2010-12-21

Att friggeboa

Igår, fyra dagar efter avslöjandet i Aftonbladet, kommenterar slutligen partisekreterare Ibrahim Baylan Svenskt Näringslivs infiltration av Socialdemokraterna. Som Lena Sommestad beskriver i en mycket klok och välformulerad betraktelse så är innehållet i Baylans kommentar en besvikelse:

Istället för att tydligt ta avstånd från Niklas Nordströms och Primes agerande, väljer Baylan att i sitt uttalande rikta kritik mot dem i partiet som är upprörda över det som har hänt. Baylan uppmanar mig och andra som har uppmärksammat Prime-affären  att ”gräva ner stridsyxorna”. Han beskriver vår kritik som ett försök att riva upp en destruktiv debatt mellan höger och vänster i partiet. (”Man måste lugna ner sig och ta ett ansvar”.) 

Men frågan är vad som är att ta ansvar i ett parti, där tilliten rämnar? Jag menar att tydlighet krävs mot dem som har felat – inte mot dem som kritiserar felsteg. Att partiledningen är tydlig om vilka etiska principer som gäller är viktigt inte minst för att återskapa ett bra och tillitsfullt diskussionsklimat mellan de många olika åsiktsgrupperingar, som alltid kommer att finnas inom Socialdemokratin.

Det Sommestad mycket träffande beskriver är tyvärr en alltför vanlig företeelse. Med en vink till ett av svensk politiks mest kända faux pas skulle man kunna kalla det för att "friggeboa".



Ett återkommande friggeboande i just den här affären är talet om att "nu måste vi lägga det här bakom oss" eller att "det finns viktigare saker att prata om" etc.

Friggeboandet tar sin utgångspunkt i tanken att det är en grundläggande diskursregel att eftersträva konsensus. Den som engagerar sig i diskussionen enkom för att hetsa och sprida agg förbryter sig därmed mot diskursens syfte. Det är en helt riktig utgångspunkt men det friggeboandet missar är det inte finns några genvägar till konsensus.

Dissensus kan inte enbart ses som ett problem som måste övervinnas, ju snabbare desto bättre. Konsensus kan inte forceras fram, det bildas genom tvångsfria samtal som tar den tid de tar. Att varken diskursinnehåll eller konsensus kan kommenderas fram borde vara grundläggande insikter givet ett deliberativt-demokratiskt förhållningssätt och jag har faktiskt svårt att förstå vilken verklighetsuppfattning man har om man tror att man kan ställa sig upp och säga: "Nu ska ni sluta att prata om det här och hålla varandra i handen".

Dessutom finns det väl inget mer effektivt sätt att se till att folk pratar om något än att försöka övertala dem att sluta prata om det? Folk pratar om sådant som berör dem, så länge det berör dem. Istället för märkliga meta-diskussioner ("det är inte bra att prata om det här, man borde prata om något annat") så vore det befriande om man helt enkelt pratade om det man nu ville prata om. [Jag kan förstås bara hoppas att ni har överseende med den uppenbara performativa motsägelsen här...]

De som friggeboar verkar inte heller överväga möjligheten att man kan prata om flera saker samtidigt. Det går alldeles utmärkt att föra en diskussion om etiska gränser för lobbying parallellt med frågan om hur det socialdemokratiska partiet ska utvecklas. Ja, dessa parallella spår kanske till och med kan berika varandra, vem vet.

Slutligen så är det svårt att förstå varför det är så bråttom att begrava den här frågan just nu. Det är ju hursomhelst bara några få dagar kvar tills den politiska offentlighetens svarta hål - julhelgen - öppnar sig och slukar allt.

Det är därför med glädje som jag kan meddela att min socialdemokratiska förening, Tjänstemännens s-förening, igår antog en motion till distriktsårskongressen om att partiet ska införa en etisk policy för lobbying, både lokalt och nationellt. Jag hoppas många andra föreningar sluter upp bakom det kravet. För vi måste våga PRata om det...

Rekommenderade inlägg:
Lena Sommestad I
Lena Sommestad II
Storstad
Magnus Ljungkvist I
Magnus Ljungkvist II
Rebella
Arenagruppen
Dagens Arena
Akademikersossarna
Johan Westerholm I
Johan Westerholm II

Andra bloggar om: , , , ,

2010-12-19

#PRataomdet

Aftonbladets avslöjanden om hur PR-byrån Prime infiltrerat Socialdemokraterna chockerade många. Reaktionerna varierade. Många blev förbannade och besvikna. Många har också velat släta över eller bagatellisera det hela och en hel del människor har varit märkligt tysta.

Niklas Nordström beräftar idag att han fått betalt av Svenskt Näringsliv för att driva opinion och påverka analysarbetet inom Socialdemokraterna. I försvaret av Primesossarna dominerar två "talking points" skademinimeringsarbetet:

1. Avslöjandet är en del i en falangstrid, det är konspirerande vänstersossar som ligger bakom. Den som pratar om skandalen bidrar alltså till falangstrider och drar ner S i ett "SSU på 90-talet"-träsk.

2. Det gör inget att propagera på uppdrag av Svenskt Näringsliv eftersom S är för tillväxt.
Alternativt: Jaja, det var dumt att ta emot pengar men S är för tillväxt och nu måste vi börja prata om hur viktigt det är med tillväxt istället för att bidra till falangstrider och dra ner S i ett "SSU på 90-talet"-träsk.

Det är möjligt att både S och SN är för "tillväxt", men det är knappast samma sorts tillväxt. Det är också mycket möjligt att avslöjandet är del i en falangstrid. Men det är ju minst lika möjligt att mörkläggandet, bagatelliserandet och tystnaden också är det, fast från andra hållet. Ärligt talat bryr jag mig inte om det.

Jag var inte med i SSU på 90-talet. Jag har faktiskt aldrig varit med i SSU. Jag definierar mig inte som vänster- eller högersosse och är fullständigt ointresserad av att delta småsinta falangstrider. Men jag bryr mig om de grundläggande procedurreglerna för en fungerande politisk diskurs, särskilt när det rör mitt eget parti.

Idag har det blivit allt vanligare med sk. "viral marketing". Företag betalar människor för att smyga in reklam i sina sociala nätverk. Kommer du ihåg den där coola grejen som din kompis tipsade dig om? Vad du inte visste var att din kompis fick betalt för att nämna det för dig. Företag parasiterar i allt högre grad på våra socialt integrativa strukturer för att tjäna pengar.

Har jag fått betalt av Aftonbladet för att göra deras knäck till en snackis? Kanske är det Svenskt Näringsliv som betalar, för att så split i Socialdemokraterna? Eller så betalar ingen. Spelar det någon roll när jag ändå tycker som jag tycker? Svaret är ja. För det handlar om tillit. Tillit är det som bygger solidaritet. Utan tillit ingen solidaritet och inget fungerande samhälle. Vi måste kunna lita på varandra. Inte minst vi som ideellt engagerar oss i en social rörelse.

Den som skrivit bäst hittills om den här sjaskiga affären, förutom Mats Engström, är Lena Sommestad, jag rekommenderar verkligen hennes blogg. Som hon påpekar så visar detta behovet av att Socialdemokraterna får en självständig och egenfinansierad idédebatt. Arbetarrörelsens tankesmedja behöver växa kraftigt. Vem vet, det kanske är värt några av de miljoner som partiet lägger på externa PR-konsulter?

Jag hoppas också att Arenagruppen, som gjort så mycket bra för svensk vänster och som jag själv samarbetat med, kommer helskinnade ur den här affären och får det stöd och den omsorg de behöver. Visar det sig att de haft fingrarna för långt ner i syltburken kommer de att bli allvarligt diskrediterade och det vore en stor förlust för det progressiva tänkandet i Sverige. Enligt Eric Sundström på Dagens Arena kommer man att lägga alla kort på bordet på måndag. Det ser vi fram emot.

Och så hoppas jag att fler sossar vågar #PRata om det, även om det är känsligt eftersom det rör vänner och bekanta. Vi måste våga vara ärliga mot varandra om inte tilliten och solidariteten ska förtvina. Är vi öppna och ärliga mot oss själva och varandra, även när vi tycker olika, så kommer vi alla att gå stärkta ur det här. Vi kommer att bygga en ny och starkare socialdemokrati - tillsammans.

Update: Marika pratar om det - och lyfter som vanligt allt ett par nivåer

Magnus Ljungkvist gör en knivskarp argumentationsanalys

Mer kloka tankar från Sara Gunnerud på Rebella

AB1 AB2 AB3 AB4

Andra bloggar om: , , , ,

2010-12-12

(S)kolval



Nyligen presenterades PISA 2009, en internationell undersökning av 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap. Återigen bekräftades då att den svenska skolan befinner sig på ett sluttande plan sedan de stora reformerna på 1990-talet.

Som Fredrik Jansson på Tankar från roten skriver i Social Europe Journal verkar vi vara på god väg att förverkliga den nuvarande regeringens ambition att göra Sverige till ett land bland andra, medelmåttigt istället för exceptionellt.

Det krävs dock ingen exceptionell kunskap för att se orsakerna till den svenska skolans katastrofala utveckling. Sten Svensson, fd. redaktör på Lärarnas tidning, förklarar pedagogiskt sammanhangen på dagens GP Debatt och i en knivskarp krönika i DN Kultur (ej på nätet) kopplar Malin Ullgren samman skolans utveckling med framväxten av medelklass-fenomenet "curlingföräldrar".

Curlandet är enligt Ullgren en rationell reaktion på det konkurrenssamhälle som blir allt tydligare. Sporten curling handlar nämligen inte bara om att sopa banan fri för den egna stenen. Syftet är att slå ut andra stenar ur boet. Curling är alltså en kongenial metafor för det nya hårda Sverige.

Det nya ojämlika Sverige är sämre för alla. I takt med att klyftorna ökar så sjunker vår civilisationsgrad. Det syns bland annat i kunskapsutvecklingen. Här finns en stor utmaning för socialdemokratin. Vi måste formulera en hållbar plan för Sveriges utbildningspolitik, en provisorisk utopi för den framtida skolan i medborgarstaten.

Och ska vi göra det så måste vi kanske - hemska tanke - även kunna diskutera driftsformer. Vi socialdemokrater måste fråga oss vad som är viktigast: Att vi slipper ta en jobbig diskussion om friskolorna och kommunaliseringen eller att vi får en mer jämlik och kvalitativ skola?

Det handlar inte om höger/vänster. Det handlar helt enkelt om att ha ett vetenskapligt-rationellt förhållningssätt. Om vissa medel inte leder till de mål man har (givet ideologi och värderingar) så bör man ompröva medlen. Oavsett hur "jobbigt" det känns.

Andra bloggar om: , , , ,

2010-12-04

Vägen framåt III

Igår kom den första av Kriskommissionens rapporter, den går att läsa här.

Det är en klar och tydlig genomgång av opinionens utveckling under förra mandatperioden och en genomtänkt analys av varför det gick som det gick. Ulf Bjereld har skrivit om rapporten här.

Slutsatserna bekräftar det jag skrev i min tidiga valanalys på Dagens Arena. Vi måste börja formulera provisoriska utopier igen.

Det är dock viktigt att inse att provisoriska utopier inte växer fram utan konflikter, motsättningar, intern debatt och kritik. Socialdemokratin behöver både mod och förmåga. Mod att våga diskutera skilda sätt att utforma framtidens socialdemokratiska politik och förmåga att hantera intern idépolitisk polemik öppet och frimodigt utan att det urartar till personstrider och palatsintriger.

Och så behöver vi sluta prata om att det behövs förnyelse. Det vet vi vid det här laget. Nu behöver vi börja prata om vad den förnyelsen egentligen ska bestå i.

För övrigt är det oerhört intressant att följa förtroenderådet på SVT...

Andra bloggar om: , , , ,, , , ,

2010-10-21

En statlig enhetsskola


Sverker Lindblad, professor i pedagogik, skrev för en tid sedan på GP Debatt att den politiska diskussionen om skolan missar målet:

Hur gick det i Sverige med omstruktureringen av skolväsendet? Om vi håller oss till de mått som omhuldats i den skolpolitiska debatten – kunskapsmätningar och kostnader – har utfallet inte blivit särskilt lyckat:

* Kostnaderna har ökat per elev i grundskola och gymnasieskola (t ex SCB UF 12 SM 0901).

* Från att ha varit framgångsrikt i början av 1990-talet har det svenska skolväsendet gått kräftgång, enligt internationella kunskapsmätningar (www.iea.nl och www.pisa.oecd.org).

* Skillnaderna mellan elever och skolor har ökat, vilket tyder på en ökad segregering i utbildningssamhället.

Dessa resultat kan till vissa delar förklaras av själva omstruktureringen. Decentralisering och avreglering bidrog till ökade skillnader mellan kommunerna, medan samspelet mellan boendesegregering och skolval verkar leda till ökande skillnader mellan skolor, mätt med provresultat och betyg. Det finns informationsunderlag och analyser av detta, se till exempel Skolverkets Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? (www.skolverket.se), där flera pedagogikforskare bidragit med betydelsefulla studier. Men sådana analyser har anmärkningsvärt nog ignorerats under lång tid av dem som har det politiska ansvaret.


Renodlad och bekväm symbolpolitik, som betygsfrågan, debatteras fram och tillbaka medan betydligt viktigare (men också mer kostsamma och politiskt obekväma) reformer som ökad lärartäthet hamnar i skymundan. Att de borgerliga efter mycket om och men nu har öppnat för att utvärdera kommunaliseringen av skolan och begränsa vinstuttaget inom friskolorna är bra men vad som är än viktigare är ju att utvärdera den explosionsartade privatiseringen av skolan.

Lars Ohly och Rosanna Dinamarca från Vänsterpartiet skrev för ett tag sedan om detta på DN Debatt, då man ifrågasatte vinstutdelningen inom skolsektorn. Marika på Storstad och Fredrik på Tankar från roten fyllde på med kloka synpunkter.

Marika var mån om att poängtera att hon inte är emot "valfrihet":

Särskilt skönt vore det om den diskussionen kunde föras inte i en 1990-talskontext (för eller emot privata alternativ?) utan här och nu: hur kan vi se till att välfärden, oavsett driftsform, är kostnadseffektiv och av god kvalitet?

Jag håller med Marika om att välfärden, oavsett driftsform, ska vara kostnadseffektiv och av god kvalitet. Jag håller också med om att vi måste kunna diskutera "här och nu", dvs. hur får vi en bra skola, oavsett hur den ska utvecklas på lång sikt.

Men vi måste ju också kunna diskutera framtidens skola och då behöver vi fördjupa analysen av vilken sorts "valfrihet" som skolan ska erbjuda. "Valfrihet" är nämligen en mycket speciell form av frihet. Det är friheten för individen som välfärdskonsument att välja utformning av välfärdstjänster.

Att valfrihet blivit ett så centralt begrepp beror naturligtvis på att vår demokrati alltmer urartat till en välfärdskonsumistisk servicedemokrati. Utifrån en sådan reduktionistisk förståelse av medborgarens och statens roll i samhället så är det inte förvånande att man inte tycker att "driftsformer" spelar någon roll. Men bland välfärdsinstitutionerna intar skolan en särskild plats. Skolan är något mer än en utbildningsproducent.

Ohly och Dinamarca har naturligtvis rätt när de säger att: Skolans mål ska vara att ge eleverna den bästa kunskapen – inte att generera vinst till privata bolag. Men det är ur mitt perspektiv inte hela sanningen. Skolan har också - framför allt - en demokratiskt fostrande roll.

Det är skolan som formar framtidens samhälle genom den världsåskådning och värderingsgrund som bibringas våra unga medborgare. Skolan är självklart inte den enda "socialt generativa" funktionen i samhället. Familjen, vännerna och olika former av media spelar också en avgörande roll. Men det är framför allt genom skolan som medborgarstaten reproducerar sig. Att det sker under former som är egalitära - lika för alla medborgare - är betydligt viktigare än någon välfärdskonsumistisk idé om "valfrihet".

Rent teoretiskt skulle man naturligtvis kunna tänka sig att detta demokratiska projekt - arbetarens son och direktörens dotter i samma klass och interpellerade som jämlika medborgare - skulle kunna genomföras i en decentraliserad struktur med en uppsjö av olika huvudmän (privata företag, religiösa samfund etc). Men rent praktiskt så funkar det ju uppenbarligen inte.

Så varför inte införa en statlig enhetsskola för alla skolbarn? Om nu alla är så överens om att "driftsformen inte spelar någon roll", utan att det är resultatet som räknas - varför kan vi då inte dra den fullständigt glasklara slutsatsen av de senaste decenniernas resultat och börja avprivatisera och återförstatliga skolan?

Här kan jag se utrymme för en "provisorisk utopi" för socialdemokratin. Hur ska skolan se ut och fungera 2030? Låt oss diskutera det utifrån socialdemokratiska värderingar och vetenskaplig empiri och sedan formulera en strategi för att åstadkomma det. Det kan gott få ta ett par mandatperioder. Huvudsaken är att vi vet vart vi är på väg.

Andra bloggar om: , , , ,

2010-09-23

2010-09-21

Vägen framåt

Eftervalsanalys i Dagens Arena:

Socialdemokraternas katastrofala valresultat kom som en chock. Jag och många med mig var naturligtvis beredda på att en valförlust var möjlig men en sådan total genomklappning hade ingen förväntat sig. Samtidigt kom det inte heller som en fullständig överraskning. Partiet har sedan länge präglats av en känsla av kris. Man har försökt förstå vad som är fel. Det är ett grubblande som tagit mycket tid och energi. Många och långa diskussioner, ständigt kretsande kring samma sak - att hitta "felet". Är det för mycket vänster, för mycket höger eller för mycket mittemellan? Är det tidsandan som spökar eller någon speciell sakfråga? Beror det på enskilda företrädare eller hela partiapparaten? Ja, vad är egentligen problemet? Ju mer man diskuterar det desto svårare blir det att hitta ett enkelt svar.

Låt mig därför bara ta upp en sak som jag tror är viktig att tänka på framöver och som Anders Nilsson och Örjan Nyström lyft fram i sin moderna klassiker "Den sociala demokratins andra århundrade?": Socialdemokraterna måste bli bättre på att formulera konkreta mål för ett medellångt perspektiv. Alltför ofta har det medellånga perspektivet ersatts av kortsiktiga, dagspolitiska utspel och visionära men till intet förpliktigande språkblomster. Den politiska horisonten har allt mer krympt till en mandatperiod och då förlorar man överblicken. Glömmer man det medellånga perspektivet så tappar man sin riktning. Det är först när vi själva vet vart vi är på väg som vi kan övertyga andra att följa med oss.

Om en sådan analys stämmer så är vi i desperat behov av provisoriska utopier, för att låna ett begrepp från Ernst Wigforss. Hur vill vi att Sverige ska se ut om femton-tjugo år? Det är konkretiserade visioner med det omfånget som är nödvändiga. Det finns flera stora samhällsområden som skulle behöva sådana provisoriska utopier. Ett område, som jag personligen intresserat mig för, är stadspolitiken. Hur vi bygger våra städer har en direkt påverkan på avgörande samhälleliga problem som bostadsbrist, segregation och miljöförstöring. Ändå har det inte gjorts mer än tafatta försök att formulera nya, socialdemokratiska visioner om hur vi ska planera framtidens städer, när vi nu till slut tvingas lämna rekordårens ohållbara dröm om det utspridda bilsamhället bakom oss.

Vi behöver beskriva hur vi vill att Sverige ska se ut 2030 och vilka konkreta reformer som kommer att vara nödvändiga för att nå dit. De som ska bygga landet - och staden - behöver ritningar. Som pragmatiska reformister är vi naturligtvis alltid beredda att komplettera och revidera ritningarna utifrån ny kunskap och förändrade omständigheter. Det är styrkan i den gradvisa sociala ingenjörskonsten. Men vi behöver ju ha något att komplettera och revidera. Annars skriver vi vår framtid i vatten.

Socialdemokraterna kommer aldrig att bli ett parti bland andra. Vi har fortfarande våra största uppgifter framför oss. Inte minst måste vi bekämpa de hotfulla politiska strömningar som lett till att vi idag har ett främlingsfientligt och högerextremt parti i vår riksdag. Det samhälleliga tomrum som skapar utrymme för populistiskt ressentiment behöver tätas med konkreta, socialdemokratiska visioner för ett fritt, jämlikt, solidariskt och hållbart samhälle.

Jag stannar där, för vi behöver inte fler litanior om vad som borde göras. Det vet vi redan. Nu är det dags att faktiskt göra det. Vår ideologiska återfödelse kommer inte att komma uppifrån, via centralt dirigerade samrådsförfaranden. Den kommer inifrån. Den har redan börjat.

ps. På www.urbanekologi.se kan ni läsa mitt och Karl Palmås manifest för en rödrön stadspolitik ds.

Andra bloggar om: , , , ,, , , ,

2010-09-12

Vad vilja de rödgröna?

En vecka kvar - gillar du vad som står här ska du rösta rödgrönt:

ANSVAR FÖR HELA SVERIGE

Sverige ska vara ett jämlikt land.

Det är vårt mål. För att nå dit måste vi skapa fler möjligheter. Barnens framtid ska inte avgöras av vad föräldrarna tjänar eller var man bor. Utbildning och trygghet ska vara för alla, så att vi kan utvecklas, genom hela livet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter att påverka både sina egna liv och samhällsutvecklingen i stort. Ingen ska hindras av diskriminering. Alla ska kunna förverkliga sina drömmar och utveckla sina förmågor.

Ett jämlikt Sverige är ett framgångsrikt Sverige. Där tas all begåvning, alla talanger och all arbetsvilja tillvara. Engagemang och nyfikenhet förvandlas till nya idéer och växande företag, och därmed jobb och framtidstro. Så kan Sverige konkurrera med kunskap och förnyelse i en värld av ständigt tuffare internationell konkurrens. Ett jämlikt Sverige förutsätter ett jämställt Sverige.

För att minska klyftorna mellan kvinnor och män behöver en rad strukturella reformer genomföras. De ekonomiska skillnaderna mellan kvinnor och män ska minska. Att hålla samman Sverige är det viktigaste uppdraget för en kommande rödgrön regering.

Idag går utvecklingen i motsatt riktning. Unga möter stängda dörrar. Långtidsarbetslösheten biter sig fast på farligt höga nivåer. Svårt sjuka människor görs försäkringslösa. Klyftorna ökar, både mellan människor med höga och låga inkomster, och mellan män och kvinnor. Den här utvecklingen är inte värdig ett välfärdsland som Sverige. På längre sikt hotar den förutsättningarna för jobb och ekonomisk utveckling.

Men det går att byta färdriktning. Det finns många företag som ropar efter arbetskraft, men inte hittar rätt kompetens - samtidigt som det finns många unga som inte vill något hellre än att jobba. Det finns stora investeringar som behöver göras i kollektivtrafik, järnvägar, bostäder, energieffektivisering och förnybar energi för att möta klimatutmaningen och göra Sverige till världsledande på grön omställning och miljöteknik – och så många positiva följdeffekter i jobb och ekonomisk utveckling om vi tar vara på möjligheterna.

Det finns så mycket kreativitet, engagemang och framtidstro; bara alla får chansen att växa. En rödgrön regering kommer att ta ansvar. För ekonomin, för jobben, för skolan, vården och omsorgen. För trygghet i livets olika skeden, för miljön och för kommande generationer.

Sverige ska tillbaka till överskott i de offentliga finanserna. Reformer genomförs bara om det statsfinansiella läget så tillåter. De budgetpolitiska målen ska ligga fast. Vi lovar att inte sänka skatterna på lånade pengar. Direkt efter valet vill vi tillsätta en Jämlikhetskommission, för att analysera skillnader i livsvillkor och föreslå förändringar för att öka den sociala rörligheten.

Ett modernt välfärdsland där jobben sätts först – det är vårt framtidsland.



Andra bloggar om: , , , ,

2010-09-06

När Marknadens Järnvägar spårar ur - igen




Jag har tidigare påpekat
att det är hög tid att utvärdera de senaste decenniernas privatiseringshysteri. Vissa grundläggande samhällsfunktioner sköts bäst av det gemensamma och bör inte styckas upp och kastas ut på marknaden. Ett sådant område är uppenbarligen järnvägen.

Det hindrar inte de borgerliga från att fortsätta bryta upp tågtrafiken. Att verkligheten visar en tydlig ovilja att rätta sig efter de nyliberala dogmerna är naturligtvis inget som stör vår nuvarande regering. Rösta för en fungerande tågtrafik den 19 september!

DN har tagit en närmare titt på avregleringen, jag citerar in extenso:

Avregleringen har lett till tågkaos

Den 1 oktober vill regeringen ta ytterligare ett steg i avregleringen av den svenska järnvägen. Konkurser, trasiga, inställda och försenade tåg och utebliven service har följt i avregleringens spår. Det visar DN:s granskning.

Sverige är i dag ett av Europas mest avreglerade järnvägsländer och om en månad införs total avreglering. Då ska vilket bolag som helst få söka om att köra på alla järnvägslinjer.

Den ökande konkurrensen har inneburit att den svenska järnvägen räknas som Europas mest kostnadseffektiva per tågkilometer. Men prispressen kostar.

DN:s genomgång av privatiseringen och avregleringen av regionala och nationella tåglinjer sedan 90-talet visar på en rad stora problem.

Den utlovade privata konkurrensen har dessutom inneburit att statskontrollerade utländska tågbolag, som danska DSB First och franska Veolia, tagit över trafik från statliga SJ.

Enligt Bo-Lennart Nelldal, professor i tågtrafikplanering på KTH, har tågavregleringen inte alltid fungerat.

– Den småskaliga trafiken har man lyckats göra effektivare. Men den storskaliga visar sig vara svår att ta över. De här företagen var inte riktigt beredda på vad som händer när man tog över en sådan komplex trafik, säger han.

Ett viktigt område är det bristande underhållet av tåg och spår.

– De här frågorna har ramlat mellan stolarna i och med avregleringen. Man har ofta glömt vad som händer i extrema situationer med snöskottning och evakuering av tåg. Avreglering behöver inte vara fel, men den måste göras på rätt sätt, säger Nelldal.

Inför nästa steg i avregleringen, den 1 oktober, ser han risk för brist på kapacitet.

– Det är väldigt trångt på spåren och mycket svårt att få tåglägen. Det är nästan omöjligt att öka trafiken i högtrafik och på de linjer där det är kommersiellt intressant, säger han.

En risk är att de privata bolagen enbart lägger anbud på de mest lönsamma linjerna medan SJ och de regionala operatörerna får ta hand om resten.

– Konsekvensen kan bli att SJ drar in tåg på mindre lönsamma linjer som de inte är tvungna att köra. Då blir det inte mycket trafik kvar, säger Bo-Lennart Nelldal.

Andra bloggar om: , , , ,

2010-09-04

Kulturkalasprat

Under Kulturkalaset var jag inbjuden av Stadsbyggnadskontoret och Älvstranden Utveckling för att hålla en populärvetenskaplig föreläsning om stadsplanering på temat: "En blandstad med plats för alla". Hela filmen därifrån kan ni se på Älvstranden Utvecklings hemsida. Här är en kortare version, kompletterad med de bilder som jag visade. Håll till godo:







Andra bloggar om: , , , ,, , ,

2010-08-30

Rödgrön stadspolitik?



Den 8 september samlas ledarna för de rödgröna partierna i Göteborg - Anneli Hultén (s), Kia Andreasson (mp) och Marie Lindén (v) - för att diskutera Göteborgs framtida utveckling, utifrån ett manifest för en rödgrön stadspolitik som kommer att publiceras strax innan valet. Deltar i samtalet gör också manifestets två författare Karl Palmås (miljöpartist och forskare Chalmers) och Johannes Åsberg (socialdemokrat och urbanist).

Göteborg står inför stora utmaningar i form av bostadsbrist, segregation och stadsutglesning. Ska vi möta dessa utmaningar på ett hållbart sätt krävs nytänkande. Vad kan de röda och gröna partierna lära sig av varandra? Går det att utveckla en rödgrön stadspolitik och hur skulle den i så fall se ut?

Vi ses på House of Win-Win på 3:e Långgatan 13 den 8 september. Samtalet börjar kl 19 och beräknas hålla på till ca kl 21. Moderator: Ann-Louise Pettersson Arkitekt SAR/MSA. Arrangör: Tjänstemännens s-förening. Fri entré.

Mötet på facebook...


Andra bloggar om: , , , ,, , ,

2010-08-16

S bygger bort bostadsbristen



En av valets viktigaste debattartiklar publicerades (om än styvmoderligt placerat) idag i GP. Socialdemokraterna gav genom Mona Sahlin, Anneli Hulthén och Leif Pagrotsky tydliga besked om den kanske viktigaste frågan inför nästa mandatperiod - bostadsbristen. Det här är oerhört viktigt:

S vill bygga 10.000 bostäder i Göteborg fram till 2015.

Ytterligare 1.000 bostäder ska reserveras för unga.

Nytt investeringsstöd för hyresrätter.

ROT-avdrag även för flerbostadshus.

Sänkt skatt för bostadsrätter, hyresrätter och studentbostäder.

Ingen utförsäljning av allmännyttan.


Länsstyrelsens rapport om bostadsmarknaden som kom nyligen visar att länets befolkning förväntas öka med ca 8300 personer årligen. Göteborg beräknas stå för hälften av dessa. Följer man nyckeltalen för bostadsbehov betyder det att Göteborg behöver ett tillskott av ca 2500-3000 bostäder per år.

Får vi ett rödgrönt styre i Stockhom och Göteborg så kommer vi alltså äntligen att kunna följa befolkningsutvecklingen i bostadsbyggandet. Det blir ett avgörande steg på vägen mot en hållbar bostadsförsörjning. Det här är stort.

Läs också Annelis bloggar - på GT och GP...

Andra bloggar om: , , , ,

2010-08-15

Sveriges blivande statsminister



Andra bloggar om: , , , ,

Vem tjänar på bilsamhället?

Dagens filmtips är en prisbelönt dokumentär från 1996, Taken for a Ride. Den berättar den fascinerande och skrämmande historien om hur amerikansk bilindustri lyckades förstöra ett av världens bästa kollektivtrafiksystem. I förlängningen är det också en berättelse om en ofantlig överföring av statliga medel till privata vinstintressen.

Nu väntar vi bara på filmen om hur det gick till i Sverige när bilindustrin i vårt land, i samverkan med det politiska systemet, hårdhänt omformade vårt land till ett bilsamhälle. Boken finns redan - den heter Bilsamhället, teknikhistorikern Per Lundins avhandling från 2008.

Läs den!



Andra bloggar om: , , , ,

2010-08-14

Välfärdens frukt och dess kärna

Lena Andersson skriver alltid klokt och insiktsfullt. Men den krönika som DN publicerar idag är ändå något utöver det vanliga. Det var länge sedan jag läste en text som med sådan fullständigt övernaturlig precision frilägger och förklarar en politisk situation, i blixtbelysning, tydligt, enkelt men utan att förenkla.

I ett välfärdssamhälle är livet mer än överlevnad och dräglighet. Och en kärna är betydligt mindre än sin frukt.

I fruktköttets fibrer finns ett myller av gemensamt finansierade icke-materiella företeelser öppna för alla. Och där alstras något annat och mycket viktigt, en anda av rättfärdighet, en upplevelse av likvärdighet inför det samhälle som var och en fullt ut får vara och ta del av.


Update: Sjölander och Rebella skriver också om Andersson.

Andra bloggar om: , , , ,

2010-08-13

Boultbee och behovet av ett självständigt stadsliv

Turerna kring Boultbee (som äger och förvaltar köpcentrum) och det allt mer urspårade borgerliga styret i Stockholm blir bara värre och värre. Marika skriver klokt om affären här och Sjölander fyller på med kloka tankar här och Alliansfritt Sverige här.

Det grundläggande problemet är dock uppenbart: Man ska inte kunna köpa och sälja stadsdelscentrum.

Att någon överhuvudtaget äger ett stadsdelscentrum är absurt och ett resultat av funktionalistisk planideologi, där all handel och service koncentreras i en byggnad och resten av stadsdelen är en bostadsenklav. Lösningen för stadsdelar med funktionalistisk struktur är därför att långsiktigt bryta upp denna zonering. Bygg på eller omvandla lägenheter i renodlade bostadshus till lokaler och arbeta med trafikplanering för att öka genomströmningen av potentiella kunder.



Yimby i Hammarkullen - notera affärslägenheten i bakgrunden

Det är faktiskt något som långsamt börjat hända av sig självt i stadsdelar som Rinkeby och Hammarkullen. Men det behöver understödjas med både direkta och indirekta åtgärder. På det viset kan ett självständigt stadsliv utvecklas och stadsdelen behöver inte bli beroende av en enskild ägare för all sin service.

Alltså, gör plats för småföretagen!

Andra bloggar om: , , , ,

2010-08-07

Tillgänglig stad = Rolig stad

Tänk dig att du går in på en klubb för att dansa och ha kul. När du kommer in får du veta att du inte får vara på dansgolvet eller röra dig fritt i lokalen. Du ska sitta i ett hörn, avskild från dina vänner och övervakas av en vakt. Inte för att du är för full, inte för att du är våldsam, utan för att du lider av en muskelsjukdom och sitter i rullstol. I dagens GP kan vi läsa om Linda Calderon som inte fick dansa på Sticky Fingers med sina vänner eftersom hon är rullstolsburen.

Hur vi ska skapa en mer öppen och tillgänglig stad är en oerhört viktig fråga. Alltför ofta sätts tillgänglighet i motsats till roliga och spännande arkitektoniska lösningar. Det är fel. Vi ska inte behöva tvingas välja mellan fantasilös "servicehemsarkitektur" och spännande men exkluderande stadsmiljöer.

För två månader sedan skrev jag en debattartikel om detta i Fria Tidningen tillsammans med Linda Karlsson, ordförande för Unga Rörelsehindrade i Göteborg:

Många unga människor efterfrågar idag en levande och rolig stadsmiljö. Man vill ha ett stort utbud av restauranger, caféer och andra verksamheter längs med gatorna istället för isolerade bostadsenklaver och bilberoende köpcentrum. Det förändras inte bara för att man blir funktionshindrad. Unga funktionshindrade vill också kunna ta en caffe latte eller ett glas vin på en uteservering, strosa längs myllrande stadsgator eller gå ut och dansa på diskotek.

Tillgänglighetsanpassning ses ofta som ett nödvändigt ont, vilket märks på de lösningar som erbjuds. Det blir lätt trist och otympligt. Här behövs ett annat förhållningssätt från våra beslutsfattares sida. Funktionshinder medför inte oförmåga att uppskatta nyskapande arkitektur eller spännande stadsmiljöer. Unga funktionshindrade är inte annorlunda än andra unga människor. Med lite fantasi och god vilja behöver vi inte välja mellan en tillgänglig och en rolig stad.

Ibland påstås att tillgänglighetskraven sätter stopp för häftiga och annorlunda idéer, som när någon vill bygga en uteservering på ett tak men inte har råd att installera hiss. Det är en märklig inställning. För det är ju inte tillgänglighetskravet som är problemet utan bristen på innovativa lösningar och ekonomiskt stöd. Det måste gå att bygga kul, nyskapande och tillgängligt. Ingen tjänar på att goda idéer och roliga projekt omöjliggörs. En takterrass blir ju inte mer tillgänglig för att den inte finns.

Ett annat exempel är gångfartsgator som Haga Nygata och andra s.k. Shared Space-lösningar, där bilarna får anpassa sig till övriga trafikslag. Det är nya smarta sätt att bygga den täta blandstad som är målet för Göteborgs nya översiktsplan. Trafikintegrerade gator är säkrare, eftersom bilarna kör långsammare. Men en mer integrerad trafikmiljö ställer också nya krav på tillgänglighetsanpassning. Gatorna behöver genomtänkta lösningar för funktionshindrade, som tydliga och sammanhängande ledstråk. Det är viktigt att även unga funktionshindrade finns med som rådgivare i stadsutvecklingen för att det ska bli så bra som möjligt.

Funktionshindrade är nämligen inga gnällspikar som vill förhindra en roligare stadsplanering. Omvandlingen av våra städer från funktions- och trafikseparerade enklaver till integrerade och dynamiska stadsmiljöer är både nödvändig och efterlängtad. Självklart ska vi bygga en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar stad. Men en stad som stänger ute stora delar av befolkningen är varken rolig eller hållbar. Vi vill bygga en spännande stad som är tillgänglig för alla.



Här är lite moves från Colours n Motion - mer sådant här på Göteborgs dansgolv!




Andra bloggar om: , , , ,

Nymaterialismen är en fetischism



När jag satt och försökte läsa ifatt blogg-geisern om Det stundande upproret, som Copyriot drog igång och där bl.a. min namne Johannes Nilsson har bidragit med en skarpsinnig kritik, snubblade jag över en liten obetydlig passage som fick mig att börja fundera kring fetisch-begreppet.

Det här är bara lite spridda tankar utan någon större systematisering:

I den fjärde cirkeln (som handlar om metropolen) ägnar sig "Den Osynliga Kommittén" åt en del urbanist-bashing och konstaterar, sådär lite i förbigående, att staden blivit en historisk fetisch:

"It’s because the city has finally disappeared that it has now become fetishized, as history."

Copyriot instämmer delvis i detta men tillägger att det inte bara är metrofiler (han länkar till Yimby) utan även metrofober som har del i fetischeringen av staden.

"Staden finns inte längre, åtminstone inte i sin traditionella form. Just därför har staden blivit till en historisk fetisch, menar Osynliga Kommittén. Det kan ligga en del i detta. Men då är det inte bara “stadsvänner” och “metrofiler” som har del i fetischiseringen, utan i minst lika hög grad de anti-urbana, “metrofoberna“, de som idealiserar en landsbygd som inte heller existerar. För att inte tala om cittaslow-rörelsen och liknande småstadsutopier som upphöjdes i ett nummer av Axess."


Jag håller med Copyriot i sak men jag började som sagt att fundera kring fetisch-begreppet. Vad betyder egentligen "fetisch" i det här sammanhanget? Den ursprungliga antropologiska betydelsen är ju den religiösa föreställningen om ett föremål som antas leva och ha magiska egenskaper. Marx användning av begreppet syftar till att åskådliggöra vårt religiösa förhållningssätt till varuformen men själva begreppet är i allt väsentligt detsamma som det antropologiska. Med Freud får begreppet en libidinös laddning.

Den vardagliga användningen av begreppet fetisch är en sorts blandning av dessa tre. Många gånger verkar fetisch helt enkelt bara användas som ett finare ord för illusion. Deleuze & Guattari vrider begreppet åt ett litet annat håll - vilket Karl Palmås beskriver väldigt fint i det här inlägget. Är "Kapitalismen" en fetisch för marxisterna, "Makten" en fetisch för postisarna? Kanske har "Fetischen" i sig blivit en fetisch?

Alla, så vitt jag kan se, använder "Fetischen" som ett ideologikritiskt verktyg. Påstår man att någon har en fetisch betyder det att de har en - på ett eller annat sätt - förvriden bild av verkligheten. Det är det som är kärnan. Fetischen är inte bara en irrationell fixering vid ett visst föremål/fenomen. Fetischen är också ett ideologikritisk verktyg som används för att peka ut vissa föreställningar som irrationella (och därmed "falska") fixeringar. Men ideologikritiska verktyg kan mycket lätt bli ideologiska verktyg (något som Palmås mycket insiktsfullt belyser i sin text). När ni hör ordet fetisch bör ni följaktligen osäkra er begreppsanalys.

Det marxistiska fetischbegreppet borde dessutom vara komplicerat att applicera på staden som fenomen. För Marx handlade fetischering om en sammanblandning av produkt och produktionsförhållanden. Men en stad innefattar ju begreppsmässigt både produkterna av det mänskliga arbetet och de människor och samhälleliga förhållanden som skapat produkterna.

Av detta följer dock inte att staden inte skulle vara en fetisch. Kanske poängen snarare är att staden aldrig varit något annat än en fetisch. Men inte antropologernas, marxisternas eller freudianernas ideologikritiska fetisch, utan fetischen som ursprungligt magiskt föremål. Staden är ju, som emergent ekosystem, ett i högsta grad levande väsen och inget dött objekt.

Några som insett detta är våra trevliga nymaterialister. De jobbar primitivistisk fetischering all the way. Här finns inga "döda" objekt att förväxla med de "levande" subjekt som manipulerar dem, tvärtom. Allt lever, allt agerar. Nymaterialismen är en fetischism.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Gör plats för småföretagen



Omvandlad lokal i korsningen 4:e Lång och Värmlandsgatan

Krönika i AiP/NyTid

Socialdemokraterna är som alla vet det nya småföretagarpartiet. Vi har en politik för kreativitet och nytänkande som ger fler människor möjlighet att pröva sina vingar som egenföretagare. Men då krävs också en stadspolitik som stöttar entreprenörskap.

Små företag behöver små lokaler med små hyror. Det är ingen slump att innovativa men kapitalsvaga verksamheter ofta återfinns i äldre byggnader där hyran är låg. Som urbanisten Jane Jacobs har uttryckt det: ”Nya idéer behöver gamla hus”.

Problemet är att det börjar bli ont om gamla hus. Under de senaste åttio åren, som präglats av funktionalismens separeringstänkande och massbilism, har man slutat att bygga lokaler i gatuplanet. I stället har man satsat på storskaliga och isolerade verksamhetsområden, vilket inte alltid passar mindre företag i tjänstesektorn.

Därför är det viktigt att säkerställa ett stort utbud av små, billiga lokaler där människor bor. Att goda idéer kvävs i sin linda och att nya småföretag blir hemlösa eller förvisas till avlägsna verksamhetsområden är inte bra för samhället. Varken socialt, ekologiskt eller ekonomiskt.

Lokalbristen förvärras av bostadsbristen. Trots att lägenheter i botten är de minst attraktiva så är marknadspriset ändå högre än för lokaler, förutom i A-lägen. Lokaler i B- och C-lägen, där småföretag har råd att etablera sig, blir alltmer sällsynta och de som finns hålls ofta tomma för att kunna omvandlas till bostäder.

Det finns många sätt att komma tillrätta med detta. Varför inte införa en lokalbonus och låta den som bygger hus med lokaler i gatuplan få lägga till en extra våning? Flytta lägenheterna i bottenvåningen högst upp helt enkelt. Tillsammans med ett stopp för omvandlingar och onödiga rivningar av gamla, billiga lokaler så skulle det ge ett bättre klimat för småföretagande.

Att vi dessutom får charmigare, roligare och mer hållbara städer blir en bonus för oss alla.

Andra bloggar om: , , , ,

2010-07-21

Reaktiv vs. kreativ kritik

Ett av vänsterns fundamentala problem är dess komplexfyllda relation till reformismen. Jimmy Sand har nyligen skrivit ett intressant inlägg om detta. Revolutionära förändringar framstår för den vänstersinnade som renare, finare och vackrare än socialdemokratiskt, pragmatiskt småpillande. Att bekämpa Kapitalismen (vilket väl trots allt även för den mest ortodoxe marxist måste ses som blott ett medel) blir viktigare än målet - att åstadkomma ett jämlikt och solidariskt samhälle. Denna vänsterpurism fostrar en sorts soldatmoral, där det är viktigare att ståndaktigt och heroiskt motsätta sig alla icke-revolutionära förändringar än att "smutsa ned händerna" och faktiskt förändra något.

Det här yttrar sig i det som ofta har kommit att bli den intellektuella vänsterns huvudsakliga sysselsättning - reaktiv kritik. Det viktiga är inte att hitta konstruktiva lösningar utan att visa hur alla tänkbara konstruktiva lösningar "egentligen" är uttryck för den allsmäktiga ondskan, dvs. Kapitalismen.

Som tur är så finns det ett alternativ till den reaktiva kritiken - kreativ kritik. En kreativ kritik plockar inte bara sönder utan bygger också upp. Skillnaden kan åskådliggöras med två kulturartiklar som nyligen publicerades i Aftonbladet och som berör mitt fält, stadsplanering.

I Lars Mikael Raattamaas recension av David Harvey är attacken mot nyurbanister och space-syntaxare i fokus, vilket han på sin oefterhärmeliga akademiska lyckas få till en kamp mot "den oändliga kapitalackumulationen". Ett typexempel på reaktiv kritik:

"I frågan om staden i dag i Sverige har samma ideologi [brittisk kolonialism - sic] segrat. För tillfället? Den heter nu Space syntax och new urbanism och har fullständigt genomsyrat allt tal om vilken värld som är möjlig. Det finns inte ett medium, inte en kulturartikel eller krönika som inte tävlar i att slå fast att allt som är bra är urbant. Och samtidigt krymper rummen som får räknas som stad. I går var butiker i hörnen avgörande, i dag heter lösenordet täthet, och i morgon kommer lögnen att vara att endast centralstaden erkännas som miljövänlig. Det kallas civilisation eller offentlighet, men är kapitalackumulationens raserande av värden."

Det utmärkande för den reaktiva kritiken är att den är omedveten om sin egen plats i den verklighet som den kritiserar. Det är därför Raatamaa - som skrivit hundratals metrofobiska kulturartiklar - kan påstå att det inte finns en enda "kulturartikel som inte tävlar i att slå fast att allt som är bra är urbant". Han räknas inte eftersom han befinner sig på en privilegierad position ovanför och utanför.

Jämför med Petter Larssons artikel dagen innan. Här finns istället en kreativ, skapande kritik. Vi får inte bara veta vad som är fel, utan även vad vi borde göra åt det och hur:

"Ett välbetalt ungt par i karriären kan norpa åt sig den femrummare som den fattiga barnfamiljen hade behövt så oändligt mycket bättre. Den vanliga 20-åringen – en gång jag själv – har då inte en chans att bo i områden som Malmös Davidshall, Stockholms Söder eller ens Göteborgs Majorna. Jobbarna i förorten kan sluta hoppas att deras barn ska kunna bo bättre än de själva. Deras frihet att forma sina liv inskränks. Pengarna stänger städerna. Den som vill bryta denna utveckling har starka krafter mot sig: det oligopol av byggbolag som är nöjda med att bygga dyrt för de rika, bankerna, som drar in multum på bolånen, och förstås, de hundratusentals människor som hoppat på spekulationskarusellen och som skulle förlora sina pengar om den plötsligt stoppades, ja vars bostäder förlorar i värde för varje ny attraktiv hyresrätt som byggs. /.../

Därför nöjer sig vänsterblocket med försvarskamp. Man försöker slå vakt om allmännyttan, försvåra ombildningar och åtminstone inte fullt ut acceptera marknadshyror. Men man vågar inte stoppa spekulationen i bostäder eller bygga så mycket nytt – med egna offentligägda byggbolag! – på bra lägen att lägenhetspriserna kollapsar."


Vänstern befinner sig idag i en situation där det faktiskt inte duger längre med ren och obefläckad reaktiv kritik. Reaktiv kritik är ett enkelt sätt att producera mängder av kulturartiklar men det öppnar inte nya möjligheter för förändring. Vi måste våga en kreativ kritik, vi måste våga formulera positiva program. Även om det kan innebära att vi själva öppnar oss för kritik.

Karl Palmås tog nyligen upp detta i en artikel som finns att läsa på hans blogg. Palmås text, som tar sin utgångspunkt i Bruno Latours kritik av kritikern, borde vara obligatorisk läsning för alla vänstersinnade som inte bara vill gnälla på Kapitalismen, utan faktiskt också skapa något.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

2010-07-16

När Marknadens Järnvägar spårar ur

Jöran Fagerlund lyfter på ett föredömligt sätt frågan om kopplingen mellan privatiseringen och haverierna på våra järnvägar. Är det kausalitet eller bara samvarians? I likhet med Fagerlund lutar jag åt det förra. Att kortsiktiga vinstintressen inte ger långsiktiga lösningar borde väl egentligen inte vara någon överraskande insikt.

Vi har nu under ganska många år "lekt affär" med de flesta grundläggande samhällsområden. Det kanske är dags att utvärdera lekstugan. Vad blev bättre och vad blev sämre? Det börjar nämligen bli hög tid för ett samhällsbyggande på allvar.

Media: GP, GP, DN, DN, DN, Ssd, Svd, Svd, EX, EX, EX, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, EX

Andra bloggar om: , , , ,

Det går bra nu...

Min förhoppning om ett rödgrönt stadspolitiskt genombrott under Almedalen infriades över förväntan. Miljöpartiets utspel om moratorium för externa köpcentrum var mycket glädjande. En stor del av våra städers problem med stadsutglesning beror på kommunernas oförmåga att hantera externhandelns utbredning.



Jag gillar reporterns följdfråga här i inslaget. Att bara stoppa externhandel kan ju inte vara lösningen. Vi måste också se till att skapa förutsättningar för lokal handel. Där finns det mycket att göra. Lokal handel förutsätter nämligen lokaler för handel. Då kan vi inte bygga renodlade bostadsenklaver. Det är inte så komplicerat.

Det här diskuteras också i den mycket läsvärda rapporten En grönare stad är en roligare stad som ligger till grund för Miljöpartiets förslag i Almedalen:


"Många gånger är staden planerad så att ett utrymme bara kan användas till en enda sak. Det är affärer på ett ställe, arbetsplatser på ett annat och bostäder på ett tredje. Istället vill vi blanda funktioner på samma ställe och till och med i samma byggnad. Det kan exempelvis vara genom att lokalisera handel i bottenvåningen, kontor på några våningar och bostäder längst upp."


Det är kanske dags för de rödgröna att plocka upp förslaget om en lokalnorm...

Andra bloggar om: , , , ,

2010-07-02

En blandstad skapar möten

Jag har skrivit en krönika i GP. Det är ett försök att frejma den diskussion som vi kommer att bli tvungna att ha förr eller senare (hoppas jag) - dvs. hur ska vi bygga Göteborg de närmsta 50-100 åren. Det gäller inte bara centrala områden som t.ex. Norra Masthugget, utan även mer perifera områden. Det tangerar förstås det jag skrivit om i min stadspolitiska rapport för Arena Idé. Vi får se om det lossnar nu under Almedalsveckan...

Och snart kommer jag kanske igång med bloggandet igen... Jeez, till och med Erich Bengtsson har kapat mig från sin blogroll (om det inte är för att han är sur på mig eller för att han avskyr breakbeat...) Å andra sidan känns det faktiskt ganska överflödigt nu när STORSTAD finns, den bästa politiska bloggen i riket.

Andra bloggar om: , ,

2010-05-30

Dagens Breakbeat: Brooklyn Banger

CutnRuns remix av Santogolds "Shove It".

Brooklyn we go hard...


2010-05-29

2010-05-27

Dagens Breakbeat: Fools Gold

Grooverider behövde inte göra mycket med den här gamla indie-dängan, lite snabbare, lite mer trasig synthbas - excellent!

2010-05-26

Dagens Breakbeat: The Beats Goes On

All Seeing I gjorde en fin liten remix av Sonny&Chers "The Beat Goes On" (vilket tydligen ska stå på Sonnys gravsten btw) med samplingar från Buddy Rich version där hans dotter Cathy Rich sjunger. Typisk sent 90-tals video med fram/tillbakaspolning etc. Det var galet coolt med fram/tillbakaspolning när pappi var ung... :)

2010-05-25

Dagens Breakbeat: Know How

Marvin Young aka Young MC slog igenom i slutet av 80-talet. Hans flow var enastående i jämförelse med de flesta andra rappare vid den tiden. Här är en skön remix av Know How av Stanton Warriors. Videon är ett uppträdande på Arsenio Halls talkshow där Young MC kör sin hit Bust a Move, komplett med "running man"-dans, stora skjortor och sporttights. Lite sexistisk klippning ibland tyvärr men i övrigt breakbeat heaven...

2010-05-24

Dagens Breakbeat: Rock the Funky Beat

En av många välanvända samplingar från "It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back": Rock-rock-rock-rock-rock-rock-rock-rock the-the-the-the-the-the-the Fu-fu-fu-fu-fu-fu-fu-funky-ky-ky-ky-ky-ky-ky Beats beats beats beats beats beats...

2010-05-23

Dagens Breakbeat: Harry Shotta

En dålig MC kan sänka den bästa låten, men en bra MC kan lyfta den tristaste. MC:andet inom dnb har utvecklats mycket under 00-talet (förmodligen för att kompensera utvecklingen av musiken). Harry Shotta är dnb:s motsvarighet till Eminem. Spittar mycket textbaserat (inte bara det vanliga migedi-bigedi-digedi). Enjoy!

2010-05-22

Dagens Breakbeat: When I Was A Yout

Pablo Gad-samplingen kommer till användning igen.

2010-05-21

Dagens Breakbeat: Murda Ya

Man blir aldrig trött på det legendariska israelites-riddimet.

2010-05-20

Dagens Breakbeat: Different Drum

London Elektricity (underbart namn) gav oss denna rökare. Trevlig kombo av house och dnb - ett välbehövligt alternativ till den brötiga gabber-dnb som tagit över scenen.

Gårdagens breakbeat: Brown Paper Bag

Det är svårt det här med regelbundet bloggande. Men med tanke på hur mycket oldies jag kör så passar väl "gårdagens breakbeat" ganska bra som titel... Här är Roni Size jazziga Brown Paper Bag från albumet New Forms 1997.

2010-05-18

Dagens Breakbeat: All That Matters

Den här låten är verkligen skrämmande bra.

Dagens Breakbeat: Inner City Life

Utsökt evergreen från Goldie med skönsång av Diane Charlemange som annars är mest känd från Urban Cookie Collective (som hade en brottarhit med "The Key The Secret"). Det finns en remix av Roni Size som t.o.m. är strået vassare än originalet.

2010-05-17

Dagnes Breakbeat: Voodoo Ray (Stanton Warriors Remix)

A Guy Called Geralds sublima acid house-dänga fick en fin breakbeat-rework av krigarna från Stanton.

2010-05-16

2010-05-15

Dagens Breakbeat: Voodoo People

Prodigy är är ju lite av the Grand Old Man när det gäller breakbeat och de enda som riktigt tagit steget över och blivit mainstream. Man kan säga att de är breakbeatens Kent. Precis som sin swindieska motsvarighet har de dock numera förbrukat all kredd och är sedan länge ett tragiskt clownband som kör någon sorts numetal-techno.

Det kan vara svårt att tro att de en gång var kattens pyjamas. Men så var det. Voodoo people var kanske höjdpunkten. Föga anade vi då att de karaktäristiska distade gitarrsamplingarnas ominösa klang förebådade en tröstlös resa ner i ett lerigt hårdrocksträsk.

2010-05-14

Dagens Breakbeat: Uplifting Tip

E-lab-rat tillhör en av de bästa grupperna som gör ny oldskool-hardcore. Glatt, positivt och svängigt. Guldstjärna för namnet.

2010-05-13

Dagens Breakbeat: Original Nuttah

Av någon för mig okänd anledning plockades den här fantastiska Shy FX-låten från '94 upp av anarkavänstern och har nu spelats i 15 år när det varit palestinasjal/munkjacke-demo på gång. Under kravallerna i GBG spelades den flitigt, vilket fick mig att parafrasera Emma Goldman: "Även om jag kan dansa till det är det inte min revolution..."

2010-05-12

Vi rear ut vår välfärd - allt ska bort?

Kloka ord på borgerliga ledarsidor idag. Pagrotsky skriver om moderaternas nyspråk och Göran Rosenberg skriver om gränserna för vinstintresset.

Sveriges kanske bästa politiska blogg - Storstad - har tidigare konstaterat vad som borde vara självklart: Vi måste sluta dumpa kommunal verksamhet till vrakpriser åt privata vinstintressen. Men det är också, precis som Rosenberg gör, viktigt att diskutera vilka samhällsområden som alls ska utsättas för styrning av vinstintresse.

Jag har tidigare problematiserat idén om brukarinflytande här på bloggen. Att outsourca det politiska systemets förvaltningsområden till det civila samhället innebär inte nödvändigtvis demokrativinster - vilket många verkar tro.

Att outsourcing av grundläggande välfärd och centrala samhällsfunktioner till det ekonomiska systemet inte gör det borde dock alla intelligenta personer inse. Men har man en nyliberal Weltanschauung är det just det man tror. "Avförsamhälleligandet" (eller urbäddningen för att tala med Polanyi) av samhällsfunktioner är ett konsekvent utslag av den nyliberala ideologin och närmast ett egenvärde för dess apologeter. Den aggressiva plundringen av våra gemensamma resurser ligger alltså helt i linje med deras ideologi.

Det är ett faktum som inte ens det mest cyniska nyspråk kan ändra på.

ps. Läs rapporten om ökade klyftor i Stockholm ds.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Dagens Breakbeat: Code Red

Klassiskt jungle-anthem från Rebel MC 1994.

2010-05-11

Dagens Breakbeat: Incredible

Ali G har ju förstört den här låten. Men den är ju faktiskt väldigt bra. Egentligen. Typisk M-beat produktion. Booyaka!

2010-05-10

Fredrik - den arge vikarien



Partiledardebatten på Agenda igår blev ju riktigt bra. Tajt, men ändå saklig och med en god bredd. För en gammal anti-tv-räv som undertecknad var det en glad överraskning. Särskilt roligt var det att man hade ett ideologi- och värderingsavsnitt. Det är ju trots allt det valet handlar om.

Nu är jag kanske partisk men jag tyckte Mona Sahlin dominerade totalt. Reinfeldt verkade mest irritabel och sur, tänk passiv-aggressiv vikarie som tappat kontrollen över klassen. Ingen lyssnar, alla väntar bara på att den ordinarie ska komma tillbaka.

Mona var på gott humör och verkar ha hittat valformen. Det här lovar gott... :)

Agenda på SVT Play

DN SvD GP AB AB2 AB3 AB4 Ex Ex2 Ex3 Ex4 Ex5

Andra bloggar om: , , , , , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...