Arkitekten Andrés Duany är en av nyurbanismens centralgestalter. Det var han som, tillsammans med sin partner Elizabeth Plater-Zyberk, drog igång nätverket CNU 1993. De låg också bakom planen till Seaside (fejkstaden i Truman Show) i början av åttiotalet, som andra sedan fyllde med nyviktoriansk arkitektur. Deras firma DPZ har sedan dess anlitats för att planera i hundratals andra städer. Duany och Plater-Zyberk tillhör den mer konservativa och estetiskt traditionalistiska falangen inom nyurbanismen (mer Prins Charles, mindre Jane Jacobs), men kritiken av modernistisk stadsplanering är densamma.
Duany är väl inte alltid 100-procentigt vederhäftig vad gäller historiska eller ekonomiska fakta, men å andra sidan är han ofta ganska rolig. Här är ett utsnitt ur en föreläsning i San Antonio 1991. Vi kommer in när Duany pratar om anti-urbanistiska trafikplanerare...
Det var nog många miljöpartister som satte kaffet i vrångstrupen i morse när de läste Abraham Staifos ledare i GP om det politiska rävspelet i Gårdafrågan. Jag tror det är få som verkligen insett att MP:s ledning vill hjälpa Socialdemokraterna att riva halva södra Gårda för att bygga parkeringsplatser. Det finns mycket underligt i denna affär. Något av det mest märkliga är Kia Andreassons försvar för rivningsförslaget. Kia påstår nämligen att Socialdemokraterna vill riva hela Gårda! Ja, ni hörde rätt. Enligt Kia planerar Socialdemokraterna att riva all kulturhistorisk bebyggelse i Gårda, trots att den är klassad som riksintresse. Tack vare en heroisk insats av Kia har dock Socialdemokraterna nöjt sig med att riva halva Gårda. Det är den version som Miljöpartiets ledning försöker ge. Problemet är att det inte är sant. För det första har inte Socialdemokraterna sagt att de vill riva hela Gårda. För det andra så skulle S behöva ensam majoritet för att kunna ta ett sådant beslut i kommun...
Ledare i Ny Tid Ingen har nog missat att Göteborg befinner sig mitt i en byggboom. Byggtakten är den högsta sedan miljonprogrammet och byggkranar skjuter upp över hela staden. När invanda miljöer byggs om och till så väcker det förstås starka känslor. Det som är spännande för vissa är skrämmande för andra. Något som verkligen väcker känslor är höga hus. Så har det alltid varit. Att få höja sig över mängden var länge förbehållet kungen och kyrkan. I dag har varken kung eller kyrka samma makt och med modern byggteknik är det inte svårt att bygga högt. Men höga hus är fortfarande känsligt. Det finns också en tydlig generationsklyfta i synen på höghus. Äldre är mycket mer negativa än yngre. Det behöver inte bero på att äldre är mer konservativa. Det kan också handla om generationsspecifika erfarenheter. Miljonprogrammets sterila och grå betonglådor, glest utplacerade i barrskogen, präglade en hel generations bild av höghus. Yngre människor tänker snarare på de variationsrika, färgg...
Kommentarer
Skicka en kommentar