Diskursurbanismen och Tunström
Uppdatering: Joakim Forsemalm replikerar på min text idag. Forsemalms replik bygger i allt väsentligt på samma missförstånd som Tunströms replik. Se nedan.
Min text ”Bortom diskursurbanismen”, som lagts ut på Archileaks och Yimby, har inspirerat kulturgeografen Moa Tunström till en replik. Jag kommer att skriva ett svar på Archileaks om ett tag, men gör en liten genomgång här som förberedelse.
Jag har inte hört begreppet ”diskursurbanism” tidigare, men jag har hört och läst Johannes Hulters kritiska synpunkter. Jag och några andra författare har uppenbarligen gjort stort intryck på honom, eftersom han känt sig manad att upprepa sig genom åren – på bloggar, seminarier och i artiklar. Detta trots att han verkar tycka att vi ”diskursurbanister” som han alltså kallar oss, inte har mer än ”fria associationer och abstrakta filosofiska och idéhistoriska tankesprång” att komma med, ”intressanta, om än ofta uppenbart tendentiösa, analyser” och ”helt befriade från empiri”.
Det stämmer att jag under åren skrivit ett par texter om det som man kan kalla ”diskursurbanism”, dvs. ansatsen att bygga konkret stadsplaneringspraktik på diskursanalys. Det beror dels på att jag finner frågan intellektuellt intressant (något jag antar att jag delar med Tunström) och dels att Tunströms et al opinionsbildande verksamhet faktiskt fått ett inte obetydligt genomslag i stadsplaneringsdebatten.
Tunströms replik vilar på ett grundläggande missförstånd av den bärande tesen i min text. Eftersom man får anta att det inte är ett medvetet missförstånd så beror det förmodligen på en bristande tydlighet i min text. Låt mig därför vara mycket tydlig: Det jag kritiserar är inte diskursanalys i sig, utan tendensen att grunda konkret stadsplanering på diskursanalys. Jag motsätter mig alltså inte att man analyserar utsagor och bakomliggande föreställningar om verkligheten (diskursanalys). Tvärtom är det grundläggande för all kritisk verksamhet, inklusive min egen. De citat som Tunström använder handlar inte om diskursanalys som sådan, utan just om ”diskursurbanism”, dvs. ansatsen att bygga konkret stadsplaneringspraktik på diskursanalys.
Hulter har en väldigt sträng syn på vad empiri är. Om jag förstår rätt är riktig empiri enbart den som ger honom det svar han vill ha, och i hans förståelse är det bara en analys av den fysiska strukturen som kan göra det - hur husen står i relation till varandra och om det kan beskrivas som kvartersstad eller som öppen plan. Men som samhällsvetenskaplig planeringsforskare måste jag ändå påpeka att det finns massor av intressant, relevant och viktigt annat material att använda sig av för att få förståelse för varför staden ser ut som den gör i olika tid och rum, hur den upplevs och byggs. Statistik, policydokument, planer och nyhetsartiklar kan också vara värdefullt empiriskt material, liksom att samla boendes uppfattningar om sin miljö eller intervjua planerare och politiker om deras syn på sin uppgift.
Varför är det just i den fysiska strukturen och bebyggelsens utformning som svaret på den stora gåtan finns? Att påstå att forskning med diskursanalytiska utgångspunkter inte tar avstamp i riktig empiri, är en allvarlig anklagelse med ett tjockt positivistiskt dammlager över sig. Jag tror dessutom att Hulter egentligen är medveten om att diskursbegreppet kan användas på olika sätt, och inbegripa text, tal, handlingar och händelser – och materiella konsekvenser av dessa. ”Materiella strukturer reduceras till språkliga epifenomen”, skriver han ändå. Tänk att jag tycker precis tvärtom, att ett intresse för språk och ord tillför ytterligare dimensioner till analysen av den fysiska miljön, stadens planering och till frågor om utformning, tillträde till platser, upplevelser av hemhörighet, attraktivitet med mera! Om vi tror att stadslivets karaktär bara bestäms av hur bebyggelsen är utformad och hur husen står i relation till varandra, då tycker jag vi gör det alldeles för enkelt.
Tunström har uppenbarligen missförstått min syn på empiri. Det är inte ”enbart den som ger honom de svar han vill ha” utan precis det man vanligtvis avser med empiri, dvs. vetenskapliga undersökningar av verkligheten, iakttagelser och experiment och därav gjorda erfarenheter, snarare än på i förväg uppställda teorier eller filosofiska resonemang. Och precis som Tunström säger så finns det ”...massor av intressant, relevant och viktigt annat material att använda sig av för att få förståelse för varför staden ser ut som den gör i olika tid och rum, hur den upplevs och byggs.”
Tunström argumenterar som synes konsekvent och övertygande för att diskursanalys är värdefull och att den har en empirisk grund, vilket är helt sant. Problemet är bara – återigen – att det inte är det jag pratar om. Jag har inte hävdat att diskursanalys är värdelös och saknar empirisk grund. Det jag kritiserat är tendensen att göra stadsplaneringspraktik av den. Tunströms egen avhandling kan tjäna som exempel. Som diskursanalys betraktat är den vetenskapligt korrekt och empiriskt underbyggd (och rent allmänt mycket intressant och läsvärd). Den duger dock inte som underlag för att ta ställning i konkreta planeringsfrågor.
Det verkar dock som att han nu håller med om det mesta vi ”diskursurbanister” säger. Till exempel skriver han: ”Ja, ”förorten” som begrepp har laddats med mycket stigmatiserande fördomar, förakt och rasistiska stereotyper. Svartmålningen och nidbilderna av vissa områden är ett reellt problem.” Men ändå är kvartersstaden av någon anledning svaret på alla frågor och lösningen på alla problem. Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt, skriver han – men kvartersstaden är ändå den rätta lösningen. För den är tät, blandad och hållbar. Ja, och vi är ju alla överens om vad de begreppen betyder …?
Återigen, om vi bara klarar av att analytiskt hålla isär ”diskursanalys” (studiet av diskurser) och ”diskursurbanism” (stadsplanering byggd på diskursanalys) så upplöses den motsättning som Tunström tycker sig se. Sedan har aldrig jag (eller någon annan heller såvitt jag vet) hävdat att kvartersstad är ”svaret på alla frågor och lösningen på alla problem”. Det jag har sagt är att det finns empiriska argument för att kvartersstad ger bättre förutsättningar, rent fysiskt, för att skapa täta, blandade och hållbara stadsstrukturer. Och att de argumenten förtjänar att bemötas empiriskt och inte bara avfärdas med diskurskritiska misstänkliggöranden.
Och var den ”preskriptiv[a], empirisk[a] praktik” som är så problematisk faktiskt utövas, det undslipper mig i Hulters text. Det finns planeringspraktik som påverkats av mig och andra, tycks han mena, men hur den ser ut eller var den tillämpas får jag inte grepp om. Är det när efterkrigstidens boendemiljöer undersöks utifrån både sina problem och kvaliteter? Om det gröna i ytterstaden behandlas som park, mötesplats eller miljökvalitet istället för som barriär eller mark som bara väntar på att bebyggas? Om man planerar med gång- och cykeltrafikanternas intressen för ögonen, snarare än bilisternas? Med barn i fokus istället för konsumenter och handlare? I så fall vill jag ropa halleluja.
Avslutningsvis undrar Tunström var denna diskursurbanism kommer till uttryck, trots att hon borde vara medveten om att hon själv varit med och undertecknat manifest där ”förtätningsparadigmet” angrips och där den utsprawlade storstaden sägs vara oundviklig. Och inget fel i det. Att det pågår en intensiv stadsbyggnadsdebatt där många olika åsikter, ståndpunkter och infallsvinklar bryts mot varandra är bra. Det jag velat problematisera är som sagt tendensen att avfärda de empiriska argumenten för tät, blandad kvartersstad med renodlat diskurskritiska argument.
Min text ”Bortom diskursurbanismen”, som lagts ut på Archileaks och Yimby, har inspirerat kulturgeografen Moa Tunström till en replik. Jag kommer att skriva ett svar på Archileaks om ett tag, men gör en liten genomgång här som förberedelse.
Jag har inte hört begreppet ”diskursurbanism” tidigare, men jag har hört och läst Johannes Hulters kritiska synpunkter. Jag och några andra författare har uppenbarligen gjort stort intryck på honom, eftersom han känt sig manad att upprepa sig genom åren – på bloggar, seminarier och i artiklar. Detta trots att han verkar tycka att vi ”diskursurbanister” som han alltså kallar oss, inte har mer än ”fria associationer och abstrakta filosofiska och idéhistoriska tankesprång” att komma med, ”intressanta, om än ofta uppenbart tendentiösa, analyser” och ”helt befriade från empiri”.
Det stämmer att jag under åren skrivit ett par texter om det som man kan kalla ”diskursurbanism”, dvs. ansatsen att bygga konkret stadsplaneringspraktik på diskursanalys. Det beror dels på att jag finner frågan intellektuellt intressant (något jag antar att jag delar med Tunström) och dels att Tunströms et al opinionsbildande verksamhet faktiskt fått ett inte obetydligt genomslag i stadsplaneringsdebatten.
Tunströms replik vilar på ett grundläggande missförstånd av den bärande tesen i min text. Eftersom man får anta att det inte är ett medvetet missförstånd så beror det förmodligen på en bristande tydlighet i min text. Låt mig därför vara mycket tydlig: Det jag kritiserar är inte diskursanalys i sig, utan tendensen att grunda konkret stadsplanering på diskursanalys. Jag motsätter mig alltså inte att man analyserar utsagor och bakomliggande föreställningar om verkligheten (diskursanalys). Tvärtom är det grundläggande för all kritisk verksamhet, inklusive min egen. De citat som Tunström använder handlar inte om diskursanalys som sådan, utan just om ”diskursurbanism”, dvs. ansatsen att bygga konkret stadsplaneringspraktik på diskursanalys.
Hulter har en väldigt sträng syn på vad empiri är. Om jag förstår rätt är riktig empiri enbart den som ger honom det svar han vill ha, och i hans förståelse är det bara en analys av den fysiska strukturen som kan göra det - hur husen står i relation till varandra och om det kan beskrivas som kvartersstad eller som öppen plan. Men som samhällsvetenskaplig planeringsforskare måste jag ändå påpeka att det finns massor av intressant, relevant och viktigt annat material att använda sig av för att få förståelse för varför staden ser ut som den gör i olika tid och rum, hur den upplevs och byggs. Statistik, policydokument, planer och nyhetsartiklar kan också vara värdefullt empiriskt material, liksom att samla boendes uppfattningar om sin miljö eller intervjua planerare och politiker om deras syn på sin uppgift.
Varför är det just i den fysiska strukturen och bebyggelsens utformning som svaret på den stora gåtan finns? Att påstå att forskning med diskursanalytiska utgångspunkter inte tar avstamp i riktig empiri, är en allvarlig anklagelse med ett tjockt positivistiskt dammlager över sig. Jag tror dessutom att Hulter egentligen är medveten om att diskursbegreppet kan användas på olika sätt, och inbegripa text, tal, handlingar och händelser – och materiella konsekvenser av dessa. ”Materiella strukturer reduceras till språkliga epifenomen”, skriver han ändå. Tänk att jag tycker precis tvärtom, att ett intresse för språk och ord tillför ytterligare dimensioner till analysen av den fysiska miljön, stadens planering och till frågor om utformning, tillträde till platser, upplevelser av hemhörighet, attraktivitet med mera! Om vi tror att stadslivets karaktär bara bestäms av hur bebyggelsen är utformad och hur husen står i relation till varandra, då tycker jag vi gör det alldeles för enkelt.
Tunström har uppenbarligen missförstått min syn på empiri. Det är inte ”enbart den som ger honom de svar han vill ha” utan precis det man vanligtvis avser med empiri, dvs. vetenskapliga undersökningar av verkligheten, iakttagelser och experiment och därav gjorda erfarenheter, snarare än på i förväg uppställda teorier eller filosofiska resonemang. Och precis som Tunström säger så finns det ”...massor av intressant, relevant och viktigt annat material att använda sig av för att få förståelse för varför staden ser ut som den gör i olika tid och rum, hur den upplevs och byggs.”
Tunström argumenterar som synes konsekvent och övertygande för att diskursanalys är värdefull och att den har en empirisk grund, vilket är helt sant. Problemet är bara – återigen – att det inte är det jag pratar om. Jag har inte hävdat att diskursanalys är värdelös och saknar empirisk grund. Det jag kritiserat är tendensen att göra stadsplaneringspraktik av den. Tunströms egen avhandling kan tjäna som exempel. Som diskursanalys betraktat är den vetenskapligt korrekt och empiriskt underbyggd (och rent allmänt mycket intressant och läsvärd). Den duger dock inte som underlag för att ta ställning i konkreta planeringsfrågor.
Det verkar dock som att han nu håller med om det mesta vi ”diskursurbanister” säger. Till exempel skriver han: ”Ja, ”förorten” som begrepp har laddats med mycket stigmatiserande fördomar, förakt och rasistiska stereotyper. Svartmålningen och nidbilderna av vissa områden är ett reellt problem.” Men ändå är kvartersstaden av någon anledning svaret på alla frågor och lösningen på alla problem. Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt, skriver han – men kvartersstaden är ändå den rätta lösningen. För den är tät, blandad och hållbar. Ja, och vi är ju alla överens om vad de begreppen betyder …?
Återigen, om vi bara klarar av att analytiskt hålla isär ”diskursanalys” (studiet av diskurser) och ”diskursurbanism” (stadsplanering byggd på diskursanalys) så upplöses den motsättning som Tunström tycker sig se. Sedan har aldrig jag (eller någon annan heller såvitt jag vet) hävdat att kvartersstad är ”svaret på alla frågor och lösningen på alla problem”. Det jag har sagt är att det finns empiriska argument för att kvartersstad ger bättre förutsättningar, rent fysiskt, för att skapa täta, blandade och hållbara stadsstrukturer. Och att de argumenten förtjänar att bemötas empiriskt och inte bara avfärdas med diskurskritiska misstänkliggöranden.
Och var den ”preskriptiv[a], empirisk[a] praktik” som är så problematisk faktiskt utövas, det undslipper mig i Hulters text. Det finns planeringspraktik som påverkats av mig och andra, tycks han mena, men hur den ser ut eller var den tillämpas får jag inte grepp om. Är det när efterkrigstidens boendemiljöer undersöks utifrån både sina problem och kvaliteter? Om det gröna i ytterstaden behandlas som park, mötesplats eller miljökvalitet istället för som barriär eller mark som bara väntar på att bebyggas? Om man planerar med gång- och cykeltrafikanternas intressen för ögonen, snarare än bilisternas? Med barn i fokus istället för konsumenter och handlare? I så fall vill jag ropa halleluja.
Avslutningsvis undrar Tunström var denna diskursurbanism kommer till uttryck, trots att hon borde vara medveten om att hon själv varit med och undertecknat manifest där ”förtätningsparadigmet” angrips och där den utsprawlade storstaden sägs vara oundviklig. Och inget fel i det. Att det pågår en intensiv stadsbyggnadsdebatt där många olika åsikter, ståndpunkter och infallsvinklar bryts mot varandra är bra. Det jag velat problematisera är som sagt tendensen att avfärda de empiriska argumenten för tät, blandad kvartersstad med renodlat diskurskritiska argument.
Det är först i slutet som diskussionen börjar bli substantiell och intressant.
SvaraRadera"Är det när efterkrigstidens boendemiljöer undersöks utifrån både sina problem och kvaliteter?" Något som Yimby gör, men en saklig empirisk analys ger vid handen att dessa miljöer har problem som överväger de kvaliteter som också finns. T.ex. vad gäller bilberoende, promenadvänlighet, underlag för verksamheter.
"Om det gröna i ytterstaden behandlas som park, mötesplats eller miljökvalitet istället för som barriär eller mark som bara väntar på att bebyggas?" Ingen vänder sig mot parker, men det gröna i ytterstaden är sällan eller aldrig park. Tvärtom råder brist på parker i förorten och överskott på gräsmattor och slydungar. De fungerar också som barriärer vid sidan av infrastrukturen eftersom det inte finns fungerande stråk mellan förorterna.
"Om man planerar med gång- och cykeltrafikanternas intressen för ögonen, snarare än bilisternas?" Precis vad urbanismen handlar om. Är det något som efterkrigstidens boendemiljöer är planerade för så är det massbilism. Gatan dödas, in kommer motorleden. Det finns forskning som visar att innerstaden är mer promenadvänlig än förorten. Den här punkten tycker jag verkligen du ska trycka på i ditt svar, Johannes.
"Med barn i fokus istället för konsumenter och handlare?" Det bör självfallet finnas miljöer som tilltalar specifikt barnfamiljer (som t.ex. Majorna i Gbg eller Aspudden i Sthlm) men faktum är att många barnfamiljer gärna bor i stan. Iaf hellre än i miljonprogram. Hur barnvänligt är det att bo i en enklav av sorgliga betonghus mitt i infrastrukturspaghettin?
Bra synpunkter JR!
SvaraRaderaMen vad tusan. Det är ju skitenkelt. Folk vill ha antingen villaområden typ trädgårdsstad (Kungsladugård, Änggården) eller stadsmiljö à la Majorna, Vastastan, Haga. Det är därför husen/lägenheterna kostar mer där. Och som lök på laxen är lägenheter i äldre stil dyrare inom området i fråga. Case closed.
SvaraRaderaOm diskursurbanisterna hade levt på trettitalet hade de våldsamt angripit de reformister som unnade fattigt folk varmvatten och wc - på samma sätt som vi unnar fattigt folk korta avstånd idag - och misstänkliggjort dem för att komma med medelklassynpunkter.
SvaraRaderaDet hade de antagligen haft rätt i. Fattigt folk har sällan tillgång till medier, och hela hygien- och hälsodebatten var en medelklassdiskurs (se Frykman & Lövgren: Den kultiverade människan). Men hade de fel för den skull? Här kan man gärna pressa på lite, tycker jag. Kräv att dom svarar ja eller nej!