Staden som ekologi

Den gröna rörelsen i Sverige befinner sig i ett väldigt spännande utvecklingsskede just nu. Jag har tidigare berört den nymaterialistiska tendensen som utgör ett nytt sorts grönt tänkande och som befinner sig ljusår från den reaktiva, luddistiska naturmysticism som Miljöpartiet ofta anklagats för. En aspekt av denna förnyelse är att Miljöpartiet har fått ett alltmer progressivt förhållningssätt till staden.

Istället för den romanticistiska 1800-talssynen på staden som en omänsklig och i grunden "onaturlig" livsmiljö (a la Morris) börjar man se staden för vad den är, en specifikt mänsklig ekologi. Målet blir då inte att till varje pris bryta sönder och plocka isär staden (för att göra den mer "naturlig"), utan istället att ta vara på och vårda den urbana organismen.

Det här synsättet ligger förstås i linje med det vi i Yimby argumenterar för: att förstå, uppskatta och utveckla det urbana på dess egna villkor. Det är inte heller något kontroversiellt ställningstagande, åtminstone inte bland yngre människor i den gröna rörelsen. Att språkrören för Grön Ungdom nyligen tog ställning för den täta, levande blandstaden var ytterligare ett tecken på den pågående nyorienteringen.

För ett tag sedan skrev Miljöpartisten Heiti Ernits om denna nya gröna förståelse av staden på sin blogg med hänvisning till Karl Palmås (en annan nymaterialistisk miljöpartist):

Göteborg konstitueras av – med detta synsätt – heterogena turbulenta flöden av kultur, människor, materia, varor, energi och ekonomiska transaktioner– vilka bildar ett känsligt och komplext ekosystem, det vi kallar en stad. En stad i ständig rörelse och förändring.

Allt detta är väldigt spännande och väldigt upplyftande. Det enda jag ställer mig tveksam till är den återkommande beskrivningen av ekologierna som "ömtåliga". Jag tror det är mycket viktigt att reda ut vad man menar med det. För att förenkla det hela kan man tala om två olika sorters urbanekologiska skikt, fenotypen och genotypen. Det är bara det sistnämnda skiktet som jag tycker man ska vara "försiktig" med.

Låt oss ta ett konkret exempel. Den täta och levande blandstaden längs Andra Långgatan är en ekologi som många uppskattar och vill leva i. Betyder det att vi ska vara "varsamma" med Andra Långgatans "ömtåliga" ekologi? Jag skulle säga att det beror på om vi menar gatans fenotyp eller dess genotyp.

Andra Långgatans fenotyp förändras nämligen ständigt, det är inte alls samma gata som för tio år sedan. Nya butiker, gallerier, caféer, barer och restauranger öppnar ständigt och gamla försvinner. Människor kommer och går. Hur Andra Långgatan kommer att se ut om tio år, vilka ställen och människor som kommer att vara där då, kan vi inte veta. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Det intressanta med Andra Långgatan är inte dess fenotyp. Det som är själva grejen med Andra Långgatan och det som verkligen är värt att skydda är dess genotyp. Det är nämligen inte någon underlig slump att just den gatan är så levande. Det finns många gamla hus, vilket ger relativt låga hyror. Det finns många mindre lokaler, vilket skapar utrymme för många mindre verksamheter. Det är lätt att ta sig till, in i och genom området, vilket ger stort underlag för verksamheter. Det finns en blandning av funktioner (bostäder och lokaler för arbete/handel/nöjesliv), vilket ger folkliv på många tider av dygnet. Så länge denna genotyp finns där så kommer roliga fenotypiska effekter att uppstå.

Den stora uppgiften är inte att bevara de fenotypiska effekterna utan odla den urbana genotypen. Olika urbanekologiska genotyper ger olika fenotypiska effekter. Vi måste börja fråga oss vilka urbanekologier som är hållbara och ger de fenotypiska effekter vi vill ha och aktivt arbeta för att underlätta framväxten av sådana ekologier. För att citera Karl Palmås:

Denna ontologi över staden leder oss mot en ny förståelse för de ickelinjära processer som verkar i en stad – och en ny bild av stadens politik. Å ena sidan måste vi försöka med att experimentera med flöden, för att eventuellt kunna skapa nya emergenta effekter – och förhoppningsvis mer levbara ekologier. Å andra sidan måste vi forma en viss sensibilitet inför nyckfullheten i dessa system; ett modest förhållningssätt till vår begränsade förmåga att kontrollera ekologier.

Det Palmås tar upp är mycket viktigt. Funktionalismens maskintänk misslyckades bland annat just för att den trodde sig exakt kunna prognostisera resultaten av planeringen. Le Corbusiers omhuldade maskinmetafor ledde fullständigt fel när man skulle planera hela stadsområden. Det går inte att helt enkelt transponera analysen av bostaden till analysen av staden. Man missar då fullständigt stadens emergenta karaktär.

Staden är ingen maskin, som går att förstå och manipulera med industriell logik. Staden en polymorf organism och måste analyseras och hanteras med en organisk logik. Det betyder inte att planeringen ger fullständigt slumpmässiga resultat, men det betyder att det man kan planera är själva förutsättningarna, genotypen, inte de specifika fenotypiska effekterna.

Vi kan planera en urbanekologi där stadsliv i alla dess former blomstrar genom att ge rätt förutsättningar, de urbana näringsämnen som staden behöver för att leva och växa. Vi kommer inte att kunna förutsäga exakt vad som kommer att blomma upp. Men det kommer att blomma.

Det är alltså inget mysterium att Andra Långgatan är en rolig gata. Den har en genotyp som alstrar roligheter. Vad vi behöver göra är att mutera fler gator i samma riktning, sprida den täta blandstadens genotyp över staden och låta resten av staden blomma upp på samma sätt.

Andra bloggar om: grön ungdom, miljöpartiet, yimby, stadsplanering, arkitektur, karl palmås, heiti ernits, andra långgatan