...är en fråga jag brukar undvika. Men efter de senaste dagarnas uppmärksammade händelser är det omöjligt att låta bli. Jag tänker naturligtvis på rockartistenBruce Springsteens förestående spelning. För er som inte vet vem Bruce Springsteen är kan jag berätta att han är en amerikansk gubbe som spelar boogierock. Av någon obegriplig anledning är 87% av Sveriges befolkning Springsteen-fans. I vanliga fall hade detta bara varit ytterligare ett tecken på att vi lever i en ofullkomlig värld. Men det här går djupare. När ett helt Kulturfredag ägnas åt "...poeten, sexguden, det politiska kraftpaketet och den musikaliska väckelsepastorn Bruce Springsteen" är det uppenbart att något har gått mycket snett. Jag känner mig kränkt av denna bruce-normativitet. Och när Ola Sigurdson [sic!] nedlåter sig till att tolka den religiösa dimensionen i Springsteens låttexter och Eric Sundström outar sig själv som Springsteen-lover, då måste jag fråga mig själv: "Vart ä världen på väg?"
Enligt ryktet kommer Mona Sahlin att välja Bruce bredbenta boogierock framför Nobelfesten. Hon får förmodligen sällskap av Anders Borg och Pär Nuder, som också är bruce-fans. I rest my case.
Sverker Lindblad, professor i pedagogik, skrev för en tid sedan på GP Debatt att den politiska diskussionen om skolan missar målet: Hur gick det i Sverige med omstruktureringen av skolväsendet? Om vi håller oss till de mått som omhuldats i den skolpolitiska debatten – kunskapsmätningar och kostnader – har utfallet inte blivit särskilt lyckat: * Kostnaderna har ökat per elev i grundskola och gymnasieskola (t ex SCB UF 12 SM 0901). * Från att ha varit framgångsrikt i början av 1990-talet har det svenska skolväsendet gått kräftgång, enligt internationella kunskapsmätningar (www.iea.nl och www.pisa.oecd.org). * Skillnaderna mellan elever och skolor har ökat, vilket tyder på en ökad segregering i utbildningssamhället. Dessa resultat kan till vissa delar förklaras av själva omstruktureringen. Decentralisering och avreglering bidrog till ökade skillnader mellan kommunerna, medan samspelet mellan boendesegregering och skolval verkar leda till ökande skillnader mellan skolor, mätt med provresu
Något som är slående i modern stadsplanering är den fascinerande oviljan att bygga kvarter som inte är uppbrutna. Av någon obegriplig anledning måste huskroppar oundvikligen vara separerade från varandra. Detta självklara axiom inom stadsplaneringen försvårar effektivt uppkomsten av ett dynamiskt stadsliv. Jag har många gånger försökt få ett rationellt svar på orsaken till denna arkitektoniska fobi för sammanhållna kvarter. När jag vid ett tillfälle diskuterade saken privat med en erfaren arkitekt vid Stadsbyggnadskontoret fick jag följande svar: "Ja du, det har jag också alltid undrat". Den enda förklaring han kunde komma på var att den slutna kvartersformen gör att vissa lägenheter får en sämre utsikt, vilket i sin tur skulle sänka värdet på dessa lägenheter. Den slutna formen skulle alltså leda till lägre avkastning (men därigenom samtidigt möjliggöra större social blandning). Eftersom enbart avkastningen är av intresse för byggaren skulle man därför föredra uppbrutna kvar
Kommentarer
Skicka en kommentar