Utopi, materialism och normativitet

Igår hörde jag Katrine Kielos och Karl Palmås diskutera utopier på Världskulturmuseet. Samtalet utgick lite löst från Hardt och Negris bok Multituden. Frågan var om utopier behövs idag och om de ens är möjliga. Det var ett ganska spretigt samtal som led av en del begreppsförvirring (som idéhistoriker är man van att alltid börja med en halvtimmes etymologisk och begreppsteoretisk diskussion). Men ibland är de spretiga, oklara samtalen nästan bättre än de tillrättalagda, glasklara och genomtänkta.

Kielos sa en hel del kloka saker om de ideologiska och realpolitiska förutsättningarna för ett nytt vänstertänkande (men jag föredrar Habermas "utopiska energier" framför "utopiska muskler"). Jag fastnade särskilt för det hon sa om vänsterns reaktivitet. Enligt henne verkar vänstern ha förlorat tron på att den faktiskt ska komma till makten och istället gjort det bekvämt för sig i outsiderrollen. Man har nöjt sig med att kritisera "hegemonin" istället för att formulera konstruktiva alternativ. Karl Palmås vecklade in sig i en fascinerande men ganska obegriplig beskrivning av neomaterialistiskt tänkande. Vi som följt hans fullständigt briljanta blogg förstod väl på ett ungefär vad han var ute efter men Palmås borde verkligen fundera på att skriva ihop en "Neomaterialism 4 dummies".

Intressant nog avvisade både Kielos och Palmås etisk universalism. Kielos utifrån en realpolitisk, pragmatisk utgångspunkt. Hon menade att det helt enkelt var en idé som inte "fungerade" längre. Palmås avfärdande av etisk universalism var förstås mer väntat. Detta avvisande av själva grunden för det humanistiska upplysningsprojektet borde kanske väckt mer uppmärksamhet, men ingen i församlingen reagerade nämnvärt. Nu tror jag i och för sig att det rör sig mer om ett begreppsmässigt missförstånd än ett verkligt avvisande av etisk universalism.

Det finns nämligen en märkbar tendens att blanda ihop etisk objektivism med etisk universalism. Föreställningen att det finns objektiva, av människan oberoende, moraliska värden är förvisso stendöd, åtminstone i delar av den politiska offentligheten. Men föreställningen att det finns intersubjektivt giltiga, av människan beroende, moraliska värden är i högsta grad levande. Och det är så man bör förstå etisk universalism. Det är helt enkelt ett grunddrag i vårt kommunikativa handlande. Vi försöker hela tiden hitta intersubjektivt giltiga ståndpunkter för oss, vi argumenterar ständigt för vad som är rätt och fel för oss.

Detta oss måste i princip vara alla förnuftsvarelser, av den enkla anledningen att det är förnuftet som är förutsättningen för diskussionen. Att nymaterialisterna inte köper det kan jag förstå, det är alltså helt logiskt att Palmås sade sig vilja döda det kategoriska imperativet (konstigt återkallade han dödsdomen senare). Märkligare är väl det att Kielos avfärdar det.

Palmås diskuterade i sammanhanget kontrasten mellan Kant och Hume och tog föga förvånande parti för den senare. Det är en tydlig och pedagogisk distinktion som jag tror man kan lära sig mycket av. Humes position är nämligen lika bekväm som problematisk. En radikal materialism får ofrånkomligen problem med normativiteten. En radikal materialist kan inte säga att det är "fel" att t.ex. tortera fångar. Man kan säga att det är ineffektivt eller visa hur det är en del av ett hierarkiskt katedraltänk etc., men man kan inte säga att det är moraliskt felaktigt. En radikal materialism är amoralisk. Eller rättare sagt, en radikal materialism saknar en förnuftsbaserad moral.

Men, och detta är kärnan, eftersom radikala materialister är människor och lika mycket zoon politikon som alla andra kan de ju inte nöja sig med att vara rent deskriptiva. De vill också påverka politiskt. Och politik är normativitet. Politik är inte att säga: "Såhär är det". Politik är att säga: "Såhär borde det vara".

Den radikala materialisten, som vill kunna säga något normativt, kan förstås göra som Hume och hänvisa till någon sorts mystisk moralisk "känsla" som alla människor antas ha. Men det är ju faktiskt precis en sådan etisk objektivism som man säger sig ta avstånd från. Annars får man dra det åt det nietzschianska hållet och erkänna att ens politiska inlägg bara är uttryck för en individuell vilja till makt och dominans över andra. Ingetdera låter särskilt övertygande. Då är det nog smartare att utgå från en uppdaterad kantiansk förståelse det moraliska tänkandets betingelser, som Jürgen Habermas universalpragmatiska kommunikationsteori.

Habermas, som under lång tid varit extremt "ute" i det allmänna politiskt-filosofiska samtalet, verkar också vara på väg in igen. Det är kul. Kolla här eller här till exempel.

Andra bloggar om: världskulturmuseet, utopi, karl palmås, katrine kielos, materialism, deleuze, negri, hardt, habermas, hume