Har just plågat mig igenom ett antal böcker av och om Le Corbusier. Det är en märklig upplevelse att läsa Le Corbusier, han är pladdrigt vimsig, maniskt repetitiv, obehagligt hatisk och patetiskt sentimental, allt på en gång. Ja, det är som att hamna lite för nära en sådan där bisarr, aningen surt luktande tosse-gubbe som varje stadsbibliotek med självaktning håller sig med. Man hör det rättshaveristiska mässandet, argumentationen som hela tiden graviterar mot det psykotiska, de minutiösa utläggningarna av petitesser samtidigt som fundamentala problem obekymrat förbigås. Le Corbusier var en snurrig liten man med ett heligt uppdrag: Att bygga det fullständigt ordnade och rationella maskinsamhället. Social och geometrisk harmoni gick enligt honom hand i hand. Geometrisk harmoni, det kunde till exempel vara Plan Voisin: Plan Voisin Plan Voisin är Corbus vision för centrala Paris, finansierad av biltillverkaren Voisin. Borta är de förhatliga "korridorgatorna", gränderna, gyttret...
