2013-12-11

Miljonprogrammet och den missriktade välviljan

Idag publicerar Dagens Arena en text av mig och Jahja Zeqiraj (S), andre vice ordförande och gruppledare i Fastighetsnämnden. Den handlar i korthet om hur nidbilden av miljonprogrammet leder till missriktad välvilja att hålla dessa områden "tysta och lugna", istället för att låta dem leva och utvecklas.

Hur otroligt det än kan låta så håller man lokaler vakanta eller omvandlar dem till bostäder för att förhindra småföretagare och ideella rörelser att starta verksamheter. Det som i andra delar av staden kallas stadsliv och mötesplatser, definieras i miljonprogramsområden som "busliv" och "tillhåll". Här har inte minst allmännyttan, som ofta dominerande fastighetsägare, ett stort ansvar att inte hindra dessa områden från att förändras och utvecklas.



Bennets Bazaar - föredöme i Rosengård


Sluta svartmåla miljonprogrammen


Många miljonprogramsområden har utmaningar och deras främsta utmaning är att de ständigt beskrivs som problemområden. Kriminalitet finns överallt men det är bara i miljonprogrammet som brottsligheten tillåts definiera hela stadsdelar. Svartmålningen ställer till många bekymmer. Bland annat skapar det en missriktad välvilja som hindrar dessa områden från att utvecklas på sina egna villkor. Miljonprogrammets stadsdelar planerades ofta som satelliter med ett grundläggande utbud av kommunal och statlig service, som under senare år har utarmats allt mer. De var i minsta detalj anpassade efter hur en typisk svensk kärnfamilj såg ut och fungerade på 1960-talet. Strukturellt och funktionellt byggdes de som bruksorter och de har därför samma problem som andra bruksorter har idag, då både arbetsmarknad och demografi ser helt annorlunda ut.

En stads utformning och boendemiljöer påverkar människors hälsa och välbefinnande. Därför måste vi låta miljonprogrammet förändras och utvecklas med sin tid. Utmaningen idag är inte att hålla dessa områden ”tysta och lugna”, utan tvärtom att skapa förutsättningar för mer liv och rörelse, fler arbetstillfällen och ett starkare och mer dynamiskt lokalt näringsliv. Forskning visar att mångfald och inkluderande stadsdelar bidrar till möten och ökad attraktivitet. Därför är det viktigt att vi inte ställer oss i vägen för befolkningens egna initiativ. Vi får aldrig reducera människorna i dessa stadsdelar till ”boende” som bara ska sova eller plocka svamp i sina stadsdelar. De är och kan så mycket mer.

Många är entreprenörer och småföretagare med egna idéer och en vilja att skapa jobb och utökad service i närområdet. Deras verksamheter kan bli fantastiska tillgångar och stabiliserande funktioner i stadsdelarna. Människor som vill starta verksamheter ska inte motarbetas eller hindras från att hyra lokaler. Det får aldrig vara så att man av missriktad välvilja håller verksamhetslokaler vakanta eller ombildar dem till bostäder, när det finns både småföretagare och ideella krafter som vill hyra. De strukturella hindren måste tas bort. Ett rikt och varierat utbud av publik verksamhet och service är inte något dåligt. Att det finns mer än en livsbutik, mer en affär, mer än en restaurang osv. är inte problem, tvärtom. Vi får inte låta rädslan för ”busliv” och ”tillhåll” förhindra framväxten av stadsliv och fler mötesplatser. Ingen skulle ju komma på tanken att mura igen innerstadens lokaler trots att det förekommer mycket mer våld och kriminalitet där.

Det finns en otrolig talang i miljonprogrammet. Vår viktigaste uppgift är därför inte att skapa särlösningar i dessa områden. Inte heller att förvandla dem till speciella reservat eller frizoner med egna spelregler. Nej, den viktigaste uppgiften är att ge utrymme för befolkningens egen kraft och egna initiativ. Men då får vi inte låta nidbilden av miljonprogrammet hindra dessa områden från att utvecklas. Därför är det viktigt att tydligt säga att lokaler i bottenvåningarna inte ska omvandlas till bostäder, utan att man istället ska ta hand om och utveckla lokalstrukturen. Det ska vara lätt för föreningar och småföretagare att starta och driva verksamhet i närområdet.

En utveckling med ökade sociala skillnader på stadsdelsnivå går rakt emot våra ambitioner. Vi måste därför använda stadsplanering som ett verktyg för socialt hållbar utveckling. Miljonprogrammet har en fantastisk framtid framför sig, inte som stillsamma bostadsenklaver, utan som levande och dynamiska stadsdelar.

En bro till framtiden



Jag kommenterar den nya Hisingsbron på Hisingenftw:

Idag bestäms utseendet på den nya Hisingsbron. Det är inte en oviktig fråga hur en bro ser ut. Men den viktigaste uppgiften för en bro är inte att vara snygg, utan att skapa närhet och kontakt. När vi nu bestämt oss för hur själva bron ska se ut så är det därför hög tid att ta sig an den verkligt avgörande frågan: Hur ska staden se ut, som bron ska knyta samman?

På fastlandssidan är det oklart hur det blir med Mårten Krakowleden. Trafikverket betalar en nedsänkning men vill vi ha stadskvarter ovanpå, istället för ett gapande motorvägshål, så måste kommunen måste själv lösa det. För Centralenområdet har fastighetsägaren Jernhusen spännande idéer, men ingen som tagit fastare form. Resten av Gullbergsvass är höljt i dunkel. Vad händer med kombiterminalen, postcentralen och bangården?

På Hisingssidan är läget om möjligt ännu mer oklart. Idag ligger en racingbana, ett skrotupplag och några övergivna pirer här. Mitt i centrala Göteborg. Istället för att ta fram konkreta planer på ny innerstad så har det ägnats dyrbar tid åt att visionera och fantisera. Vi har idag en stor hög med färggranna visionsdokument fyllda med löst prat. Av sådant bygger man tyvärr ingen stad. Vi saknar fortfarande en konkret plan för hur Frihamnen, och resten av brofästet på Hisingssidan ska se ut när bron är klar om några år.

Det självklara borde vara att rulla ut rutnätet och skissa upp planer för tät, blandad kvartersstad som man kan börja bygga allteftersom marken blir ledig. Det är det enkla sättet. Men det förutsätter att man vågar köra igång och att man vet vad man vill. Tyvärr finns det fortfarande mycket ångest, osäkerhet och bakvända planprocesser som ligger i vägen för en rationell stadsplanering.

Förhoppningsvis blir den nya bron början till ett lite modigare, lite mer urbant och lite mindre ångestladdat Göteborg. En bro till framtiden.

2013-11-14

Nationell skolkommission



Linnéstadens socialdemokratiska förening och S-akademiker har beslutat att skicka min motion om en nationell skolkommission till distriktsårskongressen 2014:

Skolkommission

Sedan början av 1990-talet så har ett radikalt systemskifte genomförts i den svenska skolan. Skolan har kommunaliserats och öppnats för privata aktörer, både småskaliga ideella alternativ och storskaliga kommersiella företagskoncerner. Dessa radikala reformer utreddes inte innan och har inte utvärderats ordentligt i efterhand. Flera generationer svenska skolbarn har fått agera försökskaniner. Efter tjugo år är resultatet tydligt: Fallande kunskapsnivåer och en allt starkare segregering. Tjugo år av ideologiska hugskott räcker. Det är nu dags att på vetenskaplig grund säkerställa en skola av god kvalitet med hög grad av likvärdighet där barn från alla delar av samhället möts i klassrummen.

Att fortsätta lappa och laga nuvarande skolsystem genom kortsiktiga partipolitiska kompromisser är inte en framkomlig väg. Vi behöver en kunskapsbaserad och analytiskt koherent genomlysning av hur det svenska skolsystemet behöver omorganiseras. En skolkommission med framstående forskare bör tillsättas med uppdrag att utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet ge konkreta förslag på hur Sveriges skolsystem kan reformeras för att uppnå målen om förbättrade kunskapsresultat, ökad likvärdighet och minskad segregering. Vi föreslår därför att kongressen beslutar:

- att Göteborgs partidistrikt verkar för att det ska tillsättas en nationell skolkommission med uppdrag att ge konkreta, evidensbaserade förslag på hur det svenska skolsystemet kan reformeras för att uppnå målen om förbättrade kunskapsresultat, ökad likvärdighet och minskad segregering.

Läs också "En statlig enhetsskola"

Ett hus för konsten på Skeppsbron



Linnéstadens socialdemokratiska förening och S-akademiker har beslutat att skicka min motion om göra Kinesiska Muren till ett hus för konsten till distriktskongressen 2014. Det är konstinstitutet ICIA som ligger bakom förslaget, som tidigare presenterats på GP Debatt. Förslaget i sin helhet finns att läsa här.

Ett hus för konsten på Skeppsbron

I stadsutvecklingsområdet på Skeppsbron ligger ett äldre hus som kallas "Kinesiska Muren". Det har nyligen räddats från rivning och man söker nu en ny användning för huset. Konstorganisationen ICIA (Institute for Contemporary Ideas and Art) har, i samarbete med den nuvarande fastighetsägaren Higab, presenterat ett mycket genomarbetat förslag till framtida användning. Tanken är att Kinesiska Muren ska bli ett hus för konstnärligt skapande, öppet och tillgängligt för allmänheten. Förslaget i sin helhet går att läsa på ICIAs hemsida: www.icia.se

Ur förslaget:
" Den nya verksamheten binder samman, förstärker och utvecklar den befintliga konst- och kulturscen som finns idag, genom täta samarbeten med exempelvis institutioner, biennaler och festivaler som tillåts använda huset för residens till blivande produktioner. På så sätt blir den en resurs för alla konst- och kulturverksamheter i Göteborg. /.../ Göteborg firar 400 år 2021. Den nya verksamheten skulle utgöra en fantastisk möjlighet och resurs för att skapa projekt och produktioner under de år som leder fram till 2021 och som därmed kommer göra Göteborg till en konststad att räkna med under jubileumsåret. Det är en långsiktig satsning som kommer ge resultat för en oändligt lång tid framöver. Göteborg har en stark identitet som idrotts- och evenemangsstad. Göteborg har en fantastisk teaterscen, musikscen och filmscen. Göteborg har en världskänd bok- och biblioteksmässa och ett stadsbibliotek med fler besökare än Eiffeltornet. Men Göteborg är ingen konststad. Genom att satsa på samtidskonsten och en internationell och konstnärlig produktionsverksamhet skulle förhållandevis lite resurser på kort tid göra Göteborg till en konststad med en unik identitet i en svensk och en internationell kontext."

Förslaget passar utmärkt ihop med stadens nya kulturstrategi och fyller ett tomrum i stadens sociala och kulturella utbud. Vi föreslår därför att kongressen beslutar:

- att Socialdemokraterna i Göteborg ska verka för att huset "Kinesiska Muren" på Skeppsbron ska utvecklas i enlighet med ICIAs förslag.

2013-11-12

Börja bygg!

I veckans Ny Tid intervjuas jag om Stenas flytt från Masthuggskajen. Jag försöker där lyfta fram vikten av att vi börjar bebygga Norra Masthugget omgående. SBK har en fin plan för området mellan 1 Lång och Oscarsleden. Vi behöver inte fler workshops och dialogprocesser. Kör igång den mit eins och planera för Masthuggskajen och en lösning på Oscarsleden parallellt så kan vi bebygga kajen så fort Stena lämnar 2020.

Hela Norra Masthugget är nästan lika stort som Haga. Vi behöver inte ha en färdigfinansierad detaljlösning för alltihop klar innan vi börjar. Det är snarare så att om vi väntar in en färdigfinansierad detaljlösning för hela stadsdelen så kommer vi stå med en övergiven asfaltsöken i många decennier framöver.

2013-11-10

Kluster istället för campus

Planerna på Campus Näckrosen, som universitetets rektor Pam Fredman presenterade på GP Debatt nyligen, är på många sätt lovande. Målsättningen att skapa ett öppet och tillgängligt kulturellt kluster runt Näckrosdammen är inspirerande och skulle kunna väcka liv i detta mycket centrala område som länge legat i bakvattnet. Men det är också en målsättning som kräver nytänkande och mod för att infrias.

Området bakom Götaplatsen är idag en urban bubbla som sluter sig inåt. Den bubblan måste man sticka hål på så att den omgivande staden kan flyta in. Bunkerliknande fastigheter som t.ex. Artisten behöver tillbyggnader som öppnar sig mot gatorna runtomkring, gärna med verksamheter som drivs av externa aktörer. Kluster måste nämligen inte byggas som monofunktionella öar, desinficerade från andra verksamheter.







Tvärtom fungerar kluster bäst när de är inbäddade i en variationsrik stadsmiljö. Det är därför lite oroväckande att man använder begreppet ”campus”, vilket signalerar en avskild enklav, en isolerad institutionsmiljö som avgränsar sig mot omgivningen och skapar barriärer i stadslandskapet. Det är inte det vi behöver mer av i Göteborg. Vad vi behöver är istället fler levande stadskvarter, sömlöst integrerade i stadsstrukturen. Av samma anledning får man hoppas att referensen till ”evenemangsstråket” inte är så bokstavligt menad. Satsningen på evenemang har varit mycket framgångsrik under mer än två decennier och har betytt mycket för Göteborg men den besynnerliga idén att lägga alla evenemangsarenor på en lång rad längs Skånegatan har inte skapat ett ”stråk”, utan istället en kilometerlång ogästvänlig barriär i stadslandskapet. Det är knappast det man ska inspireras av när man utvecklar området runt Näckrosdammen. Bättre inspiration hittar man i det kulturella klustret runt Järntorget. Här blandas större och mindre institutioner, företag, kooperativ och bostäder i en salig röra. Mixen av stort och smått, tillsammans med publika bottenvåningar skapar attraktiva och spännande stadsmiljöer som lever även efter kontorstid.

Universitetet är en viktig aktör i utvecklingen av Göteborg, inte minst genom de många centralt belägna fastigheter som man kontrollerar. Här finns en enorm potential till urban förnyelse, vilket jag skrivit om tidigare. Tänk bara på vad publika lokalytor i gatuplanet längs sidorna av Handels, Samvetet eller Pedagogen skulle göra för stadsmiljön.













Universitetets ”gränssnitt” mot staden har en otrolig förbättringspotential, om man vågar utnyttja den. Strategin att sprida ut universitetets olika delar i staden, istället för att samla allt på ett isolerat campusområde har varit lyckosam både för universitetet och staden. Det är en utveckling man bör fortsätta och fördjupa. Utvecklingen av området runt Näckrosdammen har alla förutsättningar att bli startskottet för nästa steg i universitetets närmande till staden. Här kan man lösa upp gränserna mellan stad och universitet ännu mer. Om man vågar.

Lyckligtvis är skickliga arkitektkontoret inobi (som jag gjorde stadsutvecklingsprojektet Guldhedsstaden tillsammans med) inblandat i planerna vilket torde borga för fantastiska resultat. Deras otroligt genomarbetade och insiktsfulla analys har precis rätt inriktning. Förhoppningsvis fullföljer man den i det fortsatta arbetet.

2013-11-09

Tårtan - en argumentationsanalys



”Tårtningen” av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gav upphov till en del braskande löpsedlar och ståhej. Samt en diskussion om huruvida tårtningen var rätt eller fel, som i sig är intressant. De vanligaste ståndpunkterna var:

1. Det var fel, eftersom det bryter mot de demokratiska spelreglerna.

2. Det var fel, eftersom det skapar sympati för Sverigedemokraterna.

3. Det var rätt, eftersom Jimmie Åkesson förtjänar det.

4. Det var rätt, eftersom en ”tårtning” är en karnevalisk protest mot Makten.

1. Demokrati-argumentet. Det mest kantianska (habermasianska) av argumenten. Det här argumentet utgår ifrån att det är genom tvångsfri, öppen och rationell diskursbildning som den politiska debatten ska föras, inte genom fysiska angrepp. Bryter man mot detta riskeras långsiktigt hela den demokratiska strukturen. Är man för demokrati bör man alltså inte ”tårta” meningsmotståndare. En invändning mot detta resonemang är att SD själva, såväl ideologiskt och praktiskt, inte respekterat demokratins grundläggande diskursregler och följaktligen inte borde skyddas av dem (jfr 3). En annan invändning är att ”tårtning” inte bör räknas som fysiskt angrepp (jfr 4)

2. Effektivitetsargumentet. Det mest utilitaristiska av argumenten. Ökad sympati för SD är negativt alltså är handlingar som leder till ökad sympati för SD fel, den här handlingen leder till ökad sympati för SD, alltså är den fel. Av argumentet följer naturligtvis att om handlingen hade lett till minskad sympati för SD hade den varit rätt. En invändning är att det går att ifrågasätta om det är intrinsikalt ont att SD får ökade sympatier, det avgörande torde vara hur det påverkar deras inflytande över politiken och där är väljarsympatier bara en ingrediens. Även om sympatierna skulle öka pga ”tårtningen” (vilket inte är säkert), så kan samtidigt rädslan för att aktivera sig politiskt för SD ökar genom handlingen, vilket långsiktigt leder till minskat inflytande för SD. Handlingens påverkan på sympatier, inflytande etc. är alltså knappast ensidig.

3. Vedergällningsargumentet. Det mest gammaltestamentliga av argumenten. SD är antidemokrater och antidemokrater kan inte räkna med demokratins beskydd. Har man deras åsikter och sprider dem så förtjänar man att utsättas för vedergällning, åtminstone genom relativt harmlösa handlingar som ”tårtning”. En invändning mot detta argument är att demokratins normer och regler omfattar alla. När och hur ”vedergällning” ska utövas är kodifierat i demokratins juridiska strukturer. Det är inget som är upp till var och en att avgöra. Det finns inte heller längre något straff i form av att förklaras som ”fredlös”.

4. Karnevalsargumentet. Det mest poststrukturalistiska av argumenten. Den bakomliggande logiken i detta argument är enkel: Så länge man tårtar ”uppåt” så är det rätt. Ska man bedöma huruvida en handling är rätt eller fel så ska man titta på vem i handlingskontexten som har mest makt. Den som har mest makt har fel och den som har minst makt har rätt. Eftersom Jimmie Åkesson har mer makt än kvinnan som tårtade, så är hon en subaltern (i förhållande till Åkesson), alltså var hennes handling rätt och ett karnevaliskt uppror mot Makten osv. Hade det istället varit Åkesson som tårtat henne så hade det varit fel. På samma sätt hade det varit fel om hon tårtat någon med mindre makt än henne själv.

Av dessa argument så föredrar jag personligen det första, demokrati-argumentet. Men så är jag också en obotlig habermasian. Utöver dessa argument så pågår förstås också en stor metadebatt som mer berör händelsen som diskursivt fenomen än som moralisk handling. ”Varför uppmärksammas just detta och inte X?” osv. Men det är ju en annan fråga.

Man kan tillägga att en funktionell fördel med etiken bakom demokratiargumentet är att det ger ett mycket mer förutsägbart och transparent bedömningskriterium. Handlingar strider eller strider inte mot de gemensamt antagna reglerna. De andra synsätten kräver en ganska omfattande tolkningsprocess vid varje handlingstillfälle för att klargöra handlingskontexten. Och den tolkningsprocessen är i slutänden beroende av en privilegierad "uttolkare" som gör bedömningen (t.ex. vem som är subaltern och vem som representerar Makten).

2013-10-03

"Stad i rörelse"

I senaste numret av Tvärdrag så har jag skrivit en recension av Håkan Thörns bok "Stad i rörelse":

Jag flyttade till Göteborg i mitten av 1990-talet. En av mina första utekvällar var ett rejv i en vacker gammal tegelbyggnad. När jag gick på morgonen så frågade jag när de skulle köra igen. Svaret var lite uppgivet att det var sista gången. Byggnaden skulle renoveras och bli ett kommunalt ungdomens hus. Jag blev förstås besviken. Men kidsen måste ju också ha någonstans att vara, tänkte jag och traskade hemåt. Jag hade för första och sista gången besökt Tullpackhuset, som aldrig blev något ungdomens hus, utan istället ett statligt kasino. Tullpackhuset nämns i förbigående i sociologen Håkan Thörns mycket läsvärda bok ”Stad i rörelse” men fokus ligger främst på den gamla arbetarstadsdelen Haga i centrala Göteborg, som numera är ett välmående bostadsområde med ett populärt turiststråk. Haga är också enligt Thörn ett tydligt exempel på stadspolitikens förändring från ”urban ingenjörskonst” till de senaste decenniernas ”liberala stadsstyrning”, som främst handlar om att erbjuda säkra och attraktiva boende- och shoppingmiljöer för ekonomiskt starka hushåll.

Den urbana ingenjörskonsten uppstod på 1930-talet i föreningen mellan funktionalismens planeringsidéer och socialdemokratins vilja att skapa ett bättre samhälle. Det gamla klassamhället skulle rivas bort och på dess plats skulle det nya Folkhemmet byggas, med moderna och rationellt planerade bostäder. Haga var en av de stadsdelar som skulle försvinna men den så kallade ”saneringen” drog ut på tiden och området började istället sakta att förfalla. Under 1970-talet kunde därför en alternativkultur växa fram, på billiga rivningskontrakt och i ockuperade hus. Thörn följer hur debatten om Haga förändrades från år till år och jämför med ockupationen av Christiania i Köpenhamn. Till skillnad från i Christiania så vann dock inte alternativkulturen striden i Haga. Enstaka hus bevarades men de rivningar och renoveringar som till slut genomfördes städade effektivt undan både alternativkulturen och många av de gamla boende.

Thörn argumenterar för att Hagas utveckling ska ses som ett exempel på ”gentrifiering”, ett begrepp som det pratats mycket om på senare år. Boken ger en bra beskrivning av begreppets historia och hur det har använts i olika sammanhang. Den definition av gentrifiering som Thörn själv landar i är föredömligt koncis: ”Återinvestering av kapital i den centrala staden, utformad för att ge rum åt en mer välbeställd klass av människor än den som för tillfället bebor området.” Det är en smidig definition, men inte helt lyckad. Dels är avgränsningen till ”centrala staden” godtycklig och dels innebär den att nästan alla investeringar i befintliga miljöer kan omfattas av begreppet. Den missar samtidigt den kulturella dimensionen i begreppet, som varit en viktig del av gentrifieringsdebatten. Frågan är om ”gentrifiering” verkligen är ett begrepp som förklarar, snarare än fördunklar.

Det är också osäkert hur strategiskt användbart begreppet är. Det finns en uppenbar risk att det används för att förhindra progressiva initiativ till stadsutveckling. Allt kan ju anklagas för att bidra till gentrifiering, även gentrifieringskritiken själv. Enligt Thörn så bidrog husockupanterna i Haga till gentrifieringen genom att ge Hagas ”varumärke” en positiv laddning. Även viljan att skapa social blandning och integration, som ofta hörs i dagens stadspolitiska debatt, är enligt Thörn problematisk eftersom den kan legitimera gentrifiering. Det är en typ av misstänkliggörande resonemang som naturligtvis kan riktas mot alla försök att förbättra stadsmiljöer. Gentrifieringsdiskursen är alltså i sig själv problematisk, eftersom den riskerar att leda till politisk apati och uppgivenhet snarare än konstruktiv experimentlusta och nyfikenhet.

Thörns beskrivning av stadspolitikens utveckling har många poänger, men lider också av en del förenklingar. Ibland blir de kulturkritiska penseldragen lite väl tjocka och plakatmässiga och alternativ-nostalgin lite väl romantiserande. ”Stad i rörelse” är dock på det hela taget en angelägen, klargörande och lättillgänglig introduktion till ämnet och ger en bra koppling mellan dåtid och nutid. Mot slutet tar Thörn upp sitt eget bostadsområde, Pennygången, och den uppmärksammade renovering som hyresvärden Stena håller på att genomföra där. Proteströrelsen på Pennygången och sommarens händelser i Stockholms förorter är bara några exempel på den bostadspolitiska situationens tilltagande radikalisering. ”Stad i rörelse” ger en utmärkt bakgrund för att förstå och analysera vad som just nu händer i svenska städer. Den borde dessutom passa bra som studiecirkelmaterial, inte minst för de som intresserar sig för socialdemokratins stadspolitiska historia och framtida utmaningar. Behovet av en ny urban ingenjörskonst, befriad från funktionalismens sociala och ekologiska skygglappar, är enormt. En progressiv stadspolitik för jämlika och hållbara städer är utan tvekan en ödesfråga för socialdemokratin.

2013-09-23

Dags att starta STV!



I veckans Ny Tid har jag en Rothsteinesque rant om massmediernas urartning och föreslår att partiet startar en webb-tv-kanal (STV) för att kunna föra ut mer komplexa resonemang till medborgarna. Någon barmhärtig själ har klippt ner texten till hälften innan publicering men så här såg den ut från början:

Vår demokrati bygger på en levande politisk offentlighet. Gemensamma arenor där vi medborgare kan ta del av och delta i öppna diskussioner och debatter om viktiga samhällsfrågor med varandra och våra folkvalda representanter. De senaste årens digitala utveckling har gett allt fler människor redskap för att bidra till denna offentlighet och även mångdubblat antalet offentliga rum, framför allt tack vare internet. På det hela taget är det en mycket positiv utveckling. Men det finns också problem. Många arenor tenderar att bli allt mer homogena, man sluter sig inåt i sina grupper och avgränsar sig utåt mot de som tycker annorlunda. De stora gemensamma arenor som de gamla massmedierna erbjuder fyller därför fortfarande en viktig funktion i den politiska offentligheten. Det är ofta där som den politiska dagordningen sätts.

Tyvärr har de senaste årens utveckling även inneburit att massmedierna blivit allt mer slimmade organisatoriskt och snuttifierade innehållsmässigt. Det är många som slåss om mediekonsumenternas uppmärksamhet och konkurrensen leder till ett uppdrivet tempo. Våra folkvalda förväntas komma med allt kortare och klatschigare svar på frågor som formuleras allt mer enkelspårigt och konfrontativt. Resonerandet och analyserandet anförtros istället utvalda mediepersonligheter som ges gott om tid att spelteoretiskt filosofera över de korta repliker som de folkvalda lyckats klämma ur sig. Denna tendens är tyvärr inte minst tydlig inom public service.

Samtidigt med denna utveckling har socialdemokratin i det närmaste avvecklat sin mer resonerande opinionsbildning, till förmån för ren propaganda. De få medier som man fortfarande förfogar över lever ständigt på svältgränsen. Det är hög tid att vända den utvecklingen. Bristen på kvalitativ massmedial politisk offentlighet är nämligen inte bara ett generellt demokratiskt problem, utan drabbar även socialdemokratin specifikt. Ska medborgarna ha en chans att kunna ta ställning till vår politiska agenda så måste de få möjlighet att ta del av de ideologiska och forskningsbaserade resonemang som ligger bakom. Då räcker inte tiosekunders klipp med förenklade frågeställningar.

Ett enkelt sätt att börja bygga en sådan alternativ offentlighet vore att starta en webbtv-kanal i Aip/Nytids regi: STV. Det är dock oerhört viktigt att det inte blir en propagandamegafon, utan att det publicistiska oberoendet respekteras. Det är en helt nödvändig förutsättning för att det ska vara möjligt att skapa ett kvalitativt offentligt rum för reflektion och debatt med fokus på arbetarrörelsens hjärtefrågor. Man kan börja i all enkelhet med en tekniker, en kamera och några stolar. Den redaktionella kompetensen finns redan på tidningen. Till en blygsam kostnad, högst någon procent av valbudgeten, så skulle man då få möjlighet att nå ut till medborgarna med mer än strömlinjeformade fraser. Det skulle kosta väldigt lite men betyda väldigt mycket. Det är dags att starta STV!

2013-09-16

Vänsterurbanism


I senaste numret av Arena som kommer ut nu i dagarna så har jag skrivit en längre text om behovet av en rödgrön stadspolitik i Stockholm. Jag uppmanar de rödgröna att anamma Ola Anderssons analys i "Vykort från Utopia" och att låta sig inspireras av de rödgröna i Göteborg, som kämpar för att förvandla sin glesa bilstad till en tät, levande blandstad. Vägen framåt, mot en hållbar och jämlik stad, är inte enkel och kommer att kräva en hel del rannsakande av gamla förlegade dogmer.

Här är texten:

Sommarens händelser i Stockholms förorter har på ett smärtsamt sätt visat behovet av en rödgrön stadspolitik i huvudstaden. Nedmonteringen av den sociala bostadspolitiken har pågått under flera decennier. Åratal av lågt bostadsbyggande har skapat en allt värre bostadsbrist. Samtidigt står Stockholm inför en enorm befolkningstillväxt. 2030 kommer man att ha en halv miljon fler invånare. Men renoveringsbehov och den kraftiga befolkningsökningen innebär också möjligheter att skapa en mer hållbar, jämlik och integrerad stad. Om man gör rätt. En genomtänkt stadspolitik borde därför vara en av de absolut viktigaste frågorna för den rödgröna oppositionen. Men tyvärr så saknar man fortfarande en sammanhängande vision för stadens utveckling.

När Stockholm nu växer med ett helt Göteborg fram till 2030, så finns det lärdomar att dra från det befintliga Göteborg. Där kämpar man från den rödgröna majoritetens sida med att ställa om den glesa, segregerade bilstaden till en tät, integrerad blandstad. Det är långtifrån smärtfritt, men man försöker. Där går trängselskatterna framförallt till investeringar i kollektivtrafik och är inte vikta för gigantiska satsningar på miltals av motorvägstunnlar, som Förbifarten, vars främsta effekt kommer att bli ännu mer stadsutglesning. Där har man infört stopp för ny externhandel. Där värnar man ett stort kommunalt bostadsbestånd. Där vill man binda samman staden med fler täta, levande och integrerade stadskvarter och stadsparker. Så ser det nya Göteborg ut som de rödgröna vill bygga i det gamla Göteborg. Men vad vill man i Stockholm?

Som tur är så finns en utmärkt vision för Stockholms utveckling, som bara väntar på att plockas upp och användas. Arkitekten Ola Anderssons bok Vykort från Utopia, som kom förra året, innehåller ett progressivt manifest för en kosmopolitisk storstad, som oppositionen borde anamma rakt av. Men det kräver att man vågar släppa taget om några heliga kor. Miljöpartiet måste acceptera att en del av de grönområden som drar isär staden behöver ersättas med sammanhängande stadsmiljöer. Vänsterpartiet måste acceptera att den modernistiska stads- och trafikplaneringen på många ställen behöver förändras utifrån dagens kunskap om hur man skapar fungerande stadsstrukturer och trafiklösningar. Och Socialdemokraterna måste acceptera att det inte är fler utspridda villaområden, externhandelsplatser och motorleder som Stockholm behöver utan fler täta, blandade stadskvarter och ett integrerat gatunät. Det kommer att bli jobbigt.

För trots att de flesta politiker och planerare idag säger att de vill bygga annorlunda, så sitter gamla vanor och idéer i ryggmärgen. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman har kallat det för "frusen ideologi". Gamla idéer som stelnat i lagar, normer och värderingar och på det viset fortsätter styra vårt handlande, långt efter det att idéerna själva har förkastats. Den politiska oförmågan att stoppa ett vansinnesprojekt som Förbifarten är ett tydligt exempel. Traditionens makt är stor. Under 1900-talet har våra politiker och planerare gjort allt för att undvika att skapa sammanhängande och integrerade storstäder. Urbaniseringen har istället spridits ut på en oöverskådlig mängd segregerade och isolerade öar av bebyggelse inom pendlingsavstånd från centrum. Resultatet av denna stadsbyggnadsdoktrin är bland annat sämre kollektivtrafik, ökande massbilism, tilltagande segregation, miljöförstöring och skenande infrastrukturkostnader. Detta är naturligtvis en fruktansvärd misshushållning med våra gemensamma resurser. Det är uppenbart att framtidens stad måste byggas tätare och mer funktionsblandad. Det handlar inte om någon sorts konservativ stadsnostalgi som vissa hävdar, utan tvärtom om den radikala insikten att ytterligare stadsutglesning och bilberoende varken är socialt, ekonomiskt eller ekologiskt hållbart.

Samtidigt är det ju många som gillar den glesa staden. Skribenter som Per Wirtén och Johanna Langhorst har gjort sig till språkrör för kärleken till förorten. De har helt rätt i att delar av förortskritiken bottnar i ett klassförakt som stigmatiserar miljonprogrammets invånare och att det finns en blindhet för de kvaliteter som dessa områden de facto har. Även diskurskritiker som Karin Bradley och Moa Tunström har väckt uppmärksamhet med sina studier av hur ytterstaden framställs i förhållande till innerstaden. På olika sätt har de alla bidragit till en mer nyanserad diskussion om stadens planering. Det är dock viktigt att komma ihåg att bebyggelsestrukturer inte bara är markörer för olika positioner i diverse diskurser. De är också konkreta, materiella fenomen i den fysiska verkligheten. Som sådana har de konkreta, materiella och empiriskt observerbara effekter. Alldeles oavsett hur de omtalas i olika diskurser. Det tenderar de som ger sig ut till den glesa stadens försvar att glömma. En rödgrön vänster kan inte heller nöja sig med att bara försöka förändra hur man pratar om verkligheten. Man måste också försöka förändra den rent materiellt. Och då behövs mer än diskursteori. Då behövs materiella, empiriskt underbyggda ingrepp i människors fysiska verklighet, dvs. konkret stadsplanering.

För ett av de största problemen med den föraktfulla förortskritiken är att den låser debatten i ett ställningskrig mellan innerstad och ytterstad, som om valet var det ena eller det andra. Men det finns inget sådant val. Oavsett vad man personligen känner för den enorma, glesa förortsring som anlades under 1900-talet så innehåller den en stor majoritet av alla bostäder. Runt 80 procent av befolkningen i tätorten Stockholm bor idag utanför tullarna och den andelen kommer bara att öka. Den glesa staden riskerar inte att försvinna, även om hela den framtida befolkningstillväxten samlas i nya täta, sammanhängande stadskvarter. En mer yteffektiv förtätning innebär tvärtom bara att en större del av den glesa stadens miljöer kan bevaras. Den glesa staden kommer under all överskådlig framtid att utgöra majoriteten av stadslandskapet. Nej, den avgörande frågan handlar istället om var och hur framtidens stockholmare ska få plats inuti den befintliga staden. Ska vi renovräka hela stadsdelar genom storskaliga och enhetliga ”saneringar” samtidigt som vi fortsätter sprida ut ny bebyggelse lite här och var, vilket långsamt kommer att förstöra förortens befintliga kvaliteter? Eller ska vi skapa variation genom småskaliga renoveringar och långsiktigt knyta samman staden med nya levande stadskvarter? Det senare är vad Ola Andersson föreslår och det som borde vara det självklara alternativet för den rödgröna oppositionen. Det är hög tid att bestämma sig. Vill vi använda renoveringsbehovet och den kraftiga befolkningsökningen under de kommande tjugo åren till att förvärra dagens problem? Eller ska vi använda dem för att börja sammanfoga en splittrad stad? Valet borde vara enkelt.

2013-04-16

Lex Omar



Vi socialdemokrater har mycket att lära av den ovärdiga process som Omar Mustafa blivit utsatt för.

1. Demokrati kräver öppenhet.

Demokrati är framförallt en process. Det är först när man har en öppen och förutsägbar process, där alla medlemmar har möjlighet att delta och diskutera samt där beslutsunderlaget är transparent och möjligt att utvärdera, som vi har en fungerande partidemokrati. Dagens situation, där informella maktstrukturer mer eller mindre kaosartat svänger ihop beslut bakom kulisserna, är inte demokratiskt acceptabel och uppenbarligen inte ens strategiskt funktionell. Vi kan inte ha en situation där valberedningens förslag till högsta beslutande organ och grundläggande stadgeändringar presenteras några minuter innan omröstning. Ska vi undvika mer kaos av denna typ så är det helt ofrånkomligt att partiets interna processer demokratiseras radikalt.

2. Demokrati kräver tid

Mediedramaturgin i drev bygger på ett löst organiserat kaos där få tar sig tid att källkritiskt granska påståenden som slängs ut i olika medier. När man väl lyckats skapa ett drev så blir det självgående, diverse politiska företrädare förväntas "ta ställning" och "sätta ned foten" även om det är oklart om vad och varför. PR-avdelningar blir hysteriska och som ett resultat av den allmänna hysterin fattas ogenomtänkta beslut.

Som yrkesarbetande småbarnsförälder har man inte mycket tid över till att sätta sig ned och filosofera sig fram till kloka ståndpunkter och när man väl får det så är drevet redan över, bytet är nedlagt och sökarljuset har riktats någon annanstans. Det är alltså svårt att hinna ta ställning innan drevet kommer igång och det är ofta meningslöst att ta ställning efter att drevet jagat klart. Så hur gör man?

Det vi måste kräva är tid. Demokrati kräver tid. Tid att tänka. Tid att samtala. Tid att omvärdera och reflektera. Om det nu finns tveksamheter som behöver redas ut så måste vi kräva att få tid att göra det, i lugn och ro. Om en kongressvald ledamot i partistyrelsen, som är partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna, ska avsättas så är det rimligen en fråga för hela partiet, som behöver avgöras av partiets högsta beslutande organ i en eftertänksam process som är möjlig att utvärdera av oss vanliga medlemmar.

Den lojala tystnad som framhålls som ett föredöme för oss medlemmar, dvs. att vi inte ger oss ut och debatterar interna frågor, kan säkert ofta vara en klok strategi. Men den har sina begränsningar. Den bidrar nämligen till att det saknas motröster när drevet väl sätter igång. För en sak är säker, det är inte sista gången som det kommer att riktas drev mot en person i arbetarrörelsen. Vi kommer att se många fler sådana drev. Ibland kommer det att finnas sakliga skäl i botten, ibland kommer det bara att ha sin grund i fördomar och politisk antipati. Alldeles oavsett så kan vi inte tillåta att våra demokratiskt valda företrädare avsätts av mediemobbar. Vi måste kräva tid att själva ta ställning till anklagelser och kritik mot våra företrädare.

Min personliga lärdom av detta, som jag tror kan vara giltig för hela partiet, är att vi snabbt och kraftfullt måste ta ställning för en demokratiskt förankrad och formellt korrekt process nästa gång någon av våra kamrater hamnar i den mediala skottgluggen. Det handlar inte bara om att undvika att godtyckligt krossa politiskt engagerade människor. Det handlar faktiskt i grunden om att det är medlemmarna i det socialdemokratiska partiet som ska ha den yttersta beslutandemakten över det socialdemokratiska partiet och vem som ska få företräda det.

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...