"Stad i rörelse"
Jag flyttade till Göteborg i mitten av 1990-talet. En av mina första utekvällar var ett rejv i en vacker gammal tegelbyggnad. När jag gick på morgonen så frågade jag när de skulle köra igen. Svaret var lite uppgivet att det var sista gången. Byggnaden skulle renoveras och bli ett kommunalt ungdomens hus. Jag blev förstås besviken. Men kidsen måste ju också ha någonstans att vara, tänkte jag och traskade hemåt. Jag hade för första och sista gången besökt Tullpackhuset, som aldrig blev något ungdomens hus, utan istället ett statligt kasino. Tullpackhuset nämns i förbigående i sociologen Håkan Thörns mycket läsvärda bok ”Stad i rörelse” men fokus ligger främst på den gamla arbetarstadsdelen Haga i centrala Göteborg, som numera är ett välmående bostadsområde med ett populärt turiststråk. Haga är också enligt Thörn ett tydligt exempel på stadspolitikens förändring från ”urban ingenjörskonst” till de senaste decenniernas ”liberala stadsstyrning”, som främst handlar om att erbjuda säkra och attraktiva boende- och shoppingmiljöer för ekonomiskt starka hushåll.
Den urbana ingenjörskonsten uppstod på 1930-talet i föreningen mellan funktionalismens planeringsidéer och socialdemokratins vilja att skapa ett bättre samhälle. Det gamla klassamhället skulle rivas bort och på dess plats skulle det nya Folkhemmet byggas, med moderna och rationellt planerade bostäder. Haga var en av de stadsdelar som skulle försvinna men den så kallade ”saneringen” drog ut på tiden och området började istället sakta att förfalla. Under 1970-talet kunde därför en alternativkultur växa fram, på billiga rivningskontrakt och i ockuperade hus. Thörn följer hur debatten om Haga förändrades från år till år och jämför med ockupationen av Christiania i Köpenhamn. Till skillnad från i Christiania så vann dock inte alternativkulturen striden i Haga. Enstaka hus bevarades men de rivningar och renoveringar som till slut genomfördes städade effektivt undan både alternativkulturen och många av de gamla boende.
Thörn argumenterar för att Hagas utveckling ska ses som ett exempel på ”gentrifiering”, ett begrepp som det pratats mycket om på senare år. Boken ger en bra beskrivning av begreppets historia och hur det har använts i olika sammanhang. Den definition av gentrifiering som Thörn själv landar i är föredömligt koncis: ”Återinvestering av kapital i den centrala staden, utformad för att ge rum åt en mer välbeställd klass av människor än den som för tillfället bebor området.” Det är en smidig definition, men inte helt lyckad. Dels är avgränsningen till ”centrala staden” godtycklig och dels innebär den att nästan alla investeringar i befintliga miljöer kan omfattas av begreppet. Den missar samtidigt den kulturella dimensionen i begreppet, som varit en viktig del av gentrifieringsdebatten. Frågan är om ”gentrifiering” verkligen är ett begrepp som förklarar, snarare än fördunklar.
Det är också osäkert hur strategiskt användbart begreppet är. Det finns en uppenbar risk att det används för att förhindra progressiva initiativ till stadsutveckling. Allt kan ju anklagas för att bidra till gentrifiering, även gentrifieringskritiken själv. Enligt Thörn så bidrog husockupanterna i Haga till gentrifieringen genom att ge Hagas ”varumärke” en positiv laddning. Även viljan att skapa social blandning och integration, som ofta hörs i dagens stadspolitiska debatt, är enligt Thörn problematisk eftersom den kan legitimera gentrifiering. Det är en typ av misstänkliggörande resonemang som naturligtvis kan riktas mot alla försök att förbättra stadsmiljöer. Gentrifieringsdiskursen är alltså i sig själv problematisk, eftersom den riskerar att leda till politisk apati och uppgivenhet snarare än konstruktiv experimentlusta och nyfikenhet.
Thörns beskrivning av stadspolitikens utveckling har många poänger, men lider också av en del förenklingar. Ibland blir de kulturkritiska penseldragen lite väl tjocka och plakatmässiga och alternativ-nostalgin lite väl romantiserande. ”Stad i rörelse” är dock på det hela taget en angelägen, klargörande och lättillgänglig introduktion till ämnet och ger en bra koppling mellan dåtid och nutid. Mot slutet tar Thörn upp sitt eget bostadsområde, Pennygången, och den uppmärksammade renovering som hyresvärden Stena håller på att genomföra där. Proteströrelsen på Pennygången och sommarens händelser i Stockholms förorter är bara några exempel på den bostadspolitiska situationens tilltagande radikalisering. ”Stad i rörelse” ger en utmärkt bakgrund för att förstå och analysera vad som just nu händer i svenska städer. Den borde dessutom passa bra som studiecirkelmaterial, inte minst för de som intresserar sig för socialdemokratins stadspolitiska historia och framtida utmaningar. Behovet av en ny urban ingenjörskonst, befriad från funktionalismens sociala och ekologiska skygglappar, är enormt. En progressiv stadspolitik för jämlika och hållbara städer är utan tvekan en ödesfråga för socialdemokratin.
Kommentarer
Skicka en kommentar