Asylmottagandet och moralen

Riksdagen röstade nyligen för regeringens förslag att införa omfattande inskränkningar i asylmottagandet. Bland annat blir temporära uppehållstillstånd huvudregel istället för permanenta, anhöriginvandringen snävas in och försörjningskravet skärps. Det uttalade syftet är att få färre att söka asyl i Sverige. Detta har rört upp starka känslor. Många inom vänstern har riktat mycket skarp kritik mot förslagen och även mot enskilda ledamöter i regering och riksdag och mot partimedlemmar som inte tar avstånd från regerings politik. Det finns många dimensioner i frågan, vissa ifrågasätter legaliteten i åtgärderna. Andra ifrågasätter funktionaliteten, d.v.s. om åtgärderna verkligen uppnår det de är avsedda att göra. Men det mest intressanta och mest framträdande är nog den rent moraliska kritiken. Många verkar mena att åtgärderna är moraliskt förkastliga och att de som försvarar dem följaktligen begår ett allvarligt moraliskt fel. En sådan moralfilosofisk tes kan man naturligtvis ha. Frågan är hur man argumenterar för den.

Pliktetiskt är det rimligt att utgå från att man har en plikt att hjälpa den som flyr för sitt liv. Om någon knackar på din dörr och söker skydd från en akut nödsituation är det rimligt att utgå från att du har en moralisk plikt att släppa in dem och ge dem skydd. När det akuta hotet upphört, upphör rimligen också din skyddsplikt. När det gäller de praktiska detaljerna, som vilken levnadsstandard du har skyldighet att erbjuda under tiden och om du även har skyldighet att ta hand om deras familjemedlemmar - oavsett hur deras respektive skyddsbehov ser ut - så är det svårare att ge entydiga besked. Rimligen bör man erbjuda uppehållsvillkor som är skäliga utifrån den ekonomiska kapacitet man besitter. En rik värd har rimligen skyldighet att erbjuda bättre uppehållsvillkor än en fattig värd. Men det medför också att om ännu fler söker skydd hos dig och dina åtaganden därför blir större, så bör också uppehållsvillkoren kunna anpassas efter detta. Ur det perspektivet är det inte anmärkningsvärt att en dramatisk ökning av antalet skyddssökande leder till dramatiska förändringar av uppehållsvillkoren för dessa skyddssökande. De förändringar som regeringen genomfört kan därför knappast anses vara uppenbart i strid med pliktetiska principer.

Betraktar vi frågan konsekvensetiskt istället blir bilden annorlunda. En vanlig konsekvensetisk utgångspunkt är hedonistisk utilitarism, dvs tanken att en handlings moraliska status avgörs av hur den påverkar det sammanlagda välbefinnandet. Den rimliga hållningen utifrån detta perspektiv är förmodligen att ta emot så många skyddsbehövande som möjligt och erbjuda så goda uppehållsvillkor som möjligt upp till den brytpunkt där konsekvenserna av detta leder till ett lägre sammanlagt välbefinnande. Ur detta perspektiv framstår det onekligen som att regeringens åtgärder var moraliskt felaktiga. Det är nämligen uppenbart att den brytpunkten ännu inte har uppnåtts.

Frågan är dock hur långt bort denna brytpunkt ligger. Rent resursmässigt ligger den med all säkerhet långt bort. Men man måste också väga in att hela befolkningen inte är övertygade hedonistiska utilitarister. Den opinionsmässiga brytpunkten ligger troligen mycket närmare än den rent resursmässiga. Långt innan man hade nått den rent resursmässiga brytpunkten så hade man nått den opinionsmässiga brytpunkten, vilket förmodligen radikalt hade försämrat uppehållsvillkoren och reducerat antalet skyddssökande som fått hjälp under långt tid framöver. Det hade också påverkat den politiska situationen i landet genomgripande, vilket troligen hade haft stor inverkan på det framtida allmänna välbefinnandet. Det är alltså inte alls säkert att regeringens åtgärder var moraliskt felaktiga ur ett utilitaristiskt perspektiv.

I de här exemplen har vi utgått från att någon knackar på din dörr eller söker asyl vid vår gräns. Men dagens globaliserade informationsssamhälle har gjort gränserna suddigare. Fler skyddsökande har fått möjlighet att ta sig fram till vårt land och vi har idag mer kunskap om alla de skyddsbehövande som finns men som inte lyckats ta sig hit. Det är alltså inte bara så att fler skyddssökande kan ta sig fram till vår dörr och knacka på den. Vi kan inte heller längre gömma oss bakom påstådd okunskap om alla skyddsbehövande som finns runt om på vår jord. Det är lätt att vara generös när den som skulle behöva skydd inte släpps förbi portvakten eller inte ens kommer fram till portvakten.

Att du har ett moraliskt ansvar att hjälpa någon i livsfara som kommer och knackar på din dörr är alltså en sak. Men hur ser ditt moraliska ansvar ut för alla jorden runt som är i fara och som du skulle kunna hjälpa? Kan du nöja dig med att bara hjälpa den som råkar ha turen att ta sig ända fram till din dörr? Rimligen minskar inte det moraliska ansvaret med det geografiska avståndet. Men om du nu har ett moraliskt ansvar att hjälpa alla nödställda över hela jorden, hur ska det gå till rent praktiskt? Det finns många olika sätt att göra detta.

Det mest uppenbara är att bli hjälparbetare och ägna sitt liv åt att direkt hjälpa nödställda runt om i världen. Det kan av naturliga orsaker inte alla göra och det kommer att vara en oerhört liten del av alla jordens nödställda som du kan hjälpa på det sättet. Det är inte heller nödvändigtvis det mest effektiva sättet att hjälpa så många som möjligt så mycket som möjligt. Många gör mer nytta genom att arbeta med annat och skänka pengar eller betala skatt, vilket sedan via välfärdssystemen når skyddsökande och via bland annat bistånd når nödställda runt om i världen. Man kan engagera sig politiskt och se till att långsiktigt bygga de institutionella ramverken för fredliga, demokratiska välfärdssamhällen, både i sitt eget närområde och runt jorden. Det finns mycket man kan göra som mer eller mindre direkt hjälper nödställda och skapar en bättre värld för framtida generationer. Och ibland kommer dessa olika sätt att hamna i konflikt med varandra och olika personer kommer att förespråka olika alternativ. Inte för att den ene är god och den andre är ond utan för att man gör olika analyser av vilken väg till målet som är klokast.

Kanske fattade regeringen fel beslut. Kanske var det rätt. Av naturliga skäl går det aldrig att veta säkert. Men vi bör inte utgå från att de gjorde det av fel anledningar. Låt oss därför diskutera legaliteten och funktionaliteten hos åtgärderna och låt oss gärna även ha en moralfilosofisk debatt om det. Men låt oss också ha respekt för varandra och för komplexiteten i frågan.