloggar om: reformism, arkitektur, stadsplanering, erik berg, politik, segregation, scaft