Nymaterialismen är en fetischism



När jag satt och försökte läsa ifatt blogg-geisern om Det stundande upproret, som Copyriot drog igång och där bl.a. min namne Johannes Nilsson har bidragit med en skarpsinnig kritik, snubblade jag över en liten obetydlig passage som fick mig att börja fundera kring fetisch-begreppet.

Det här är bara lite spridda tankar utan någon större systematisering:

I den fjärde cirkeln (som handlar om metropolen) ägnar sig "Den Osynliga Kommittén" åt en del urbanist-bashing och konstaterar, sådär lite i förbigående, att staden blivit en historisk fetisch:

"It’s because the city has finally disappeared that it has now become fetishized, as history."

Copyriot instämmer delvis i detta men tillägger att det inte bara är metrofiler (han länkar till Yimby) utan även metrofober som har del i fetischeringen av staden.

"Staden finns inte längre, åtminstone inte i sin traditionella form. Just därför har staden blivit till en historisk fetisch, menar Osynliga Kommittén. Det kan ligga en del i detta. Men då är det inte bara “stadsvänner” och “metrofiler” som har del i fetischiseringen, utan i minst lika hög grad de anti-urbana, “metrofoberna“, de som idealiserar en landsbygd som inte heller existerar. För att inte tala om cittaslow-rörelsen och liknande småstadsutopier som upphöjdes i ett nummer av Axess."


Jag håller med Copyriot i sak men jag började som sagt att fundera kring fetisch-begreppet. Vad betyder egentligen "fetisch" i det här sammanhanget? Den ursprungliga antropologiska betydelsen är ju den religiösa föreställningen om ett föremål som antas leva och ha magiska egenskaper. Marx användning av begreppet syftar till att åskådliggöra vårt religiösa förhållningssätt till varuformen men själva begreppet är i allt väsentligt detsamma som det antropologiska. Med Freud får begreppet en libidinös laddning.

Den vardagliga användningen av begreppet fetisch är en sorts blandning av dessa tre. Många gånger verkar fetisch helt enkelt bara användas som ett finare ord för illusion. Deleuze & Guattari vrider begreppet åt ett litet annat håll - vilket Karl Palmås beskriver väldigt fint i det här inlägget. Är "Kapitalismen" en fetisch för marxisterna, "Makten" en fetisch för postisarna? Kanske har "Fetischen" i sig blivit en fetisch?

Alla, så vitt jag kan se, använder "Fetischen" som ett ideologikritiskt verktyg. Påstår man att någon har en fetisch betyder det att de har en - på ett eller annat sätt - förvriden bild av verkligheten. Det är det som är kärnan. Fetischen är inte bara en irrationell fixering vid ett visst föremål/fenomen. Fetischen är också ett ideologikritisk verktyg som används för att peka ut vissa föreställningar som irrationella (och därmed "falska") fixeringar. Men ideologikritiska verktyg kan mycket lätt bli ideologiska verktyg (något som Palmås mycket insiktsfullt belyser i sin text). När ni hör ordet fetisch bör ni följaktligen osäkra er begreppsanalys.

Det marxistiska fetischbegreppet borde dessutom vara komplicerat att applicera på staden som fenomen. För Marx handlade fetischering om en sammanblandning av produkt och produktionsförhållanden. Men en stad innefattar ju begreppsmässigt både produkterna av det mänskliga arbetet och de människor och samhälleliga förhållanden som skapat produkterna.

Av detta följer dock inte att staden inte skulle vara en fetisch. Kanske poängen snarare är att staden aldrig varit något annat än en fetisch. Men inte antropologernas, marxisternas eller freudianernas ideologikritiska fetisch, utan fetischen som ursprungligt magiskt föremål. Staden är ju, som emergent ekosystem, ett i högsta grad levande väsen och inget dött objekt.

Några som insett detta är våra trevliga nymaterialister. De jobbar primitivistisk fetischering all the way. Här finns inga "döda" objekt att förväxla med de "levande" subjekt som manipulerar dem, tvärtom. Allt lever, allt agerar. Nymaterialismen är en fetischism.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Kommentarer

  1. Det är möjligt att man kan kalla det sanslösa fokuset på städernas estetik för fetischism. Men exempelvis kravet på tät blandstad handlar om funktion.

    Städernas syfte är att erbjuda logistik. Det är att erbjuda korta avstånd mellan folk som deltar i en arbetsdelning, för att de ska slippa lägga ner tid och andra resurser på transporter.

    Det har blivit viktigt att betona detta eftersom under hela 1900-talet städerna har byggts som enheter för konsumtion. Man har snackat "bostäder". Och förutsatt att folks behov av såna har liknat aristokratins - att man vill avskilja sig. Förebilden har varit Versailles och de engelska herremannasätena.

    Men städer är främst produktionsresurser - om så bara resurser för produktion av goda idéer för radikal politik. varvid det alltså är de korta avstånden som är poängen.

    Antagligen skulle teknikbögarna på Copyriot säga att internet har onödiggjort de korta avstånden, precis som deras föregångare för hundra år sen trodde att de onödiggjordes av den billiga oljan. Men jag tror det är lika fel. korta avstånd förblir en konkurrensfördel, hur mycket än annan infrastruktur rent tekniskt sett kan byggas ut.

    SvaraRadera
  2. @ jan: Jag tror du feltolkar Copyriot. Han (Rasmus Fleischer) är ingen Raatamaa eller Badley. han har skrivit mycket kloka saker om stadsplanering - http://copyriot.se/category/staden/

    Men i övrigt har du förstås rätt. :)

    SvaraRadera
  3. Jan Wiklund2010-08-08 10:30

    För all del - det framgår inte sådär övertydligt vari fetischismen skulle ligga.

    SvaraRadera
  4. Vad menas egentligen med påståendet av staden inte länge finns i sin traditionella form? Vilken (objektiv) kvalité fanns i den traditionella staden som inte finns idag?

    Sedan är det la rätt tydligt att det kan sägas finnas en fetisch i såväl grannskapsenhetens idé och i dagens Bullerbyar att det bygger på en idealiserad bild av byn.

    SvaraRadera
  5. "teknikbögarna på Copyriot" ... jag hade betydligt högre tankar om Jan Wiklund men nu gör han verkligen bort sig. Särskilt som hans spekulationer om vad jag möjligtvis skulle tycka inte alls stämmer överens med vad jag tänker på riktigt. Är det verkligen den riktiga Jan Wiklund som skrev ovanstående?

    SvaraRadera
  6. @ rasmus: Jan får väl förklara själv vad han menar. Det kanske kom ut lite hårdare än vad han hade tänkt.

    Det är hursomhelst talande för det koleriska debattklimat som råder vad gäller stadsplanering: metrofiler (som jag) vs. metrofober.

    Problemet är inte så mycket att debattklimatet är koleriskt (hellre det än ljummet) men det finns en manikeistisk tendens som döljer gråzonerna.

    Personligen tycker jag att du tillhör de klokaste rösterna på området. Det gäller att bygga en ny analys av (och framför allt ett nytt handlingsprogram för) hållbara och solidariska städer på 2000-talet: http://www.arenaide.se/index.php?sid=4&pid=183

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En statlig enhetsskola

Kvarteret som sprängdes