Identitetspolitikens privatisering

Den identitetspolitiska haussen inom vänstern har haft många besynnerliga konsekvenser för det politiska samtalet. En av dessa är att argument numera bedöms mer efter vem som lägger fram dem än efter sin hållbarhet. Det blir viktigare att vara rätt än att ha rätt. Ta exempelvis invektivet "medelklass". Någon som förmodas tillhöra denna klass behöver inte bemötas rationellt utan kan enkelt avfärdas genom att man hänvisar till personens klassbakgrund. Detta sätt att argumentera ad hominem bryter med grundläggande diskursregler och är därför ett problem inte bara för exempelvis "vita medelklassfeminister", utan för alla som är intresserade av en fungerande politiskt samtal. Enligt den identitetspolitiska utgångspunkten har människor "rätt till sina egna berättelser", i meningen att definiera sig själva och den egna situationen. Detta är inget problem. Problemet är att man dessutom menar att alla andra har en skyldighet att tyst acceptera dessa definitioner. Varje försök till samtal eller resonemang om definitionerna klassificeras som en kränkning. Intressant nog omfattar denna till synes gränslösa omsorg inte de som ifrågasätter identitetspolitiken. De har uppenbarligen inte någon "rätt till sina egna berättelser". Förmodligen eftersom deras definitioner inte är helt igenom privatiserade.

andra bloggar, om: identitetspolitik, medelklass, socialdemokraterna, katrine kielos