bios politikos

SvD rapporterar att byggbolagen får allt svårare att sälja nybyggda lägenheter. Man är tvungen att locka med inredningshjälp, avgiftsfria månader och prissänkningar. "Byggbolagen som SvD Näringsliv pratat med berättar om färre intressenter, trögare med försäljningen av nybyggda lägenheter och projekt som kan komma att läggas på is." /.../ "Som extra hängslen i tuffare ­tider har byggbolagen också börjat kräva att omkring 30–50 procent av lägenheterna är sålda innan ett nybygge påbörjas. NCC uppger att man har ännu tuffare bokningskrav." Hur kan det här komma sig när vi har en enorm bostadsbrist? Det borde ju vara hur lätt som helst att kränga bostäder? Jo, våra svenska byggbolag bygger inte för hela befolkningen, utan endast för de över en viss inkomstnivå. De som ligger under den nivån är ointressanta för det byggindustriella oligopolet. Byggjättarna har utplånat konkurrensen och kan i lugn och ro maximera sin vinst in absurdum. Byggsverige är en fet och lat hund ...

Hanne Kjöller skriver bra i DN om sentimentaliseringen av våra domstolar. Den "terapiserade" statens oförmåga att hålla isär känsla och fönuft är oroväckande. Att pressen under de senaste åren målmedvetet grävt ner sig i lynchmentalitet och passivt-aggressivt känslopjunk är en sak, men våra offentliga institutioner måste hållas fria från det. Det aktuella Eklund-fallet får en naturligtvis att tänka på Moosbrugger-episoden ur Musils Mannen utan egenskaper . Musil fångar på ett precist sätt både den psykopatiska tomheten inuti och den febrigt maniska fascinationen utanför, bland oss andra, normala. Vi ursäktar vår gränslösa nyfikenhet med att vi vill "förstå", trots att det borde vara uppenbart att i fall som dessa, som Moosbrugger och Eklund, är hemligheten att det inte finns någon hemlighet. Vår nyfikenhet säger mer om oss än om dem. Relaterat: Snaskdiskursen , Skrämselchock , Våldsmyten , Mordkupp! Våldschock! DN1 , DN2 , DN3 , DN4 , SvD1 , SvD2 , SvD3 Annat läsvä...

Nu tar bloggen semester ett tag. Glad sommar!

SvD:s pågående serie om barn i stan är intressant, av flera anledningar. Det är naturligtvis viktigt att barnens perspektiv tas med i stadsplaneringen, precis som ungdomarnas, 30+arna, de medelålders och pensionärernas, och alla andra grupper som finns. Vad det handlar om är att hitta en balans mellan intressen som gör att slutresultatet blir så bra som möjligt. Alla kan inte få allt. Och det är bättre att alla får något än att några får allt. Det är inte heller helt klart vad som faktiskt ligger i alla olika gruppers intresse. Många av de saker som efterfrågas inom stadsplaneringen, som sol, ljus, luft, grönska, stadsliv, kultur, spännande arkitektur, varierade stadsmiljöer, tät blandstad etc, är ju inte mål i sig, utan medel till mål. Man vill att man själv och andra ska må bra fysiskt och psykiskt, man vill ha en levande offentlighet och ett starkt civilsamhälle för att vår demokrati ska överleva. Sådana saker. Men det är inte alltid de medel som man förespråkar leder till de mål ma...

Public service-utredningen har debatterats en del, trots att förändringarna inte är så stora som man kunde ha väntat. Jag tillhör det fåtal som hellre vill ha en skatt, och inte avgift, på public service. Fri och opartisk samhällsinformation är en basal nyttighet, som alla ska kunna ta del av oavsett inkomst. Ingen ska vara för fattig, eller tvingas bli kriminell, för att kunna ta del av den samhälleliga offentligheten. Idag är detta förstås endast ett hypotetiskt problem eftersom det enda public service-medium med någon självrespekt kvar, dvs. radion, är undantagen avgift. De medborgare som inte har TV-mottagare och bara lyssnar på radio behöver alltså inte betala. Jag är en av dem. Men jag skulle gärna vara med och bidra via skattsedeln. Utredningen vill dock ha kvar avgiften. Men vill kalla den "public service-avgift", vilket ju är mer logiskt än "TV-avgift". Samtidigt ska avgiften även i fortsättningen vara beroende av om man har "TV-mottagare" eller e...