Lex Omar

Vi socialdemokrater har mycket att lära av den ovärdiga process som Omar Mustafa blivit utsatt för.

1. Demokrati kräver öppenhet.

Demokrati är framförallt en process. Det är först när man har en öppen och förutsägbar process, där alla medlemmar har möjlighet att delta och diskutera samt där beslutsunderlaget är transparent och möjligt att utvärdera, som vi har en fungerande partidemokrati. Dagens situation, där informella maktstrukturer mer eller mindre kaosartat svänger ihop beslut bakom kulisserna, är inte demokratiskt acceptabel och uppenbarligen inte ens strategiskt funktionell. Vi kan inte ha en situation där valberedningens förslag till högsta beslutande organ och grundläggande stadgeändringar presenteras några minuter innan omröstning. Ska vi undvika mer kaos av denna typ så är det helt ofrånkomligt att partiets interna processer demokratiseras radikalt.

2. Demokrati kräver tid

Mediedramaturgin i drev bygger på ett löst organiserat kaos där få tar sig tid att källkritiskt granska påståenden som slängs ut i olika medier. När man väl lyckats skapa ett drev så blir det självgående, diverse politiska företrädare förväntas "ta ställning" och "sätta ned foten" även om det är oklart om vad och varför. PR-avdelningar blir hysteriska och som ett resultat av den allmänna hysterin fattas ogenomtänkta beslut.

Som yrkesarbetande småbarnsförälder har man inte mycket tid över till att sätta sig ned och filosofera sig fram till kloka ståndpunkter och när man väl får det så är drevet redan över, bytet är nedlagt och sökarljuset har riktats någon annanstans. Det är alltså svårt att hinna ta ställning innan drevet kommer igång och det är ofta meningslöst att ta ställning efter att drevet jagat klart. Så hur gör man?

Det vi måste kräva är tid. Demokrati kräver tid. Tid att tänka. Tid att samtala. Tid att omvärdera och reflektera. Om det nu finns tveksamheter som behöver redas ut så måste vi kräva att få tid att göra det, i lugn och ro. Om en kongressvald ledamot i partistyrelsen, som är partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna, ska avsättas så är det rimligen en fråga för hela partiet, som behöver avgöras av partiets högsta beslutande organ i en eftertänksam process som är möjlig att utvärdera av oss vanliga medlemmar.

Den lojala tystnad som framhålls som ett föredöme för oss medlemmar, dvs. att vi inte ger oss ut och debatterar interna frågor, kan säkert ofta vara en klok strategi. Men den har sina begränsningar. Den bidrar nämligen till att det saknas motröster när drevet väl sätter igång. För en sak är säker, det är inte sista gången som det kommer att riktas drev mot en person i arbetarrörelsen. Vi kommer att se många fler sådana drev. Ibland kommer det att finnas sakliga skäl i botten, ibland kommer det bara att ha sin grund i fördomar och politisk antipati. Alldeles oavsett så kan vi inte tillåta att våra demokratiskt valda företrädare avsätts av mediemobbar. Vi måste kräva tid att själva ta ställning till anklagelser och kritik mot våra företrädare.

Min personliga lärdom av detta, som jag tror kan vara giltig för hela partiet, är att vi snabbt och kraftfullt måste ta ställning för en demokratiskt förankrad och formellt korrekt process nästa gång någon av våra kamrater hamnar i den mediala skottgluggen. Det handlar inte bara om att undvika att godtyckligt krossa politiskt engagerade människor. Det handlar faktiskt i grunden om att det är medlemmarna i det socialdemokratiska partiet som ska ha den yttersta beslutandemakten över det socialdemokratiska partiet och vem som ska få företräda det.

Den mörka kontinenten

Ikväll kommer jag att leda ett samtal om terror och kön på Trappan, som ABF Göteborg arrangerar. I panelen sitter religionshistorikern Mattias Gardell, genusvetaren Jørgen Lorentzen och idéhistorikern Claes Ekenstam. Det kommer säkert att bli ett spännande samtal. Tanken är att borra djupare i frågan kring manlighet och terror.

Att undersöka de föreställningar om manlighet som ligger bakom högerextrema våldsdåd, från uppmärksammade enskilda massakrer till mer eller mindre systematiska hot och angrepp mot meningsmotståndare, är naturligtvis viktigt i sig självt. Samtidigt kan det också ge nycklar för att förstå den djupare gåta som är det vanliga, ”vardagliga” våld som alla män, ur alla samhällsklasser och i alla länder, utövar mot varandra och andra. Det är ett våld som ofta ligger latent, som ett bakgrundsbrus, i mäns relationer med omvärlden. Ett stumt våld som tystar och döljer.

Det är ju egentligen mannen som är den mörka kontinenten. Här finns ett vidsträckt landskap av psykosocial komplexitet att utforska. De som deltar i panelen imorgon är några av de – fortfarande besynnerligt få – som vågat ge sig iväg på en resa mot detta mörkrets hjärta. Förhoppningsvis kan de inspirera fler att våga ifrågasätta och avslöja de djupt liggande psykosociala strukturer som orsakar så mycket lidande i våra samhällen. Vi ses ikväll!

Tidigare publicerad på s-akademiker

Vinden har vänt

Ibland vänder det bara helt plötsligt. Vinden stannar upp och ändrar riktning. Vi är flera socialdemokrater som verkar ha nått samma punkt ungefär samtidigt. Inte att allt blivit bra eller löst sig. Utan att vi på något sätt nått en botten. Och att vi därmed också fått fotfäste. Och att vi därför kan börja arbeta oss fram i en ny riktning. Det är dags att bygga.

Jag och Jimmy har satt igång att blogga på s-akademiker med inriktning på kongressen 2013 och det nya partiprogrammet. Röda Berget har kickstartat programarbetet, även Jämlikhetsanden vänder blad och tar en ny riktning. Högberg, Moberg och Mitt-i-steget tar stora grepp medan HBT-sossen och Ola går in mer direkt på principiella sakfrågor. Dessutom har Magnus Nilsson börjat blogga på Det räcker inte med en blogg.

2012 lovar gott...

Hållbar stadsplanering

Jag var uppe på Socialistiskt Forum i Stockholm för ett tag sedan och pratade hållbar stadsplanering med Marika Lindgren-Åsbrink, Lena Sommestad och Daniel Johansson. Det blev ett bra samtal som nu ligger ute på SVT Forum. Ta gärna en titt!

Nästa gång hoppas jag också att Jimmy Sand hänger på till Stockholm och bidrar med sina kloka tankar om socialdemokratins utmaningar.

Riv stadens barriärer!

Jag har fått förtroendet att vara med och organisera partidistriktets forumgrupp för stadsplanering och infrastruktur.

Vår forumgrupp är en av flera inom olika områden. Tanken med forumgrupperna är att hitta nya plattformar för diskussionerna i partiet. Vårt senaste arrangemang var en workshop på Folkteaterns café där vi diskuterade kring barriärer i staden tillsammans med arkitekten Kerstin Elias från White. Det var mycket givande samtal och de tankar och idéer som kom upp har vi nu koncentrerat i en debattartikel som publiceras i Ny Tid idag:

Mer jämlika livsvillkor för göteborgarna. Det är budskapet från forumgruppen för stadsplanering och infrastruktur inom S i Göteborg. Bland medlen finns flera lågbroar över Göta älv.

Göteborg är en fantastisk stad som lockar många människor. Kulturlivet är spännande och utmanande. Närings­livet starkt och innovativt. Men vi har också många utmaningar. Vår stad är gles och utspridd över stora avstånd. Det finns många barriärer, både fysiska och ekonomiska, som skiljer olika stadsdelar från varandra.

Utgångspunkten för en socialdemokratisk stadspolitik måste därför vara att överbrygga dessa barriärer och skapa mer jämlika livsvillkor för stadens invånare. Det är det tydliga budskapet från partiets forumgrupp för stadsplanering och infrastruktur, där vanliga medlemmar är med och tycker till.

Vi har under lång tid byggt en stad där man bor segregerat och glest, tar sig fram med bil och där man ska handla i isolerade och utspridda köpcentrum. Nu vill vi bygga en stad där man kan bo blandat och nära, där man kan ta sig fram enkelt till fots, på cykel eller med kollektivtrafik och där man kan handla i affärer och butiker i de egna kvarteren. Vi socialdemokrater måste därför arbeta ännu hårdare för att blanda upplåtelseformer i olika stadsdelar.

Konkurrensen inom byggandet måste öka, inte minst genom att göra byggprojekten fler och mindre så att fler och mindre aktörer kommer in på marknaden. Det finns stora marginaler inom byggsektorn, enligt Boverket kan produktionskostnaderna sänkas med upp till 40 procent.

Ska vi ställa om våra resvanor så måste kollektivtrafiken stärkas och gång- och cykeltrafiken prioriteras, särskilt i centrala staden. Våra resmönster är ett resultat av hur långa avstånd vi har mellan boende, arbete, handel och rekreation.

Därför är det oerhört viktigt att säkerställa att allt det som behövs för att leva ett helt och fullt liv finns nära oss. Levande och blandade lokala gator och torg är inte bara trevligt, utan en direkt förutsättning för ett hållbart samhälle.

Vi måste också koppla ihop stadens olika delar bättre. Stadsdelarna behöver fler länkar mellan varandra. Över Göta älv vill vi se många låga broar som binder samman staden. Det går utmärkt att kombinera med en levande sjöfart om broarna är öppningsbara och fartygen kör i konvoj utanför rusningstid.

Under kommande år växer Centrala Älvstaden, en ny stadskärna fram. Detta får inte bli ett område uteslutande för höginkomsttagare. Här har allmännyttan ett stort ansvar. Kommunen borde kunna ställa krav på varierade hyresnivåer i markanvisningarna.

När vi bygger nya stadsmiljöer får vi inte låta biltrafiken styra stadsplaneringen. Då får vi oattraktiva och markslösande områden där rondeller och ramper tränger ut trottoarerna och folklivet. Vi vill ha attraktiva och ytsnåla stadskvarter där marken används till bostäder och arbetsplatser, i stället för refuger. Kort sagt: Låt bilen anpassa sig till staden istället för tvärtom.

Vi vet vad vi vill. Nu det bara att sätta igång och göra det.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, göteborg, stadspolitik, stadsplanering

Den bortglömda allmänningen

När meterologen Pär Holmgren för ett tag sedan spådde att ingen skulle vilja bo i Göteborg om 100 år så dök det förstås snabbt upp putslustiga kommentarer från mina Facebook-vänner i Mälardalen. ”Det är väl ingen som vill bo i Göteborg idag?”, ”Göteborg luktar fisk” etc. Inget konstigt med det förstås, bara det vanliga storebrorskomplexet. Ängsliga stockholmare brukar skämta om att man ska ställa tillbaka klockan två år när man åker till Göteborg.

I vissa fall ligger dock Göteborg långt före kusinerna från östsidan. Stockholmarna t.ex. får bara fler och fler spårvagnslinjer och i Uppsala kommer man nu att införa ett gångfartsområde på prov, något som Göteborg började med redan för tjugo år sedan. Idag har vi ett stort antal gångfartsgator och de fungerar mycket bra. Gångfartsområden har visat sig vara ett ypperligt sätt att ta tillbaka några av alla de allmänningar som vi förlorade i och med massbilismen - våra gator.

Södra Larmgatan

I senaste UppsalaDemokraten skriver jag om gångfartsområden och ger min gamla hemstad några goda råd inför framtiden. Läs gärna. En viktig sak som jag inte nämner i texten är att göra tydliga ledspår för personer med nedsatt synfunktion och andra som navigerar med hjälp av trottarkanter och liknande. Det är också viktigt att välja gatubeläggning som tvingar ned hastigheterna. Alla trafikanter är ju inte lika hänsynsfulla som de cyklister man kan läsa om i min cykelskole-triptyk:

DEL 1 - DEL 2 - DEL 3

Andra bloggar om: uppsala, gats, stadspolitik, trafik

Till kritiken av gentrifieringskritiken

I senaste ETC Göteborg skriver jag om gentrifiering, utifrån Sharon Zukins bok Naken stad (som nyligen kom ut i svensk översättning på Daidalos). Zukins bok är ett typiskt exempel på gentrifieringskritik som kör fast i livsstilspolitik. Den bourdieuska gentrifieringskritiken, vars huvudsakliga intresse verkar vara att kartlägga och klassificera olika livstilsmarkörer hos medelklassen, kommer sällan bortom att ”problematisera” habitus.

Kritiken av gentrifieringskritiken aktualiserades för ett tag sedan i samband med Sociologisugets gentrifieringskritiska Majornatrilogi och fick efterspel bl.a. på Mothugg, Copyriot, Kvillster och Popvänster.

Personligen tror jag att vi behöver en gentrifieringskritik som inte nöjer sig med att vara distanserat ”kritisk” och ”problematiserande”. Vad vi behöver är en gentrifieringskritik som utforskar alternativ och strategier för att undvika gentrifiering. Som tur är så finns det redan.

I motsats till vad Sharon Zukin påstår så var nämligen Jane Jacobs tidigt medveten om gentrifieringens avigsidor. Ett helt kapitel i Den amerikanska storstadens liv och förfall handlar om just det och hur man kan komma tillrätta med problemet. Men man måste förstås läsa boken för att upptäcka det…

Samtidigt har jag på senare tid blivit allt mindre irriterad på livsstilssociologins salongsradikala petande i olika kaffesorter. Problemet är ju faktiskt inte att akademiker nördar in sig i obskyra nischer och producerar forskningsresultat utan praktisk-politisk potential. Det är tvärtom lite av forskningens raison d’être.

Nej, problemet är nog mer de orimliga förväntningar som vi andra (och i viss utsträckning forskarna själva) har på den akademiska forskningen. All forskning går inte att översätta till meningsfull politisk policy, men det betyder inte att forskningen i sig är meningslös. Bara att man får vända sig någon annanstans för policy. Varför inte till Jane Jacobs?

Personligen är jag ganska övertygad om att gentrifiering relativt enkelt kan förhindras med en kombination av jacobsk stadsplanering och en stark allmännytta (inkl. non-profit organisationer). Gradvis stadsutveckling (istället för storskaliga saneringar), ett tillräckligt utbud av täta funktionsblandade stadskvarter och ett stort och finfördelat allmännyttigt ägande. Det är det viktigaste.

Huruvida det sedan dricks cappuccino eller bryggkaffe på caféerna och hur stor del av befolkningen som bär sotarmössa är en mindre betydelsefull fråga rent politiskt. Men det kan säkert bli intressanta forskningsprojekt och kulturartiklar av det…

Här nedan ser ni förresten ett tal som Jane Jacobs höll på National Building Museum år 2000. Den senare delen av talet handlar specifikt om gentrifiering.



Relaterat: Julia Svensson i DN

Andra bloggar om: sharon zukin, jane jacobs, stadspolitik, gentrifiering

Från cirkus till verklighet

Ikväll talar Håkan Juholt i Almedalen. Det ser vi fram emot. Vi kan behöva vädra ut vinångorna och PR-spinnet med lite riktig politisk agitation. Almedalen är ju inte bara "en fest för demokratin". Det har också blivit lite väl mycket rosévinspimplande lobbyister och vämjelig politisk cirkus (jag gjorde misstaget att se gårdagens Debatt som gjorde det smärtsamt uppenbart att en del goddagspiltar och hovnarrar lyckats nästla sig in i partiets ledande skikt under åren). Juholts tal blir en uppfriskande upptakt inför morgondagen.

Imorgon lördag är det nämligen dags för sommarträff med Nätverket för Göteborgs Arbetarrörelse (NGA) på Röda Sten. Det är oerhört bra att det finns en fristående kraft som driver arbetarrörelsens frågor. Våra mer institutionaliserade organisationer och föreningar har ibland en tendens att prioritera systemförvaltning framför idéutveckling och organisatoriskt reformarbete. Det behövs en rörelse underifrån för att få igenom nödvändiga förändringar.



Det är många intressanta ämnen som kommer att diskuteras. Jag har blivit inbjuden för att prata om stadspolitik. Socialdemokratisk stadspolitik har tyvärr en tendens att reduceras till en rent taktisk fråga om vilket agn som är bäst för urbant röstfiske. Idag har DN ett stort uppslag om situationen för S i storstäderna. Deras undersökning av valresultatet visar att den ökande ekonomiska polariseringen mellan rikare och fattigare stadsdelar även avspeglar sig i röstandet. I de rikaste områdena, som Ålsten i Bromma eller Hovås i Askim, minskar S-rösterna (södra Hovås har mindre än en procent S-röster). I de fattigare stadsdelarna ökar istället S-rösterna. Det är inget konstigt med det, röstning är ju klasskodat. Frågan är vilka slutsatser man ska dra av det.

En vanlig tanke, i den politiska reptilhjärnan, är att man behöver slänga ut mer valfläsk till de rika. Vissa av våra s.k. ”förnyare” tycker att vi ska anamma borgerlig politik (RUT-avdrag, "jobbskatteavdrag" etc) eftersom folk med högre inkomster då skulle få ett tydligare egenintresse av att rösta på oss. Genom att skapa ännu mer orättvis fördelning och ytterligare öka inkomstskillnaderna skulle man alltså få fler S-röster. Det är fascinerande hur någon vettig människa kan få för sig att det skulle fungera.

Alldeles bortsett från att ojämlika samhällen är sämre för alla, även rent ekonomiskt som Håkan Juholt och Ed Milliband skriver idag, och alldeles bortsett från att den folkliga opinionen faktiskt är för jämlikhet och generell välfärd, så skulle det utplåna Socialdemokraternas raison d’être. Moderaterna kan vinna på att låtsas vara Socialdemokrater, men vi vinner inte på att låtsas vara Moderater.

Socialdemokratisk stadspolitik handlar alltså inte om att ge den urbana medelklassen lite mer i plånboken. Vad den handlar om är att formulera och implementera strukturella lösningar på de enorma sociala, ekonomiska och ekologiska problem som våra städer brottas med. Det handlar om stora reformer av byggsektorn. Vi måste bygga mycket mer och mycket mer kostnadseffektivt, så att alla som behöver kan få en bostad som de har råd med. Det handlar om att etablera institutionella ramverk som bryter upp den geografiska, ekonomiska och etniska segregationen. Det handlar om att bygga miljövänliga städer, med korta avstånd och smarta kommunikationssystem. Bland mycket annat.

Jag är helt övertygad om att det är genom att erbjuda smarta lösningar på dessa stora strukturella stadsproblem som vi kommer att vinna förtroende bland stadens medborgare, alldeles oavsett inkomstnivå. Men då måste vi börja ta tag i dessa problem, med kunskaps- och forskningsbaserad policyutveckling. Det räcker inte med magkänsla. Först ideologiskt och vetenskapligt underbyggd policy, därefter förpackning, "berättelser" och taglines.

Vi ses imorgon!

Annat läsvärt: Mitt i Steget, Martin Moberg, Lena Sommestad, Högbergs tankar, Röda Berget, Jämlikhetsanden, Mellan anpassning och motstånd, Storstad, Göran Johansson

Andra bloggar om: socialdemokraterna, stadspolitik, almedalen, juholt

David Harvey och Den Stora Revolutionen

På måndag ska jag ner till Malmö för att prata på Salong Fronesis. Temat är ”rätten till staden” och utgångspunkten är den nya antologin Ojämlikhetens nya geografi med texter av David Harvey som Atlas gett ut. Raatamaa, Mats Franzén och lite annan gentrifieringskritik-elit är där så det blir säkert kul. Harveys marxistiska analys av städernas roll i den globala kapitalismen har fått ett enormt genomslag, med all rätt. Hans utvidgning av den marxistiska analysen i det geografiska rummet är tankeväckande och har öppnat nya fält för marxistisk kritik.



Storyn kommer kanske inte som någon överraskning: Den globala kapitalismens inneboende motsättningar leder oundvikligen till allt större orättvisor, miljöförstöring och våldsamma konflikter. Kapitalismens ”kreativa förstörelse” exploaterar och bryter ned såväl natur som civilisation. Kapitalackumulationens krav tvingar fram imperialism och kolonialism. Den gränslösa kommodifieringen rullar fram som en bulldozer över sociala och kulturella strukturer och plattar ut allt till en jämntjock själlös massa.

Kapitalismens förtryck är dock inte hermetiskt tillslutet, det finns sprickor här och där. Harvey är till exempel inte ensidigt negativ till talet om ”kreativa”, ”originella” och ”genuina” stadsmiljöer (som många av hans epigoner lustfyllt brukar avrätta) eftersom han i detta ser en spricka i hegemonin, en chans att försvara andra värden än de kortsiktigt ekonomiska på kapitalets egen planhalva.

Vad som dock saknas är konstruktiva svar på vad om bör göras åt de processer av segregation, ojämlikhet och miljöförstöring som Harvey så skickligt dissekerar med sin Marxmaskin. Hur ser alternativen ut och hur bygger vi dem? Det finns några vaga referenser till ”sociala rörelser” i texterna men Harvey glömmer lite väl ofta den elfte Feuerbachtesen, att det inte handlar om att tolka världen utan om att förändra den. Samtidigt har han själv i andra sammanhang framhållit vikten av konkreta alternativ. Bland annat i Spaces of Hope (2000) där han skisserade en utförlig, om än aningen bisarr, utopi om världen efter kapitalismen.



De alternativ som Harvey ser verkar dock alla ha det gemensamt att de ligger bortom Den Stora Revolutionen. Om det finns en blind fläck i Harveys tänkande så är det här den är. Den marxistiska dualismen lämnar mycket lite utrymme mellan kapitalistisk dystopi och kommunistisk utopi. Den pragmatiska, reformistiska, socialdemokratiska politik som byggde upp de moderna välfärdsstaterna under 1900-talet har visat vad som är möjligt att åstadkomma även inom ramen för en kapitalistisk ekonomi. Jag har försökt ge några konkreta förslag i min rapport "En radikal och progressiv stadspolitik" (Arena Idé).

Den sociala bostadspolitik (inkl. miljonprogrammet) som Anders Lund Hansen hyllar i inledningen till Ojämlikhetens nya geografi genomfördes faktiskt i en kapitalistisk ekonomi, tillsammans med privata byggherrar. En totaliserande antikapitalistisk kritik, som inte kan differentiera mellan en teoretisk (libertariansk) kapitalism och de olika former av blandekonomi som är kapitalismens verkliga ansikten, blir begränsad till revolutionsromantik.

Frågan är hur användbara sådana analyser är i arbetet med att göra något bra med de samhällen som vi de facto lever i. Vad vi behöver är kreativ, inte reaktiv kritik. För den som vill åstadkomma ett solidariskt och jämlikt samhälle så finns det ju oerhört mycket att göra i världen utöver att förbereda sig för Den Stora Revolutionen.

Andra bloggar om: david harvey, stadspolitik, gentrifiering

Riksbyggeri på 2000-talet

Idag skriver jag på GP Debatt och Yimby om smartare förtätning. Anledningen är byggplanerna för Älvsborgsbron som snart ska ses över av Byggnadsnämnden. Daniel Swedin skriver dessutom klokt idag i Aftonbladet om den onödiga bostadsbristen. Han är trevlig nog att referera min rapport "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi".

Min förhoppning är att vi socialdemokrater vågar ta tag i stadspolitiken på allvar. Här finns alla förutsättningar för det Jan Wiklund kallat "riksbyggeri", dvs. just det progressiva samhällsbyggande som grundlade den socialdemokratiska hegemonin under 1900-talet. Nu är det dags att bygga landet för ett nytt århundrade.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, stadspolitik, yimby