bios politikos

Debattartikel i Arkitekten Sveriges arkitektkår verkar lida av ett typologiskt trauma. Det är annars svårt att förstå varför diskussionen om kvartersstad kontra husipark utlöser så häftiga reaktioner. Ståhles och Ekelunds klargörande analys i Arkitekten 11/2009 är därför välkommen. De har helt rätt i att typologier varken är goda eller onda per se. De har också rätt i att form inte determinerar funktion. Kvartersstad (gathus, slutna kvarter, öppet gatunät) ger inte automatiskt funktionsblandning, lika lite som husipark (punkthus/lameller, uppbrutna kvarter, slutet gatunät) automatiskt ger optimala solvinklar. Kvartersstad respektive husipark enligt Stadsbyggnadskvaliteter (SBK Göteborg) Men av det följer inte att typologierna är utbytbara. Olika typologier ger nämligen helt olika förutsättningar, rent fysiskt. Prioriterar man optimala solvinklar är husipark helt enkelt ett mer rationellt val än kvartersstad. Prioriterar man å andra sidan optimal funktionsblandning är förhållandet det

Krönika i NyTid Sveriges städer blir allt mer segregerade. Avstånden mellan medborgarna ökar och de gemensamma mötesplatserna försvinner. Det är en farlig utveckling, för när den sociala tilliten vittrar sönder eroderas de fundament som samhället vilar på. Ett hållbart samhälle är ett samhälle som håller samman. Men nu slits det i stället isär. En viktig uppgift för en socialdemokratisk stadspolitik är därför att bygga integrerade städer. Städer där medborgarna möts och har nära till varandra. Där vi kan se varandra i ögonen och inte bara skymta varandra bakom bilrutan. När segregationen uppmärksammas hamnar tyngdpunkten ofta där symptomen är som tydligast. Där bilarna brinner. Men vill man lösa ett problem måste man komma tillrätta med dess orsaker, inte bara dess symptom. Segregationen uppstår inte där vi ser den. Som bostadsforskaren Roger Andersson har visat så är det inte främst inflyttningen av ekonomiskt svaga hushåll till storstädernas betongförorter som driver segregationen, u