Ett möte med Claes Caldenby

För ett tag sedan blev jag kontaktad av arkitekturhistorikern Claes Caldenby. Han ville göra en intervju med mig för ett reportage han höll på med om Göteborgs stadsplanering som skulle publiceras i tidskriften arkitektur (den tyngsta och förnämsta tidskriften om svensk arkitektur). Eftersom Caldenby inte bara är en av världens mest lärda arkitekturhistoriker utan även en lika passionerad som onyanserad förtätningskritiker så anade jag naturligtvis vad vinkeln skulle vara. Möjligheten att få samtala på tu man hand med arkitekturhistorikern och stadsbyggnadsnestorn Caldenby vägde dock tyngre för mig än vad agitatorn och debattören Caldenby skulle skriva efteråt. Så jag träffade Caldenby och vi hade ett långt och mycket givande samtal (för mig åtminstone).

Vi upptäckte att vi hade mycket gemensamt. Vi är t.ex. båda födda i Uppsala och levde där våra första 20 år innan vi flyttade till Göteborg. Mer överraskande hade vi också gemensamma åsikter om stadsbyggnad. Inriktningen att omvandla transportleder och trafikbarriärer till stadsstråk och boulevarder var vi t.ex. rörande eniga om. Att Caldenby gärna ville se en kraftig förtätning längs Dr Allards gata (i sin egen backyard nota bene) hade jag inte förväntat mig. Det var överlag ett vänligt och öppet samtal.

När Caldenbys artikel sedan kom var den föga överraskande en brinnande stridsskrift mot "förtätningsfundamentalismen" i Göteborg med intensivt fäktande mot allehanda väderkvarnar och halmgubbar. Jag hade förstås inte förväntat mig något annat, men passade ändå på att skriva en liten replik för att tydliggöra min egen inställning. Den har nu publicerats i arkitektur och återpubliceras idag på Yimby Göteborg tillsammans med den replik som de själva skrev. Jag lägger upp den här också:

I förra numret av arkitektur gick Claes Caldenby till storms mot det han kallar ”fundamentalistisk” förtätning i Göteborg. Texten är intressant. Inte så mycket för det den säger i sig självt. Men för vad den säger om sig själv. I likhet med Caldenbys tidigare alster i genren är den outtalade utgångspunkten att det naturliga tillståndet för en stad är stasis. Man bör helst undvika att lägga till eller förändra något om det inte finns mycket goda skäl för det.

Och det ställs höga krav för att passera Caldenbys nålsöga. Det får inte vara för vräkigt, för högt, för tätt, för kommersiellt, för dyrt, för billigt eller på något annat sätt misshaga hans subjektiva smak. För då är det opassande och ”fundamentalistiskt”.

Min ingång är annorlunda. För mig är stadens själ just förändring. I Göteborgs fall är detta särskilt tydligt. Staden har ju hela tiden formats och omformats radikalt. När man rullade ut ny kvartersstad över ängar och landerier för 100 år sedan transformerade man befintliga miljöer fullständigt. Det kom att bli de mest omtyckta områden vi har. Både jag och Caldenby bor i stadsdelar som byggdes då.

För 50 år sedan fick staden återigen en helt ny struktur, som lämnat oss med många utmaningar i form av segregation och massbilism. I dag bygger vi inåt och förändrar staden igen. För att skapa bättre livsmiljöer. Det är förändring som är default. Det viktiga är inte om utan hur vi förändrar. Skapar vi en mer jämlik och hållbar stad eller förvärrar vi problemen? För att svara på det behöver vi mer empirisk analys, som space syntax (jo, jag gillar det), och färre grumliga dogmer, som att man måste ”respektera kontexten”.

Visst ska vi bevara vissa exceptionella byggnader och miljöer för eftervärlden och vi ska ta tillvara på kvaliteterna i äldre bebyggelse. Men staden som helhet är inte någon enskild arkitekturhistorikers personliga skulpturpark. Den är en socioekonomisk användargemenskap och ska vara ett smidigt redskap för livet. Det ständigt föränderliga mänskliga livet.

Johannes Hulter (S)
Vice ordförande
Byggnadsnämnden
Göteborg