bios politikos

Just nu händer väldigt spännande saker inom Miljöpartiet . Om den nymaterialistiska rörelsen bland de gröna är framgångsrik kommer det inte bara att fullständigt omgestalta den ekologiska delen av vänsterrörelsen utan även att för alltid förändra svensk politik. Lyckas den inte får vi ytterligare ett Vägval Vänster, Attac etc, och det är ju inte så dåligt det heller. Den avgörande frågan är om det går att göra politik av den ganska intrikata ontologi som nymaterialismen bygger på. En förutsättning är då någon form av nymaterialistisk moralfilosofi, någon sorts kriterier för vad som är rätt eller fel helt enkelt. Låt oss ta exemplet tortyr av fångar. En nymaterialistisk politiker måste kunna ta ställning till om tortyr av fångar är rätt eller fel, och framför allt varför det är rätt eller fel. Låt oss säga att någon tycker att tortyr av fångar är fel. Det går att argumentera för det på många olika sätt. En liberal tycker det är fel om det strider mot individens förpolitiska rättigheter....

Igår hörde jag Katrine Kielos och Karl Palmås diskutera utopier på Världskulturmuseet. Samtalet utgick lite löst från Hardt och Negris bok Multituden . Frågan var om utopier behövs idag och om de ens är möjliga. Det var ett ganska spretigt samtal som led av en del begreppsförvirring (som idéhistoriker är man van att alltid börja med en halvtimmes etymologisk och begreppsteoretisk diskussion). Men ibland är de spretiga, oklara samtalen nästan bättre än de tillrättalagda, glasklara och genomtänkta. Kielos sa en hel del kloka saker om de ideologiska och realpolitiska förutsättningarna för ett nytt vänstertänkande (men jag föredrar Habermas "utopiska energier" framför "utopiska muskler"). Jag fastnade särskilt för det hon sa om vänsterns reaktivitet. Enligt henne verkar vänstern ha förlorat tron på att den faktiskt ska komma till makten och istället gjort det bekvämt för sig i outsiderrollen. Man har nöjt sig med att kritisera "hegemonin" istället för att form...

Med anledning av Bo Rothsteins märkliga debattartikel i GP återpublicerar jag mitt inlägg Bloggen och den plebejiska offentligheten : Jag har skrivit här ett tag nu. Det är kul. Jag hade inga stora pretentioner när jag började och det har jag fortfarande inte. Däremot har jag gjort några intressanta iakttagelser. Exempelvis när jag skulle skicka iväg mitt första inlägg genom att trycka på en knapp som det stod "publicera" på. Jag reagerade på det ordet. Det kändes opassande högtidligt och alldeles för... ja, offentligt. Det hade en air av kungörelse över sig, något anspråksfullt och förnämt. Jag minns att jag log lite överseende åt detta, att man använt sig av ett ord med en sådan nimbus, när det egentligen bara rörde sig om att ytterligare spä ut en redan oändlig ocean med ännu fler triviala tankar och reflektioner. En annan märklig upplevelse var en fascinerade dubbelhet i vissa människors reaktioner på det faktum att jag skrev dessa små inlägg. Å ena sidan verkade de ta d...