Positiv särbehandling negativ

Etnisk diskriminering är ett allvarligt problem i vårt samhälle. Den demokratiska och rättstatliga principen om likabehandling måste kunna garanteras. Det är oacceptabelt att människor förnekas rätten till likabehandling på grund av fördomsfulla och förtryckande föreställningar om etnicitet. Det är därför naturligt att man i progressiva politiska rörelser, som socialdemokratin, arbetar för att bryta denna diskriminering. I det sammanhanget har frågan om positiv särbehandling aktualiserats. Det är förståeligt eftersom positiv särbehandling tidigare använts för att motverka könsdiskriminering. Det är samtidigt olyckligt eftersom etnisk diskriminering på vissa avgörande punkter skiljer sig från könsdiskriminering.

Kön är, som kategori, tydligt avgränsad och lätt att identifiera. Det råder en stark samhällelig konsensus kring hur kön ska bestämmas hos en individ. Denna kategorisering har ofta, och med rätta, kritiserats av queerteoretiker och det vore förmodligen önskvärt att dekonstruera den, men det är viktigt att inse att det är just den starka kategoriseringen som gör positiv särbehandling av kön möjlig. I en värld utan könskategorisering skulle positiv särbehandling inte bara vara onödig, utan även omöjlig. Etnicitet är, jämfört med kön, varken tydligt avgränsad eller lätt att identifiera och det råder ingen stark konsensus kring hur etnicitet ska bestämmas hos en individ. Etnicitet definieras förvisso ofta som "utländsk bakgrund", (dvs. att individen eller föräldrarna eller farföräldrarna är födda utomlands). Det är dock uppenbart att det inte är individens eller föräldrarnas eller farföräldrarnas födelseland i sig som utgör diskrimineringsgrunden, även om det ofta finns en samvarians. Etnisk diskriminering drabbar också många människor som själva är födda i Sverige eller har föräldrar och farföräldrar som är födda i Sverige.

Vi bör skilja mellan faktiska och förmodade egenskaper. Människor könsdiskrimineras eftersom de förmodas ha vissa könsspecifika egenskaper, men också för att de faktiskt har ett visst kön. Människor utsätts för etnisk diskriminering eftersom de förmodas ha vissa etniska egenskaper, men det beror inte på att de faktiskt har en viss etnicitet. Vad etnisk diskriminering faktiskt handlar om är diverse markörer som namn, brytningar, klädsel, fysionomier, hudfärg, etc. Etnisk diskriminering handlar om förmodad etnicitet, inte faktisk etnicitet.

Diskriminering utgår från fördomar och stereotyper. Positiv särbehandling borde istället utgå från fakta. Etnicitet är dock en kategori som, till skillnad från kön, är mycket oklar och öppen för tolkning. Vad som skulle kunna särbehandlas är "etniska" markörer som namn, brytningar, klädsel, fysionomier, hudfärg, etc. Frågan är om det är praktiskt genomförbart och om det är önskvärt. Det rör sig om en mängd olika markörer som är svåra att klassificera, rangordna och registrera utan att göra våld på såväl vetenskapliga som rättstatliga principer. Vill vi verkligen ha ett system liknande det i USA där en kategori som ”ras” registreras av offentlig förvaltning och sedan ligger till grund för särbehandling? För mig som socialdemokrat är det självklart att svara nej på den frågan. Alternativet till positiv särbehandling och annan judikalisering av politiken är som alltid opinionsbildning, dvs. diskussion, resonemang och reflektion. Det är jobbigt, det tar tid och det ställer hårda krav på genomtänkt argumentation och analysförmåga. Det kan därför vara lockande att pröva positiv särbehandling. Jag tror, i likhet med många andra, att det är ett allvarligt misstag. Vill man ändå försöka så får man vara medveten om vad det innebär.

andra bloggar, om: kvotering, etnicitet, socialdemokraterna, diskriminering