Ateism

Man hör ibland påståendet att ateismen, i likhet med teismen, är en tro. I bemärkelsen att ateismen är en trosföreställning, alltså något man verkligen tycker, stämmer det naturligtvis. Detta kan dock knappast vara poängen. För att påståendet ska betyda något måste man mena att ateismen, i likhet med teismen, är en rationellt ogrundad tro. Frågan är alltså om ateismen är rationellt ogrundad. I en objektiv bemärkelse stämmer det förmodligen. Det torde teoretiskt vara lika omöjligt att bevisa Guds icke-existens som Guds existens.
Borde man då inte vara agnostiker? I teoretiskt avseende absolut. Men i praktiskt avseende är det uppenbart att Guds existens, till skillnad från exempelvis gravitationens, är en tämligen överflödig hypotes. Som praktiskt postulat är följaktligen ateismen försvarbar. Ateismen är sålunda, som praktiskt postulat, en rationellt grundad tro (Kants idé men tvärtom). Hur är det då med teismen? Är den också rationellt grundad? Rent subjektivt, privatpsykologiskt, skulle väl teism kunna vara rationell? Egentligen borde vi väl alla omvända oss på dödsbädden, bara för säkerhets skull. Nja, det finns ett problem här. Det kan ju, i teoretiskt avseende, lika gärna vara så att vi genom att erkänna Guds existens döms till evig pina. Det är ju teoretiskt omöjligt att avgöra.
Eller låt oss säga att du får en uppenbarelse. Det är Gud som vill att du ska döda ditt barn. Vad är då ett rationellt beteende? Att döda barnet eller ifrågasätta din uppenbarelse? Vi får hoppas att du väljer det senare.
Eller om någon påstår att den här texten är Guds oförfalskade ord och att invända mot den är att häda. Vad är det rationella förhållningssättet till ett sådant påstående?
Eller låt oss säga att du får en gudomlig kallelse att hjälpa nödställda. Är inte det bra? Jodå, det är säkert bra. Men är det rationellt att göra det av just den orsaken?
Att kalla teism för irrationell är inte detsamma som att vilja avskaffa religionsfriheten. Det står var och en fritt att vara irrationell. Ateism behöver inte heller betyda att fullständigt anamma en reduktiv empirism. Vi måste hålla isär rationalitet (förnuft) och empirism (naturvetenskap). Naturvetenskapen må vara ett rationellt perspektivet på världen, men det är inte det enda.
Det avgörande är att den religiöse inser att hans religiösa tro endast äger subjektiv giltighet. Alfons Åberg kan ha ett subjektivt behov av en privatpsykologisk manifestation som heter Mollgan. Så länge han samtidigt, förnuftsmässigt inser att Mollgan är just detta är Alfons relation med Mollgan inte irrationell. Alfons pappa bör också ha den största respekt för denna intrapsykiska relation. Det är dock viktigt att Alfons pappa är beredd att gå in och ifrågasätta denna relation när Alfons börjar förlora sin mentala kontroll över Mollgan.

Wigforss citerade i ett liknande sammanhang den tyske mystikern Angelus Silesius:

Ich weiss dass ohne mich
Gott nicht ein nun kann leben
Wär'ich zu nicht, er muss
Vor Noth den Geist aufgeben


Det är väl, mutatis mutandis, en bra sammanfattning av en rimlig gudstro.

andra bloggar, om: , ,

Kommentarer

  1. Att Guds icke-existens inte kan bevisas är för det första inte självklart, men viktigare är att det inte innebär att det inte kan finnas goda rationella skäl att tro att Gud inte finns. Jfr Russells exempel med tekannan som cirkulerar kring Pluto, svårt att morbevisa (i den strikta bemärkelsen), men det finns goda skäl att förneka detta.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerlig stadspolitik

Vår stad är vårt ansvar