Staden som ekologi

Den gröna rörelsen i Sverige befinner sig i ett väldigt spännande utvecklingsskede just nu. Jag har tidigare berört den nymaterialistiska tendensen som utgör ett nytt sorts grönt tänkande och som befinner sig ljusår från den reaktiva, luddistiska naturmysticism som Miljöpartiet ofta anklagats för. En aspekt av denna förnyelse är att Miljöpartiet har fått ett alltmer progressivt förhållningssätt till staden.

Istället för den romanticistiska 1800-talssynen på staden som en omänsklig och i grunden "onaturlig" livsmiljö (a la Morris) börjar man se staden för vad den är, en specifikt mänsklig ekologi. Målet blir då inte att till varje pris bryta sönder och plocka isär staden (för att göra den mer "naturlig"), utan istället att ta vara på och vårda den urbana organismen.

Det här synsättet ligger förstås i linje med det vi i Yimby argumenterar för: att förstå, uppskatta och utveckla det urbana på dess egna villkor. Det är inte heller något kontroversiellt ställningstagande, åtminstone inte bland yngre människor i den gröna rörelsen. Att språkrören för Grön Ungdom nyligen tog ställning för den täta, levande blandstaden var ytterligare ett tecken på den pågående nyorienteringen.

För ett tag sedan skrev Miljöpartisten Heiti Ernits om denna nya gröna förståelse av staden på sin blogg med hänvisning till Karl Palmås (en annan nymaterialistisk miljöpartist):

Göteborg konstitueras av – med detta synsätt – heterogena turbulenta flöden av kultur, människor, materia, varor, energi och ekonomiska transaktioner– vilka bildar ett känsligt och komplext ekosystem, det vi kallar en stad. En stad i ständig rörelse och förändring.

Allt detta är väldigt spännande och väldigt upplyftande. Det enda jag ställer mig tveksam till är den återkommande beskrivningen av ekologierna som "ömtåliga". Jag tror det är mycket viktigt att reda ut vad man menar med det. För att förenkla det hela kan man tala om två olika sorters urbanekologiska skikt, fenotypen och genotypen. Det är bara det sistnämnda skiktet som jag tycker man ska vara "försiktig" med.

Låt oss ta ett konkret exempel. Den täta och levande blandstaden längs Andra Långgatan är en ekologi som många uppskattar och vill leva i. Betyder det att vi ska vara "varsamma" med Andra Långgatans "ömtåliga" ekologi? Jag skulle säga att det beror på om vi menar gatans fenotyp eller dess genotyp.

Andra Långgatans fenotyp förändras nämligen ständigt, det är inte alls samma gata som för tio år sedan. Nya butiker, gallerier, caféer, barer och restauranger öppnar ständigt och gamla försvinner. Människor kommer och går. Hur Andra Långgatan kommer att se ut om tio år, vilka ställen och människor som kommer att vara där då, kan vi inte veta. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Det intressanta med Andra Långgatan är inte dess fenotyp. Det som är själva grejen med Andra Långgatan och det som verkligen är värt att skydda är dess genotyp. Det är nämligen inte någon underlig slump att just den gatan är så levande. Det finns många gamla hus, vilket ger relativt låga hyror. Det finns många mindre lokaler, vilket skapar utrymme för många mindre verksamheter. Det är lätt att ta sig till, in i och genom området, vilket ger stort underlag för verksamheter. Det finns en blandning av funktioner (bostäder och lokaler för arbete/handel/nöjesliv), vilket ger folkliv på många tider av dygnet. Så länge denna genotyp finns där så kommer roliga fenotypiska effekter att uppstå.

Den stora uppgiften är inte att bevara de fenotypiska effekterna utan odla den urbana genotypen. Olika urbanekologiska genotyper ger olika fenotypiska effekter. Vi måste börja fråga oss vilka urbanekologier som är hållbara och ger de fenotypiska effekter vi vill ha och aktivt arbeta för att underlätta framväxten av sådana ekologier. För att citera Karl Palmås:

Denna ontologi över staden leder oss mot en ny förståelse för de ickelinjära processer som verkar i en stad – och en ny bild av stadens politik. Å ena sidan måste vi försöka med att experimentera med flöden, för att eventuellt kunna skapa nya emergenta effekter – och förhoppningsvis mer levbara ekologier. Å andra sidan måste vi forma en viss sensibilitet inför nyckfullheten i dessa system; ett modest förhållningssätt till vår begränsade förmåga att kontrollera ekologier.

Det Palmås tar upp är mycket viktigt. Funktionalismens maskintänk misslyckades bland annat just för att den trodde sig exakt kunna prognostisera resultaten av planeringen. Le Corbusiers omhuldade maskinmetafor ledde fullständigt fel när man skulle planera hela stadsområden. Det går inte att helt enkelt transponera analysen av bostaden till analysen av staden. Man missar då fullständigt stadens emergenta karaktär.

Staden är ingen maskin, som går att förstå och manipulera med industriell logik. Staden en polymorf organism och måste analyseras och hanteras med en organisk logik. Det betyder inte att planeringen ger fullständigt slumpmässiga resultat, men det betyder att det man kan planera är själva förutsättningarna, genotypen, inte de specifika fenotypiska effekterna.

Vi kan planera en urbanekologi där stadsliv i alla dess former blomstrar genom att ge rätt förutsättningar, de urbana näringsämnen som staden behöver för att leva och växa. Vi kommer inte att kunna förutsäga exakt vad som kommer att blomma upp. Men det kommer att blomma.

Det är alltså inget mysterium att Andra Långgatan är en rolig gata. Den har en genotyp som alstrar roligheter. Vad vi behöver göra är att mutera fler gator i samma riktning, sprida den täta blandstadens genotyp över staden och låta resten av staden blomma upp på samma sätt.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Kommentarer

  1. Jätteintressant tycker jag! Försökte formulera att svar:
    http://heiti.blogspot.com/2009/02/stadens-ekologi-ett-svar.html

    SvaraRadera
  2. Oerhört lyckat!

    Om det "ömtåliga" - jag använde det i Koyaanisqatsi-pratet som en förenklande omskrivning av "ickelinjäritet" - just tanken på att små ingrepp kan få stora utfall.

    Hur som helst - din genotyp/fenotyp-grej är riktigt bra - inte bara intellektuellt elegant, utan även ett najs sätt att komma åt en viktig poäng om staden.

    För övrigt - när vi pratar om organistiska tankegångar osv - vi skall börja läsa DeLandas A new philosophy of society varannan tisdag - kan vara en bra intro till nymaterialism. Se här. Vore kul om du kunde haka på!

    SvaraRadera
  3. @ kalle: Tack! Er cirkel låter mycket spännande. Ironiskt nog är jag upptagen just varannan tisdag - vi kör en cirkel om politisk ekonomi men jag ser fram emot intressanta rapporter på din blogg... :)

    SvaraRadera
  4. En egendomlig dialekt ni har, men annars har ni förstås rätt. Det gäller att ha förståelse för orsak och verkan i staden. Inget är sorgligare än politiker och andra som så gärna vill ha det som Andra Långgatan är känt för samtidigt som de bejakar gatu-, kvarters- och byggnadsformer som leder åt rakt motsatt håll. Som om orsak och verkan inte finns utan vad som helst är helt fritt kombinerbart med vad som helst annat.

    SvaraRadera
  5. Hej, en mkt sen kommentar men ändå...

    Det var spännande läsning eftersom du ger ekologismen en annan betydelse än den vanliga uppdelningen mellan natur-kultur. Har du läst Julienne Hansons resonemang om genotyper inom arkitektur?

    Jag kanske är överdrivet känslig för just detta men kvarstår ändå inte de kända problemen med att se staden och samhället som en organism? Finns det inte en risk i att när staden och människor beskrivs som en organism att både politiken och människors förmåga att påverka sin egen livsmiljö, sitt eget liv och sitt eget sammanhang döljs bakom argument om att det bara är naturligt och därmed också mer eller mindre determinerade att leva på ett visst sätt? Jag vill mena att människan i staden först och främst är social och kulturell framför både naturlig och maskinell. Är det något vi vet så är det att människan kan vara social och kulturell på en hel del olika sätt och att det vore ett brott mot människan att reducera henne till en typ av människa. Det sociala och kulturella fångas dåligt i ekologiska förklaringsmodeller.

    Jag håller med om att om man vill att staden så långt som möjligt ska vara just av Andralånggatantypen så bör man genast se till att bygga allt på det sättet. Jag håller också med dig om att det är ett ganska effektivt sätt att se på vad som skapar vad i staden. Dock är jag beredd att hålla med de kritiker (ex Mats Franzén) av Jane Jacobs som menar att man inte bör läsa hennes texter allt för ortodoxt: Förutsättningarna i Sverige var och är inte desamma som i USA. Hyresregleringar och ”gamla-husargumentet” är inte riktigt giltigt i Sverige såsom det är i USA etc. Men, det är ett bra sätt att identifiera kopplingen mellan stadsliv och bebyggelse, strukturer, där har jag inga egentliga invändningar.

    Också jag ingår i den skara som anser att den typ av stad som Andra långgatan representerar bör utgöra merparten av stadens struktur och liv. Min invändning är att det inte kan tillåtas vara det enda, att det finns flera urbana offentligheter än den du framhåller som ideal och att det i alla ideal finns det inslag av romantisering. En stad menar jag bör innehålla fler genotyper än en enda. Jag anser till exempel att funktionsseparering och hus i park är en självklar del av staden och inte alls behöver vara ett problem, de kan tom vara roliga och fulla av stadsliv de med. Sådana områden har helt andra genotyper, andra typer av strukturer men det gör dem vare sig mindre stadsmässiga eller mindre mänskliga. Det är en del av stadens komplexitet som jag tycker faller utanför ditt resonemang.

    ”Staden som organism” gör anspråk på att den vara universell, att detta är det enda sättet att vara riktig människa och det enda sättet att bygga stad och att dess sociala relationer är bättre än andra. Att den goda staden och den goda människan bara kan formas i en viss typ av miljö håller jag inte med om.

    Jag menar att om man menar att städer är till för människan och det sociala livet är det mer fruktbart att istället för att skapa en form som alla ska stöpas i ha de sociala relationerna som utgångspunkt och skapa olika former. Man bör inte ta för givet att sociala relationer är oföränderliga, att andra är sämre än vissa. Detta medför att stadsbyggande mer eller mindre handlar om att hantera olika uttalade och outtalade intressen och att se till att dessa intressen i bästa fall tillgodoses. Intresset/behovet ”Andra långgatan” är ett av flera och har bara företräde som stadsform och stadsliv eftersom det är den mest dominerande önskan om sätt att vara i en stad just nu. Den positionen kommer den inte att ha i all evighet om ens i en nära framtid. Just nu pågår en stor samhällsomvandling (industrialismens och nationernas drastiskt minskade betydelse bara för att nämna två) där vi faktiskt inte vet åt vilket håll det barkar. Vi anar men vi vet inte. Även stadsbyggnaden bör i det läget vara lite mer öppen i sina strategier och vilka strukturer man bygger fast.
    Vänligen Lisa

    SvaraRadera
  6. @ lisa: Hej! Tack för intressanta kommentarer, du tar upp många spännande frågeställningar. Jag ska försöka svara så gott jag kan.

    1. Har inte läst Hanson, det får jag kolla upp. Tack för tipset!

    2. Du har rätt i att "organism-metaforen" nog leder tanken fel. Det är inte för inte som även acceptera-gubbsen använde den (mer eller mindre synonymt med maskinmetaforen). Det var därför jag skrev "polymorf organism", även om en bättre beskrivning är just ekosystem.

    3. Natur/kultur. Poängen som jag ser det är nog att ta sig förbi den dualismen helt och hållet. Kalles Koyaanisqatsi-prat - http://www.isk-gbg.org/99our68/koyaanisqatsi_prat.pdf - tar upp det på ett pedagogiskt sätt tycker jag. "Ekologi" i det här inlägget har en annan och vidare innebörd än den traditionella.

    4. "Måste allt vara som 2Lång?" Det får man höra ganska ofta när man vill ha bättre stadsbyggnad. För mig är den en rent teoretisk frågeställning. För det första har det ju inte byggts något alls som 2 Lång de senaste 80 åren så vad är problemet? För det andra, är det inte ett större (och inte uteslutande teoretiskt) problem att nästan allt som byggts de senaste 80 åren, och som byggs just nu, och som kommer att byggas under överskådlig framtid, är bilberoende modernistiska enklaver? Vi kanske ska ta itu med de verkliga problemen först och de illusoriska sedan?

    5. Franzén är en skön och klok man som skrivit mycket bra om stadsplanering. Han har dock fel om Jacobs tillämpbarhet i Sverige, vilket jag har skrivit om här: http://biospolitikos.blogspot.com/2007/07/jane-jacobs.html

    6. Typologier. Idag är det ju snarare 2 Långs typologi som är förbjuden, inte sant? Alla normer, regleringar och institutionaliserade processer motarbetar den typologin. Istället påbjuds husipark respektive villamatta. Den som verkligen vill ha en blandning av typologier borde alltså verka för ett moratorium på husipark och villamattor.

    Att säga att förutsättningarna för stadsliv är lika stora i husipark som i kvartersstad är fel. Olika typologier har olika fördelar och nackdelar. Husipark har sina, villammattor har sina och kvartersstad har sina. Att påstå att funktionsblandning är lika lätt att åstadkomma i husipark som i kvartersstad är lika fel som att påstå att man får lika fördelaktiga solvinklar i kvartersstad som i husipark. Den fysiska strukturen är inte en teroetisk/estetisk fråga, den har en direkt påverkan på det sociala/ekonomiska/biologiska livet.

    7. Det här inlägget fick förresten en epilog på Jimmys blogg, kan vara kul att kolla - http://jimpan.wordpress.com/2009/03/05/urbana-ekologier/

    SvaraRadera
  7. @ lisa: Förresten, är det du som är Urbanisma-Lisa? I så fall vill jag passa på att ge er en eloge, tycker Urbanisma är ett väldigt fint initiativ.

    ps. Och ni är inte alls en kulturkonservativ, reaktionär kraft - don't let anyone tell you different! ;) ds.

    SvaraRadera
  8. Tack för svar, ska försöka bemöta det som jag fortfarande tycker är problematiskt.

    Min huvudsakliga kritik av Jacobs (som också är Franzéns huvudsakliga invändning, 'Urbanitetens omvandlingar' s.46- 47), är en annan än den du bemöter i det inlägg du hänvisar till. Den kritiska frågan och Jacobs stora gärning är att undersöka kopplingarna mellan offentligheten, det privata och deras materiellt rumsliga förutsättningar – använder gärna ordet genotyper för detta. Jag kan redogöra för vad jag tycker är problematiskt med argumentet om gamla hus och hyresnivåer en annan gång.

    Eftersom både dåtidens och nutidens svenska samhälle/städer var/är annorlunda än amerikanska städer under 1950-talet måste vi ställa oss frågan vilka urbana offentligheter finns det i dag? Var finns den? Att påstå att den endast finns i kvartersstadens form är fel och något som jag menar både är ett uttryck för romantisering och att bortse från att människan inte kan reduceras till ett sätt att vara social på, ett sätt att vara människa på.

    Jag påstår alltså inte att funktionsblandning är lika lätt att åstadkomma i trafikseparerade områden eller att hus i park skapar möjligheter för samma typ av stadsliv som i kvartersstad. Jag menar att den typ av liv som levs i dessa miljöer, som dessa typer av miljöer skapar förutsättningar för, inte upphöra bara för att de inte riktigt lever upp till dagens föreställning om vad som är ett gott stadsliv, en god människa. Att livet i dessa miljöer, och därmed även miljöerna själva, också har kvaliteter som bidrar till stadslivet som helhet. Det betyder inte att man inte ska göra något åt förortsenklaver, eller att det inte finns problem men jag lämnar den specifika diskussionen för tillfället eftersom jag anser att den alldeles för lättvindigt flyttar fokus på att hitta skambockar och har en tendens att flytta fokus åt fel håll, bort från grundproblemet (allt är bättre än modernismen så varför intellektualisera och bråka?)

    Visst är det så att kvartersstad inte byggs i dag och att det absolut bör byggas mer av denna typ av strukturer. Problemet som jag försöker peka på är att du gör anspråk på att ha en lösningarnas lösning. Att hävda att kvartersstaden är den enda form i vilken människan sanna väsen bäst kan komma till uttryck ser jag mest som ett effektivt sätt att försöka bryta modernismens rationella planering eftersom argumentet är oppositionellt till moderniteten. Men ersätter man inte bara en totallösning med en annan, och var det just inte modernismens anspråk på att veta bäst och diktera hur människor skulle umgås som var kritiserat?

    Människan som social varelse och hennes relation till staden kan istället för form beskrivas som relationer mellan privat, offentligt. Kvartersstaden och modernismens stad med sina olika genotyper hanterar det på olika sätt, man kan kalla det gränssnitt. Alla kulturer, alla tider, har att hantera de offentliga och privata sfärerna men de kommer alltid ha behov att göra det på det sätt som bäst passar deras medvetna och omedvetna syn på världen. Därmed kommer de också behöva skapa de fysiska miljöer där deras syn på världen kan existera. De kommer dock aldrig att hantera dem på samma sätt. De antika, de medeltida och renässansens städer var alla olika i det avseendet. Det offentliga och privata avgränsades på olika sätt i takt med och i relation till de fysiska gränssnitten mellan privat och offentligt.

    Frågan är då om kvartersstadsformen verkligen är det enda gränssnittet som motsvarar dagens definition av det offentliga och privata? Helt klart är att vår uppfattning om privat/offentligt är annorlunda än renässansens, 1800-, och 1950-talets. Nationalstatens minskade betydelse som social, ekonomisk och politisk enhet samt postindustrialismen är åtminstone två saker som visar på detta. Därmed bör man vara försiktig med att hävda att det finns ett ”rätt sätt” att ordna det offentliga och det privata på. I nuläget kan man inte kosta på sig att vara så paradigmatisk som modernismen/det moderna samhället var.
    //Lisa

    SvaraRadera
  9. Johannes, nej det är måste vara en annan Lisa. Alla som sysslar med stadsbyggnad och arkitektur är nog både lite kulturkonservativa och reaktionära, det är ofrånkomligt. Tur då att nostalgi även kan vara en bra sak.

    SvaraRadera
  10. @ lisa: Jamen vad bra, då verkar ju inte våra åsikter vara konträra. Jag tycker nämligen inte heller att "kvartersstaden är den enda form i vilken människan sanna väsen bäst kan komma till uttryck" eller att "kvartersstadsformen är det enda gränssnittet som motsvarar dagens definition av det offentliga och privata".

    Det jag säger (och uppenbarligen håller du med mig) är att olika typologier har olika sociala, ekologiska, ekonomiska effekter. Och om man eftersträvar vissa effekter finns det bättre och sämre sätt att uppnå det på. Det är ganska enkelt faktiskt.

    Låt mig exemplifiera: En cykel är miljövänligare än en SUV. Det betyder inte att cykeln är "det enda sanna fordonet för vår tid" eller något sådant. Men det betyder att om man vill ha mindre utsläpp så är cyklar bättre än SUV:ar. Premierar man å andra sidan snabbhet är SUV:en bättre än cykeln (iaf på längre avstånd). Beroende på vad man efterfrågar är olika saker bättre eller sämre. Fordon, typologier etc.

    Jag vet inte om vi "måste fråga oss var dagens urbana offentligheter finns". De finns naturligtvis överallt och ser olika ut på olika ställen. Och de förändras och utvecklas hela tiden. Naturligtvis finns det inget "rätt sätt att ordna offentligheterna på" i sig självt. Men utifrån värderingar och ideologiska ståndpunkter finns det så klart bättre och sämre offentligheter. Gillar man jämställdhet tex vill man troligen ha en offentlighet där kvinnor och män kan delta på samma villkor. För att bara ta ett exempel.

    Men nog om mig, vad vill du då Lisa? Vad vill du göra? Praktiskt. Konkret. I världen. Eller är du nöjd med att spela kritikpingis på bloggar? Och om du inte är Urbanisma-Lisa, vem är du? Vad heter du?

    SvaraRadera
  11. Johannes, kritikpingis på bloggar är lika roligt som rundpingis på Andra långg. och finge jag bara syssla med det skulle jag vara ganska nöjd. Dessvärre måste jag också diska, uppföra mig enligt både föreskrivna och oskrivna regler på offentliga platser fast jag inte vill samt jobba med stads- och samhällsplanering i olika former. Jag vill hitta den där bromsen (sa ju att vi alla är konservativa) som manar till eftertanke i debatten om stadsutveckling, den eftertanke som exempelvis inte polemiserar så hårt mot modernismen och dess dåtida och nutida företrädare. Den är inte bara osmaklig den tar sig dessutom utgångspunkt i felaktig problemformulering. Iaf är den historieskrivning och konsekvensanalys av modernismen som fått fotfäste inte fullt så simpel som att den är drivkraften bakom städernas funktionsuppdelning. Funktionsuppdelningen av städer i boende, arbete, (administrativt och kommersiellt) centrum påbörjades långt innan modernismens intåg på banan.

    Nu vill jag inte bromsa den debatt som förs på bloggar och av olika särintressen som ex. NIMBYsar och YIMBYsar håller på med, den är toppen, utan den där andra som försiggår i maktens korridorer. Det finns en tendens att svepas med i något bara för att det verkar fräscht och för att man påstår att det är ”modernt”. Det i sig anser jag vara en dålig sak pga av det där med demokrati osv. Som delmål har jag att försöka få YIMBYsar att inse att bevarande inte handlar om musealisering samt att få bevarandeinstanserna att skärpa till sin argumentation. Jag gillar mig själv som Lisa och tills PRV beslutar om annat så förblir jag nog Lisa.

    En liten till kommentar om det där med städerna bara:
    Att fråga sig var offentligheterna finns, och hur de ser ut, vilka som ingår i dem, är väsentligt om man vill premiera vissa offentligheter framför andra. Därtill är de ekonomiska och ekologiska effekterna av olika typologier inte så självklara och det förekommer en del inbördes målkonflikter. Att bevara och underhålla hus är resurssnålt och kan positivt bidra till det sociala livet i staden men att riva och bygga nytt kan också vara/göra det.

    När det gäller det sociala är det lätt att det lämnas utan samma analys och medvetna ställningstagande som de två första aspekterna på hållbar utv. (OBS ej hållbar tillväxt). Jacobs, Florida, statliga myndigheter och kommunala instanser som ansvarar för planeringsfrågorna slarvar alla igenom just den aspekten alldeles för lättvindigt (Boverket pratar t.ex. om ”social upprustning” när de försöker tackla problemen med modernismens miljöer). Ja tom Space syntaxgrejen menar jag är för snäv i just det den tar sin utgångspunkt i. Den stad som Jacobs förordar innebär ex att det är okej att vissa människor har en lägre boendestandard än andra. Visserligen är det en förutsättning för att helheten antas bli bättre men det är i vilket fall ett problem och ett ideologiskt ställningstagande som inte kan viftas bort med att gatan nedanför blir trevligare. Slentrianargumentet om att kvartersstad leder till ökad integration skulle behöva preciseras och nyanseras en hel del (det var det där om vilka offentligheter, vems offentligheter och vems privata sfär som sätts framför andras). Här någonstans skulle en nyansering vad gäller typologiernas påverkan på det sociala kunna utvecklas men till det behöver vi vara många. Så kan jag hålla på ett tag till men det kanske räcker.

    Oavsett om vi är överens eller inte så anser jag att de där ideologiska ställningstagandena allt för sällan uttrycks och att debatten om vilken typ av stad vi vill ha alldeles för snabbt låst sig vid en typ av form. I kommunerna har kvartersstaden kommit att ersätta den funktionsuppdelade staden som generalilserande standardlösning. Tron på quick fixen sker på bekostnad av att de där roliga och tråkiga gatorna och livet på dem ignoreras. Diskussionen dog innan den ens han komma igång. ”Håll dig till formen annars pressar vi den över dig så hårt att du nog till slut ska passa in”.
    //Lisa

    SvaraRadera
  12. @ lisa: Jag skrev ett surt svar först men det var så neggigt så det kastar vi.

    Vi säger såhär istället: Visst är det viktigt med kritik och problematiseringar. Fortsätt med det. Det mesta du tar upp verkar dock inte vara riktat mot mig utan mot en ospecifierad opinion som du tycker är för onyanserad och oproblematiserande. Det är svårt för mig att bemöta. Ta upp det med dem det gäller.

    SvaraRadera
  13. Johannes, och jag skrev ett surt tillbaka....

    Dina frågor hade en sådan generell och utforskande karaktär att svaret var tvunget att bli därefter. Min senaste harrang kunde därmed heller inte ha så mycket med dig att göra särskilt inte som vi är ense om grunderna och hur man kan gå tillväga för att få till stånd en analys av stadens liv och relationen till stadens form som dessutom är överförbar till en planeringssituation.

    Jag vidhåller dock att det man inte bör läsa Jacobs ordagrant och överföra hennes resonemang rakt av i dagens stadsplanering. Att även andra genotyper kan vara roliga att bo och fenotypiseras i, att det finns andra kvaliteter i den byggda miljön som tillför staden och stadens liv fin-fina saker är en självklar sak att ta hänsyn till i stadsplaneringen. Om detta gäller dig eller inte får du själv avgöra.
    /Lisa

    SvaraRadera
  14. @ lisa: Ja, vi verkar ju intressant nog vara överens om det mesta i sak. Jag tycker det låter rimligt att ta alla analyser (inkl. Jacobs) med en nypa salt och förhålla sig kritisk till dem. Men för mig betyder det där "förhålla sig kritisk till" att förutsättningslöst pröva och empiriskt granska hållbarheten i teser och argument - inte att avfärda dem på rent teoretiska grunder.

    Och både du och jag tycker uppenbarligen att den typologi Jacobs förordar "bör utgöra merparten av stadens struktur och liv". Well, det skulle kräva en radikal omläggning av vårt nuvarande slentrianmodernistiska stadsbyggande. Majoriteten av bebyggelse i det här landet kommer nämligen att vara modernistiskt planerade bilberoende bostadsenklaver i många, många generationer framöver, även om vi började att uteslutande bygga Jacobs-aktigt fr.o.m. idag.

    Men förhoppningsvis blir det en angelägen fråga redan för våra barnbarns barnbarns barnbarn att ifrågasätta en blandstadsnorm som hotar att utplåna alla "alternativa offentligheter".

    SvaraRadera
  15. Johannes, jodå vi är nog överens om en hel del och för mig innebär det kritiska förhållningssättet i princip samma sak som för dig. Tex så bör man inte avfärda modernistiska miljöer som dysfunktionella enbart på teoretiska resonemang om hur en livsmiljö borde vara. Modernistiska områden befinner sig inte längre i den moderna kontexten som skapade dem, lika lite som Jacobs kvartersstad befinner sig i sitt ursprungliga sammanhang. Ett sådant slentrianmässigt kvartersstadsbyggande är lika dåligt som ett modernistiskt. Istället bör man se vad de har för faktiska kvaliteter i allt från arkitektonisk utformning till det som vi kan kalla urbant liv. Även dessa urbana miljöer bör ses utifrån deras egna villkor. Det innebär att jag inte ser det som nödvändigt att vid förtätningar och omvandlingar av områden ersätta en existerande typologi med kvartersstadens, och att det till och med kan vara en dålig sak.

    Och visst kan man raljera över idén om att det finns alternativa offentligheter och privata sfärer som bör tas på allvar men det är enligt min mening att smita undan ansvaret för både det kritiska förhållningssättet och den där tredelade hållbarheten.
    /Lisa

    SvaraRadera
  16. @ lisa: Det var inte meningen att vara raljant, men det är ju ett faktum att det som ofta lyfts fram som "alternativa offentligheter" är de fullständigt dominerade typerna av offentligheter vi har. Sveriges bebyggda yta består ju nästan enbart av impediment och SCAFT-landskap. Eller har du inte varit utanför tullarna?

    Sedan är det en annan sak att folk har en besynnerlig tendens att trängas på de få kvadratmeter icke-modernistisk stadsmiljö som lämnats kvar. Att det skulle vara den dominerande offentlighetstypen stämmer alltså helt enkelt inte. Men som sagt, förhoppningsvis kommer det att vara det för våra barnbarns barnbarns barnbarn.

    Du sa ju själv att merparten borde vara sådan stadsmiljö. Nåväl, ska det bli det så får vi bygga enormt mycket av det. Och större delen bör vara förtätningar, inte nyexploatering (av miljöskäl).

    SvaraRadera
  17. Johannes, nä och tur är väl att kvartersstaden inte dominerar, var skulle man då kunna plocka sin svamp.

    Att kvartersstad är underrepresenterat medför inte att den ska utplåna allt annat eller att det endast är den stadsbyggnadsprincipen som ska råda. Med det menar jag att man visst kan fokusera på att bygga lite mer av de där kvartersstäderna om det nu råder underskott på dem, och för att det finns exploaterbar mark som passar ganska bra att bygga så på, exempelvis i närheten av och i anslutning till en redan existerande kvartersstadsform (vad var det eg som hände på norra älvsstranden?). Som en allomfattande, helig stadsbyggnadsprincip är den dock lika felaktig som modernismens stadsplanering. Varför ersätta en planeringsideologi som gjorde anspråk på att veta exakt vad människor ville ha, hur de var, vad de skulle göra, hur de skulle umgås etc med en ideologi som gör anspråk på att göra samma sak? Varför ersätta en (1) typologi med en (1) annan när det finns fler vare sig vi vill det eller inte? Är inte det på gränsen till dogmatiskt? Förtätning bör alltså ske på fler sätt än att slänga ut ”den slutgiltiga tillika ursprungliga, stadsformen” över allt utan att ens se efter om det man förtätar har andra kvaliteter som man istället kan ha som utgångspunkt.

    Att centrum är mer befolkat än vad ytterstaden kan inte rakt av tas som intäkt för att det råder ett underskott på kvartersstad. Människor åker in till centrum, nyttjar den men är ofta ganska nöjda med att bo strax utanför. Ett förortscentrum eller liknande kan till vardags vara tillräckligt för både social och ekonomisk samvaro. De delar av ytterstaden som ligger nära centrum men som har en modernistisk stadsplanering exempelvis de ack så föraktade punkt-och lamellhusen med uppbrutna kvarter vid Olskrokstorget, Nordostpassagen, Sandarna, fungerar alldeles utmärkt och i Stockholm är Spånga, Täby och Farsta exempel på miljöer som fungerar bra utan att vara kvartersstad a la Jacobs. Liksom Gamlestaden med sin kavertersstadstypologi inte fungerar eftersom det mentala gränssnittet mellan det privata och offentliga i dag inte längre hänger ihop med det fysiska (eller helt enkelt av den anledningen att vi i dag lever i ett samhälle som inte domineras av industrialismen, troligen både och).

    Observera här att jag inte avser de förorter som knappt ens ligger inom samma kommun som centrum eller ens har ett fungerande centrum inom gångavstånd. Geografiskt läge är en faktor man måste räkna in och om det är något som man bör fokusera på så är det att minska det geografiska avståndet mentalt och fysiskt, mellan dessa förorter till något som iaf kan kallas centrum. Vilken typologi detta centrum har är faktiskt helt irrelevant för det ekonomiska och sociala. Ur ett strikt miljömässigt perspektiv är det dock skillnad.

    Det utrymme som finns att inte determineras av planeringen och rummet, att omtolka vad planeringen vill, är minst lika stor i modernismens miljöer som i kvartersstaden och jag vill påstå att det utrymmet är ganska stort. Men om jag har fel så skulle jag bli fruktansvärt upprörd på de som tvingat mig att hela tiden ha roligt när jag fikar, shoppar, dricker öl och hänger i kvartersstadens gathörn. Särskilt om det sker med argumentet om att det är mer miljövänligt.
    /Lisa

    SvaraRadera
  18. @ lisa: Déja vu. Det känns som du har skrivit samma kommentar flera gånger nu och jag har inte så mycket mer att tillägga än det jag redan svarat flera gånger.

    Den där totalitära nyurbanistiska halmgubben som du drar upp i varje kommentar är dessutom tröttsam. Låt den vila ett tag.

    Gå nu och plocka lite svamp så sätter jag mig och dricker en latte. ;)

    SvaraRadera
  19. Johannes, men vi har ju så gott om halm här på landet och bara kokkaffe...tur att det är svampår iaf.

    Ha det gott.
    /Lisa

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En statlig enhetsskola

Kvarteret som sprängdes