Arkitekten Andrés Duany är en av nyurbanismens centralgestalter. Det var han som, tillsammans med sin partner Elizabeth Plater-Zyberk, drog igång nätverket CNU 1993. De låg också bakom planen till Seaside (fejkstaden i Truman Show) i början av åttiotalet, som andra sedan fyllde med nyviktoriansk arkitektur. Deras firma DPZ har sedan dess anlitats för att planera i hundratals andra städer. Duany och Plater-Zyberk tillhör den mer konservativa och estetiskt traditionalistiska falangen inom nyurbanismen (mer Prins Charles, mindre Jane Jacobs), men kritiken av modernistisk stadsplanering är densamma.
Duany är väl inte alltid 100-procentigt vederhäftig vad gäller historiska eller ekonomiska fakta, men å andra sidan är han ofta ganska rolig. Här är ett utsnitt ur en föreläsning i San Antonio 1991. Vi kommer in när Duany pratar om anti-urbanistiska trafikplanerare...
Sverker Lindblad, professor i pedagogik, skrev för en tid sedan på GP Debatt att den politiska diskussionen om skolan missar målet: Hur gick det i Sverige med omstruktureringen av skolväsendet? Om vi håller oss till de mått som omhuldats i den skolpolitiska debatten – kunskapsmätningar och kostnader – har utfallet inte blivit särskilt lyckat: * Kostnaderna har ökat per elev i grundskola och gymnasieskola (t ex SCB UF 12 SM 0901). * Från att ha varit framgångsrikt i början av 1990-talet har det svenska skolväsendet gått kräftgång, enligt internationella kunskapsmätningar (www.iea.nl och www.pisa.oecd.org). * Skillnaderna mellan elever och skolor har ökat, vilket tyder på en ökad segregering i utbildningssamhället. Dessa resultat kan till vissa delar förklaras av själva omstruktureringen. Decentralisering och avreglering bidrog till ökade skillnader mellan kommunerna, medan samspelet mellan boendesegregering och skolval verkar leda till ökande skillnader mellan skolor, mätt med provresu
Något som är slående i modern stadsplanering är den fascinerande oviljan att bygga kvarter som inte är uppbrutna. Av någon obegriplig anledning måste huskroppar oundvikligen vara separerade från varandra. Detta självklara axiom inom stadsplaneringen försvårar effektivt uppkomsten av ett dynamiskt stadsliv. Jag har många gånger försökt få ett rationellt svar på orsaken till denna arkitektoniska fobi för sammanhållna kvarter. När jag vid ett tillfälle diskuterade saken privat med en erfaren arkitekt vid Stadsbyggnadskontoret fick jag följande svar: "Ja du, det har jag också alltid undrat". Den enda förklaring han kunde komma på var att den slutna kvartersformen gör att vissa lägenheter får en sämre utsikt, vilket i sin tur skulle sänka värdet på dessa lägenheter. Den slutna formen skulle alltså leda till lägre avkastning (men därigenom samtidigt möjliggöra större social blandning). Eftersom enbart avkastningen är av intresse för byggaren skulle man därför föredra uppbrutna kvar
Kommentarer
Skicka en kommentar