2016-07-01

Barntät stad

Ledare i Ny Tid



Göteborg befinner sig i en spännande brytningstid just nu. Staden växer och förtätas snabbt. Byggtakten är den högsta på fyrtio år. Nya stadskvarter skjuter upp bredvid de gamla och helt nya stadsdelar tar form. De närmaste åren kommer vi att bygga ännu mer. Med denna snabba och kraftiga volymökning är det oerhört viktigt att samtidigt säkra att det vi bygger blir bra.

Det gäller särskilt det viktigaste av allt: Barnen. Planerar vi staden utifrån ett barnperspektiv vet vi att vi hamnar rätt. En stad som är bra för barn är bra för alla. Och omvänt så är det som är bra för alla också bra för barn. Att ha nära till andra människor och verksamheter och ha gång- och cykelavstånd till det mesta är precis lika viktigt för barn som för oss vuxna. Ja, kanske ännu viktigare.

Att vi bygger tätt är alltså inte problemet, tvärtom. Det finns täta stadsmiljöer i Majorna-Linné som är mer barnvänliga än många glesa bostadsområden. Problemet är när vi bygger stadsmiljöer där barnens funktioner inte är med. Där barnen inte får plats. Det handlar inte om täthet utan om hur vi använder marken. Bygger vi ihop husen mot gatan kan vi få en stor sammanhängande friyta på innergården där barnen kan leka. Sprider vi istället ut husen över tomten får bostäderna bättre utsikt och kan kanske säljas lite dyrare men friytan blir uppsplittrad och svår att använda.



Kvarteret Kostern i slutet av Andra Långgatan visar hur man inte ska göra.



Fyra lameller och fyra trånga schackt mellan ca 200-700kvm.



...istället för ett riktigt kvarter och en stor innergård på ca 1700kvm.


Ett annat problem är att innergårdar som skulle kunna vara utmärkta lekytor delas upp och spärras av efter fastighetsgränserna. Istället för en stor sammanhängande friyta får vi flera små gårdar och grannbarnen får svårt att leka med varandra. Även utformningen är viktig. En öppen gräsmatta med något enstaka klätterträd som i många gamla landshövdingekvarter ger mer lekmöjligheter än de överplanerade och hårdgjorda friytor som är vanliga idag.

Vi måste också bli bättre på att ge utrymme för barnens ”arbetsplatser”. Det behövs fler lokaler för skolor och förskolor. Den långsiktiga lösningen är naturligtvis att se till att lokalerna finns där från början. Det måste in flexibel lokalyta i bottenvåningarna på nya hus och flexibla byggnader för kommunal service i nya stadskvarter. Det vi bygger idag ska stå i mer än hundra år och klara stora socioekonomiska och demografiska förändringar. Då behövs en flexibel lokalstruktur som över tid smidigt kan anpassas till skiftande behov. Så kan Göteborg bli en ännu bättre stad för framtida generationer. Vi ärver ju inte staden av våra föräldrar, vi lånar den av våra barn.


2016-06-25

Asylmottagandet och moralen



Riksdagen röstade nyligen för regeringens förslag att införa omfattande inskränkningar i asylmottagandet. Bland annat blir temporära uppehållstillstånd huvudregel istället för permanenta, anhöriginvandringen snävas in och försörjningskravet skärps. Det uttalade syftet är att få färre att söka asyl i Sverige. Detta har rört upp starka känslor. Många inom vänstern har riktat mycket skarp kritik mot förslagen och även mot enskilda ledamöter i regering och riksdag och mot partimedlemmar som inte tar avstånd från regerings politik. Det finns många dimensioner i frågan, vissa ifrågasätter legaliteten i åtgärderna. Andra ifrågasätter funktionaliteten, d.v.s. om åtgärderna verkligen uppnår det de är avsedda att göra. Men det mest intressanta och mest framträdande är nog den rent moraliska kritiken. Många verkar mena att åtgärderna är moraliskt förkastliga och att de som försvarar dem följaktligen begår ett allvarligt moraliskt fel. En sådan moralfilosofisk tes kan man naturligtvis ha. Frågan är hur man argumenterar för den.

Pliktetiskt är det rimligt att utgå från att man har en plikt att hjälpa den som flyr för sitt liv. Om någon knackar på din dörr och söker skydd från en akut nödsituation är det rimligt att utgå från att du har en moralisk plikt att släppa in dem och ge dem skydd. När det akuta hotet upphört, upphör rimligen också din skyddsplikt. När det gäller de praktiska detaljerna, som vilken levnadsstandard du har skyldighet att erbjuda under tiden och om du även har skyldighet att ta hand om deras familjemedlemmar - oavsett hur deras respektive skyddsbehov ser ut - så är det svårare att ge entydiga besked. Rimligen bör man erbjuda uppehållsvillkor som är skäliga utifrån den ekonomiska kapacitet man besitter. En rik värd har rimligen skyldighet att erbjuda bättre uppehållsvillkor än en fattig värd. Men det medför också att om ännu fler söker skydd hos dig och dina åtaganden därför blir större, så bör också uppehållsvillkoren kunna anpassas efter detta. Ur det perspektivet är det inte anmärkningsvärt att en dramatisk ökning av antalet skyddssökande leder till dramatiska förändringar av uppehållsvillkoren för dessa skyddssökande. De förändringar som regeringen genomfört kan därför knappast anses vara uppenbart i strid med pliktetiska principer.

Betraktar vi frågan konsekvensetiskt istället blir bilden annorlunda. En vanlig konsekvensetisk utgångspunkt är hedonistisk utilitarism, dvs tanken att en handlings moraliska status avgörs av hur den påverkar det sammanlagda välbefinnandet. Den rimliga hållningen utifrån detta perspektiv är förmodligen att ta emot så många skyddsbehövande som möjligt och erbjuda så goda uppehållsvillkor som möjligt upp till den brytpunkt där konsekvenserna av detta leder till ett lägre sammanlagt välbefinnande. Ur detta perspektiv framstår det onekligen som att regeringens åtgärder var moraliskt felaktiga. Det är nämligen uppenbart att den brytpunkten ännu inte har uppnåtts.

Frågan är dock hur långt bort denna brytpunkt ligger. Rent resursmässigt ligger den med all säkerhet långt bort. Men man måste också väga in att hela befolkningen inte är övertygade hedonistiska utilitarister. Den opinionsmässiga brytpunkten ligger troligen mycket närmare än den rent resursmässiga. Långt innan man hade nått den rent resursmässiga brytpunkten så hade man nått den opinionsmässiga brytpunkten, vilket förmodligen radikalt hade försämrat uppehållsvillkoren och reducerat antalet skyddssökande som fått hjälp under långt tid framöver. Det hade också påverkat den politiska situationen i landet genomgripande, vilket troligen hade haft stor inverkan på det framtida allmänna välbefinnandet. Det är alltså inte alls säkert att regeringens åtgärder var moraliskt felaktiga ur ett utilitaristiskt perspektiv.

I de här exemplen har vi utgått från att någon knackar på din dörr eller söker asyl vid vår gräns. Men dagens globaliserade informationsssamhälle har gjort gränserna suddigare. Fler skyddsökande har fått möjlighet att ta sig fram till vårt land och vi har idag mer kunskap om alla de skyddsbehövande som finns men som inte lyckats ta sig hit. Det är alltså inte bara så att fler skyddssökande kan ta sig fram till vår dörr och knacka på den. Vi kan inte heller längre gömma oss bakom påstådd okunskap om alla skyddsbehövande som finns runt om på vår jord. Det är lätt att vara generös när den som skulle behöva skydd inte släpps förbi portvakten eller inte ens kommer fram till portvakten.

Att du har ett moraliskt ansvar att hjälpa någon i livsfara som kommer och knackar på din dörr är alltså en sak. Men hur ser ditt moraliska ansvar ut för alla jorden runt som är i fara och som du skulle kunna hjälpa? Kan du nöja dig med att bara hjälpa den som råkar ha turen att ta sig ända fram till din dörr? Rimligen minskar inte det moraliska ansvaret med det geografiska avståndet. Men om du nu har ett moraliskt ansvar att hjälpa alla nödställda över hela jorden, hur ska det gå till rent praktiskt? Det finns många olika sätt att göra detta.

Det mest uppenbara är att bli hjälparbetare och ägna sitt liv åt att direkt hjälpa nödställda runt om i världen. Det kan av naturliga orsaker inte alla göra och det kommer att vara en oerhört liten del av alla jordens nödställda som du kan hjälpa på det sättet. Det är inte heller nödvändigtvis det mest effektiva sättet att hjälpa så många som möjligt så mycket som möjligt. Många gör mer nytta genom att arbeta med annat och skänka pengar eller betala skatt, vilket sedan via välfärdssystemen når skyddsökande och via bland annat bistånd når nödställda runt om i världen. Man kan engagera sig politiskt och se till att långsiktigt bygga de institutionella ramverken för fredliga, demokratiska välfärdssamhällen, både i sitt eget närområde och runt jorden. Det finns mycket man kan göra som mer eller mindre direkt hjälper nödställda och skapar en bättre värld för framtida generationer. Och ibland kommer dessa olika sätt att hamna i konflikt med varandra och olika personer kommer att förespråka olika alternativ. Inte för att den ene är god och den andre är ond utan för att man gör olika analyser av vilken väg till målet som är klokast.

Kanske fattade regeringen fel beslut. Kanske var det rätt. Av naturliga skäl går det aldrig att veta säkert. Men vi bör inte utgå från att de gjorde det av fel anledningar. Låt oss därför diskutera legaliteten och funktionaliteten hos åtgärderna och låt oss gärna även ha en moralfilosofisk debatt om det. Men låt oss också ha respekt för varandra och för komplexiteten i frågan.

2016-06-01

Vi har inte råd att fastna i 1900-talstänkande

Replik på GP Debatt



Hur förbättrar vi näringslivsklimatet? Hur skapar vi hållbara förutsättningar för företag och fordonsindustri? Hur bygger vi jämlika, attraktiva och dynamiska stadsmiljöer? Det är avgörande framtidsfrågor för Göteborg som förtjänar att diskuteras seriöst och sakligt. Tyvärr verkar Vägvalet vara mer intresserade av pajkastning, personangrepp och medvetna missförstånd än konstruktiv debatt.

Vi kan och ska ha olika åsikter om hur staden ska utvecklas. Men vissa saker borde vi alla kunna vara överens om. Vi har ett mycket starkt näringsliv i Göteborg. Det ska vi ta vara på. De som vill starta och driva företag här i Göteborg ska självklart känna att vi politiker lyssnar på dem och sätter oss in i deras situation. Det är ju med hjälp av alla dessa engagerade och drivna entreprenörer som staden växer och utvecklas. Vi vinner alla på ett bra företagsklimat.

Olika partier har naturligtvis olika syn på stads- och trafikplanering. Det är skillnader som borde kunna diskuteras öppet, sakligt och respektfullt, utan att sätta etiketter på varandra. Den typen av polemiskt språkbruk leder inte framåt. I dag vet vi att den nya, täta och gröna stad som vi planerar för kommer att behöva byggas annorlunda än den gamla, glesa staden. Att inte förhålla sig till det är ansvarslöst.

Vi rödgröna är övertygade om att bilen kommer att ha en viktig plats även i den framtida stadsmiljön, men vi är också övertygade om att såväl bilar som bussar och lastbilar kommer att behöva vävas in i de innovativa mobilitetssystem som nu utvecklas i snabb takt. Här är de båda Volvo-bolagen med och leder utvecklingen. För att kunna skapa fungerande framtidslösningar har vi inte råd att fastna i 1900-talstänkande. Låt oss börja diskussionen där och lämna skyttegravarna.

Ulf Kamne (MP)
ordförande byggnadsnämnden

Johannes Hulter (S)
vice ordförande byggnadsnämnden

Johan Zandin (V)
ledamot byggnadsnämnden

Grundlösa anklagelser från M om "bilfientlighet"

Replik på GP Debatt



Axel Josefsson (M) och Hampus Magnusson (M) har gjort det till en dålig vana att slänga ur sig grundlösa anklagelser om ”bilfientlighet”. Nu senast om Volvos satsning i Lundby. Det är tråkigt men nödvändigt att bemöta. Vi rödgröna i Byggnadsnämnden tycker det är fantastiskt bra att Volvo vill utveckla ett campus i Lundby och vi kommer naturligtvis att se till att det går så snabbt och smidigt som möjligt.

Det är också mycket positivt att Volvo själva vill ha mer av blandstad i området. Förutsatt att det passar ihop med Volvos verksamheter så tror vi att bostäder skulle bli ett bra tillskott. På många campus, som till exempel Chalmers, finns bostäder för studenter och forskare vilket bidrar till att skapa en mer levande och blandad stadsmiljö. Det är viktigt att inte på förhand utesluta den möjligheten när man nu inleder planeringen. Men självklart är Volvo med och avgör om det ska byggas bostäder eller inte på sitt område.

Josefsson och Magnusson verkar mer intresserade av skapa yvig polemik än att skapa bra villkor för fordonsindustrin. Vi rödgröna är övertygade om att bilen har en viktig plats i framtidens städer. Bilindustrin är en framtidsindustri, men som alla industrier måste den utvecklas och förändras för att överleva. Ständig innovation och teknikförädling är en nödvändighet. Det är det höga kunskapsinnehållet som gjort att vår fordonsindustri klarat sig så bra i konkurrensen.

Vi vet att framtidens eldrivna och självstyrande bilar kommer att förändra hur bilen används i våra städer. Just därför ska vi inte bygga oss fast i stela 1900-talsystem, utan konsekvent blicka framåt. Det är inte att vara ”bilfientliga”, tvärtom. Det är att bejaka de moderna, hållbara och kunskapsintensiva mobilitetslösningar som företag som Volvo – både på bil- och lastbilssidan – går i täten för.

Ulf Kamne (MP)
ordförande byggnadsnämnden

Johannes Hulter (S)
vice ordförande byggnadsnämnden

Johan Zandin (V)
ledamot byggnadsnämnden

2016-05-14

Som man mäter blir segregationen

Ledare i Ny Tid



Många har starka åsikter om segregation. Det är en oerhört viktig och livligt debatterad samhällsfråga som är omgärdad av många myter och missförstånd. Vi lägger ofta in olika betydelser i begreppet ”segregation”. Det gör det svårt att veta vad man egentligen pratar om.

Det finns många olika variabler, som födelseland, inkomst, boende, arbete och utbildning och de kan mätas på många olika sätt och på många olika skalor, i och mellan stadsdelar, kommuner och regioner. Beroende på hur man mäter så får man också olika resultat.

En stadsdel med en homogen och välbeställd befolkning kan ha en låg grad av segregation på stadsdelsnivå men samtidigt vara själva orsaken till en hög segregation på kommunnivå. På samma sätt kan homogena och välbeställda kommuner ha en låg segregation på kommunnivå samtidigt som de är med och orsakar en hög regional segregation.

Ett tydligt exempel på detta är Göteborgsregionen. Bostadsforskaren Roger Andersson vid Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet, visade det i sin rapport ”Fattiga och rika – segregationen ökar” från 2009. För att förstå segregationen måste vi alltså kunna se bortom administrativa gränser. Annars hade det snabbaste sättet att minska segregationen i Göteborg helt enkelt varit att bilda nya kommuner av de rikaste respektive fattigaste stadsdelarna. Det skulle på ett dramatiskt sätt minska segregationen på pappret, trots att inget hade förändrats i verkligheten.

Urbanforskaren Sofia Wixe vid Högskolan i Jönköping presenterade nyligen ett integrationsindex som pedagogiskt lyfte fram komplexiteten i segregationsbegreppet. Där kan man se att Göteborg har en relativt hög boendesegregation, om än avsevärt mindre än en del andra svenska kommuner, som exempelvis Södertälje och Botkyrka.

Samtidigt har Göteborg en relativt hög integration på arbetsmarknaden jämfört med andra svenska kommuner, mätt som andel personer födda utanför Europa som har ett arbete. Verkligheten är alltså inte så svartvit som de braskande rubrikerna eller arga debattartiklarna vill få en att tro utan, som vanligt, mer komplicerad och mångbottnad.

Att segregation är ett komplext problem gör det naturligtvis inte mindre angeläget att ta tag i för en progressiv reformistisk rörelse. Men det ställer större krav. Socialdemokraterna kan inte unna sig att gå på intuition och magkänsla när det gäller problembeskrivningar och åtgärdsförslag. Partiets reformer måste bottna i en adekvat förståelse av de faktiska sakförhållandena. Det är bara då det går att skapa verklig och varaktig förändring.

Vårt samhälle bygger på tillit

Ledare i Ny Tid



Vi lever i ett högt utvecklat och mycket komplext samhälle. Vi kan sällan, som i äldre och enklare samhällen, själva överblicka och förstå de strukturer och kretslopp som binder oss samman.

När vi spolar i toaletten så slutar vanligtvis vår direkta inblandning i just den frågan. Vi vet att det händer en massa spännande saker efter att vi spolat men de flesta av oss har ingen djupare kunskap om vad och vi behöver inte heller bekymra oss om det. Och andra behöver inte bry sig om vad vi sysslar med.

Det finns stora fördelar med det. Arbetsdelningens logik möjliggör en otrolig effektivitet och en enorm teknologisk utveckling och kulturell mångfald. Vi behöver inte vara våra egna sophämtare, bönder, skådespelare, bibliotekarier, rörläggare eller kirurger. Genom att hjälpas åt blir vi starkare, klokare och friskare än om vi hade gjort allt själva, för oss själva.

Men det finns också vissa problem med att leva i ett samhälle som är för komplext för att överblicka. En helt nödvändig förutsättning för att samhället ska fungera är tillit. Tillit är det band som håller samman allt. Vi måste kunna lita på att allt det där andra, som vi inte vet något om, fungerar som det ska.

Vi måste kunna lita på varandra, fast vi inte alls känner varandra. Denna tillit byggs upp av många små händelser varje dag, enkla saker som en vänlig blick och ett hej i mataffären. Och varje gång någon tränger sig före i kön, och kommer undan med det, så naggas den i kanten.

Men det är inte bara direkta personliga upplevelser som påverkar tilliten utan även andra människors berättelser. Får vi höra hjärtevärmande historier om civilkurage och solidaritet så stärks vår tillit. Får vi höra hemska historier om feghet och hänsynslöshet så bryts den ned.

Tyvärr är den mänskliga psykologin sådan att vi är mer intresserade av det som gör oss rädda och uppjagade än det som gör oss lugna och trygga. Genom historien så har olyckskorpar och domedagsprofeter alltid haft lätt att få publik.

I dag har våra kvällstidningar och andra medier på jakt efter klick på internet tagit över den rollen. Med teknikens hjälp så kan vi nu ha vår egen Krösa-Maja med oss var vi än är.

Tyvärr verkar det ansvarsfulla redaktörskapet vara på väg bort ur dagens medielandskap. Vi som medborgare måste därför själva ta ett källkritiskt ansvar för vad vi läser och sprider.

Arbetsdelningen har trots allt sina gränser. Medborgarskapets förpliktelser kan inte outsourcas.

Ansvaret för staden är vårt

Ledare i Ny Tid



Göteborg är en mycket utspridd och gles stad. 70 procent av tätorten utgörs av grönområden. Det innebär stora avstånd, stora transportbehov, stora infrastruktursystem och stora kostnader i tid, pengar och miljö. Det är därför vi socialdemokrater sedan flera år tillbaka arbetar intensivt med att förtäta staden och utnyttja marken bättre.

Genom att bo och leva närmare varandra så kan vi använda vår tid, våra pengar och vår miljö bättre och till större nytta. Förtätning är helt nödvändigt i en växande stad om vi ska bli mer socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara. Men det är lika viktigt att vi förtätar bra.

Vi måste skapa fler och större värden än bara fler bostäder på samma yta. När vi bygger nya hus bredvid de gamla så måste vi göra det så att fördelarna överväger nackdelarna även för dem som redan bor där. Vi måste värna uppskattade och välanvända grönområden, skapa mer stadsmässiga miljöer och stråk, öka tryggheten och livskvaliteten. Det är lätt att säga. Men det är också lätt att göra. Om man gör rätt.

En viktig del av detta är att använda våra knutpunkter och stråk bättre. Idag är många av dem renodlade trafikplatser eller trafikleder. Spårvagnshållplatser där många rör sig och som har stor potential för stadsliv ligger istället öde och upplevs av många som otrygga när mörkret lägger sig. Här har vi gott om plats att få in nya stadskvarter nära kollektivtrafik och med verksamheter och service i bottenvåningarna.

Många torg och centrumbildningar har låg täthet och stora oanvända ytor som skulle behöva fler bostäder och verksamheter. Idag ligger också många stadsdelar som isolerade öar avskilda från varandra av trafikbarriärer och ödemark. De behöver bindas samman med sammanhängande stadskvarter.

Den som är nyfiken på hur det kommer att se ut kan titta på planerna för Selma Lagerlöfs Torg och Litteraturgatan. Det är precis så vi ska göra med andra torg och trafikleder i staden. Det gäller också att skapa fler stråk och större förutsättningar för stadsliv även ute bostadsområdena. Fler grannar innebär fler ögon på gatan och bättre underlag för lokal service. I det nya programförslaget för Bergsjöns utveckling syns dessa tankar tydligt.

Allt detta låter förstås bra. Men det innebär också stora förändringar av många människors närmiljö. Därför är det oerhört viktigt att vi socialdemokrater är närvarande ute i stadsdelarna och kan förklara vad förändringarna innebär och varför vi vill genomföra dem. Det är ett ansvar vi inte kan överlåta på tjänstemännen. Det måste vi som politisk rörelse själva ta.

2015-12-15

Heden har plats för så mycket mera

Debattartikel om Heden i GP



Heden har varit en omtvistad plats under många decennier. Det är en plats som de flesta göteborgare har någon sorts relation till. Därför är det naturligt att varje tanke på förändring av Heden också väcker starka känslor. Det är många som har åsikter om Heden och åsikterna skiljer sig åt väldigt mycket. Allt från att hela Heden ska vara obebyggd till att hela platsen ska fyllas med stadskvarter. Men en sak verkar nästan alla vara överens om och det är att det går att använda dessa 12 hektar mitt i centrala staden på ett mycket bättre sätt än vad som görs idag. Det är svårt att greppa hur stor yta det faktiskt handlar om. Heden är nästan lika stor som hela stadsdelen Haga och dubbelt så stor som Nordstan. En stor del av detta används idag för markparkering, provisorisk bebyggelse eller står helt enkelt tomt. Att göra något bättre av Heden är något som alla göteborgare skulle vinna på. Ett bättre och mer välbesökt Heden skulle stärka Göteborg både socialt och ekonomiskt. Den svåra frågan är hur man väger samman alla olika intressen och alla olika känslor som under årens lopp har knutits till denna plats.

Från politiskt håll har vi en stark enighet om hur Heden bör utvecklas. Heden ska först och främst vara en plats för idrott, kultur och evenemang. De verksamheter som redan idag livar upp området, som Gothia Cup och korpfotbollen, ska även i fortsättningen vara en självklar del av Heden. Det finns dock gott om plats även för andra sporter och aktivitetstyper. Dagens Heden är oerhört underutnyttjad. En plats av denna storlek måste kunna användas av alla göteborgare. Genom att flytta ned parkeringen under mark så kan man bygga levande stadskvarter på en mindre del av Heden, utan att ta yta från idrott och rekreation. På det viset kan man komplettera dagens Heden med öppna bottenvåningar fulla med liv och rörelse och plats för affärer, caféer, idrottsbutiker, omklädningsrum, restauranger, föreningslokaler, konstgallerier, bibliotek, förskolor och mycket annat. Ovanpå bottenvåningarna får man in många arbetsplatser och bostäder som stärker området både socialt och ekonomiskt.

Det förslag som Stadsbyggnadskontoret har lagt följer denna inriktning. Ytan för idrott behålls, ytan för rekreation och evenemang utökas avsevärt jämfört med idag och en mindre del av Heden kompletteras med levande stadskvarter fulla av verksamhet. Fler träd kommer också in. Det tycker vi är en bra avvägning mellan de många olika intressen och åsikter som göteborgarna har i frågan. Eftersom det finns en oro för hur förändringen av Heden påverkar idrottens förutsättningar så kommer vi att ge Stadsbyggnadskontoret ett tydligt budskap att fortsätta studera kvarterens placering och idrottsytans utformning i det fortsatta planarbetet. För oss är det en självklar utgångspunkt att Gothia Cup, korpfotbollen och övriga verksamheter inte ska påverkas negativt.

Det är också viktigt att betona att det är en lång process kvar. Det kommer att finnas gott om tid att diskutera och debattera hur Heden ska förändras. Med det förslag till inriktning som Stadsbyggnadskontoret har lagt så finns det en konkret utgångspunkt för diskussionen och förhoppningsvis ger det möjlighet för ett öppet och inkluderande samtal. Vi lovar att vara lyhörda och öppna för tankar, synpunkter och idéer från alla göteborgare som engagerar sig i frågan. Denna väldigt speciella plats mitt i hjärtat av Göteborg ska vi utveckla och förändra tillsammans, för det allmänna bästa. Vi kan inte lova att alla kommer att bli nöjda men vi lovar att lyssna på alla, även de som inte hörs och syns i media. Heden tillhör alla göteborgare.

Ulf Kamne (MP) Ordförande Byggnadsnämnden
Johannes Hulter (S) Vice Ordförande Byggnadsnämnden
Johan Zandin (V) Ledamot Byggnadsnämnden

2015-11-22

Behärskning i farans stund

Ledare i NyTid



Det fruktansvärda terrordådet i Paris för en vecka sedan är inte det första våldsamma angreppet på det öppna demokratiska samhället och tyvärr, med all säkerhet, inte heller det sista. Terrorn som metod har en lång historia. Dess främsta syfte är inte att döda och skada. Mördandet och lemlästandet är bara medel. Målet är att tränga in i våra hjärtan och sprida skräck och rädsla. Den som är rädd kommer att vika undan eller gå till oöverlagt motangrepp. Den som är rädd tänker inte efter utan dras med i känslostormar och masshysteri. Den som är rädd gör misstag och blir sårbar. Det är det som är terrorns mål.

Terrorn spelar på våra basala drifter. Den vet att vi har svårt att stå emot adrenalinpåslaget, att vi ofta förlorar dragkampen med våra instinkter. Som sociala varelser så påverkas vi också av hur omgivningen reagerar. Rädsla skapar rädsla. Det är lätt att dras med när andra börjar springa. Därför ska vi vara på vår vakt mot de som, mer eller mindre medvetet, underblåser skräcken, rädslan och hysterin. De gör oss förvirrade och svaga när vi behöver vara klartänkta och starka. Aldrig är saklighet, eftertänksamhet och noggrann källkritik viktigare än när vi står inför ett allvarligt hot.

I vår digitaliserade värld sprids ord och bilder snabbt mellan människor. Det är på många sätt fantastiskt och har gett oss enorma möjligheter att fördjupa vår kunskap om världen och att skapa nya kontakter med varandra. Men det har samtidigt också förstärkt alla de negativa sidorna av vår samexistens. Hatet och rädslan har fått en infrastruktur där de kan aggregeras och nå ut på ett helt nytt sätt. Det har också blivit svårare att skilja sant från falskt. Nätet svämmar över av felaktigheter, konspirationsteorier och rena lögner. Redaktioner som pressas av högt tempo, personalbrist och hårda kommersiella villkor slarvar allt oftare med källkritiken. Påhittade ”sanningar” blir snabbt virala och kan få en enorm spridning.

Ett aktuellt exempel är påståendet att Göteborg skulle vara den europeiska stad som har flest IS-krigare per capita, vilket är helt taget ur luften, men ändå spreds i bl.a. GP, SVT och Aftonbladet och sedan kunde användas av rasistsajter som Avpixlat. Ska vi kunna värna vår demokrati och dess principer så måste vi kunna behärska oss. Vi behöver vara engagerade utan att bli hysteriska, kritiskt tänkande utan att bli paranoida. Vi har alla ett ansvar att behärska våra instinkter och verka för det demokratiska samhällets långsiktiga fortbestånd. Det är vår plikt som medborgare i en demokratisk och civiliserad stat.

2015-10-11

Tunn kritik från nöjd silvermedaljör

Slutreplik i GP



Vi rödgröna i Byggnadsnämnden skrev nyligen en debattartikel om hur vi vill bygga framtidens Göteborg och att vi höjer målen för bostadsbyggandet. Detta har inspirerat oppositionen i nämnden att skriva en ovanligt lång replik. Trots sitt imponerande omfång är den ytterst tunn vad gäller innehåll. Skalar man bort den yviga retoriken så är det i grunden tre åtgärder som borgarna föreslår för att lösa bostadsbristen. För det första vill de minska den demokratiska styrningen av byggandet genom att lämna över makten till byggföretagen själva. Det är en dålig idé. Däremot kan kommunen utveckla sitt samarbete med exploatörerna, vilket är precis vad vi nu gör i Jubileumssatsningen. För det andra vill de flytta planeringsresurser från flerbostadshus till enbostadshus. Det är också en dålig idé. Vi ska naturligtvis se till att det byggs fler småhus, särskilt i områden där det saknas. Men det får inte gå ut över produktionen av flerbostadshus, som ju ger det stora tillskottet av bostäder. För det tredje vill de bygga om fler vindar till bostäder. Det är en bra idé. Det är därför vi redan sett till att förvaltningen arbetar med detta.

Ja, det var det hela. Som vision för Göteborgs framtida stadsbyggande är det knappast särskilt engagerande, men som illustration över borgerlig idélöshet är det förstås mycket träffande. Så hur går denna handfallenhet ihop med retoriken om att de vill bygga mycket mer? Svaret är enkelt. Det gör det inte. Det syns tydligt om man granskar deras mål- och inriktningsdokument. Där står det nämligen svart på vitt att deras mål för bostadsbyggandet 2016 bara är 4 500 bostäder, det vill säga 500 bostäder färre än vad vi rödgröna har beslutat. Mot den bakgrunden verkar det som om GP:s ledarsida hade helt rätt när de nyligen beskrev Göteborgs borgerlighet med epitetet ”nöjd silvermedaljör”.

Ulf Kamne (MP)
ordförande Byggnadsnämnden

Johannes Hulter (S)
vice ordförande Byggnadsnämnden

Johan Zandin (V)
ledamot Byggnadsnämnden

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...