Nymaterialism och moral

Just nu händer väldigt spännande saker inom Miljöpartiet. Om den nymaterialistiska rörelsen bland de gröna är framgångsrik kommer det inte bara att fullständigt omgestalta den ekologiska delen av vänsterrörelsen utan även att för alltid förändra svensk politik. Lyckas den inte får vi ytterligare ett Vägval Vänster, Attac etc, och det är ju inte så dåligt det heller.

Den avgörande frågan är om det går att göra politik av den ganska intrikata ontologi som nymaterialismen bygger på. En förutsättning är då någon form av nymaterialistisk moralfilosofi, någon sorts kriterier för vad som är rätt eller fel helt enkelt. Låt oss ta exemplet tortyr av fångar. En nymaterialistisk politiker måste kunna ta ställning till om tortyr av fångar är rätt eller fel, och framför allt varför det är rätt eller fel.

Låt oss säga att någon tycker att tortyr av fångar är fel. Det går att argumentera för det på många olika sätt. En liberal tycker det är fel om det strider mot individens förpolitiska rättigheter. En hedonistisk utilitarist tycker det är fel om det minskar den totala mängden lustkvanta. En kantian tycker det är fel om det är förnuftsmässigt självmotsägande. En habermasian tycker det är fel om det strider mot normer som man enats om i en fri, öppen och rationell diskurs. Och så vidare. Men hur resonerar en nymaterialist?

Det intryck jag fått är att man lutar åt ett Hume-inspirerat svar, där man fullständigt förlitar sig på en tänkt moralisk "känsla" som mänskliga varelser förmodas besitta. Tortyr av fångar är alltså fel eftersom det "känns" fel. Och om det inte "känns" fel? Ja, då får man väl anta att det inte är fel. För att citera Karl Palmås föredrag som jag skrev om i förra inlägget:

Notera att Zizek fördömer tortyren utan att luta sig mot “förnuft”, eller några förmodade “naturliga rättigheter”. Civilisationens största landvinning – utvecklingen av vår spontana moralitet – är ett kontingent utfall av olika kulturella replikatorer. Vi har haft turen att leva i denna moraliska ekologi; den har tjänat oss väl; därför bör den försvaras. Richard Rorty säger samma sak om de demokratiska friheter som vuxit fram under det senaste århundradet – de har uppstått kontingent, och det finns ingenting som säger att de kommer att vara med oss om ytterligare hundra år.

Det man undrar när man läser detta är naturligtvis varför just denna specifika "moraliska ekologi" är bättre än någon annan och vad betyder det att den "tjänat oss väl"? Uppenbarligen finns en värdering här, men var kommer den ifrån? Någon föredrar tydligen att leva i en demokratisk rättstat präglad av det humanistiska upplysningsprojektets ideal, men varför? Det är frågor som en politisk nymaterialism måste kunna svara på. Ett enkelt sätt vore ju att låta hedonistisk utilitarism bli nymaterialismens moraliska gren. Den starka empiricismen har de gemensamt, vilket borde göra dem kompatibla. Då slipper man också hänvisa till en obestämd "känsla" för sina normativa ställningstaganden. Att avskaffa förnuftsbaserad argumentation på politikens område är ju knappast rätt väg att gå om man vill värna den "moraliska ekologi" som ju även nymaterialisterna verkar uppskatta.

Möjligtvis (och överraskande nog) kan det även finnas ett utrymme för en kombination med habermasianskt tänkande. Grunden för Habermas kommunikationsteori är ju trots allt homo sapiens evolutionärt betingade kommunikativa förmåga. Det moraliska fältet öppnades när den mänskliga arten nådde den biologiska komplexitetsgrad som krävdes. Politik, normer, värderingar, allt formas genom denna biologiskt betingade sociala interaktion. Utgångspunkten för Habermas diskursetik är att det ligger vissa implicita procedurregler nedlagda i grunderna för det kommunikativa handlandet. En demokratisk rättstat är att föredra eftersom den är mer kommensurabel med det kommunikativa handlandets immanenta logik. Moralen ligger följaktligen mer i de sociobiologiska grunderna för den sociala interaktionen, än i själva normerna. Normerna är inte giltiga eller ogiltiga i förhållande till någon föreställd transcendent Sanning, utan i förhållande till det kommunikativa handlandets immanenta logik. Kanske finns här något för nymaterialismen att bygga vidare på? För att återigen citera Palmås:

Hardt och Negri, om jag tolkar dem rätt, hoppas dock på en Multitud av multituder. Det är en fin tanke, men jag har svårt att se hur en sådan skall uppstå utan den transcendenta essensens våld. Hur annars skall denna Multitud av multituder kunna enas om att Målet – guldet vid regnbågens slut – är universellt medborgarskap och medborgarlön? Detta strider ju mot det vi lärt oss från såväl Kauffman som Guattari: Ett autokatalytiskt system har sin egen immanenta logik, som kan inte bestämmas utifrån. Varje ekologi existerar öppet, för sig själv, inte slutet i sig självt. Det är inte upp till Hardt och Negri att bestämma – låsa – vad denna potentiella kropp skall tänka och göra.

Det här skulle kanske (med ett rejält filosofiskt skohorn) gå att få ihop med en habermasiansk kommunikationsteoretisk förståelse. Diskursetiken säger ju inget om innehållet i normerna utan anger bara formerna för normernas giltighet. Vilka normer som blir giltiga i en specifik kommunikationsgemenskap kan inte prognosticeras. Den etiska universalismen i Habermas tappning är alltså endast formell, inte substantiell. Men det är förmodligen ändå för mycket universalism för nymaterialisterna. Det får framtiden och den nymaterialistiska diskursproduktionen utvisa.

Andra bloggar om: nymaterialism, diskursetik, karl palmås, zizek, materialism, deleuze, negri, hardt, habermas, hume