Högt pris för låga hus
Ledare i Ny Tid
Ingen har nog missat att Göteborg befinner sig mitt i en byggboom. Byggtakten är den högsta sedan miljonprogrammet och byggkranar skjuter upp över hela staden. När invanda miljöer byggs om och till så väcker det förstås starka känslor. Det som är spännande för vissa är skrämmande för andra.
Något som verkligen väcker känslor är höga hus. Så har det alltid varit. Att få höja sig över mängden var länge förbehållet kungen och kyrkan. I dag har varken kung eller kyrka samma makt och med modern byggteknik är det inte svårt att bygga högt. Men höga hus är fortfarande känsligt.
Det finns också en tydlig generationsklyfta i synen på höghus. Äldre är mycket mer negativa än yngre. Det behöver inte bero på att äldre är mer konservativa. Det kan också handla om generationsspecifika erfarenheter. Miljonprogrammets sterila och grå betonglådor, glest utplacerade i barrskogen, präglade en hel generations bild av höghus. Yngre människor tänker snarare på de variationsrika, färgglada och täta höghuskvarteren i globala metropoler, där bottenvåningarna är fulla av verksamheter och gatorna fulla av människor. Olika bilder ger olika förväntningar.
Rivningsraseriet och den modernistiska stadsplaneringen under efterkrigstiden skapade inte bara en stor negativ opinion mot nybyggen och höghus utan ledde också till en väldigt restriktiv lagstiftning. Ironiskt nog är det samma lagstiftning som kom till på grund av funktionalismens misslyckanden som i dag hindrar oss att rätta till dessa misslyckanden. Den ger oss stora problem när vi nu vill bygga en levande, rolig, tät, grön och hållbar stad.
Det löst definierade riksintresset för kulturmiljö är kanske det tydligaste exemplet. Det ger statens tjänstemän stort utrymme att utifrån personligt godtycke stoppa allt som de tycker sticker ut eller avviker. Resultatet är inte bara en tråkigare, glesare och mer ohållbar stad, utan även stora ekonomiska förluster för kommunen.
Med varje våningsplan som skärs bort, för att det riskerar att synas någonstans ifrån, så försvinner potentiella exploateringsintäkter, arbetstillfällen, bostäder och skattebetalare. Vi betalar ett väldigt högt pris för det tveksamma nöjet att hindra folk från att bo och arbeta i höga hus.
På de allra flesta ställen runt om i staden så kommer det inte finnas intresse att bygga särskilt högt, men där viljan finns att investera mer i marken så har vi som göteborgare allt att vinna på det. Det avgörande är ju inte hur många våningar ett hus har, utan hur det möter staden i gatunivå och om det bidrar till en mer jämlik och hållbar stad. Om det gör det så får det gärna vara högt. Och vackert att titta på förstås.
Ingen har nog missat att Göteborg befinner sig mitt i en byggboom. Byggtakten är den högsta sedan miljonprogrammet och byggkranar skjuter upp över hela staden. När invanda miljöer byggs om och till så väcker det förstås starka känslor. Det som är spännande för vissa är skrämmande för andra.
Något som verkligen väcker känslor är höga hus. Så har det alltid varit. Att få höja sig över mängden var länge förbehållet kungen och kyrkan. I dag har varken kung eller kyrka samma makt och med modern byggteknik är det inte svårt att bygga högt. Men höga hus är fortfarande känsligt.
Det finns också en tydlig generationsklyfta i synen på höghus. Äldre är mycket mer negativa än yngre. Det behöver inte bero på att äldre är mer konservativa. Det kan också handla om generationsspecifika erfarenheter. Miljonprogrammets sterila och grå betonglådor, glest utplacerade i barrskogen, präglade en hel generations bild av höghus. Yngre människor tänker snarare på de variationsrika, färgglada och täta höghuskvarteren i globala metropoler, där bottenvåningarna är fulla av verksamheter och gatorna fulla av människor. Olika bilder ger olika förväntningar.
Rivningsraseriet och den modernistiska stadsplaneringen under efterkrigstiden skapade inte bara en stor negativ opinion mot nybyggen och höghus utan ledde också till en väldigt restriktiv lagstiftning. Ironiskt nog är det samma lagstiftning som kom till på grund av funktionalismens misslyckanden som i dag hindrar oss att rätta till dessa misslyckanden. Den ger oss stora problem när vi nu vill bygga en levande, rolig, tät, grön och hållbar stad.
Det löst definierade riksintresset för kulturmiljö är kanske det tydligaste exemplet. Det ger statens tjänstemän stort utrymme att utifrån personligt godtycke stoppa allt som de tycker sticker ut eller avviker. Resultatet är inte bara en tråkigare, glesare och mer ohållbar stad, utan även stora ekonomiska förluster för kommunen.
Med varje våningsplan som skärs bort, för att det riskerar att synas någonstans ifrån, så försvinner potentiella exploateringsintäkter, arbetstillfällen, bostäder och skattebetalare. Vi betalar ett väldigt högt pris för det tveksamma nöjet att hindra folk från att bo och arbeta i höga hus.
På de allra flesta ställen runt om i staden så kommer det inte finnas intresse att bygga särskilt högt, men där viljan finns att investera mer i marken så har vi som göteborgare allt att vinna på det. Det avgörande är ju inte hur många våningar ett hus har, utan hur det möter staden i gatunivå och om det bidrar till en mer jämlik och hållbar stad. Om det gör det så får det gärna vara högt. Och vackert att titta på förstås.
återigen ett lysande blogginlägg av dig! keep up the good work!
SvaraRaderadu vet vad du talar om sedan måste jag oxå kommentera janne j. ja...han är ju hopplös...han var vänster på 70-talet och nu närmast SDare. patetisk!
Tack!
Radera