En statlig enhetsskola

Sverker Lindblad, professor i pedagogik, skrev för en tid sedan på GP Debatt att den politiska diskussionen om skolan missar målet:

Hur gick det i Sverige med omstruktureringen av skolväsendet? Om vi håller oss till de mått som omhuldats i den skolpolitiska debatten – kunskapsmätningar och kostnader – har utfallet inte blivit särskilt lyckat:

* Kostnaderna har ökat per elev i grundskola och gymnasieskola (t ex SCB UF 12 SM 0901).

* Från att ha varit framgångsrikt i början av 1990-talet har det svenska skolväsendet gått kräftgång, enligt internationella kunskapsmätningar (www.iea.nl och www.pisa.oecd.org).

* Skillnaderna mellan elever och skolor har ökat, vilket tyder på en ökad segregering i utbildningssamhället.

Dessa resultat kan till vissa delar förklaras av själva omstruktureringen. Decentralisering och avreglering bidrog till ökade skillnader mellan kommunerna, medan samspelet mellan boendesegregering och skolval verkar leda till ökande skillnader mellan skolor, mätt med provresultat och betyg. Det finns informationsunderlag och analyser av detta, se till exempel Skolverkets Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? (www.skolverket.se), där flera pedagogikforskare bidragit med betydelsefulla studier. Men sådana analyser har anmärkningsvärt nog ignorerats under lång tid av dem som har det politiska ansvaret.

Renodlad och bekväm symbolpolitik, som betygsfrågan, debatteras fram och tillbaka medan betydligt viktigare (men också mer kostsamma och politiskt obekväma) reformer som ökad lärartäthet hamnar i skymundan. Att de borgerliga efter mycket om och men nu har öppnat för att utvärdera kommunaliseringen av skolan och begränsa vinstuttaget inom friskolorna är bra men vad som är än viktigare är ju att utvärdera den explosionsartade privatiseringen av skolan.

Lars Ohly och Rosanna Dinamarca från Vänsterpartiet skrev för ett tag sedan om detta på DN Debatt, då man ifrågasatte vinstutdelningen inom skolsektorn. Marika på Storstad och Fredrik på Tankar från roten fyllde på med kloka synpunkter.

Marika var mån om att poängtera att hon inte är emot "valfrihet":

Särskilt skönt vore det om den diskussionen kunde föras inte i en 1990-talskontext (för eller emot privata alternativ?) utan här och nu: hur kan vi se till att välfärden, oavsett driftsform, är kostnadseffektiv och av god kvalitet?

Jag håller med Marika om att välfärden, oavsett driftsform, ska vara kostnadseffektiv och av god kvalitet. Jag håller också med om att vi måste kunna diskutera "här och nu", dvs. hur får vi en bra skola, oavsett hur den ska utvecklas på lång sikt.

Men vi måste ju också kunna diskutera framtidens skola och då behöver vi fördjupa analysen av vilken sorts "valfrihet" som skolan ska erbjuda. "Valfrihet" är nämligen en mycket speciell form av frihet. Det är friheten för individen som välfärdskonsument att välja utformning av välfärdstjänster.

Att valfrihet blivit ett så centralt begrepp beror naturligtvis på att vår demokrati alltmer urartat till en välfärdskonsumistisk servicedemokrati. Utifrån en sådan reduktionistisk förståelse av medborgarens och statens roll i samhället så är det inte förvånande att man inte tycker att "driftsformer" spelar någon roll. Men bland välfärdsinstitutionerna intar skolan en särskild plats. Skolan är något mer än en utbildningsproducent.

Ohly och Dinamarca har naturligtvis rätt när de säger att: Skolans mål ska vara att ge eleverna den bästa kunskapen – inte att generera vinst till privata bolag. Men det är ur mitt perspektiv inte hela sanningen. Skolan har också - framför allt - en demokratiskt fostrande roll.

Det är skolan som formar framtidens samhälle genom den världsåskådning och värderingsgrund som bibringas våra unga medborgare. Skolan är självklart inte den enda "socialt generativa" funktionen i samhället. Familjen, vännerna och olika former av media spelar också en avgörande roll. Men det är framför allt genom skolan som medborgarstaten reproducerar sig. Att det sker under former som är egalitära - lika för alla medborgare - är betydligt viktigare än någon välfärdskonsumistisk idé om "valfrihet".

Rent teoretiskt skulle man naturligtvis kunna tänka sig att detta demokratiska projekt - arbetarens son och direktörens dotter i samma klass och interpellerade som jämlika medborgare - skulle kunna genomföras i en decentraliserad struktur med en uppsjö av olika huvudmän (privata företag, religiösa samfund etc). Men rent praktiskt så funkar det ju uppenbarligen inte.

Så varför inte införa en statlig enhetsskola för alla skolbarn? Om nu alla är så överens om att "driftsformen inte spelar någon roll", utan att det är resultatet som räknas - varför kan vi då inte dra den fullständigt glasklara slutsatsen av de senaste decenniernas resultat och börja avprivatisera och återförstatliga skolan?

Här kan jag se utrymme för en "provisorisk utopi" för socialdemokratin. Hur ska skolan se ut och fungera 2030? Låt oss diskutera det utifrån socialdemokratiska värderingar och vetenskaplig empiri och sedan formulera en strategi för att åstadkomma det. Det kan gott få ta ett par mandatperioder. Huvudsaken är att vi vet vart vi är på väg.

Andra bloggar om: skolan, friskola, pivatisering, socialdemokraterna,politik