2017-01-27

Min första ”twitterstorm”



Förra fredagen var jag i Nordstan strax före midnatt. Det var lugnt, närmast ödsligt. Ett fåtal människor promenerade stilla förbi, kanske på väg till pendeltåg och bussar. Stillheten var en stark kontrast mot den bild som målats upp i medier under senare tid, där Nordstan mer eller mindre utmålats som laglöst land såväl dagtid som kvällstid. Jag är ju väl medveten om de problem som finns i och runt Nordstan, med stökiga ungdomar, droghandel och annan brottslighet, och hade nog förväntat mig att se mer av det. Speciellt en fredagnatt.

Samtidigt vet jag också att det är många vanliga göteborgare som passerar förbi här, både dagtid och kvällstid, och att det är orimligt att framställa området som någon sorts krigszon. Det är helt enkelt ett område där det finns en koncentration av människor med sociala problem, vilket gör att det begås mycket brott och upplevs som otryggt för många, men det är inte ett område som är livsfarligt att röra sig i. På det viset liknar Nordstan många andra centrala offentliga platser i större städer runt om i världen. Otryggheten blir också självförstärkande, för ju färre vanliga göteborgare som vågar gå där, desto otryggare blir det.

Detta är grundläggande i modernt trygghetsarbete, som det till exempel bedrivs i Trygg-i-Göteborg modellen. När staden samarbetar med fastighetsägare, polis och civilsamhälle och aktiverar platser och gör dem trevligare och attraktivare så kan lockar vi fler vanliga människor dit och då ökar vi tryggheten och så vågar fler komma osv. Det är sådana positiva spiraler som behövs.

Att stänga tidigare är ingen lösning. Problemen kommer finnas kvar och situationen under dagtid kommer att vara likadan. Istället måste vi vara mycket mer offensiva och ta tillbaka det offentliga rummet mycket konkret. Det trygghetsarbete som man gjort på Rosenlundsgatan är ett bra exempel. Även där diskuterades faktiskt stängning nattetid för en tio år sedan. Jag tror de flesta idag är glada att det inte blev vägbommar, utan istället levande blandstad och kvällsöppna restauranger längs med den gatan.


Rosenlundsgatan har gjorts om och blivit tryggare

Men tillbaka till förra fredagen. Jag fick för mig att dokumentera ödsligheten och filmade en promenad från den södra entrén till den norra och tillbaka. Jag la sedan upp filmen på Twitter. Jag tänkte inte så mycket på det, mer än att det kanske kunde vara intressant att få en annan bild av hur Nordstan kan se ut en fredagkväll. Många människor bildar ju sig sin uppfattning enbart utifrån vad de ser och hör i media och vågar kanske inte ge sig ut för att skaffa sig en egen bild.





En av de första som reagerade var lokalpolischefen för Göteborg City Anders Börjesson som gillade klippet. Direkt efter honom följde en annan polis, Peppe Larsson, som inte gillade klippet. Han tyckte att jag raljerade och blundade för de problem som finns. Peppe är ju en populär twittrare med nästan 43.000 följare så när han retweetade mig med kritik så var det flera av hans följare som hörde av sig med liknande synpunkter. Ungefär 20 stycken kommenterade och andra gillade deras kommentarer. Mycket mer respons än vad jag är van vid men i twitter-sammanhang förstås en storm i ett vattenglas.

Tre dagar senare, när kommentarerna ebbat ut, ringer så GP:s onlineredaktion. De har tydligen snappat upp denna ”debatt” och vill intervjua mig om det. Motvilligt går jag med på det. Det blir till slut GP-journalisten Filip Kruse som intervjuar mig om min film och twitterdebatt. Filip är en trevlig och bra person och gjorde såklart ett oklanderligt jobb rent journalistiskt.


Filip Kruse

Men det är något med själva fokuset som skaver. Är inte frågan om tryggheten i city så pass viktig att den förtjänar att lyftas på ett mer seriöst sätt, än med vinkeln att ett tjugotal personer på twitter kritiserat att någon gjort en film där inget händer? Jag hade mycket hellre läst ett fördjupande reportage om situationen i city, utan överdrifter eller skönmålningar, en ärlig skildring av både det som är bra och det som är dåligt. Där de som får dra det tunga lasset, poliser, väktare och fältassistenter, hade fått gott om utrymme att ge sin bild och tillsammans med politiker, forskare och andra diskuterat hur vi ska tackla de reella problem som finns på ett rationellt och målmedvetet sätt. Ett lugnt och metodiskt sökande efter konstruktiva lösningar. Det samtalet väntar jag fortfarande på. Istället fick jag min första ”twitterstorm” i ett vattenglas.

2017-01-26

Evenemang kan skapa paradgata

Ledare i Ny Tid



Snart börjar Göteborgs filmfestival, som i år firar sitt 40-årsjubileum. Filmfestivalen är en del av det breda kultur- och nöjesutbud som gjort Göteborg till en internationellt framgångsrik evenemangsstad.

Över hela staden och över hela året händer det spännande och roliga saker som lockar människor från hela världen. Det kan vara allt från idrottsturneringar som Gothia cup till kulturhändelser som bokmässan eller musikfestivaler som Way Out West. Evenemang som inte bara gör Göteborg till en roligare stad att leva i, utan också är en viktig del av stadens ekonomiska bärkraft.

Evenemangsstaden Göteborg har inte uppstått av sig själv. Det är ett långt och målmedvetet arbete och erfarenhetsbyggande som ligger bakom. För att undvika stagnation krävs också hela tiden utveckling av nya koncept och strategiska investeringar.

Den breda överenskommelsen om att ersätta Scandinavium med en ny arena är ett exempel. Lisebergs stora jubileumssatsning på ett nytt hotell och vattenpark är ett annat.

Evenemangsstadens centrum är det så kallade evenemangsstråket, där ett pärlband av anläggningar ligger uppradade längs Skånegatan och Södra vägen. Efter Lisebergs utvidgning söderut kommer detta stråk att sträcka sig över två kilometer.

Det är en enorm yta mitt i staden. Hur vi utvecklar och förbättrar den här delen av Göteborg är av avgörande betydelse för hela stadens framtid.

Det finns en enorm potential att förverkliga om man förmår se helheten bortom de enskilda anläggningarna. Det som saknas längs evenemangsstråket är ju inte evenemangen, utan själva stråket. Den som tar en promenad här i dag ser mest stängda bottenvåningar, uppställningsytor och parkeringsplatser.

Man kan inte med bästa vilja kalla det en spännande och attraktiv stadsmiljö. Anläggningarna vänder baksidan mot staden. Naturligtvis behöver stora anläggningar uppställningsytor och parkeringar men frågan är om de ska placeras på den mest attraktiva marken, längs med de gator vi vill ska vara levande och myllrande stråk.

Att Göteborg behållit sina stora besöksanläggningar inne i staden är en enorm konkurrensfördel. Men det räcker inte att de bara ligger i staden, de måste också integreras med den.

Gränssnittet, metrarna närmast trottoaren där folk rör sig, måste öppna sig utåt med en småskalig och variationsrik blandning av urbana verksamheter.

Kan vi ordna det och samtidigt öka antalet boende i området kraftigt kan evenemangsstråket bli den levande paradgata den borde vara.
Låt oss kalla det Evenemangsstråket 2.0.

2016-11-09

Högt pris för låga hus

Ledare i Ny Tid



Ingen har nog missat att Göteborg befinner sig mitt i en byggboom. Byggtakten är den högsta sedan miljonprogrammet och byggkranar skjuter upp över hela staden. När invanda miljöer byggs om och till så väcker det förstås starka känslor. Det som är spännande för vissa är skrämmande för andra.

Något som verkligen väcker känslor är höga hus. Så har det alltid varit. Att få höja sig över mängden var länge förbehållet kungen och kyrkan. I dag har varken kung eller kyrka samma makt och med modern byggteknik är det inte svårt att bygga högt. Men höga hus är fortfarande känsligt.

Det finns också en tydlig generationsklyfta i synen på höghus. Äldre är mycket mer negativa än yngre. Det behöver inte bero på att äldre är mer konservativa. Det kan också handla om generationsspecifika erfarenheter. Miljonprogrammets sterila och grå betonglådor, glest utplacerade i barrskogen, präglade en hel generations bild av höghus. Yngre människor tänker snarare på de variationsrika, färgglada och täta höghuskvarteren i globala metropoler, där bottenvåningarna är fulla av verksamheter och gatorna fulla av människor. Olika bilder ger olika förväntningar.

Rivningsraseriet och den modernistiska stadsplaneringen under efterkrigstiden skapade inte bara en stor negativ opinion mot nybyggen och höghus utan ledde också till en väldigt restriktiv lagstiftning. Ironiskt nog är det samma lagstiftning som kom till på grund av funktionalismens misslyckanden som i dag hindrar oss att rätta till dessa misslyckanden. Den ger oss stora problem när vi nu vill bygga en levande, rolig, tät, grön och hållbar stad.

Det löst definierade riksintresset för kulturmiljö är kanske det tydligaste exemplet. Det ger statens tjänstemän stort utrymme att utifrån personligt godtycke stoppa allt som de tycker sticker ut eller avviker. Resultatet är inte bara en tråkigare, glesare och mer ohållbar stad, utan även stora ekonomiska förluster för kommunen.

Med varje våningsplan som skärs bort, för att det riskerar att synas någonstans ifrån, så försvinner potentiella exploateringsintäkter, arbetstillfällen, bostäder och skattebetalare. Vi betalar ett väldigt högt pris för det tveksamma nöjet att hindra folk från att bo och arbeta i höga hus.

På de allra flesta ställen runt om i staden så kommer det inte finnas intresse att bygga särskilt högt, men där viljan finns att investera mer i marken så har vi som göteborgare allt att vinna på det. Det avgörande är ju inte hur många våningar ett hus har, utan hur det möter staden i gatunivå och om det bidrar till en mer jämlik och hållbar stad. Om det gör det så får det gärna vara högt. Och vackert att titta på förstås.

2016-09-22

Varför kommer Janne Josefsson undan med vad f-n som helst?



Idag var Janne Josefsson med på GP:s pratbar på bokmässan. Det var några andra med också men som oftast när Janne Josefsson äntrar en scen så blir det inte mycket plats över till någon annan. Josefsson kunde utan större problem dominera samtalet. Om man nu ska kalla det samtal. Det var mer av en domedagspredikan från pastor Josefsson. Budskapet var enkelt. Hade bara alla lyssnat på Janne Josefsson på 80- och 90-talen när han berättade att det fanns sociala problem i utsatta stadsdelar så hade allt varit frid och fröjd.

Att det fortfarande finns sociala problem i de utsatta stadsdelarna är för Josefsson ett uppenbart bevis på att ingen ansvarig har lyssnat, förstått eller brytt sig om vad som händer. Att det kanske hade varit sju resor värre om politikerna varit just så oengagerade som Josefsson påstår verkar inte ha fallit honom in. Alla de krafter inom politiken, förvaltningarna och civilsamhället som kämpat och slitit för att hålla emot de ökade klyftorna reduceras med en axelryckning till menlösa fånar eller likgiltiga nihilister. Detta trots att det är helt uppenbart att tendensen mot ökade klyftor i samhället är tydlig över hela västvärlden och det finns gott om ställen där det blivit betydligt värre än i våra utsatta stadsdelar. Men så långt har inte Josefsson bekymrat sig om att tänka.

Janne Josefsson är en av landets mest inflytelserika och välbetalda journalister med ett enormt inflytande över samhällsdebatten. En riktig makthavare. Och makthavare bör naturligtvis granskas och ifrågasättas. Om Janne Josefsson ger sig in i samhällsdebatten och häver ur sig fullständigt barocka påståenden så har andra journalister ett ansvar att ställa motfrågor och vara kritiska. Men det händer väldigt sällan. Janne Josefsson kommer nämligen undan med vad f-n som helst. Janne Josefsson kan till exempel, som på GP:s pratbar, stå på en scen och på fullt allvar hävda att dagens Sverige är jämförbart med apartheid-systemets Sydafrika.

Låt det sjunka in ett slag. Vad står karln och säger? Vad tror ni Nelson Mandela skulle säga om någon hade sagt att den rasistiska regimen i Sydafrika, som torterade och mördade hans kamrater, var jämförbar med Sverige? Vad hade Steve Biko sagt? Det är inte bara helt uppåt väggarna fel. Det är också en fruktansvärd förolämpning mot alla de som kämpade och dog för att befria Sydafrika. Men Janne Josefsson kommer undan med vad f-n som helst.

Om det offentliga samtalet fortsätter att dras ner till den nivå där Josefsson uppehåller sig så är det ett direkt hot mot vår demokrati. Ja, det finns som sagt mycket att säga om Janne Josefsson. Jag hade till exempel kunnat säga att Janne Josefssons journalistik är jämförbar med Stalins skenrättegångar. Men det gör jag inte. Dels för att det inte är sant. Dels för att det vore en förolämpning mot alla de som föll offer för Stalins terror. Men också för att jag inte är Janne Josefsson. Så jag kommer inte undan med vad f-n som helst.

2016-09-05

Vi behöver mer trä i staden

Ledare i Ny Tid



Bostadsbristen är som bekant ett stort och allvarligt problem här i Göteborg, precis som i de flesta andra svenska städer. Långt in på 1990-talet fanns det tomma lägenheter att hyra men det är länge sedan nu. Många unga, nyinflyttade och låginkomsttagare har ofta fruktansvärt svårt att få tag på boende. Det är dock inte första gången det varit bostadskris. För ett halvsekel sedan var situationen kanske ännu allvarligare och ledde till satsningen på miljonprogrammet. Och för ett sekel sedan var det betydligt värre, när Göteborg under en kort tid fördubblade sin befolkning och stora arbetarfamiljer fick trängas i källare och nödbostäder. Det finns något att lära av båda dessa tillfällen när vi nu återigen brottas med frågan hur vi snabbt ska kunna bygga mycket.

Miljonprogrammets bostäder var för det mesta utmärkta, många gånger bättre än det som byggs idag. Av detta kan vi lära oss att det går att kombinera kvalitet med kvantitet. Vi behöver inte sänka kraven på god standard. Men stadsplaneringen lämnade samtidigt mycket i övrigt att önska. Ekologiskt, socialt och ekonomiskt var det inte ett hållbart stadsbyggande. Bra bostäder men dålig stad, enkelt uttryckt. De landshövdingekvarter som löste bostadskrisen runt förra sekelskiftet hade motsatt problem. Det var med våra mått mätt inga bra bostäder, trånga, kalla och ohygieniska. Men stadsplaneringen skapade omtyckta gaturum och välfungerande stadsstrukturer som stått sig bra över tiden. Dåliga bostäder men bra stad, skulle man kunna säga.

Vår utmaning idag är att kombinera det bästa från dessa epoker och undvika det sämsta. Bygga mycket och snabbt men med såväl god bostadskvalitet som god stadskvalitet. En modern form av landshövdingekvarter skulle kunna vara svaret på denna utmaning. Landshövdingehus 2.0 kan man kalla det. Enkla men vackra trähus, med samma fina gaturum och stadsstrukturer som i de gamla landshövdingekvarteren, men med fler våningar och högre standard. Landshövdingehus 2.0 skulle vara ett utmärkt sätt för Göteborg att växa och förtätas hållbart.

Vi vet att trä är ett material som är mycket uppskattat i breda lager av befolkningen. Den ganska trista och strömlinjeformade svenska arkitekturen, som sedan länge fastnat i en sorts håglös och utslätad modernism, skulle också må bra av mer snickarglädje och färg. Tack vare den teknologiska utvecklingen så är det idag inga problem att bygga höga, hållbara och brandsäkra trähus. Det är bara att ta i trä - och sätta igång.

2016-07-01

Barntät stad

Ledare i Ny Tid



Göteborg befinner sig i en spännande brytningstid just nu. Staden växer och förtätas snabbt. Byggtakten är den högsta på fyrtio år. Nya stadskvarter skjuter upp bredvid de gamla och helt nya stadsdelar tar form. De närmaste åren kommer vi att bygga ännu mer. Med denna snabba och kraftiga volymökning är det oerhört viktigt att samtidigt säkra att det vi bygger blir bra.

Det gäller särskilt det viktigaste av allt: Barnen. Planerar vi staden utifrån ett barnperspektiv vet vi att vi hamnar rätt. En stad som är bra för barn är bra för alla. Och omvänt så är det som är bra för alla också bra för barn. Att ha nära till andra människor och verksamheter och ha gång- och cykelavstånd till det mesta är precis lika viktigt för barn som för oss vuxna. Ja, kanske ännu viktigare.

Att vi bygger tätt är alltså inte problemet, tvärtom. Det finns täta stadsmiljöer i Majorna-Linné som är mer barnvänliga än många glesa bostadsområden. Problemet är när vi bygger stadsmiljöer där barnens funktioner inte är med. Där barnen inte får plats. Det handlar inte om täthet utan om hur vi använder marken. Bygger vi ihop husen mot gatan kan vi få en stor sammanhängande friyta på innergården där barnen kan leka. Sprider vi istället ut husen över tomten får bostäderna bättre utsikt och kan kanske säljas lite dyrare men friytan blir uppsplittrad och svår att använda.



Kvarteret Kostern i slutet av Andra Långgatan visar hur man inte ska göra.



Fyra lameller och fyra trånga schackt mellan ca 200-700kvm.



...istället för ett riktigt kvarter och en stor innergård på ca 1700kvm.


Ett annat problem är att innergårdar som skulle kunna vara utmärkta lekytor delas upp och spärras av efter fastighetsgränserna. Istället för en stor sammanhängande friyta får vi flera små gårdar och grannbarnen får svårt att leka med varandra. Även utformningen är viktig. En öppen gräsmatta med något enstaka klätterträd som i många gamla landshövdingekvarter ger mer lekmöjligheter än de överplanerade och hårdgjorda friytor som är vanliga idag.

Vi måste också bli bättre på att ge utrymme för barnens ”arbetsplatser”. Det behövs fler lokaler för skolor och förskolor. Den långsiktiga lösningen är naturligtvis att se till att lokalerna finns där från början. Det måste in flexibel lokalyta i bottenvåningarna på nya hus och flexibla byggnader för kommunal service i nya stadskvarter. Det vi bygger idag ska stå i mer än hundra år och klara stora socioekonomiska och demografiska förändringar. Då behövs en flexibel lokalstruktur som över tid smidigt kan anpassas till skiftande behov. Så kan Göteborg bli en ännu bättre stad för framtida generationer. Vi ärver ju inte staden av våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.


2016-06-25

Asylmottagandet och moralen



Riksdagen röstade nyligen för regeringens förslag att införa omfattande inskränkningar i asylmottagandet. Bland annat blir temporära uppehållstillstånd huvudregel istället för permanenta, anhöriginvandringen snävas in och försörjningskravet skärps. Det uttalade syftet är att få färre att söka asyl i Sverige. Detta har rört upp starka känslor. Många inom vänstern har riktat mycket skarp kritik mot förslagen och även mot enskilda ledamöter i regering och riksdag och mot partimedlemmar som inte tar avstånd från regerings politik. Det finns många dimensioner i frågan, vissa ifrågasätter legaliteten i åtgärderna. Andra ifrågasätter funktionaliteten, d.v.s. om åtgärderna verkligen uppnår det de är avsedda att göra. Men det mest intressanta och mest framträdande är nog den rent moraliska kritiken. Många verkar mena att åtgärderna är moraliskt förkastliga och att de som försvarar dem följaktligen begår ett allvarligt moraliskt fel. En sådan moralfilosofisk tes kan man naturligtvis ha. Frågan är hur man argumenterar för den.

Pliktetiskt är det rimligt att utgå från att man har en plikt att hjälpa den som flyr för sitt liv. Om någon knackar på din dörr och söker skydd från en akut nödsituation är det rimligt att utgå från att du har en moralisk plikt att släppa in dem och ge dem skydd. När det akuta hotet upphört, upphör rimligen också din skyddsplikt. När det gäller de praktiska detaljerna, som vilken levnadsstandard du har skyldighet att erbjuda under tiden och om du även har skyldighet att ta hand om deras familjemedlemmar - oavsett hur deras respektive skyddsbehov ser ut - så är det svårare att ge entydiga besked. Rimligen bör man erbjuda uppehållsvillkor som är skäliga utifrån den ekonomiska kapacitet man besitter. En rik värd har rimligen skyldighet att erbjuda bättre uppehållsvillkor än en fattig värd. Men det medför också att om ännu fler söker skydd hos dig och dina åtaganden därför blir större, så bör också uppehållsvillkoren kunna anpassas efter detta. Ur det perspektivet är det inte anmärkningsvärt att en dramatisk ökning av antalet skyddssökande leder till dramatiska förändringar av uppehållsvillkoren för dessa skyddssökande. De förändringar som regeringen genomfört kan därför knappast anses vara uppenbart i strid med pliktetiska principer.

Betraktar vi frågan konsekvensetiskt istället blir bilden annorlunda. En vanlig konsekvensetisk utgångspunkt är hedonistisk utilitarism, dvs tanken att en handlings moraliska status avgörs av hur den påverkar det sammanlagda välbefinnandet. Den rimliga hållningen utifrån detta perspektiv är förmodligen att ta emot så många skyddsbehövande som möjligt och erbjuda så goda uppehållsvillkor som möjligt upp till den brytpunkt där konsekvenserna av detta leder till ett lägre sammanlagt välbefinnande. Ur detta perspektiv framstår det onekligen som att regeringens åtgärder var moraliskt felaktiga. Det är nämligen uppenbart att den brytpunkten ännu inte har uppnåtts.

Frågan är dock hur långt bort denna brytpunkt ligger. Rent resursmässigt ligger den med all säkerhet långt bort. Men man måste också väga in att hela befolkningen inte är övertygade hedonistiska utilitarister. Den opinionsmässiga brytpunkten ligger troligen mycket närmare än den rent resursmässiga. Långt innan man hade nått den rent resursmässiga brytpunkten så hade man nått den opinionsmässiga brytpunkten, vilket förmodligen radikalt hade försämrat uppehållsvillkoren och reducerat antalet skyddssökande som fått hjälp under långt tid framöver. Det hade också påverkat den politiska situationen i landet genomgripande, vilket troligen hade haft stor inverkan på det framtida allmänna välbefinnandet. Det är alltså inte alls säkert att regeringens åtgärder var moraliskt felaktiga ur ett utilitaristiskt perspektiv.

I de här exemplen har vi utgått från att någon knackar på din dörr eller söker asyl vid vår gräns. Men dagens globaliserade informationsssamhälle har gjort gränserna suddigare. Fler skyddsökande har fått möjlighet att ta sig fram till vårt land och vi har idag mer kunskap om alla de skyddsbehövande som finns men som inte lyckats ta sig hit. Det är alltså inte bara så att fler skyddssökande kan ta sig fram till vår dörr och knacka på den. Vi kan inte heller längre gömma oss bakom påstådd okunskap om alla skyddsbehövande som finns runt om på vår jord. Det är lätt att vara generös när den som skulle behöva skydd inte släpps förbi portvakten eller inte ens kommer fram till portvakten.

Att du har ett moraliskt ansvar att hjälpa någon i livsfara som kommer och knackar på din dörr är alltså en sak. Men hur ser ditt moraliska ansvar ut för alla jorden runt som är i fara och som du skulle kunna hjälpa? Kan du nöja dig med att bara hjälpa den som råkar ha turen att ta sig ända fram till din dörr? Rimligen minskar inte det moraliska ansvaret med det geografiska avståndet. Men om du nu har ett moraliskt ansvar att hjälpa alla nödställda över hela jorden, hur ska det gå till rent praktiskt? Det finns många olika sätt att göra detta.

Det mest uppenbara är att bli hjälparbetare och ägna sitt liv åt att direkt hjälpa nödställda runt om i världen. Det kan av naturliga orsaker inte alla göra och det kommer att vara en oerhört liten del av alla jordens nödställda som du kan hjälpa på det sättet. Det är inte heller nödvändigtvis det mest effektiva sättet att hjälpa så många som möjligt så mycket som möjligt. Många gör mer nytta genom att arbeta med annat och skänka pengar eller betala skatt, vilket sedan via välfärdssystemen når skyddsökande och via bland annat bistånd når nödställda runt om i världen. Man kan engagera sig politiskt och se till att långsiktigt bygga de institutionella ramverken för fredliga, demokratiska välfärdssamhällen, både i sitt eget närområde och runt jorden. Det finns mycket man kan göra som mer eller mindre direkt hjälper nödställda och skapar en bättre värld för framtida generationer. Och ibland kommer dessa olika sätt att hamna i konflikt med varandra och olika personer kommer att förespråka olika alternativ. Inte för att den ene är god och den andre är ond utan för att man gör olika analyser av vilken väg till målet som är klokast.

Kanske fattade regeringen fel beslut. Kanske var det rätt. Av naturliga skäl går det aldrig att veta säkert. Men vi bör inte utgå från att de gjorde det av fel anledningar. Låt oss därför diskutera legaliteten och funktionaliteten hos åtgärderna och låt oss gärna även ha en moralfilosofisk debatt om det. Men låt oss också ha respekt för varandra och för komplexiteten i frågan.

2016-06-01

Vi har inte råd att fastna i 1900-talstänkande

Replik på GP Debatt



Hur förbättrar vi näringslivsklimatet? Hur skapar vi hållbara förutsättningar för företag och fordonsindustri? Hur bygger vi jämlika, attraktiva och dynamiska stadsmiljöer? Det är avgörande framtidsfrågor för Göteborg som förtjänar att diskuteras seriöst och sakligt. Tyvärr verkar Vägvalet vara mer intresserade av pajkastning, personangrepp och medvetna missförstånd än konstruktiv debatt.

Vi kan och ska ha olika åsikter om hur staden ska utvecklas. Men vissa saker borde vi alla kunna vara överens om. Vi har ett mycket starkt näringsliv i Göteborg. Det ska vi ta vara på. De som vill starta och driva företag här i Göteborg ska självklart känna att vi politiker lyssnar på dem och sätter oss in i deras situation. Det är ju med hjälp av alla dessa engagerade och drivna entreprenörer som staden växer och utvecklas. Vi vinner alla på ett bra företagsklimat.

Olika partier har naturligtvis olika syn på stads- och trafikplanering. Det är skillnader som borde kunna diskuteras öppet, sakligt och respektfullt, utan att sätta etiketter på varandra. Den typen av polemiskt språkbruk leder inte framåt. I dag vet vi att den nya, täta och gröna stad som vi planerar för kommer att behöva byggas annorlunda än den gamla, glesa staden. Att inte förhålla sig till det är ansvarslöst.

Vi rödgröna är övertygade om att bilen kommer att ha en viktig plats även i den framtida stadsmiljön, men vi är också övertygade om att såväl bilar som bussar och lastbilar kommer att behöva vävas in i de innovativa mobilitetssystem som nu utvecklas i snabb takt. Här är de båda Volvo-bolagen med och leder utvecklingen. För att kunna skapa fungerande framtidslösningar har vi inte råd att fastna i 1900-talstänkande. Låt oss börja diskussionen där och lämna skyttegravarna.

Ulf Kamne (MP)
ordförande byggnadsnämnden

Johannes Hulter (S)
vice ordförande byggnadsnämnden

Johan Zandin (V)
ledamot byggnadsnämnden

Grundlösa anklagelser från M om "bilfientlighet"

Replik på GP Debatt



Axel Josefsson (M) och Hampus Magnusson (M) har gjort det till en dålig vana att slänga ur sig grundlösa anklagelser om ”bilfientlighet”. Nu senast om Volvos satsning i Lundby. Det är tråkigt men nödvändigt att bemöta. Vi rödgröna i Byggnadsnämnden tycker det är fantastiskt bra att Volvo vill utveckla ett campus i Lundby och vi kommer naturligtvis att se till att det går så snabbt och smidigt som möjligt.

Det är också mycket positivt att Volvo själva vill ha mer av blandstad i området. Förutsatt att det passar ihop med Volvos verksamheter så tror vi att bostäder skulle bli ett bra tillskott. På många campus, som till exempel Chalmers, finns bostäder för studenter och forskare vilket bidrar till att skapa en mer levande och blandad stadsmiljö. Det är viktigt att inte på förhand utesluta den möjligheten när man nu inleder planeringen. Men självklart är Volvo med och avgör om det ska byggas bostäder eller inte på sitt område.

Josefsson och Magnusson verkar mer intresserade av skapa yvig polemik än att skapa bra villkor för fordonsindustrin. Vi rödgröna är övertygade om att bilen har en viktig plats i framtidens städer. Bilindustrin är en framtidsindustri, men som alla industrier måste den utvecklas och förändras för att överleva. Ständig innovation och teknikförädling är en nödvändighet. Det är det höga kunskapsinnehållet som gjort att vår fordonsindustri klarat sig så bra i konkurrensen.

Vi vet att framtidens eldrivna och självstyrande bilar kommer att förändra hur bilen används i våra städer. Just därför ska vi inte bygga oss fast i stela 1900-talsystem, utan konsekvent blicka framåt. Det är inte att vara ”bilfientliga”, tvärtom. Det är att bejaka de moderna, hållbara och kunskapsintensiva mobilitetslösningar som företag som Volvo – både på bil- och lastbilssidan – går i täten för.

Ulf Kamne (MP)
ordförande byggnadsnämnden

Johannes Hulter (S)
vice ordförande byggnadsnämnden

Johan Zandin (V)
ledamot byggnadsnämnden

2016-05-14

Som man mäter blir segregationen

Ledare i Ny Tid



Många har starka åsikter om segregation. Det är en oerhört viktig och livligt debatterad samhällsfråga som är omgärdad av många myter och missförstånd. Vi lägger ofta in olika betydelser i begreppet ”segregation”. Det gör det svårt att veta vad man egentligen pratar om.

Det finns många olika variabler, som födelseland, inkomst, boende, arbete och utbildning och de kan mätas på många olika sätt och på många olika skalor, i och mellan stadsdelar, kommuner och regioner. Beroende på hur man mäter så får man också olika resultat.

En stadsdel med en homogen och välbeställd befolkning kan ha en låg grad av segregation på stadsdelsnivå men samtidigt vara själva orsaken till en hög segregation på kommunnivå. På samma sätt kan homogena och välbeställda kommuner ha en låg segregation på kommunnivå samtidigt som de är med och orsakar en hög regional segregation.

Ett tydligt exempel på detta är Göteborgsregionen. Bostadsforskaren Roger Andersson vid Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet, visade det i sin rapport ”Fattiga och rika – segregationen ökar” från 2009. För att förstå segregationen måste vi alltså kunna se bortom administrativa gränser. Annars hade det snabbaste sättet att minska segregationen i Göteborg helt enkelt varit att bilda nya kommuner av de rikaste respektive fattigaste stadsdelarna. Det skulle på ett dramatiskt sätt minska segregationen på pappret, trots att inget hade förändrats i verkligheten.

Urbanforskaren Sofia Wixe vid Högskolan i Jönköping presenterade nyligen ett integrationsindex som pedagogiskt lyfte fram komplexiteten i segregationsbegreppet. Där kan man se att Göteborg har en relativt hög boendesegregation, om än avsevärt mindre än en del andra svenska kommuner, som exempelvis Södertälje och Botkyrka.

Samtidigt har Göteborg en relativt hög integration på arbetsmarknaden jämfört med andra svenska kommuner, mätt som andel personer födda utanför Europa som har ett arbete. Verkligheten är alltså inte så svartvit som de braskande rubrikerna eller arga debattartiklarna vill få en att tro utan, som vanligt, mer komplicerad och mångbottnad.

Att segregation är ett komplext problem gör det naturligtvis inte mindre angeläget att ta tag i för en progressiv reformistisk rörelse. Men det ställer större krav. Socialdemokraterna kan inte unna sig att gå på intuition och magkänsla när det gäller problembeskrivningar och åtgärdsförslag. Partiets reformer måste bottna i en adekvat förståelse av de faktiska sakförhållandena. Det är bara då det går att skapa verklig och varaktig förändring.

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...