2011-11-26

Hållbar stadsplanering

Jag var uppe på Socialistiskt Forum i Stockholm för ett tag sedan och pratade hållbar stadsplanering med Marika Lindgren-Åsbrink, Lena Sommestad och Daniel Johansson. Det blev ett bra samtal som nu ligger ute på SVT Forum. Ta gärna en titt!


Nästa gång hoppas jag också att Jimmy Sand hänger på till Stockholm och bidrar med sina kloka tankar om socialdemokratins utmaningar.

2011-11-14

Riv stadens barriärer!


Jag har fått förtroendet att vara med och organisera partidistriktets forumgrupp för stadsplanering och infrastruktur.

Vår forumgrupp är en av flera inom olika områden. Tanken med forumgrupperna är att hitta nya plattformar för diskussionerna i partiet. Vårt senaste arrangemang var en workshop på Folkteaterns café där vi diskuterade kring barriärer i staden tillsammans med arkitekten Kerstin Elias från White. Det var mycket givande samtal och de tankar och idéer som kom upp har vi nu koncentrerat i en debattartikel som publiceras i Ny Tid idag:

Mer jämlika livsvillkor för göteborgarna. Det är budskapet från forumgruppen för stadsplanering och infrastruktur inom S i Göteborg. Bland medlen finns flera lågbroar över Göta älv.

Göteborg är en fantastisk stad som lockar många människor. Kulturlivet är spännande och utmanande. Närings­livet starkt och innovativt. Men vi har också många utmaningar. Vår stad är gles och utspridd över stora avstånd. Det finns många barriärer, både fysiska och ekonomiska, som skiljer olika stadsdelar från varandra.

Utgångspunkten för en socialdemokratisk stadspolitik måste därför vara att överbrygga dessa barriärer och skapa mer jämlika livsvillkor för stadens invånare. Det är det tydliga budskapet från partiets forumgrupp för stadsplanering och infrastruktur, där vanliga medlemmar är med och tycker till.

Vi har under lång tid byggt en stad där man bor segregerat och glest, tar sig fram med bil och där man ska handla i isolerade och utspridda köpcentrum. Nu vill vi bygga en stad där man kan bo blandat och nära, där man kan ta sig fram enkelt till fots, på cykel eller med kollektivtrafik och där man kan handla i affärer och butiker i de egna kvarteren. Vi socialdemokrater måste därför arbeta ännu hårdare för att blanda upplåtelseformer i olika stadsdelar.

Konkurrensen inom byggandet måste öka, inte minst genom att göra byggprojekten fler och mindre så att fler och mindre aktörer kommer in på marknaden. Det finns stora marginaler inom byggsektorn, enligt Boverket kan produktionskostnaderna sänkas med upp till 40 procent.

Ska vi ställa om våra resvanor så måste kollektivtrafiken stärkas och gång- och cykeltrafiken prioriteras, särskilt i centrala staden. Våra resmönster är ett resultat av hur långa avstånd vi har mellan boende, arbete, handel och rekreation.

Därför är det oerhört viktigt att säkerställa att allt det som behövs för att leva ett helt och fullt liv finns nära oss. Levande och blandade lokala gator och torg är inte bara trevligt, utan en direkt förutsättning för ett hållbart samhälle.

Vi måste också koppla ihop stadens olika delar bättre. Stadsdelarna behöver fler länkar mellan varandra. Över Göta älv vill vi se många låga broar som binder samman staden. Det går utmärkt att kombinera med en levande sjöfart om broarna är öppningsbara och fartygen kör i konvoj utanför rusningstid.

Under kommande år växer Centrala Älvstaden, en ny stadskärna fram. Detta får inte bli ett område uteslutande för höginkomsttagare. Här har allmännyttan ett stort ansvar. Kommunen borde kunna ställa krav på varierade hyresnivåer i markanvisningarna.

När vi bygger nya stadsmiljöer får vi inte låta biltrafiken styra stadsplaneringen. Då får vi oattraktiva och markslösande områden där rondeller och ramper tränger ut trottoarerna och folklivet. Vi vill ha attraktiva och ytsnåla stadskvarter där marken används till bostäder och arbetsplatser, i stället för refuger. Kort sagt: Låt bilen anpassa sig till staden istället för tvärtom.

Vi vet vad vi vill. Nu det bara att sätta igång och göra det.

Andra bloggar om: , , ,

2011-08-30

Den bortglömda allmänningen

När meterologen Pär Holmgren för ett tag sedan spådde att ingen skulle vilja bo i Göteborg om 100 år så dök det förstås snabbt upp putslustiga kommentarer från mina Facebook-vänner i Mälardalen. ”Det är väl ingen som vill bo i Göteborg idag?”, ”Göteborg luktar fisk” etc. Inget konstigt med det förstås, bara det vanliga storebrorskomplexet. Ängsliga stockholmare brukar skämta om att man ska ställa tillbaka klockan två år när man åker till Göteborg.

I vissa fall ligger dock Göteborg långt före kusinerna från östsidan. Stockholmarna t.ex. får bara fler och fler spårvagnslinjer och i Uppsala kommer man nu att införa ett gångfartsområde på prov, något som Göteborg började med redan för tjugo år sedan. Idag har vi ett stort antal gångfartsgator och de fungerar mycket bra. Gångfartsområden har visat sig vara ett ypperligt sätt att ta tillbaka några av alla de allmänningar som vi förlorade i och med massbilismen - våra gator.


Södra Larmgatan

I senaste UppsalaDemokraten skriver jag om gångfartsområden och ger min gamla hemstad några goda råd inför framtiden. Läs gärna. En viktig sak som jag inte nämner i texten är att göra tydliga ledspår för personer med nedsatt synfunktion och andra som navigerar med hjälp av trottarkanter och liknande. Det är också viktigt att välja gatubeläggning som tvingar ned hastigheterna. Alla trafikanter är ju inte lika hänsynsfulla som de cyklister man kan läsa om i min cykelskole-triptyk:

DEL 1 - DEL 2 - DEL 3

Andra bloggar om: , , ,

2011-08-06

Till kritiken av gentrifieringskritiken


I senaste ETC Göteborg skriver jag om gentrifiering, utifrån Sharon Zukins bok Naken stad (som nyligen kom ut i svensk översättning på Daidalos). Zukins bok är ett typiskt exempel på gentrifieringskritik som kör fast i livsstilspolitik. Den bourdieuska gentrifieringskritiken, vars huvudsakliga intresse verkar vara att kartlägga och klassificera olika livstilsmarkörer hos medelklassen, kommer sällan bortom att ”problematisera” habitus.

Kritiken av gentrifieringskritiken aktualiserades för ett tag sedan i samband med Sociologisugets gentrifieringskritiska Majornatrilogi och fick efterspel bl.a. på Mothugg, Copyriot, Kvillster och Popvänster.

Personligen tror jag att vi behöver en gentrifieringskritik som inte nöjer sig med att vara distanserat ”kritisk” och ”problematiserande”. Vad vi behöver är en gentrifieringskritik som utforskar alternativ och strategier för att undvika gentrifiering. Som tur är så finns det redan.

I motsats till vad Sharon Zukin påstår så var nämligen Jane Jacobs tidigt medveten om gentrifieringens avigsidor. Ett helt kapitel i Den amerikanska storstadens liv och förfall handlar om just det och hur man kan komma tillrätta med problemet. Men man måste förstås läsa boken för att upptäcka det…

Samtidigt har jag på senare tid blivit allt mindre irriterad på livsstilssociologins salongsradikala petande i olika kaffesorter. Problemet är ju faktiskt inte att akademiker nördar in sig i obskyra nischer och producerar forskningsresultat utan praktisk-politisk potential. Det är tvärtom lite av forskningens raison d’être.

Nej, problemet är nog mer de orimliga förväntningar som vi andra (och i viss utsträckning forskarna själva) har på den akademiska forskningen. All forskning går inte att översätta till meningsfull politisk policy, men det betyder inte att forskningen i sig är meningslös. Bara att man får vända sig någon annanstans för policy. Varför inte till Jane Jacobs?

Personligen är jag ganska övertygad om att gentrifiering relativt enkelt kan förhindras med en kombination av jacobsk stadsplanering och en stark allmännytta (inkl. non-profit organisationer). Gradvis stadsutveckling (istället för storskaliga saneringar), ett tillräckligt utbud av täta funktionsblandade stadskvarter och ett stort och finfördelat allmännyttigt ägande. Det är det viktigaste.


Huruvida det sedan dricks cappuccino eller bryggkaffe på caféerna och hur stor del av befolkningen som bär sotarmössa är en mindre betydelsefull fråga rent politiskt. Men det kan säkert bli intressanta forskningsprojekt och kulturartiklar av det…

Här nedan ser ni förresten ett tal som Jane Jacobs höll på National Building Museum år 2000. Den senare delen av talet handlar specifikt om gentrifiering.



Relaterat: Julia Svensson i DN

Andra bloggar om: , , ,

2011-07-08

Från cirkus till verklighet



Ikväll talar Håkan Juholt i Almedalen. Det ser vi fram emot. Vi kan behöva vädra ut vinångorna och PR-spinnet med lite riktig politisk agitation. Almedalen är ju inte bara "en fest för demokratin". Det har också blivit lite väl mycket rosévinspimplande lobbyister och vämjelig politisk cirkus (jag gjorde misstaget att se gårdagens Debatt som gjorde det smärtsamt uppenbart att en del goddagspiltar och hovnarrar lyckats nästla sig in i partiets ledande skikt under åren). Juholts tal blir en uppfriskande upptakt inför morgondagen.

Imorgon lördag är det nämligen dags för sommarträff med Nätverket för Göteborgs Arbetarrörelse (NGA) på Röda Sten. Det är oerhört bra att det finns en fristående kraft som driver arbetarrörelsens frågor. Våra mer institutionaliserade organisationer och föreningar har ibland en tendens att prioritera systemförvaltning framför idéutveckling och organisatoriskt reformarbete. Det behövs en rörelse underifrån för att få igenom nödvändiga förändringar.



Det är många intressanta ämnen som kommer att diskuteras. Jag har blivit inbjuden för att prata om stadspolitik. Socialdemokratisk stadspolitik har tyvärr en tendens att reduceras till en rent taktisk fråga om vilket agn som är bäst för urbant röstfiske. Idag har DN ett stort uppslag om situationen för S i storstäderna. Deras undersökning av valresultatet visar att den ökande ekonomiska polariseringen mellan rikare och fattigare stadsdelar även avspeglar sig i röstandet. I de rikaste områdena, som Ålsten i Bromma eller Hovås i Askim, minskar S-rösterna (södra Hovås har mindre än en procent S-röster). I de fattigare stadsdelarna ökar istället S-rösterna. Det är inget konstigt med det, röstning är ju klasskodat. Frågan är vilka slutsatser man ska dra av det.

En vanlig tanke, i den politiska reptilhjärnan, är att man behöver slänga ut mer valfläsk till de rika. Vissa av våra s.k. ”förnyare” tycker att vi ska anamma borgerlig politik (RUT-avdrag, "jobbskatteavdrag" etc) eftersom folk med högre inkomster då skulle få ett tydligare egenintresse av att rösta på oss. Genom att skapa ännu mer orättvis fördelning och ytterligare öka inkomstskillnaderna skulle man alltså få fler S-röster. Det är fascinerande hur någon vettig människa kan få för sig att det skulle fungera.

Alldeles bortsett från att ojämlika samhällen är sämre för alla, även rent ekonomiskt som Håkan Juholt och Ed Milliband skriver idag, och alldeles bortsett från att den folkliga opinionen faktiskt är för jämlikhet och generell välfärd, så skulle det utplåna Socialdemokraternas raison d’être. Moderaterna kan vinna på att låtsas vara Socialdemokrater, men vi vinner inte på att låtsas vara Moderater.

Socialdemokratisk stadspolitik handlar alltså inte om att ge den urbana medelklassen lite mer i plånboken. Vad den handlar om är att formulera och implementera strukturella lösningar på de enorma sociala, ekonomiska och ekologiska problem som våra städer brottas med. Det handlar om stora reformer av byggsektorn. Vi måste bygga mycket mer och mycket mer kostnadseffektivt, så att alla som behöver kan få en bostad som de har råd med. Det handlar om att etablera institutionella ramverk som bryter upp den geografiska, ekonomiska och etniska segregationen. Det handlar om att bygga miljövänliga städer, med korta avstånd och smarta kommunikationssystem. Bland mycket annat.

Jag är helt övertygad om att det är genom att erbjuda smarta lösningar på dessa stora strukturella stadsproblem som vi kommer att vinna förtroende bland stadens medborgare, alldeles oavsett inkomstnivå. Men då måste vi börja ta tag i dessa problem, med kunskaps- och forskningsbaserad policyutveckling. Det räcker inte med magkänsla. Först ideologiskt och vetenskapligt underbyggd policy, därefter förpackning, "berättelser" och taglines.

Vi ses imorgon!

Annat läsvärt: Mitt i Steget, Martin Moberg, Lena Sommestad, Högbergs tankar, Röda Berget, Jämlikhetsanden, Mellan anpassning och motstånd, Storstad, Göran Johansson

Andra bloggar om: , , ,

2011-06-10

David Harvey och Den Stora Revolutionen

På måndag ska jag ner till Malmö för att prata på Salong Fronesis. Temat är ”rätten till staden” och utgångspunkten är den nya antologin Ojämlikhetens nya geografi med texter av David Harvey som Atlas gett ut. Raatamaa, Mats Franzén och lite annan gentrifieringskritik-elit är där så det blir säkert kul. Harveys marxistiska analys av städernas roll i den globala kapitalismen har fått ett enormt genomslag, med all rätt. Hans utvidgning av den marxistiska analysen i det geografiska rummet är tankeväckande och har öppnat nya fält för marxistisk kritik.



Storyn kommer kanske inte som någon överraskning: Den globala kapitalismens inneboende motsättningar leder oundvikligen till allt större orättvisor, miljöförstöring och våldsamma konflikter. Kapitalismens ”kreativa förstörelse” exploaterar och bryter ned såväl natur som civilisation. Kapitalackumulationens krav tvingar fram imperialism och kolonialism. Den gränslösa kommodifieringen rullar fram som en bulldozer över sociala och kulturella strukturer och plattar ut allt till en jämntjock själlös massa.

Kapitalismens förtryck är dock inte hermetiskt tillslutet, det finns sprickor här och där. Harvey är till exempel inte ensidigt negativ till talet om ”kreativa”, ”originella” och ”genuina” stadsmiljöer (som många av hans epigoner lustfyllt brukar avrätta) eftersom han i detta ser en spricka i hegemonin, en chans att försvara andra värden än de kortsiktigt ekonomiska på kapitalets egen planhalva.

Vad som dock saknas är konstruktiva svar på vad om bör göras åt de processer av segregation, ojämlikhet och miljöförstöring som Harvey så skickligt dissekerar med sin Marxmaskin. Hur ser alternativen ut och hur bygger vi dem? Det finns några vaga referenser till ”sociala rörelser” i texterna men Harvey glömmer lite väl ofta den elfte Feuerbachtesen, att det inte handlar om att tolka världen utan om att förändra den. Samtidigt har han själv i andra sammanhang framhållit vikten av konkreta alternativ. Bland annat i Spaces of Hope (2000) där han skisserade en utförlig, om än aningen bisarr, utopi om världen efter kapitalismen.



De alternativ som Harvey ser verkar dock alla ha det gemensamt att de ligger bortom Den Stora Revolutionen. Om det finns en blind fläck i Harveys tänkande så är det här den är. Den marxistiska dualismen lämnar mycket lite utrymme mellan kapitalistisk dystopi och kommunistisk utopi. Den pragmatiska, reformistiska, socialdemokratiska politik som byggde upp de moderna välfärdsstaterna under 1900-talet har visat vad som är möjligt att åstadkomma även inom ramen för en kapitalistisk ekonomi. Jag har försökt ge några konkreta förslag i min rapport "En radikal och progressiv stadspolitik" (Arena Idé).

Den sociala bostadspolitik (inkl. miljonprogrammet) som Anders Lund Hansen hyllar i inledningen till Ojämlikhetens nya geografi genomfördes faktiskt i en kapitalistisk ekonomi, tillsammans med privata byggherrar. En totaliserande antikapitalistisk kritik, som inte kan differentiera mellan en teoretisk (libertariansk) kapitalism och de olika former av blandekonomi som är kapitalismens verkliga ansikten, blir begränsad till revolutionsromantik.

Frågan är hur användbara sådana analyser är i arbetet med att göra något bra med de samhällen som vi de facto lever i. Vad vi behöver är kreativ, inte reaktiv kritik. För den som vill åstadkomma ett solidariskt och jämlikt samhälle så finns det ju oerhört mycket att göra i världen utöver att förbereda sig för Den Stora Revolutionen.

Andra bloggar om: , ,

2011-05-28

Riksbyggeri på 2000-talet



Idag skriver jag på GP Debatt och Yimby om smartare förtätning. Anledningen är byggplanerna för Älvsborgsbron som snart ska ses över av Byggnadsnämnden. Daniel Swedin skriver dessutom klokt idag i Aftonbladet om den onödiga bostadsbristen. Han är trevlig nog att referera min rapport "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi".

Min förhoppning är att vi socialdemokrater vågar ta tag i stadspolitiken på allvar. Här finns alla förutsättningar för det Jan Wiklund kallat "riksbyggeri", dvs. just det progressiva samhällsbyggande som grundlade den socialdemokratiska hegemonin under 1900-talet. Nu är det dags att bygga landet för ett nytt århundrade.

Andra bloggar om: , ,

2011-05-02

Den sociala demokratins framtid

Igår var det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Lämpligt nog var det också premiärdag för S-akademikers nya hemsida: www.s-akademiker.se Den kommer att bli ett nav för verksamheten i Tjänstemännens socialdemokratiska förening. Där kommer det att dyka upp mycket spännande saker framöver.

En sådan rolig grej som är på gång är vår Ideologifest 4 maj. Vi har bjudit in några av de skarpaste hjärnorna i svensk arbetarrörelse för att diskutera den sociala demokratins framtid. Marika Lindgren-Åsbrink, Ulf Bjereld och Leif Pagrotsky är några. Det kommer att bli väldigt intressant.



Att vi ordnar en ideologifest samtidigt som det är regionvalrörelse är förstås ingen olyckshändelse. Den djupa ideologiska analysen behöver finnas med hela tiden, även i valrörelser. Ja, kanske särskilt i valrörelser. Det passar också oerhört bra att diskutera den sociala demokratins framtid i samband med valet till regionen, eftersom det är ett val som till stor del handlar om sjukvården - en av de mest fundamentala aspekterna av den sociala demokratin.

Så välkommen den 4 maj, som för övrigt också är dagen innan förtidsröstningen börjar...

Andra bloggar om: , , , ,

2011-04-17

Genteknik och Parfits problem



Filosofiämnet i Sverige är som bekant dominerat av den s.k. analytiska skolan (till skillnad från idéhistoria och andra liknande discipliner där "kontinental" filosofi är förhärskande). Det leder till ganska roliga akademiska motsättningar de få gånger de korsar vägar. En genretypisk debattartikel i DN (och en del misoanalytiska kommentarer som den gav upphov till på facebook) fick mig att tänka på en gammal artikel jag skrev för Filosofisk Tidskrift 2006. Jag återpublicerar den här. Mycket nöje!

Diskussionen om "existensargumentet" nedan kan också ge argument mot DN-filosofernas resonemang. Selektion (abort) är ett uppenbart "andra-personer-val" som medför att andra framtida personer kommer att existera. Den framtida person mot vilken selektionen skulle vara fel kommer ju aldrig att existera. Därför kan selektion inte vara fel mot den framtida personen. Framtida generationer kommer dock (förmodligen) att existera, oavsett vilka specifika personer som ingår i dem, och mot dem kan därför (tex miljöförstörande) handlingar vara fel.

(Artikeln var ännu roligare och ännu mer "analytisk" i första versionen då de flesta begrepp var ersatta förkortningar men redaktionen tyckte konstigt nog att det var osnyggt).


GENTEKNIK OCH PARFITS PROBLEM

Inledning

Denna text undersöker ett ofta återkommande argument rörande gentekniska ingrepp på embryon, här kallat existensargumentet. Existensargumentet utgår från Derek Parfits "icke-identitets problem" (The Non-Identity Problem) och syftar till att försvara en mer liberal tillämpning av vissa genetiska ingrepp på embryon, närmare bestämt preimplantatorisk gendiagnostik (PGD) och preimplantatorisk genterapi (PGT). Jag kommer först (I) att beskriva den generella utgångspunkten för existensargumentet och dess specifika användning på PGD och PGT. Jag kommer därefter (II) att visa att existensargumentet inte är hållbart för dessa gentekniska ingrepp.

I

Till grund för existensargumentet ligger som sagt Parfits "icke-identitets problem". Det uppkommer eftersom många av de handlingar vi utför påverkar identiteten hos framtida personer. En handling som avsevärt sänker livskvaliteten för en framtida population kan samtidigt göra att andra framtida personer kommer att existera. Handlingen är då en förutsättning för de framtida personernas existens och därför till nytta för dem så länge de föredrar existens framför icke-existens.

Utgångspunkten för Parfits diskussion av problemet är "tidsberoende-påståendet" (The Time Dependence Claim). Det lyder: "Om någon specifik person inte hade blivit skapad (concieved) när han faktiskt (in fact) blev skapad, så är det faktiskt sant att han aldrig skulle ha existerat" (Parfit, Reasons and Persons, 1987:351). För Parfit är innebörden av detta påstående följande: Om det ägg som utvecklades till person A hade befruktats med en annan spermie, så skulle person A inte ha existerat. Parfit betonar dock att detta inte uppenbart är ett sant påstående. Det kan vara en tom fråga (empty question), dvs. en fråga utan ett bestämt svar, huruvida person A hade existerat eller inte.

Parfit formulerar därför ett modifierat tidsberoende-påstående som lyder: "Om någon specifik person inte hade blivit skapad inom en månad från det tillfälle då han faktiskt skapades, så skulle han faktiskt aldrig ha existerat" (ibid. s. 352). Att Parfit väljer en månad som tidsram beror på att befruktning efter denna period skulle involvera både en annan spermie och ett annat ägg. (Det är uppenbart att Parfit inte räknar med artificiella tekniker). Innebörden av detta påstående är sålunda följande: Ett helt annat embryo än det som utvecklades till person A, hade aldrig utvecklats till person A. Parfit hävdar inte att påståendet med nödvändighet är sant utan endast att det de facto är sant. "Detta påstående gäller för alla. Du blev skapad vid ett specifikt tillfälle. Det är faktiskt sant att om du inte hade skapats inom en månad från det tillfället, så skulle du aldrig ha existerat" (ibid. s. 355). Återigen, ett helt annat embryo än det som utvecklades till dig, hade aldrig utvecklats till dig.

Parfit använder därefter ett exempel med en ung flicka som väljer mellan att föda och att inte föda ett barn. Om hon inte föder barn A nu utan väntar och föder barn B senare så kommer barn B att få en högre livskvalitet. Om hon föder nu så kommer barn A att få en lägre livskvalitet. Gör hon fel mot barn A om hon föder? Parfits svar är naturligtvis nej. Barn B skulle ha utvecklats ur ett helt annat embryo och därmed varit en helt annan person. Så länge barn A föredrar existens framför icke-existens så kan det inte ha varit fel mot barn A att det föddes. Detta är ett exempel på det Parfit kallar "andra-personer val" (Different People Choices), dvs. en sorts val där alternativen medför att andra framtida personer existerar. Parfit menar alltså att födelse kontra icke-födelse är ett andra-personer val. Inte med nödvändighet, men de facto. Det finns onekligen starka skäl för ett sådant antagande. Födelse kontra icke-födelse är uppenbart en fråga om existens kontra icke-existens.

Enligt existensargumentet bör PGD och PGT räknas som andra-personer val i Parfits mening. Alltså: Hade inte dessa ingrepp utförts så hade inte den framtida personen existerat. Eftersom ingreppen sålunda är en förutsättning för den framtida personens existens så kan de endast ha varit fel mot den framtida personen om denna föredrar icke-existens. I det följande resonemanget kommer vi att utgå från att den framtida personen föredrar existens. Den centrala frågan blir då om existensargumentet är hållbart: Är det så att dessa gentekniska ingrepp inte kan vara fel mot den framtida personen?

II

För att avgöra om existensargumentet är hållbart vad gäller ingreppen måste vi beakta att såväl PGD och PGT är komplicerade processer som innefattar en rad olika moment. De fyra grundläggande moment som vi kommer att undersöka är följande: konception, diagnos, terapi och selektion.

Konception (PGD/PGT)

Givet att frågan om födelse/icke-födelse de facto är ett andra-personer val torde det vara uppenbart att även frågan om konception/icke-konception de facto är ett andra-personer val. Givet detta är existensargumentet hållbart vad gäller frågan om konception/icke-konception. Förutsatt att avkomman föredrar existens framför icke-existens kan alltså konceptionsbeslutet inte vara fel mot avkomman.

Diagnos (PGD/PGT)

Som vi sett så finns det starka skäl att anta att frågan om födelse/icke-födelse de facto är ett val där alternativen resulterar i skilda framtida personer. Födelse/icke-födelse kan således de facto sägas vara ett andra-personer val. Det innebär att existensargumentet är giltigt vad beträffar födelse/icke-födelse. Frågan är nu om existensargumentet är giltigt vad gäller diagnos/icke-diagnos. För att kunna besvara denna fråga bör vi klargöra vad diagnosproceduren innebär. När ett embryo genomgått ett par delningar plockas en eller flera celler ut och den genetiska uppbyggnaden analyseras. Eftersom alla celler i detta skede har samma genetiska struktur kan en fullständig diagnos av embryots genotyp erhållas. Av denna anledning förändras inte heller embryots genetiska struktur av att en eller flera celler tas bort. Frågan om ett embryo utsatts för genetisk diagnos eller inte kan således, allt annat lika, inte vara avgörande för vilken framtida person som kommer att utvecklas ur embryot.

Det är här viktigt att poängtera att information om huruvida preimplantatorisk gendiagnostik (eller fosterdiagnostik) är tillgängligt kan ingå som en del av ett underlag för frågan om konception/icke-konception. Det finns, som vi sett, starka skäl att anta att även konceptionsfrågan de facto är ett andra-personer val. Att information om gendiagnostik kan ingå i ett underlag för ett konceptionsbeslut är dock inget argument för att diagnosen i sig är ett andra-personer val.

Preimplantatorisk gendiagnostik producerar information om embryot, precis som fosterdiagnostik producerar information om fostret. Denna information kan i sin tur användas på många olika sätt. Ett möjligt område för informationen är som del av ett underlag för frågan om selektion/icke-selektion. Det finns, som vi ska se, starka skäl att anta att selektionsfrågan de facto är ett andra-personer val. Att diagnosen ger upphov till information som kan ingå i ett underlag för ett selektionsbeslut är dock inget argument för att diagnosen i sig är ett andra-personer val.

Det torde alltså vara uppenbart att frågan om diagnos/icke-diagnos inte kan innebära ett andra-personer val. Givet detta är existensargumentet inte hållbart vad gäller frågan om diagnos/icke-diagnos. Såväl beslutet att utföra diagnos som beslutet att inte utföra diagnos kan således vara fel mot avkomman.

Terapi (PGT)

Utifrån Parfits definitioner torde det vara uppenbart att frågan om terapi/icke-terapi varken med nödvändighet eller de facto är ett andra-personer val. Det avgörande är hur omfattande terapin är. Görs terapin så omfattande att det embryo som behandlas kan sägas bli ett helt annat embryo så är existensargumentet hållbart i det fallet. Det är dock oklart hur stor förändring av embryot som skulle krävas för detta. Såväl beslutet att utföra terapi som beslutet att inte utföra terapi kan således vara fel mot avkomman.

Selektion (PGD/PGT)

Givet att frågan om födelse/icke-födelse de facto är ett andra-personer val torde det vara uppenbart att även frågan om selektion/icke-selektion de facto är ett andra-personer val. Givet detta är existensargumentet hållbart vad gäller frågan om selektion/icke-selektion. Förutsatt att avkomman föredrar existens framför icke-existens kan alltså selektionsbeslutet inte vara fel mot avkomman.

Existensargumentets hållbarhet

Framställningen har utgått från att det i princip är möjligt att frilägga enskilda moment i en längre handlingskedja och bedöma deras moraliska implikationer var för sig. I detta fall ser handlingskedjan ut som följer: (1) konception, (2) diagnos, (3) terapi och (4) selektion. Vad gäller moment 1 och 4 är existensargumentet hållbart. Vad gäller moment 2 och 3 är existensargumentet inte hållbart. Frågan är vad detta innebär för vår bedömning av de längre handlingskedjorna. PGD-kedjan innehåller med nödvändighet moment 1 och 2, samt i praktiken alltid moment 4. PGT-kedjan innehåller med nödvändighet moment 1 och 3, samt i praktiken alltid moment 2 och 4. De längre handlingskedjorna innehåller alltså såväl moment där existensargumentet är hållbart som moment där det inte är hållbart.

Detta leder till följande frågeställning: Är existensargumentet hållbart för hela kedjan (eftersom det finns moment där argumentet är hållbart) eller är det inte hållbart för hela kedjan (eftersom det finns moment där det inte är hållbart)? En rimlig utgångspunkt är att en kedja bör bedömas efter dess svagaste länk. Om den länken brister, så brister kedjan. Att andra länkar i kedjan håller förändrar inte det faktum att kedjan brustit.

Det omvända synsättet måste dessutom betecknas som orimligt. Varje potentiellt felaktig moralisk handling ingår i handlingskedjor som innehåller moment som inte är moraliskt felaktiga. Om de handlingar i kedjan som inte är moraliskt felaktiga gav absolution åt de handlingar som potentiellt var moraliskt felaktiga skulle det följaktligen vara omöjligt att någonsin handla moraliskt felaktigt. Det går naturligtvis att omfatta en sådan ståndpunkt men den framstår som orimlig. Mot denna bakgrund görs bedömningen att existensargumentet inte kan anses vara hållbart vad gäller PGD och PGT.

Avslutning

Existensargumentet är sålunda endast hållbart de facto vad gäller frågan om konception/icke-konception och selektion/icke-selektion. Vad gäller frågan om diagnos/icke-diagnos är existensargumentet inte alls hållbart och i frågan om terapi/icke-terapi är det endast hållbart under vissa specifika betingelser. Eftersom diagnos och terapi är integrerade och ofrånkomliga delar av PGD respektive PGT är en rimlig slutsats att existensargumentet faller. Enbart av detta följer naturligtvis inte att PGD och PGT med nödvändighet, eller de facto, är fel mot avkomman utan endast att de kan vara fel mot avkomman.

Exkurs: Temporal förskjutning

Det är i detta sammanhang viktigt att notera att tekniken vid provrörsbefruktning tillåter att varje steg i processen förskjuts temporalt genom nedfrysning. Tiden mellan befruktning och implantation kan exempelvis förlängas med flera år. Detta aktualiserar frågan om en temporal förskjutning i livshistorien medför att en annan framtida person skapas, dvs. om temporal förskjutning i sig är ett andra-personer val. Det verkar orimligt att påstå att temporal förskjutning med nödvändighet inte är ett sådant val. Detta blir uppenbart om vi ponerar att den temporala förskjutningen är ett millennium. Det verkar dock även orimligt att påstå att temporal förskjutning med nödvändighet är ett andra-personer val. Detta blir uppenbart om vi ponerar att den temporala förskjutningen är en millisekund. Ett rimligt antagande är att temporal förskjutning kan vara ett andra-personer val. Huruvida temporal förskjutning är ett sådant val eller inte, beror rimligtvis på hur stor den temporala förskjutningen är. Att exakt bestämma hur stor den temporala förskjutningen måste vara för att den ska räknas som ett andra-personer val är sannolikt en omöjlig uppgift. Några anmärkningar kan emellertid göras utifrån denna kortfattade problembeskrivning.

För det första är frågan om temporal förskjutning inte unik för provrörsbefruktning. Frågan kan även ställas i samband med exempelvis prematur förlossning. Ponera att den temporala förskjutningen i detta fall är en vecka. Innebär denna temporala förskjutning att en annan framtida person skapas? Om vi accepterar att detta är en tom fråga, dvs. en fråga utan ett bestämt svar, torde det även ha implikationer för temporal förskjutning i samband med provrörsbefruktning.

För det andra är frågan om det genetiska ingreppet är ett andra-personer val inte avhängig frågan om temporal förskjutning är ett sådant val. Det livshistoriska faktaförhållandet rörande det genetiska ingreppet, dvs. huruvida detta ingrepp utförts eller inte, förändras inte av en temporal förskjutning, oavsett hur stor den är. Temporal förskjutning i sig kan inte, av ett embryo som utsatts för ett genetiskt ingrepp, skapa en framtida person som inte utsatts för ett genetiskt ingrepp. Naturligtvis gäller även det omvända: temporal förskjutning kan inte skapa en framtida person som utsatts för ett genetiskt ingrepp, av ett embryo som inte utsatts för ett genetiskt ingrepp. Även om temporal förskjutning i sig kan vara ett andra-personer val har detta sålunda inga konsekvenser för frågan om existensargumentets hållbarhet vad gäller PGD och PGT.

2011-04-11

En borgerlig Agenda?



Igår intervjuades Håkan Juholt på Agenda i SVT.

Juholt var klar, tydlig och förtroendeingivande. För oss som varit en smula tveksamma till en del av de utnämningar han gjort var det skönt att se att han uppenbarligen håller fast vid den genomtänkta, ideologiskt konsekventa linje som han stakade ut i sitt installationstal.

Om Agendas inslag var ytterligare en framgång för sossarnas egen Tom Selleck så var det dock en fullständig katastrof för SVT:s publicistik. Intervjun med Juholt hade lika gärna kunnat genomföras av Bo Lundgrens papegoja. "Vill du höja fastighetsskatten/förmögenhetsskatten/bensinskatten?" etc etc. Ingen kontext, ingen analys, ingenting.

Själva intervjun var dock bara 60 procent (jo, jag har räknat) av inslaget. Resten utgjordes av efterintervju-analysen. Ja, och så förstås ett bisarrt mellanspel där begreppet "social demokrati" hånades för att vara meningslöst. Ingen av de "experter" som Agenda samlat ihop (bl.a. Stig-Björn Ljunggren) verkade vara medvetna om att begreppet har en central plats i socialdemokratisk ideologi och har funnits med länge.

"Social demokrati" är steget som följer efter att man erövrat "politisk demokrati" (dvs. våra grundläggande fri- och rättigheter). "Social demokrati" innebär att skapa jämlika livsvillkor för medborgarna och säkerställa att alla får tillgång till en generell välfärd. Steget därefter är "ekonomisk demokrati", dvs. att skapa jämlikhet och likställighet även inom ägande och förvaltning.

Man kan kanske inte begära att SVT ska ta in experter som vet detta. Men man kan väl ändå begära att de "experter" de anlitar förbereder sig med fem minuters googlande. Fast förmodligen saknade man resurser efter att ha lagt allt krut på en "lattjo" animering där Juholts ansikte klistrats på en Super Mario figur som hoppade runt.

Efterintervju-analysen av KG Bergström och Margit Silberstein var även den anmärkningsvärt usel och följde en puerilt förenklad mall: Ju större avstånd mellan Juholts ståndpunkter och den borgerliga regeringens, desto sämre för Juholt. Den outtalade premissen är att valmanskåren är en flock apor, där varje enskild apa röstar efter antalet bananer som den får.


Svensk väljare enligt Agenda

Eller som KG Bergström recenserade Juholts besked:

"Det här räcker absolut inte för att få folk som jobbar och som tyckte att de tjänade på jobbskatteavdraget och annat med Alliansen att få dem att gå tillbaka /.../ Han måste helt enkelt tydligare visa att han försöker få tillbaka dem som flydde partiet pga att de tyckte att de inte fick tillräckligt..."

Tablå.

Så är det en borgerlig agenda som Agenda torgför? Nja, jag skulle nog snarare säga att det är en imbecill agenda. Något har gått sönder på SVT.

Läs också Martin Moberg, Peter Andersson, Michael Granstedt, Staffan Lindström, Staffan igen, HBT-sossen, Mellan anpassning och motstånd, Sebastian Stenholm

Andra bloggar om: , ,

2011-03-26

Socialdemokratisk stadspolitik (kongresstal)

Det här 2-minuters talet hade jag hållit om jag hade fått tag på en skrivare... :)

Kamrater!

Under pausen lyssnade jag på ett spännande seminarium med SSUs Jytte Guteland och S-studenters Magnus Nilsson. Där lyfte man fram ett område som jag tror det är väldigt viktigt att vi talar och tänker mer om, nämligen stadspolitik. Stadspolitik handlar inte, som många verkar tro, om att hitta på nya sätt att subventionera den urbana medelklassens ”livspussel”.

Stadspolitik handlar om stora, avgörande politiska problem som direkt drabbar breda lager av befolkningen och indirekt drabbar oss alla. Låt mig bara kort lyfta fram tre av de mest akuta stadspolitiska frågorna.

Bostadsbristen. I våra större städer råder idag en enorm bostadsbrist. Orsaken är enkel. Byggbranschen befinner sig i fullständigt haveri. Ett litet antal byggjättar kontrollerar marknaden och spelar ut kommuner mot varandra. Enligt den statliga byggkommitten är 30% av byggkostnaderna slarv. 50 miljarder per år slarvas bort. Boverket har visat att byggkostnaderna kan sänkas med 40% och fövaltningskostnaderna med 25%. Det måste inte vara dyrt att bygga. Bygglagstiftningen måste reformeras och göras mer effektiv och rättsäker. Det ska inte behöva ta tio år att avgöra ett överklagande. Att boendet numera används för att subventionera andra politikområden bidrar förstås också.

Segregationen. Våra större städer är starkt segregerade, både etniskt och ekonomiskt. Vi har byggt enhetliga villaenklaver på ett ställe och enhetliga hyreskaserner på ett annat ställe. Vi har planerat för segregation. Det är dags att börja planera för integration. Bygg tätt, nära och blandat. Det är inte värdigt att det skiljer flera år i livslängd mellan olika stadsdelar.

Miljöförstöring. Vi har byggt våra städer för massbilism. Vi slösar på energi, mark och människoliv. Över 90% av energin i transportsektorn går åt till bilism. Det går en bil på varannan invånare i Sverige. Över 70% av persontransporterna utförs med bil. Vi fullständigt vräker ut asfalt över natur, åkrar och betesmark. Biltrafiken kan inte längre tillåtas styra stadsplaneringen.

Vi behöver ett hållbart och solidariskt stadsbyggande. Ett nytt, tätt och grönt folkhem. Vi behöver en socialdemokratisk stadspolitik.

Andra bloggar om: , ,

Äntligen stod partiledaren i talarstolen

Jag kom ju med en uppmaning till Håkan Juholt att staka ut färdriktningen för det nya gröna folkhemmet. Något nytt grönt folkhem har vi ännu inte sett men nog fick vi en ny färdriktning. Håkan Juholt klarade de höga förväntningarna och levererade ett magnifikt tal som ni kan se här:



Det var en mäktig upplevelse att höra. Det var också ett för svensk politik lite annorlunda tal, vilket jag försökte förklara för en reporter från GP. Svensk politisk retorik brukar vara tung på logos (siffror, procentsatser etc), eventuellt med lite sentimentalt pathos över. Det här var dock ett tal dominerat av ethos. "Moralisk tillväxt" var en av många one-liners som man kommer att ta med sig från detta tal. Jag kommer nog att få anledning att återkomma till det framöver.

HBT-sossen skriver också om talet.

Andra bloggar om: , ,

2011-03-18

Juholt och stadspolitiken

I min gamla hemstad Uppsala finns en mycket bra tidning som heter Uppsalademokraten. Igår publicerade de en krönika jag skrivit där jag uppmanar Håkan Juholt att blåsa nytt liv i visionen om det gröna folkhemmet. Det är en vidareutveckling av det inlägg jag skrev för ett tag sedan, där jag lånade Alexandra Einerstams begrepp det gröna folkhemmet version 2.0. Min syn på en rödgrön stadspolitik har jag berört mer utförligt i andra texter, som t.ex. En radikal och progressiv stadspolitik (Arena Idé), Tillbaka till stadsplaneringen (i Den Grå Vågen) eller i Manifest för en rödgrön stadspolitik som jag och Karl Palmås publicerade i Tiden strax före valet.

Andra bloggar om: , ,

2011-03-09

Socialdemokraterna och partidemokratin



Valberedningen har nu lagt fram sitt förslag. Håkan Juholt föreslås till partiledare och Carin Jämtin till partisekreterare. Team Juholt och Jämtin är ett mycket bra val. Carin Jämtin känner nog många genom hennes roll i Stockholms lokalpolitik. För er som inte känner till Håkan Juholt så är han en välkänd profil inom partiet. Han är ordförande i Försvarsutskottet, har varit biträdande partisekreterare och är ordförande för Socialdemokraterna i Kalmar.

Han utmärker sig inte bara med en imposant mustasch utan även genom sin tydliga, ideologiska hållning och sitt sätt att tala klarspråk, även i känsliga frågor. Han var den förste ur partiets ledande skikt som gick ut efter valet och ställde sin plats till förfogande.

Juholt är också en fantastisk talare. Det bästa politiska tal jag någonsin hört hölls av Håkan Juholt på S-studenters kongress i Malmö. Oerhört inspirerande. Här kan ni se honom kommentera finanskrisen på socialistinternationalens rådsmöte i Mexiko den 17-18 november 2008.



Bland oss socialdemokrater har partiledarfrågan förstås varit ett givet samtalsämne. Många har bloggat om processen och bidragit med kloka tankar, råd och kritik. Den generella attityden har växlat från försiktigt optimistisk i början till allt starkare känslor av frustration, ilska och sorg allt eftersom tiden gått. Många med mig kan nu dra en suck av lättnad. Valberedningens förslag öppnar för en verklig förnyelse.

Nu behöver den här processen inte nödvändigtvis ha varit något dåligt för partiet, tvärtom. Ibland kan det faktiskt vara bra att lyfta på locket och släppa fram det missnöje som legat och pyrt. Det blir förhoppningsvis en väckarklocka. Vårt parti har varit mycket skickligt på att genomföra strukturella reformer i samhället, nu gäller det att också genomföra strukturella reformer inom partiet.

Det handlar om betydligt mer än partiledarposten. Vår partiorganisation är ett oöverskådligt nät av korsande maktstrukturer. Vill vi även i framtiden vara den ledande samhällskraften så måste vi genomgå en extreme makeover. Det som behövs är ett tydligt fokus på den enskilde medlemmen. Hur blir vi en frihetsrörelse inte bara för medborgarna, utan även för våra egna medlemmar? Hur utsträcker vi demokratin inte bara utåt, över samhället, utan även inåt, i vårt parti? Det Olof Palme en gång sa om demokratin gäller nämligen inte bara samhället i stort, utan även oss själva…



Andra som skriver om detta: Jämlikhetsanden, Röda Berget, HBT-sossen, Annika Högberg, Peter Andersson, Krassman, Roger Jönsson, Högbergs tankar, Martin Moberg, Mats Engström, Johan Westerholm, Johanna Graf, Ulf Bjereld

Andra bloggar om: , ,

2011-03-01

Mitt uppdrag som ombud

Jag har fått det stora förtroendet att vara ombud vid Socialdemokraternas extrakongress i Stockholm. Jag vill därför ta tillfället i akt att beskriva hur jag ser på mitt uppdrag.

Att vara ombud är ett förtroendeuppdrag. Det är medlemmarnas förtroende man förvaltar och det är medlemmarna som valt att ge förtroendet åt ombudet. Det är alltså medlemmarna och ingen annan som är ombudets uppdragsgivare. Det är mycket viktigt att komma ihåg. Som ombud representerar jag medlemmarna.

Att ge någon sitt förtroende är att lita på någon. När medlemmarna väljer ett ombud säger de alltså att de litar på den här människan, hennes karaktär och hennes förmåga att fatta kloka beslut som tillvaratar deras intressen.

Vad ligger då i medlemmarnas intresse i detta fall? Ja, ytterst så handlar det förstås om vad som är bäst för socialdemokratins framtid och utveckling. Det går dock inte på förhand att säga exakt vilka specifika ställningstaganden det kan röra sig om.

Det är ombudets ansvar att försöka göra den bedömningen utifrån de omständigheter som uppkommer. Ombudet måste väga in en mängd olika faktorer och fatta sina beslut utifrån en samlad och situationsspecifik bedömning.

Hade det inte varit så, så hade det inte heller funnits någon anledning att använda en representativ demokratiform i detta fall. Då hade man kunnat ha en medlemsomröstning istället, dvs. direkt demokrati. Ett sådant upplägg har varit på förslag och hade kanske varit en bättre lösning än den nuvarande, det är svårt att veta.

En sak torde dock de flesta vara överens om, partiet behöver definitivt se över sin nomineringspraxis i fortsättningen. Det är en av många delar av vår partistruktur som vi behöver förnya. Nu är likväl situationen som den är och vi måste göra det bästa av den.

För att kunna fullfölja mitt uppdrag, som är att representera medlemmarnas intressen på bästa sätt, så kommer jag att säkerställa maximal handlingsfrihet för mig som ombud. Jag kommer därför inte att svara på några enkäter eller liknande, vare sig från massmedier eller någon annan, eller på förhand låsa mig vid några speciella alternativ.

Som vissa kanske lagt märke till så har jag, som enskild medlem och ordförande i Tjänstemännens s-förening, tagit tydlig ställning i vissa avgörande frågor. Min roll som kongressombud är dock en annan än den som enskild partimedlem eller föreningsordförande. Mitt uppdrag och ansvar är ett annat i detta fall. Hur jag kommer att rösta, på vad och vem, det kommer jag att avgöra på kongressen och först där.

Däremot kommer jag att försöka skapa en så vid och rik kontext som möjligt åt de beslut jag kommer att fatta. Jag ska därför göra mitt bästa för att samtala med och lyssna ordentligt på de medlemmar vars förtroende jag förvaltar. Med andra ord: Vad tycker ni? Hur vill ni att Socialdemokraterna ska utvecklas och förändras? Hur ska framtidens partiledning formas?

Tack för förtroendet!

Andra bloggar om: , ,

2011-02-15

En perfekt plattform

Den socialdemokratiska Kriskommissionen har nu släppt sin rapport Omstart för socialdemokratin. Det är en mycket klok och väldisponerad rapport som jag tycker sammanfattar och fullföljer den kreativa idédebatt som glädjande nog uppstod efter valförlusten. Den är också fullständigt befriad från den själlösa och inrepeterade floskelsmet som alltför ofta legat tung kring partiets utåtriktade kommunikation.

Kriskommissonens ledamöter och medarbetare har gjort en stor insats för socialdemokratin i vårt land. Jag instämmer till fullo i Ulf Bjerelds välformulerade och uppskattande sammanfattning. Det här är en perfekt plattform för ett konstruktivt förändringsarbete. Den avgörande frågan är om vår nuvarande partiledning är beredd att ta steget in i en ny tid eller om de kommer att drabbas av vankelmod på tröskeln.

Vi har alla som medlemmar ett ansvar att hjälpa vår ledning inse det nödvändiga i att ta steget vidare, med tillförsikt, självförtroende och ett stadigt grepp om Kriskommissionens rapport.

Det finns många intressanta delar i rapporten även om jag naturligtvis i likhet med HBT-sossen saknar ett tydligare miljöperspektiv, inte minst med avseende på stadsplanering. Jag kan särskilt rekommendera avsnittet om organisatorisk förändring. Där finns väldigt mycket berättigad självkritik att ta intryck av.





%22S%20m%C3%A5ste%20%C3%B6ppna%20sig%20f%C3%B6r%20omv%C3%A4rlden%22

Andra som skriver om Kriskommissonen:
Johanna Graf Röda Berget Annika Högberg Storstad Martin Moberg
SvD
DN
GP1 GP2
AB1 AB2 AB3 AB4
EXP1 EXP2
SVT1 SVT2
Dagens Arena
SR1 SR2

Andra bloggar om: , ,

Fredriks freakshow


Vår statsminister Fredrik Reinfeldt kommenterade igår den växande segregationen i Stockholm. Hans lösning verkar vara att fullfölja det moderata utrotandet av hyresrätten i innerstaden. Intervjun med Reinfeldt är surrealistisk. Intervjuaren måste ha tryckt på precis rätt knappar.

När man läser intervjun är det som om en liten, liten dörr i Fredrik Reinfeldts huvud helt plötsligt öppnas och en protagonist ur en Ayn Rand-bok tittar ut. Det är både skrämmande och lustigt. Bisarrt helt enkelt. Den sociopatiske MUF-aren som skrev "Det sovande folket" har uppenbarligen aldrig varit borta. Han har bara bidat sin tid, gömd därinne bakom de stora, dystra ögonen.



Reinfeldts freakshow i DN är förvisso intressant. Men problemen med bostadsbrist och växande segregationen kvarstår likväl. Så vad ska vi göra?

Alternativ Stads Jan Wiklund tycker jag ger det bästa förslaget i en kommentar tilll Marikas inlägg, här något redigerat:

"I hela dåvarande i-världen upptäckte man för mer än hundra år sen att hyresmarknaden inte fungerar i en växande storstad. Efterfrågan är alltid för hög i förhållande till utbudet om marknaden får sköta sig själv.

I hela den dåvarande i-världen löste man det hela med kommunala bostadsbolag som fick i uppdrag att bygga utav helvete. Det bör tas upp igen.

Något tidigare löste man problemet med jättestora byggnadsplaner, typ Albert Lindhagens i Stockholm på 1860-talet, som inte blev fullbyggd på femtio år. Det bör också tas upp igen.

Det största problemet med innerstan (Stockholms och andra storstäders) är att de är för små. Utbudet stämmer inte med efterfrågan. Enda sättet att avhjälpa detta är att dela ut byggrätter. Att göra stora stadsplaner och att ge kommunala bostadsbolag i uppdrag att bygga utav bara fan.

I Stockholm har man av obegriplig anledning bestämt att det som en gång byggdes glest, strax utanför 1800-talets tullar, ska förbli glest. Hellre bygger man inte alls, eller bygger två mil utanför stan.

I Stockholm har man också av obegriplig anledning bestämt att företag som vill bygga centralt måste betala högre avgifter till kommunen än de som vill bygga i periferin. Detta trots att kommunen i det förra fallet slipper stå för ny infrastruktur.

Vi kommer ingen vart med segregationen innan det blir möjligt för fler än de rikaste att bo på det sätt de vill. Och de flesta vill bo centralt. Nu som för femtio år sen. Och för hundra år sen. Sen är det värt en diskussion om vad som skapar centralitet. Men vi måste i alla fall vara överens om att det ska erbjudas."


Daniel Swedin skriver också klokt om detta, i likhet med HBT-sossen, Barbro Engman, Peter Andersson, Ylva Johansson, Popvänster och Yimby Stockolm.

Andra bloggar om: , , , ,,

2011-02-03

Lena och Det Gröna Folkhemmet v2.0

*EXTRA* Nu ställer sig S-studenter nationellt bakom Lena Sommestad. Här förklarar de varför.*EXTRA*

Igår skrev jag ett inlägg som gästbloggare på HBT-sossen, där jag beskrev Det Gröna Folkhemmet version 2.0 som en utmärkt provisorisk utopi för Socialdemokraterna.

Det Gröna Folkhemmet lanserades av en nyvald Göran Persson för 15 år sedan, vilket den numera pensionerade Persson fick anledning att uppmärksamma på konferensen Fullt upp!, som för övrigt återsänds idag.

På samma konferens framträdde också Lena Sommestad, som jag skrivit en del om tidigare här på bloggen och som intervjuades i DN samma dag. Allt mer tyder nu på att Lena blir ny partiledare och att partiet får den politiska och organisatoriska förnyelse som så väl behövs.

Får vi se Lena Sommestad lansera Det Gröna Folkhemmet 2.0 på partikongressen i mars?

Relaterat: Peter Andersson, Martin Moberg, Ett Hjärta Rött

Andra bloggar om: , , , ,

2011-01-28

Ja till Lena

Tillsammans med Marcus Johansson (ordf. S-studenter GBG) skriver jag (som ordf. i Tjänstemännens s-förening) idag i GT/Expressen om den situation Socialdemokraterna befinner sig i och vilka egenskaper vi vill se hos en framtida partiledning. Vi lyfter också fram Lena Sommestad som förslag till partiledare.

Det som fått oss att ta ställning för Lena Sommestad är inte minst att hon vågar diskutera hur vårt parti ska förändras och utvecklas. Sommestad har i en mängd inlägg formulerat en kunskapsbaserad och ideologiskt konsekvent utgångspunkt för en socialdemokratisk politik på 2000-talet. Med henne vid rodret så kan vi få den nystart vi så väl behöver.

Stöd en verkligt socialdemokratisk förnyelse, stöd Lena Sommestad!

Läs också varför HBT-sossen säger ja till Lena och vad hon skriver om vår debattartikel.

Martin Moberg säger också Ja till Lena.



Andra bloggar om: , , , ,

2011-01-23

Lena Sommestad och Den Grå Vågen

Det har varit en otroligt händelserik vecka för Lena Sommestad. Hon har lanserats stort av många olika aktörer. Arbetarbladet tog tydligt ställning för Lena som ny partiledare med ett upprop på en helsida och har efter det fortsatt att pusha henne.

Lena har också fått en egen kampanjsida, där man kan skriva under för hennes kandidatur.



Det börjar t.o.m. dyka upp hemmagjorda kampanjfilmer.



Stödet för henne växer lavinartat och allt fler s-föreningar går nu ut och tar ställning:

Laboremus%20vill%20se%20Sommestad%20som%20ny%20ledare

Något stort är uppenbarligen på gång. Lena själv intervjuades om fenomenet i P1 Morgon. Hon fortsätter också skriva intressanta och spännande inlägg och kommentarer, både på sin blogg och i olika media. Läs till exempel gärna hennes ögonöppnande krönika i Uppsalademokraten där hon ifrågasätter den gängse nyliberala historieskrivningen om välfärdsstatens kris i slutet av 1900-talet. Hon lyckas också, till skillnad från många andra, ge intelligenta och ärliga svar på frågorna om hon ställer upp som partiledarkandidat.

Man kan fråga sig varför det är sådan hype runt Lena Sommestad. Det ligger nog mycket i den analys som liberala Isobel Hadley-Kamptz gör:
"Andra s-politiker har förstås bloggar, en del av den mer skojfriska typen, men ingen annan i Sommestads generation (maktmässigt, inte åldersmässigt) använder sin blogg för att staka ut en linje, för att faktiskt tänka politik. När hon ändå gör det, skriver inlägg efter inlägg med prövande, tänkande, texter blir man, svältfödd efter vad som helst som inte är PR-politik eller sandlådetrams, lycklig oavsett om man håller med eller inte."

För två år sedan skrev jag i en antologi som Katrine Kielos var redaktör för, som hette Den Grå Vågen. Läs gärna Katrines text om boken, idag framstår den nämligen som profetisk. Den grå våg som Katrine ville frammana är nämligen här nu och det är den som bär fram Lena Sommestad. Det är den enkla, vardagliga och evidensbaserade reformism som är socialdemokratins själ och hjärta och som nu inspirerar såväl skogaholmssvennar som surdegshipsters.

Jag tror också den grå vågen kommer att förändra den den apolitiska samtid som Marika Lindgren-Åsbrink tematiserat och erbjuda en ny riktning för progressiv politik efter den tredje vägens återvändsgränd.

Framtiden har kommit. Och den låter så här...



Andra bloggar om: , , , ,

2011-01-22

Fula ord

Rabén & Sjögren har valt att dra in den planerade nyutgåvan av Ture Sventon i Paris eftersom de inte får byta ut ordet "neger" mot något mindre kränkande. Sveriges författarfond, som förvaltar författaren Åke Holmbergs verk, säger nämligen nej eftersom de anser att det skulle förändra bokens karaktär.

Birgitta Lindgren på Svenska språknämnden håller med bokförlaget:

– En dag kanske ordet kan återupptas, men då måste gruppen som känt sig kränkt ta initiativet. Det hjälper inte om du eller jag inte tycker att de har en rasistisk innebörd.


Det här är en diskussion som blivit allt mer frekvent de senaste åren. Tyvärr har frågan frejmats identitetspolitiskt. Det handlar hela tiden om huruvida man ska gå "kränkta grupper" tillmötes eller inte. Det är förvånande att ingen gör den, som jag ser det, självklara analysen att det inte handlar om identitetspolitik utan litteraturvetenskap.

Jag tycker absolut inte att självutnämnda språkrör för "kränkta grupper" ska avgöra vilka ord som ska användas i litterära verk. Det vore ju helt absurt. Däremot tycker jag att det är självklart att texter måste få översättas till nya språkliga kontexter. Det är en helt nödvändig förutsättning för att texten ska kunna leva vidare. Förändrar vissa ord innebörd så måste de kunna bytas ut mot andra ord, som är mer sanna mot den ursprungliga betydelsen.

Låt mig ta ett exempel. Britt G. Hallqvist översatte Tolkiens Bilbo till svenska 1962. Där kan man bland annat läsa att "dvärgarna runkade sina skägg", vilket väckte otrolig munterhet hos mig och mina klasskamrater när vi läste Bilbo i skolan. Slangbetydelsen av detta gamla fina svenska ord hade tagit över. Så fungerar språket. Det förändras.

Hade "neger" haft samma nedsättande betydelse när Åke Holmberg skrev Ture Sventon-böckerna eller när Astrid Lindgren skrev om Pippi Långstrump så hade de aldrig använt det ordet. Att behålla ett ord när språket ändrat på dess betydelse är om något att förbryta sig mot textens "karaktär". Det enda sättet för en bok att behålla sin "karaktär" är att helt enkelt låta den förändras med språket.

Om betydelsen verkligen är "runka" i dess nutida bemärkelse så använd det ordet och om betydelsen verkligen är "neger" i dess nutida, nedsättande bemärkelse så använd det ordet. Men om det inte är det, så byt för guds skull ut orden. Inte för att undvika att "kränka" de självutnämnda språkrören utan helt enkelt för att vara sann mot texten.

Andra bloggar om: , , , ,

2011-01-14

Lena = Obama?

Lena Sommestad är imponerande produktiv. Igår gjorde hon ett bejublat framträdande på Kriskommissionens seminarium (kolla här) och idag publicerar hon två högintressanta inlägg på sin blogg. Det ena handlar om Primegate, där Sommestad förtjänstfullt belyser en aspekt som många missat, nämligen att infiltrationen explicit syftade till att legitimera privata vinstintressen i vården.

Primegate överlevde nämligen julhelgen. Precis som Mats Engström framhåller har vi nog bara sett toppen på isberget. Det är uppenbart att det behövs etiska riktlinjer för lobbying i Socialdemokraterna, så att vi slipper liknande incidenter. Min förening, Tjänstemännen, har lagt en motion om detta till distriktsårskongressen. Vi får hoppas den får genomslag. Även Rebella och Röda Berget har skrivit om detta.

Sommestads andra inlägg är ett innehållsrikt resonemang kring historiens roll för politiken, utifrån gårdagens seminarium. Det är mycket kloka synpunkter som framförs. Hon anknyter också till Ann-Marie Lindgrens analys av Socialdemokraternas vilsenhet från och med 1980-talet och ger (lite oväntat kanske) Folkbladet kritik och Östros beröm.

Det är en rejäl buzz runt Sommestad för tillfället: igår var hon med i Expressen, idag skriver bl.a. Uppsalademokraten om henne (i en för övrigt helt genial krönika av Fredrik Jansson) och hon är med i Makthavares kandidatkoll. Många andra bloggar, som t.ex. HBT-sossen, lyfter också upp henne. Det börjar nästan likna Obamania. Frågan är naturligtvis om Lena kommer att hålla hela vägen. Ju större hypen blir desto starkare kommer pressen och angreppen utifrån att bli. Hur hon klarar av det kommer att avgöra hennes chanser att bli partiledare. Än så länge lyser hon bara starkare och starkare. Vi har en spännande tid framför oss...

Läs också: Eric Sundström, Magnus Moberg och Krassman. Ja, och så får ni naturligtvis inte missa Marika Lindgren-Åsbrinks fina artikel i Sydsvenskan, som var nästan odrägligt positiv... ;)

Andra bloggar om: , , , ,

2011-01-13

Sommestad briljerade hos Kriskommissionen

Lena Sommestad var fullständigt lysande under dagens konferens om vart socialdemokratin är på väg. Det var en ren njutning att höra henne tala. Ni som missade live-sändningen får vänta till den 17 januari då den läggs ut på SVT Forum (om inte någon annan lägger ut det tidigare). Edit: Det gjorde dem. Kolla här!

Roligast var Urban Ahlin som sade sig "stå till vänster om Lena Sommestad" i skolfrågan och Karin Pettersson som på frågan om hur vi ska vinna den radikala medelklassen i storstäderna svarade: "Två saker. Rut och fastighetsskatten.(Konstpaus) Haha, nej, jag skojar bara!".

Det var ett stort antal medier som följde konferensen så en del klipp kommer ni nog att få se. Tills dess får ni ge er till tåls med denna längre version av TV4:s hemmahos-reportage, där en av Lenas svagheter avslöjas i förbigående - hon gillar tydligen folkmusik (Sofia Karlsson). Nåja, alla har sina brister...

Sommestad%20kandidat%20till%20partiledare

Andra bloggar om: , , , ,

2011-01-12

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...