Dags för ett nytt miljonprogram

Idag publicerar Tiden en artikel av mig (dock inte den rätta versionen, men det är sådant som händer). Här är den rätta versionen, som har vissa justeringar. I huvudsak är innehållet detsamma.

Ett nytt miljonprogram

Socialdemokratins folkhemsbygge läkte ett splittrat och trasigt samhälle, som var nära att falla sönder i konflikter och klassmotsättningar. En grundsten i det medborgarhem som socialdemokratin byggde från trettiotalet och framåt var bostadspolitiken. Det är därför inte förvånande att bostadspolitikens haveri på sjuttiotalet, i och med miljonprogrammet, så tydligt också kom att symbolisera en kris för det socialdemokratiska folkhemmet. Arbetarnas söner och döttrar hade fått rinnande vatten, frisk luft, ljus och grönska och ändå var de inte lyckliga. De nya glesa bostadsområden som socialteknologerna konstruerat hade alla fysiska bekvämligheter, de var i alla tekniska bemärkelser överlägsna de smutsiga, kalla och trånga arbetarkåkarna. Ändå saknades något. De som hade möjlighet flyttade vidare, ofta in till villamattornas trygga isolering. Livet kröktes inåt och blev allt mer privat. Kvar blev underklassen. Såväl den gamla underklassen som den nya, invandrade, som snart nog fick agera syndabock. Medborgarhemmet började sakta vittra sönder. Det blev allt större skillnad på kelgrisar och styvbarn. Men nu bodde styvbarnen inte längre i kvarteret bredvid utan långt bort, på säkert avstånd(1).

Från borgerligt håll har det varit vanligt att koppla samman funktionalismen med socialdemokratin, men det stämmer endast i en historisk mening. Att miljonprogrammets färg inte var röd, utan grå, är mer än en ordlek. Socialdemokratin influerades förvisso, liksom många andra politiska ideologier, av den scientistiska tendensen i 1900-talets tänkande. Övertygelsen att man genom teknisk och organisatorisk kontroll kunde planera fram Utopia, att samhället kunde analyseras och administreras som en maskin(2). Inom stadsbyggandet avspeglas denna kyliga instrumentalism smärtsamt tydligt i de funktionalistiska bostadsenklaverna. Det är ingen slump att dessa områden, som ofta upplevs som röriga och svårnavigerade på marknivå, ser så harmoniska och välbalanserade ut när man betraktar dem uppifrån, så som planeraren sett dem på ritbordet(3).

Men det finns något bakvänt i kopplingen mellan socialdemokratin och funktionalismen. Det dåliga, likriktningen, bristen på social och ekologisk insikt, den teknokratiska arrogansen, det skyller man på socialdemokratin, medan det goda, att vanligt folk faktiskt fick bostäder med god standard, tillskrivs funktionalismen. Det är onekligen dags att vända på perspektivet. Det var planeringen det var fel på, inte politiken.

Idag talar man gärna om blandstad, dvs. funktionellt integrerad, tät och dynamisk stadsmiljö, även om man sällan gör mer än halvhjärtade försök att faktiskt bygga den(4). Det finns fortfarande alldeles för många regler och restriktioner som hindrar, trots att kvartersstad uppenbarligen är mycket mer attraktiv än lamellhusbebyggelse(5). Dessutom är inte bara juridiken, utan även byggindustrin och arkitektutbildningarna fortfarande strukturellt anpassade till den glesa bilstadens morfologi(6). Men mycket går ändå åt rätt håll, om än väldigt långsamt. Värre är det med den sociala segregeringen. Den klassmässiga skiktningen har inte bara ökat i ekonomiskt avseende, utan även rent fysiskt. På samma sätt som socialdemokratin alltid kämpat för att utjämna de ekonomiska klassklyftorna, måste vi försöka utjämna de geografiska klassklyftorna. En verklig blandstad måste också vara en socialt blandad stad.

Det finns säkra sätt både att förhindra och att skapa social blandning. "Marknadshyror" är ett säkert sätt att förhindra. På en marknad där det råder oligopol på producentsidan och konsumenten riskerar hemlöshet finns inga "marknadshyror", där finns bara ockerhyror. Oavsett om de oattraktiva lägenheterna blir billigare eller om de attraktiva lägenheterna blir dyrare, så förstärks den sociala segregeringen. Ett säkert sätt att skapa social blandning är därför att stärka och utveckla allmännyttan, så vi får fler billiga hyresrätter. Bygga mer, men också bygga mer attraktivt. Lösningen är alltså inte att höja priserna i attraktiva områden utan att göra fler områden attraktiva genom stadsmässig urbanisering. Ett säkert sätt att förhindra social blandning är att bygga hus med låg prisvariation. Har alla lägenheter i ett område samma prisnivå, samma utrustning och samma utsikt, så kommer samma samhällsklass att bo i dem. Ett säkert sätt att skapa social blandning är därför att bygga varierat, i slutna kvarter och undvika uppbrutna punkt- och lamellhusplaner. Men även om det finns säkra sätt både att förhindra och att skapa social blandning så är det tyvärr bara sätten att förhindra som är enkla. Sätten att skapa är svårare, de kräver att vi förändrar stadsbyggandets juridiska och ekonomiska strukturer. Det kommer att kosta, men det är värt priset. Vår nuvarande regering verkar tillfreds med att administrera privatiseringen och uppsplittringen av medborgarhemmet. Vi som inser att ett samhälle utan en grundläggande medborgerlig tillit och solidaritet saknar överlevnadsförmåga måste välja den svåra vägen. Låt oss reparera skadorna och åter börja bygga medborgarhemmet, hög och låg, sida vid sida. Men denna gång utan funktionalismens sociala och ekologiska skygglappar. Samma grundläggande politik, men med en annan planering. Ett nytt miljonprogram, men denna gång integrerat, varierat, tätt och blandat.

(1) jfr Martin Hedenmo, Fredrik von Platen, Bostadspolitiken, Boverket 2007.
(2) Sten O. Karlsson, Det intelligenta samhället, Carlssons förlag 2001.
(3) Anna-Johanna Klasander, Suburban Navigation, CTH 2003.
(4) Eva Bergdahl, Magnus Rönn, Planering för funktionsintegrering, CERUM 30:2001.
(5) Johan Rådberg, Attraktiva kvarterstyper, KTH 2000.
(6) Anders Hagson, Stads- och trafikplaneringens paradigm, CTH 2004.

Andra bloggar om: stadsplanering, miljonprogram, socialdemokraterna, bostad, planering, stadsbyggnad, arkitektur