Tårtan - en argumentationsanalys

”Tårtningen” av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gav upphov till en del braskande löpsedlar och ståhej. Samt en diskussion om huruvida tårtningen var rätt eller fel, som i sig är intressant. De vanligaste ståndpunkterna var:

1. Det var fel, eftersom det bryter mot de demokratiska spelreglerna.

2. Det var fel, eftersom det skapar sympati för Sverigedemokraterna.

3. Det var rätt, eftersom Jimmie Åkesson förtjänar det.

4. Det var rätt, eftersom en ”tårtning” är en karnevalisk protest mot Makten.

1. Demokrati-argumentet. Det mest kantianska (habermasianska) av argumenten. Det här argumentet utgår ifrån att det är genom tvångsfri, öppen och rationell diskursbildning som den politiska debatten ska föras, inte genom fysiska angrepp. Bryter man mot detta riskeras långsiktigt hela den demokratiska strukturen. Är man för demokrati bör man alltså inte ”tårta” meningsmotståndare. En invändning mot detta resonemang är att SD själva, såväl ideologiskt och praktiskt, inte respekterat demokratins grundläggande diskursregler och följaktligen inte borde skyddas av dem (jfr 3). En annan invändning är att ”tårtning” inte bör räknas som fysiskt angrepp (jfr 4)

2. Effektivitetsargumentet. Det mest utilitaristiska av argumenten. Ökad sympati för SD är negativt alltså är handlingar som leder till ökad sympati för SD fel, den här handlingen leder till ökad sympati för SD, alltså är den fel. Av argumentet följer naturligtvis att om handlingen hade lett till minskad sympati för SD hade den varit rätt. En invändning är att det går att ifrågasätta om det är intrinsikalt ont att SD får ökade sympatier, det avgörande torde vara hur det påverkar deras inflytande över politiken och där är väljarsympatier bara en ingrediens. Även om sympatierna skulle öka pga ”tårtningen” (vilket inte är säkert), så kan samtidigt rädslan för att aktivera sig politiskt för SD ökar genom handlingen, vilket långsiktigt leder till minskat inflytande för SD. Handlingens påverkan på sympatier, inflytande etc. är alltså knappast ensidig.

3. Vedergällningsargumentet. Det mest gammaltestamentliga av argumenten. SD är antidemokrater och antidemokrater kan inte räkna med demokratins beskydd. Har man deras åsikter och sprider dem så förtjänar man att utsättas för vedergällning, åtminstone genom relativt harmlösa handlingar som ”tårtning”. En invändning mot detta argument är att demokratins normer och regler omfattar alla. När och hur ”vedergällning” ska utövas är kodifierat i demokratins juridiska strukturer. Det är inget som är upp till var och en att avgöra. Det finns inte heller längre något straff i form av att förklaras som ”fredlös”.

4. Karnevalsargumentet. Det mest poststrukturalistiska av argumenten. Den bakomliggande logiken i detta argument är enkel: Så länge man tårtar ”uppåt” så är det rätt. Ska man bedöma huruvida en handling är rätt eller fel så ska man titta på vem i handlingskontexten som har mest makt. Den som har mest makt har fel och den som har minst makt har rätt. Eftersom Jimmie Åkesson har mer makt än kvinnan som tårtade, så är hon en subaltern (i förhållande till Åkesson), alltså var hennes handling rätt och ett karnevaliskt uppror mot Makten osv. Hade det istället varit Åkesson som tårtat henne så hade det varit fel. På samma sätt hade det varit fel om hon tårtat någon med mindre makt än henne själv.

Av dessa argument så föredrar jag personligen det första, demokrati-argumentet. Men så är jag också en obotlig habermasian. Utöver dessa argument så pågår förstås också en stor metadebatt som mer berör händelsen som diskursivt fenomen än som moralisk handling. ”Varför uppmärksammas just detta och inte X?” osv. Men det är ju en annan fråga.

Man kan tillägga att en funktionell fördel med etiken bakom demokratiargumentet är att det ger ett mycket mer förutsägbart och transparent bedömningskriterium. Handlingar strider eller strider inte mot de gemensamt antagna reglerna. De andra synsätten kräver en ganska omfattande tolkningsprocess vid varje handlingstillfälle för att klargöra handlingskontexten. Och den tolkningsprocessen är i slutänden beroende av en privilegierad "uttolkare" som gör bedömningen (t.ex. vem som är subaltern och vem som representerar Makten).