2017-03-26

Bygg om miljonprogrammet

Artikel i Arena



















I december 2015 släppte polisen en rapport som listade de 53 mest utsatta områdena i Sverige. Det var områden där man bedömde att polis och samhälle hade börjat förlora greppet och kriminella nätverk fått allt större inflytande. Dessa 53 områden hade två saker gemensamt. Det ena var att de alla hade betydande socioekonomiska problem. Det andra var att de alla, med något enstaka undantag, var flerbostadsområden byggda runt tiden för miljonprogrammet.
”Miljonprogrammet”. ”Betongen”. ”Förorten”. De modernistiska bostadsområden som för ungefär ett halvsekel sedan snabbt och storskaligt byggdes runt om i landet är numera höljda i så många lager av svartmålning, myter, fördomar och romantisering att det är svårt att diskutera dem lugnt och sakligt. Den allmänna debatten pendlar mellan nattsvarta helvetesskildringar, tillkämpade skönmålningar eller ett uppblåst chauvinistiskt försvar av ”orten”. Verkligheten är dock som vanligt mer grå och småtrist. De allra flesta av de här områdena är helt vanliga stadsdelar där folk lever helt vanliga liv. Alla modernistiska bostadsområden är inte socioekonomiskt utsatta.
Men i princip alla utsatta områden är modernistiska bostadsområden. Vad beror det på? Det finns många förklaringar. Dels är det här det funnits billiga bostäder de senaste decennierna. För de med lägst inkomster har det alltså inte funnits så många andra val. Det är också här många nyanlända har sina socioekonomiska nätverk och genom ebo-lagen har man kunnat flytta in hos släktingar och bekanta, som haft svårt att säga nej. Trångboddheten har därmed förvärrats vilket ökat den sociala oron och gjort många unga frustrerade.
Samtidigt har ”de andra” dragit sig undan. Medelklassen har i allt större utsträckning segregerat sig i kranskommunernas villaområden, lockade med prisvärda småhus och låg skatt. Det är just dessa utglesade, bilberoende småhusområden som varit den främsta motorn bakom de senaste decenniernas ökande segregering på regional nivå. Med pengarna försvinner också mycket av handel och service i de utsatta områdena och känslan av övergivenhet ökar.
Och så finns det problem med själva stadsplaneringen. Den modernistiska stadsstrukturen är väldigt känslig för socioekonomiska påfrestningar. Den geografiska isoleringen, bristen på fysiska förutsättningar för funktionsblandning och stråkbildning, glesheten, den storskaliga och enhetliga fastighetsstrukturen. Allt detta gör att fallet blir snabbt och hårt om något väl börjar gå fel.
Så vad kan man göra för att rädda de utsatta områdena? Det är en fråga som har diskuterats länge. Urbanisten Jane Jacobs ställde sig den redan 1961 i sin bok Den amerikanska storstadens liv och förfall. Hennes svar står sig bra än i dag. Stadsstrukturen måste förändras och fyllas med småskaliga, funktionsblandade gator och kvarter. Områdena måste kopplas ihop med den omgivande staden med urbana stråk, där det är möjligt. Fastighetsstrukturen måste bli mer heterogen och möjliggöra för de hushåll som blir socioekonomiskt stabila att stanna kvar och locka andra att komma dit. På många håll pågår redan stadsutveckling i denna riktning, som Rinkebystråket i Stockholm, Backa Grön i Göteborg och Rosengårdsstråket i Malmö.
Men lika viktigt är vad vi gör på andra platser. Bostäder med rimliga hyror måste finnas i alla stadsdelar och vi måste sluta planera segregerade, bilberoende områden för medel- och höginkomsttagare. Staten har också en viktig roll. Ebo-lagen måste ses över så att vi får ett hållbart och solidariskt mottagande. Plan- och bygglagen behöver reformeras så att planprocessen går snabbare. Boverket, Trafikverket och länsstyrelserna måste få tydliga direktiv att underlätta funktionsblandad förtätning i våra städer, i stället för att motarbeta den som så ofta sker i dag. Och så måste vi börja prata om stadsbyggande sakligt och rationellt och inte låta oss styras av rädsla, fördomar, modernistiska dogmer, missriktad välvilja eller sårad stolthet. Då kan det nog bli bra.

2017-02-21

Inte trygghet att stänga Nordstan
























Nordstan är förmodligen den mest integrerade platsen i Göteborg. Den som letar efter ett tvärsnitt av stadens befolkning hittar det här. Slipsnissar med dyra kostymer trängs med samhällets mest utsatta, barnvagnar blandas med rullatorer, tonårsgäng med turister. Här händer det massor av saker varje dag. Vänner träffas och går och fikar, någon köper en tröja, en mamma sätter sig och ammar. Någon skrattar, någon annan gråter.

Själv minns jag när jag upptäckte två små bröder som hade kommit bort i vimlet. Strax var vi en liten grupp av vuxna som hjälptes åt att hitta föräldrarna. När allt ordnat sig tittade vi på varandra, log och nickade. Sedan försvann vi iväg åt våra olika håll, återigen främlingar för varandra, upplösta i det kontinuerliga flödet av människor.

Nordstan har också sitt mått av mänsklig misär. Som i alla större städers centrum så finns även här kriminalitet, missbruk och psykisk ohälsa. Vissa av de 35 miljoner besök som Nordstan har varje år är människor som mår dåligt, som skadar sig själva och andra. Det vardagliga flödet avbryts till och från av våldsamheter och dramatik. Polis, ordningsvakter och fältassistenter gör ett enormt arbete, många gånger i det fördolda, för att skydda och hjälpa.

Nordstan har länge upplevts som otryggt på kvällar och nätter, när butikerna har stängt och gatorna har tömts på folk. Det har inte förändrats. Det som har förändrats är vår kunskap om trygghet och stadsplanering. I dag vet vi mer om vad som skapar trygghet och hur vi kan åstadkomma det genom smart planering. Vi vet att det bästa sättet att skapa trygghet på en plats är genom att säkra ett jämnt flöde av en blandning av människor under en stor del av dygnet.

För tio år sedan blossade det upp en debatt om prostitutionen på Rosenlundsgatan. Från borgerligt håll krävde man att gatan skulle stängas av omedelbart. Tonläget var högt och media hängde på med svarta rubriker. Det är en reaktion som bottnar i grundläggande mänsklig psykologi. När man konfronteras med ett allvarligt problem så vill man gärna ha en snabb och drastisk lösning på det. Att ”lösningen” inte fungerar gör inget, bara reaktionen är snabb och drastisk.

Som tur var valde man ändå till slut en annan väg för Rosenlund. Området rustades upp, arkaderna byggdes bort, kvällsöppna verksamheter flyttade in och platsen återbefolkades. I dag är nog de flesta glada att man valde öppenhet och stadsliv framför lås och bom i Rosenlund.

Det ska vi komma ihåg när vi diskuterar hur Nordstan ska bli tryggare. Lika gärna som högern förväxlar otrygghet med frihet så förväxlar de nämligen ofrihet med trygghet. Vi ska inte göra samma misstag.

2017-01-27

Min första ”twitterstorm”



Förra fredagen var jag i Nordstan strax före midnatt. Det var lugnt, närmast ödsligt. Ett fåtal människor promenerade stilla förbi, kanske på väg till pendeltåg och bussar. Stillheten var en stark kontrast mot den bild som målats upp i medier under senare tid, där Nordstan mer eller mindre utmålats som laglöst land såväl dagtid som kvällstid. Jag är ju väl medveten om de problem som finns i och runt Nordstan, med stökiga ungdomar, droghandel och annan brottslighet, och hade nog förväntat mig att se mer av det. Speciellt en fredagnatt.

Samtidigt vet jag också att det är många vanliga göteborgare som passerar förbi här, både dagtid och kvällstid, och att det är orimligt att framställa området som någon sorts krigszon. Det är helt enkelt ett område där det finns en koncentration av människor med sociala problem, vilket gör att det begås mycket brott och upplevs som otryggt för många, men det är inte ett område som är livsfarligt att röra sig i. På det viset liknar Nordstan många andra centrala offentliga platser i större städer runt om i världen. Otryggheten blir också självförstärkande, för ju färre vanliga göteborgare som vågar gå där, desto otryggare blir det.

Detta är grundläggande i modernt trygghetsarbete, som det till exempel bedrivs i Trygg-i-Göteborg modellen. När staden samarbetar med fastighetsägare, polis och civilsamhälle och aktiverar platser och gör dem trevligare och attraktivare så kan lockar vi fler vanliga människor dit och då ökar vi tryggheten och så vågar fler komma osv. Det är sådana positiva spiraler som behövs.

Att stänga tidigare är ingen lösning. Problemen kommer finnas kvar och situationen under dagtid kommer att vara likadan. Istället måste vi vara mycket mer offensiva och ta tillbaka det offentliga rummet mycket konkret. Det trygghetsarbete som man gjort på Rosenlundsgatan är ett bra exempel. Även där diskuterades faktiskt stängning nattetid för en tio år sedan. Jag tror de flesta idag är glada att det inte blev vägbommar, utan istället levande blandstad och kvällsöppna restauranger längs med den gatan.


Rosenlundsgatan har gjorts om och blivit tryggare

Men tillbaka till förra fredagen. Jag fick för mig att dokumentera ödsligheten och filmade en promenad från den södra entrén till den norra och tillbaka. Jag la sedan upp filmen på Twitter. Jag tänkte inte så mycket på det, mer än att det kanske kunde vara intressant att få en annan bild av hur Nordstan kan se ut en fredagkväll. Många människor bildar ju sig sin uppfattning enbart utifrån vad de ser och hör i media och vågar kanske inte ge sig ut för att skaffa sig en egen bild.





En av de första som reagerade var lokalpolischefen för Göteborg City Anders Börjesson som gillade klippet. Direkt efter honom följde en annan polis, Peppe Larsson, som inte gillade klippet. Han tyckte att jag raljerade och blundade för de problem som finns. Peppe är ju en populär twittrare med nästan 43.000 följare så när han retweetade mig med kritik så var det flera av hans följare som hörde av sig med liknande synpunkter. Ungefär 20 stycken kommenterade och andra gillade deras kommentarer. Mycket mer respons än vad jag är van vid men i twitter-sammanhang förstås en storm i ett vattenglas.

Tre dagar senare, när kommentarerna ebbat ut, ringer så GP:s onlineredaktion. De har tydligen snappat upp denna ”debatt” och vill intervjua mig om det. Motvilligt går jag med på det. Det blir till slut GP-journalisten Filip Kruse som intervjuar mig om min film och twitterdebatt. Filip är en trevlig och bra person och gjorde såklart ett oklanderligt jobb rent journalistiskt.


Filip Kruse

Men det är något med själva fokuset som skaver. Är inte frågan om tryggheten i city så pass viktig att den förtjänar att lyftas på ett mer seriöst sätt, än med vinkeln att ett tjugotal personer på twitter kritiserat att någon gjort en film där inget händer? Jag hade mycket hellre läst ett fördjupande reportage om situationen i city, utan överdrifter eller skönmålningar, en ärlig skildring av både det som är bra och det som är dåligt. Där de som får dra det tunga lasset, poliser, väktare och fältassistenter, hade fått gott om utrymme att ge sin bild och tillsammans med politiker, forskare och andra diskuterat hur vi ska tackla de reella problem som finns på ett rationellt och målmedvetet sätt. Ett lugnt och metodiskt sökande efter konstruktiva lösningar. Det samtalet väntar jag fortfarande på. Istället fick jag min första ”twitterstorm” i ett vattenglas.

2017-01-26

Evenemang kan skapa paradgata

Ledare i Ny Tid



Snart börjar Göteborgs filmfestival, som i år firar sitt 40-årsjubileum. Filmfestivalen är en del av det breda kultur- och nöjesutbud som gjort Göteborg till en internationellt framgångsrik evenemangsstad.

Över hela staden och över hela året händer det spännande och roliga saker som lockar människor från hela världen. Det kan vara allt från idrottsturneringar som Gothia cup till kulturhändelser som bokmässan eller musikfestivaler som Way Out West. Evenemang som inte bara gör Göteborg till en roligare stad att leva i, utan också är en viktig del av stadens ekonomiska bärkraft.

Evenemangsstaden Göteborg har inte uppstått av sig själv. Det är ett långt och målmedvetet arbete och erfarenhetsbyggande som ligger bakom. För att undvika stagnation krävs också hela tiden utveckling av nya koncept och strategiska investeringar.

Den breda överenskommelsen om att ersätta Scandinavium med en ny arena är ett exempel. Lisebergs stora jubileumssatsning på ett nytt hotell och vattenpark är ett annat.

Evenemangsstadens centrum är det så kallade evenemangsstråket, där ett pärlband av anläggningar ligger uppradade längs Skånegatan och Södra vägen. Efter Lisebergs utvidgning söderut kommer detta stråk att sträcka sig över två kilometer.

Det är en enorm yta mitt i staden. Hur vi utvecklar och förbättrar den här delen av Göteborg är av avgörande betydelse för hela stadens framtid.

Det finns en enorm potential att förverkliga om man förmår se helheten bortom de enskilda anläggningarna. Det som saknas längs evenemangsstråket är ju inte evenemangen, utan själva stråket. Den som tar en promenad här i dag ser mest stängda bottenvåningar, uppställningsytor och parkeringsplatser.

Man kan inte med bästa vilja kalla det en spännande och attraktiv stadsmiljö. Anläggningarna vänder baksidan mot staden. Naturligtvis behöver stora anläggningar uppställningsytor och parkeringar men frågan är om de ska placeras på den mest attraktiva marken, längs med de gator vi vill ska vara levande och myllrande stråk.

Att Göteborg behållit sina stora besöksanläggningar inne i staden är en enorm konkurrensfördel. Men det räcker inte att de bara ligger i staden, de måste också integreras med den.

Gränssnittet, metrarna närmast trottoaren där folk rör sig, måste öppna sig utåt med en småskalig och variationsrik blandning av urbana verksamheter.

Kan vi ordna det och samtidigt öka antalet boende i området kraftigt kan evenemangsstråket bli den levande paradgata den borde vara.
Låt oss kalla det Evenemangsstråket 2.0.

2016-11-09

Högt pris för låga hus

Ledare i Ny Tid



Ingen har nog missat att Göteborg befinner sig mitt i en byggboom. Byggtakten är den högsta sedan miljonprogrammet och byggkranar skjuter upp över hela staden. När invanda miljöer byggs om och till så väcker det förstås starka känslor. Det som är spännande för vissa är skrämmande för andra.

Något som verkligen väcker känslor är höga hus. Så har det alltid varit. Att få höja sig över mängden var länge förbehållet kungen och kyrkan. I dag har varken kung eller kyrka samma makt och med modern byggteknik är det inte svårt att bygga högt. Men höga hus är fortfarande känsligt.

Det finns också en tydlig generationsklyfta i synen på höghus. Äldre är mycket mer negativa än yngre. Det behöver inte bero på att äldre är mer konservativa. Det kan också handla om generationsspecifika erfarenheter. Miljonprogrammets sterila och grå betonglådor, glest utplacerade i barrskogen, präglade en hel generations bild av höghus. Yngre människor tänker snarare på de variationsrika, färgglada och täta höghuskvarteren i globala metropoler, där bottenvåningarna är fulla av verksamheter och gatorna fulla av människor. Olika bilder ger olika förväntningar.

Rivningsraseriet och den modernistiska stadsplaneringen under efterkrigstiden skapade inte bara en stor negativ opinion mot nybyggen och höghus utan ledde också till en väldigt restriktiv lagstiftning. Ironiskt nog är det samma lagstiftning som kom till på grund av funktionalismens misslyckanden som i dag hindrar oss att rätta till dessa misslyckanden. Den ger oss stora problem när vi nu vill bygga en levande, rolig, tät, grön och hållbar stad.

Det löst definierade riksintresset för kulturmiljö är kanske det tydligaste exemplet. Det ger statens tjänstemän stort utrymme att utifrån personligt godtycke stoppa allt som de tycker sticker ut eller avviker. Resultatet är inte bara en tråkigare, glesare och mer ohållbar stad, utan även stora ekonomiska förluster för kommunen.

Med varje våningsplan som skärs bort, för att det riskerar att synas någonstans ifrån, så försvinner potentiella exploateringsintäkter, arbetstillfällen, bostäder och skattebetalare. Vi betalar ett väldigt högt pris för det tveksamma nöjet att hindra folk från att bo och arbeta i höga hus.

På de allra flesta ställen runt om i staden så kommer det inte finnas intresse att bygga särskilt högt, men där viljan finns att investera mer i marken så har vi som göteborgare allt att vinna på det. Det avgörande är ju inte hur många våningar ett hus har, utan hur det möter staden i gatunivå och om det bidrar till en mer jämlik och hållbar stad. Om det gör det så får det gärna vara högt. Och vackert att titta på förstås.

2016-09-22

Varför kommer Janne Josefsson undan med vad f-n som helst?



Idag var Janne Josefsson med på GP:s pratbar på bokmässan. Det var några andra med också men som oftast när Janne Josefsson äntrar en scen så blir det inte mycket plats över till någon annan. Josefsson kunde utan större problem dominera samtalet. Om man nu ska kalla det samtal. Det var mer av en domedagspredikan från pastor Josefsson. Budskapet var enkelt. Hade bara alla lyssnat på Janne Josefsson på 80- och 90-talen när han berättade att det fanns sociala problem i utsatta stadsdelar så hade allt varit frid och fröjd.

Att det fortfarande finns sociala problem i de utsatta stadsdelarna är för Josefsson ett uppenbart bevis på att ingen ansvarig har lyssnat, förstått eller brytt sig om vad som händer. Att det kanske hade varit sju resor värre om politikerna varit just så oengagerade som Josefsson påstår verkar inte ha fallit honom in. Alla de krafter inom politiken, förvaltningarna och civilsamhället som kämpat och slitit för att hålla emot de ökade klyftorna reduceras med en axelryckning till menlösa fånar eller likgiltiga nihilister. Detta trots att det är helt uppenbart att tendensen mot ökade klyftor i samhället är tydlig över hela västvärlden och det finns gott om ställen där det blivit betydligt värre än i våra utsatta stadsdelar. Men så långt har inte Josefsson bekymrat sig om att tänka.

Janne Josefsson är en av landets mest inflytelserika och välbetalda journalister med ett enormt inflytande över samhällsdebatten. En riktig makthavare. Och makthavare bör naturligtvis granskas och ifrågasättas. Om Janne Josefsson ger sig in i samhällsdebatten och häver ur sig fullständigt barocka påståenden så har andra journalister ett ansvar att ställa motfrågor och vara kritiska. Men det händer väldigt sällan. Janne Josefsson kommer nämligen undan med vad f-n som helst. Janne Josefsson kan till exempel, som på GP:s pratbar, stå på en scen och på fullt allvar hävda att dagens Sverige är jämförbart med apartheid-systemets Sydafrika.

Låt det sjunka in ett slag. Vad står karln och säger? Vad tror ni Nelson Mandela skulle säga om någon hade sagt att den rasistiska regimen i Sydafrika, som torterade och mördade hans kamrater, var jämförbar med Sverige? Vad hade Steve Biko sagt? Det är inte bara helt uppåt väggarna fel. Det är också en fruktansvärd förolämpning mot alla de som kämpade och dog för att befria Sydafrika. Men Janne Josefsson kommer undan med vad f-n som helst.

Om det offentliga samtalet fortsätter att dras ner till den nivå där Josefsson uppehåller sig så är det ett direkt hot mot vår demokrati. Ja, det finns som sagt mycket att säga om Janne Josefsson. Jag hade till exempel kunnat säga att Janne Josefssons journalistik är jämförbar med Stalins skenrättegångar. Men det gör jag inte. Dels för att det inte är sant. Dels för att det vore en förolämpning mot alla de som föll offer för Stalins terror. Men också för att jag inte är Janne Josefsson. Så jag kommer inte undan med vad f-n som helst.

2016-09-05

Vi behöver mer trä i staden

Ledare i Ny Tid



Bostadsbristen är som bekant ett stort och allvarligt problem här i Göteborg, precis som i de flesta andra svenska städer. Långt in på 1990-talet fanns det tomma lägenheter att hyra men det är länge sedan nu. Många unga, nyinflyttade och låginkomsttagare har ofta fruktansvärt svårt att få tag på boende. Det är dock inte första gången det varit bostadskris. För ett halvsekel sedan var situationen kanske ännu allvarligare och ledde till satsningen på miljonprogrammet. Och för ett sekel sedan var det betydligt värre, när Göteborg under en kort tid fördubblade sin befolkning och stora arbetarfamiljer fick trängas i källare och nödbostäder. Det finns något att lära av båda dessa tillfällen när vi nu återigen brottas med frågan hur vi snabbt ska kunna bygga mycket.

Miljonprogrammets bostäder var för det mesta utmärkta, många gånger bättre än det som byggs idag. Av detta kan vi lära oss att det går att kombinera kvalitet med kvantitet. Vi behöver inte sänka kraven på god standard. Men stadsplaneringen lämnade samtidigt mycket i övrigt att önska. Ekologiskt, socialt och ekonomiskt var det inte ett hållbart stadsbyggande. Bra bostäder men dålig stad, enkelt uttryckt. De landshövdingekvarter som löste bostadskrisen runt förra sekelskiftet hade motsatt problem. Det var med våra mått mätt inga bra bostäder, trånga, kalla och ohygieniska. Men stadsplaneringen skapade omtyckta gaturum och välfungerande stadsstrukturer som stått sig bra över tiden. Dåliga bostäder men bra stad, skulle man kunna säga.

Vår utmaning idag är att kombinera det bästa från dessa epoker och undvika det sämsta. Bygga mycket och snabbt men med såväl god bostadskvalitet som god stadskvalitet. En modern form av landshövdingekvarter skulle kunna vara svaret på denna utmaning. Landshövdingehus 2.0 kan man kalla det. Enkla men vackra trähus, med samma fina gaturum och stadsstrukturer som i de gamla landshövdingekvarteren, men med fler våningar och högre standard. Landshövdingehus 2.0 skulle vara ett utmärkt sätt för Göteborg att växa och förtätas hållbart.

Vi vet att trä är ett material som är mycket uppskattat i breda lager av befolkningen. Den ganska trista och strömlinjeformade svenska arkitekturen, som sedan länge fastnat i en sorts håglös och utslätad modernism, skulle också må bra av mer snickarglädje och färg. Tack vare den teknologiska utvecklingen så är det idag inga problem att bygga höga, hållbara och brandsäkra trähus. Det är bara att ta i trä - och sätta igång.

2016-07-01

Barntät stad

Ledare i Ny Tid



Göteborg befinner sig i en spännande brytningstid just nu. Staden växer och förtätas snabbt. Byggtakten är den högsta på fyrtio år. Nya stadskvarter skjuter upp bredvid de gamla och helt nya stadsdelar tar form. De närmaste åren kommer vi att bygga ännu mer. Med denna snabba och kraftiga volymökning är det oerhört viktigt att samtidigt säkra att det vi bygger blir bra.

Det gäller särskilt det viktigaste av allt: Barnen. Planerar vi staden utifrån ett barnperspektiv vet vi att vi hamnar rätt. En stad som är bra för barn är bra för alla. Och omvänt så är det som är bra för alla också bra för barn. Att ha nära till andra människor och verksamheter och ha gång- och cykelavstånd till det mesta är precis lika viktigt för barn som för oss vuxna. Ja, kanske ännu viktigare.

Att vi bygger tätt är alltså inte problemet, tvärtom. Det finns täta stadsmiljöer i Majorna-Linné som är mer barnvänliga än många glesa bostadsområden. Problemet är när vi bygger stadsmiljöer där barnens funktioner inte är med. Där barnen inte får plats. Det handlar inte om täthet utan om hur vi använder marken. Bygger vi ihop husen mot gatan kan vi få en stor sammanhängande friyta på innergården där barnen kan leka. Sprider vi istället ut husen över tomten får bostäderna bättre utsikt och kan kanske säljas lite dyrare men friytan blir uppsplittrad och svår att använda.



Kvarteret Kostern i slutet av Andra Långgatan visar hur man inte ska göra.



Fyra lameller och fyra trånga schackt mellan ca 200-700kvm.



...istället för ett riktigt kvarter och en stor innergård på ca 1700kvm.


Ett annat problem är att innergårdar som skulle kunna vara utmärkta lekytor delas upp och spärras av efter fastighetsgränserna. Istället för en stor sammanhängande friyta får vi flera små gårdar och grannbarnen får svårt att leka med varandra. Även utformningen är viktig. En öppen gräsmatta med något enstaka klätterträd som i många gamla landshövdingekvarter ger mer lekmöjligheter än de överplanerade och hårdgjorda friytor som är vanliga idag.

Vi måste också bli bättre på att ge utrymme för barnens ”arbetsplatser”. Det behövs fler lokaler för skolor och förskolor. Den långsiktiga lösningen är naturligtvis att se till att lokalerna finns där från början. Det måste in flexibel lokalyta i bottenvåningarna på nya hus och flexibla byggnader för kommunal service i nya stadskvarter. Det vi bygger idag ska stå i mer än hundra år och klara stora socioekonomiska och demografiska förändringar. Då behövs en flexibel lokalstruktur som över tid smidigt kan anpassas till skiftande behov. Så kan Göteborg bli en ännu bättre stad för framtida generationer. Vi ärver ju inte staden av våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.


2016-06-25

Asylmottagandet och moralen



Riksdagen röstade nyligen för regeringens förslag att införa omfattande inskränkningar i asylmottagandet. Bland annat blir temporära uppehållstillstånd huvudregel istället för permanenta, anhöriginvandringen snävas in och försörjningskravet skärps. Det uttalade syftet är att få färre att söka asyl i Sverige. Detta har rört upp starka känslor. Många inom vänstern har riktat mycket skarp kritik mot förslagen och även mot enskilda ledamöter i regering och riksdag och mot partimedlemmar som inte tar avstånd från regerings politik. Det finns många dimensioner i frågan, vissa ifrågasätter legaliteten i åtgärderna. Andra ifrågasätter funktionaliteten, d.v.s. om åtgärderna verkligen uppnår det de är avsedda att göra. Men det mest intressanta och mest framträdande är nog den rent moraliska kritiken. Många verkar mena att åtgärderna är moraliskt förkastliga och att de som försvarar dem följaktligen begår ett allvarligt moraliskt fel. En sådan moralfilosofisk tes kan man naturligtvis ha. Frågan är hur man argumenterar för den.

Pliktetiskt är det rimligt att utgå från att man har en plikt att hjälpa den som flyr för sitt liv. Om någon knackar på din dörr och söker skydd från en akut nödsituation är det rimligt att utgå från att du har en moralisk plikt att släppa in dem och ge dem skydd. När det akuta hotet upphört, upphör rimligen också din skyddsplikt. När det gäller de praktiska detaljerna, som vilken levnadsstandard du har skyldighet att erbjuda under tiden och om du även har skyldighet att ta hand om deras familjemedlemmar - oavsett hur deras respektive skyddsbehov ser ut - så är det svårare att ge entydiga besked. Rimligen bör man erbjuda uppehållsvillkor som är skäliga utifrån den ekonomiska kapacitet man besitter. En rik värd har rimligen skyldighet att erbjuda bättre uppehållsvillkor än en fattig värd. Men det medför också att om ännu fler söker skydd hos dig och dina åtaganden därför blir större, så bör också uppehållsvillkoren kunna anpassas efter detta. Ur det perspektivet är det inte anmärkningsvärt att en dramatisk ökning av antalet skyddssökande leder till dramatiska förändringar av uppehållsvillkoren för dessa skyddssökande. De förändringar som regeringen genomfört kan därför knappast anses vara uppenbart i strid med pliktetiska principer.

Betraktar vi frågan konsekvensetiskt istället blir bilden annorlunda. En vanlig konsekvensetisk utgångspunkt är hedonistisk utilitarism, dvs tanken att en handlings moraliska status avgörs av hur den påverkar det sammanlagda välbefinnandet. Den rimliga hållningen utifrån detta perspektiv är förmodligen att ta emot så många skyddsbehövande som möjligt och erbjuda så goda uppehållsvillkor som möjligt upp till den brytpunkt där konsekvenserna av detta leder till ett lägre sammanlagt välbefinnande. Ur detta perspektiv framstår det onekligen som att regeringens åtgärder var moraliskt felaktiga. Det är nämligen uppenbart att den brytpunkten ännu inte har uppnåtts.

Frågan är dock hur långt bort denna brytpunkt ligger. Rent resursmässigt ligger den med all säkerhet långt bort. Men man måste också väga in att hela befolkningen inte är övertygade hedonistiska utilitarister. Den opinionsmässiga brytpunkten ligger troligen mycket närmare än den rent resursmässiga. Långt innan man hade nått den rent resursmässiga brytpunkten så hade man nått den opinionsmässiga brytpunkten, vilket förmodligen radikalt hade försämrat uppehållsvillkoren och reducerat antalet skyddssökande som fått hjälp under långt tid framöver. Det hade också påverkat den politiska situationen i landet genomgripande, vilket troligen hade haft stor inverkan på det framtida allmänna välbefinnandet. Det är alltså inte alls säkert att regeringens åtgärder var moraliskt felaktiga ur ett utilitaristiskt perspektiv.

I de här exemplen har vi utgått från att någon knackar på din dörr eller söker asyl vid vår gräns. Men dagens globaliserade informationsssamhälle har gjort gränserna suddigare. Fler skyddsökande har fått möjlighet att ta sig fram till vårt land och vi har idag mer kunskap om alla de skyddsbehövande som finns men som inte lyckats ta sig hit. Det är alltså inte bara så att fler skyddssökande kan ta sig fram till vår dörr och knacka på den. Vi kan inte heller längre gömma oss bakom påstådd okunskap om alla skyddsbehövande som finns runt om på vår jord. Det är lätt att vara generös när den som skulle behöva skydd inte släpps förbi portvakten eller inte ens kommer fram till portvakten.

Att du har ett moraliskt ansvar att hjälpa någon i livsfara som kommer och knackar på din dörr är alltså en sak. Men hur ser ditt moraliska ansvar ut för alla jorden runt som är i fara och som du skulle kunna hjälpa? Kan du nöja dig med att bara hjälpa den som råkar ha turen att ta sig ända fram till din dörr? Rimligen minskar inte det moraliska ansvaret med det geografiska avståndet. Men om du nu har ett moraliskt ansvar att hjälpa alla nödställda över hela jorden, hur ska det gå till rent praktiskt? Det finns många olika sätt att göra detta.

Det mest uppenbara är att bli hjälparbetare och ägna sitt liv åt att direkt hjälpa nödställda runt om i världen. Det kan av naturliga orsaker inte alla göra och det kommer att vara en oerhört liten del av alla jordens nödställda som du kan hjälpa på det sättet. Det är inte heller nödvändigtvis det mest effektiva sättet att hjälpa så många som möjligt så mycket som möjligt. Många gör mer nytta genom att arbeta med annat och skänka pengar eller betala skatt, vilket sedan via välfärdssystemen når skyddsökande och via bland annat bistånd når nödställda runt om i världen. Man kan engagera sig politiskt och se till att långsiktigt bygga de institutionella ramverken för fredliga, demokratiska välfärdssamhällen, både i sitt eget närområde och runt jorden. Det finns mycket man kan göra som mer eller mindre direkt hjälper nödställda och skapar en bättre värld för framtida generationer. Och ibland kommer dessa olika sätt att hamna i konflikt med varandra och olika personer kommer att förespråka olika alternativ. Inte för att den ene är god och den andre är ond utan för att man gör olika analyser av vilken väg till målet som är klokast.

Kanske fattade regeringen fel beslut. Kanske var det rätt. Av naturliga skäl går det aldrig att veta säkert. Men vi bör inte utgå från att de gjorde det av fel anledningar. Låt oss därför diskutera legaliteten och funktionaliteten hos åtgärderna och låt oss gärna även ha en moralfilosofisk debatt om det. Men låt oss också ha respekt för varandra och för komplexiteten i frågan.

2016-06-01

Vi har inte råd att fastna i 1900-talstänkande

Replik på GP Debatt



Hur förbättrar vi näringslivsklimatet? Hur skapar vi hållbara förutsättningar för företag och fordonsindustri? Hur bygger vi jämlika, attraktiva och dynamiska stadsmiljöer? Det är avgörande framtidsfrågor för Göteborg som förtjänar att diskuteras seriöst och sakligt. Tyvärr verkar Vägvalet vara mer intresserade av pajkastning, personangrepp och medvetna missförstånd än konstruktiv debatt.

Vi kan och ska ha olika åsikter om hur staden ska utvecklas. Men vissa saker borde vi alla kunna vara överens om. Vi har ett mycket starkt näringsliv i Göteborg. Det ska vi ta vara på. De som vill starta och driva företag här i Göteborg ska självklart känna att vi politiker lyssnar på dem och sätter oss in i deras situation. Det är ju med hjälp av alla dessa engagerade och drivna entreprenörer som staden växer och utvecklas. Vi vinner alla på ett bra företagsklimat.

Olika partier har naturligtvis olika syn på stads- och trafikplanering. Det är skillnader som borde kunna diskuteras öppet, sakligt och respektfullt, utan att sätta etiketter på varandra. Den typen av polemiskt språkbruk leder inte framåt. I dag vet vi att den nya, täta och gröna stad som vi planerar för kommer att behöva byggas annorlunda än den gamla, glesa staden. Att inte förhålla sig till det är ansvarslöst.

Vi rödgröna är övertygade om att bilen kommer att ha en viktig plats även i den framtida stadsmiljön, men vi är också övertygade om att såväl bilar som bussar och lastbilar kommer att behöva vävas in i de innovativa mobilitetssystem som nu utvecklas i snabb takt. Här är de båda Volvo-bolagen med och leder utvecklingen. För att kunna skapa fungerande framtidslösningar har vi inte råd att fastna i 1900-talstänkande. Låt oss börja diskussionen där och lämna skyttegravarna.

Ulf Kamne (MP)
ordförande byggnadsnämnden

Johannes Hulter (S)
vice ordförande byggnadsnämnden

Johan Zandin (V)
ledamot byggnadsnämnden

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...