2009-02-12

Arbetarklassens diskreta charm

Igår var jag på releaseparty på ABF för s-studenters nya debattbok "Från smedja till sambandscentral" där bl.a. Kajsa Borgnäs (s-studenters ordförande) och Ann-Sofi Hermansson (ledande s-politiker i Göteborg) medverkade. Boken verkar mycket bra och Kajsa och Ann-Sofie sa (som vanligt) kloka saker.

Ann-Sofie framhöll hur viktigt det är att förena teori och praktik och berättade om hur teoretiska insikter hade gett henne analysverktyg att intellektualisera sin kroppsliga erfarenhet som metallarbetare och artikulera den erfarenheten politiskt.

Efteråt hamnade jag (som vanligt) i en diskussion med Kajsa och Erik om klasserfarenhet. Det finns nämligen en tendens bland medelklass-sossar att lyfta fram den proletära, fysiska erfarenheten som något fantastiskt men samtidigt otillgängligt och exklusivt. Tanken är att den socialdemokratiska övertygelse vi medelklass-sossar håller oss med är en mer teoretisk, abstrakt, okroppslig och på något vis sämre övertygelse än den som arbetarklass-sossen äger.

Det är samma resonemang som återkommer i en del feministiska diskussioner och jag stör mig på det. För lika lite som kvinnor har en mer direkt eller djupare erfarenhet av könsförtryck än vad män har, lika lite har arbetarklassen en mer direkt eller djupare erfarenhet av klassförtryck än vad medelklassen har.

Man har naturligtvis olika erfarenheter, men inget säger ju att man förstår förtrycket bättre från en viss position. Orsaken är enkel. Förtrycket är nämligen inte en jätte i skogen. Förtrycket är inte där, det är här. Förtrycket finns i de relationer vi har med varandra och relationer är något vi har tillsammans.

Vad som är intressant är den starka viljan att göra könsförtrycket till ett problem för kvinnorna och att göra klassförtrycket till ett problem för arbetarklassen. För så är det ju inte. Det är problem för mänskligheten. Säger man att män "tjänar" på könsförtryck eller att medelklassen "tjänar" på klassförtryck så ger man uttryck för en väldigt dyster och närmast autistisk antropologi. Att ha en människa fastkedjad vid spisen eller i en sweatshop skulle alltså vara höjden av lycka.

Jag tror det är oerhört viktigt att vi demokratiska socialister skiljer på kapitalistisk logik och antropologi. Medelklassen må vara ett resultat av klassförtryck men människor i medelklassen tjänar inte på klassförtryck, annat än ur ett extremt kortsiktigt och reduktivt-materialistiskt perspektiv.

Att säga att den proletära erfarenheten är ouppnåelig för en människa ur en borgerlig miljö låter kanske ödmjukt (när det sägs av en medelklass-sosse). Men det ger uttryck för ett mycket obehagligt förhållningssätt. Det betyder nämligen också att den borgerliga erfarenheten skulle vara ouppnåelig för proletären. Precis den bildningsresa som Ann-Sofie Hermansson beskrev (och som gav alla teoretiska medelklass-sossar välbehagsrysningar) skulle följaktligen vara omöjlig.

Den grundläggande mänskliga lärdomen skulle vara att vi inte kan förstå och dela varandras erfarenheter. Well, I don't buy it. Jag tror Ann-Sofie Hermansson kan förstå mig och jag tror jag kan förstå Ann-Sofie Hermansson. Så gott man nu kan förstå en annan människa.

Den här separeringsivern, att till varje pris hålla könen, klasserna etc. (fyll på med valfri kategorisering) åtskilda och rena (essensialiserade) är en del av problemet - inte en del av lösningen.

Att ställa en "intellektuell" socialdemokratisk övertygelse mot en föreställt "kroppslig" är också missvisande av andra skäl. Precis som Ann-Sofie Hermansson beskrev så var det först i och med den teoretiska reflektionen som hennes klasserfarenhet blev till klassmedvetande. Det finns ingen politisk handling (och inget politiskt engagemang) före föreningen av teori och praktik.

Så till alla er medelklass-sossar som hävdar att ni omöjligen kan förstå en arbetare, pröva på ett fysiskt arbete. Det kommer att ge er erfarenheter. Eller ännu bättre, prata med en arbetare, använd er mänskliga fantasi och inlevelseförmåga så kan ni nog få en hyfsad förståelse. Vi människor är ju inte bara olika, vi är väldigt lika också...

Andra bloggar om: , , , , , ,

Läs också: Sjölander är trött på ”jag-är-bättre-sosse-än-du-någonsin-kan-säga-pilutta-dig”-debatten på s-bloggarna.

2009-02-10

Staden som ekologi

Den gröna rörelsen i Sverige befinner sig i ett väldigt spännande utvecklingsskede just nu. Jag har tidigare berört den nymaterialistiska tendensen som utgör ett nytt sorts grönt tänkande och som befinner sig ljusår från den reaktiva, luddistiska naturmysticism som Miljöpartiet ofta anklagats för. En aspekt av denna förnyelse är att Miljöpartiet har fått ett alltmer progressivt förhållningssätt till staden.

Istället för den romanticistiska 1800-talssynen på staden som en omänsklig och i grunden "onaturlig" livsmiljö (a la Morris) börjar man se staden för vad den är, en specifikt mänsklig ekologi. Målet blir då inte att till varje pris bryta sönder och plocka isär staden (för att göra den mer "naturlig"), utan istället att ta vara på och vårda den urbana organismen.

Det här synsättet ligger förstås i linje med det vi i Yimby argumenterar för: att förstå, uppskatta och utveckla det urbana på dess egna villkor. Det är inte heller något kontroversiellt ställningstagande, åtminstone inte bland yngre människor i den gröna rörelsen. Att språkrören för Grön Ungdom nyligen tog ställning för den täta, levande blandstaden var ytterligare ett tecken på den pågående nyorienteringen.

För ett tag sedan skrev Miljöpartisten Heiti Ernits om denna nya gröna förståelse av staden på sin blogg med hänvisning till Karl Palmås (en annan nymaterialistisk miljöpartist):

Göteborg konstitueras av – med detta synsätt – heterogena turbulenta flöden av kultur, människor, materia, varor, energi och ekonomiska transaktioner– vilka bildar ett känsligt och komplext ekosystem, det vi kallar en stad. En stad i ständig rörelse och förändring.

Allt detta är väldigt spännande och väldigt upplyftande. Det enda jag ställer mig tveksam till är den återkommande beskrivningen av ekologierna som "ömtåliga". Jag tror det är mycket viktigt att reda ut vad man menar med det. För att förenkla det hela kan man tala om två olika sorters urbanekologiska skikt, fenotypen och genotypen. Det är bara det sistnämnda skiktet som jag tycker man ska vara "försiktig" med.

Låt oss ta ett konkret exempel. Den täta och levande blandstaden längs Andra Långgatan är en ekologi som många uppskattar och vill leva i. Betyder det att vi ska vara "varsamma" med Andra Långgatans "ömtåliga" ekologi? Jag skulle säga att det beror på om vi menar gatans fenotyp eller dess genotyp.

Andra Långgatans fenotyp förändras nämligen ständigt, det är inte alls samma gata som för tio år sedan. Nya butiker, gallerier, caféer, barer och restauranger öppnar ständigt och gamla försvinner. Människor kommer och går. Hur Andra Långgatan kommer att se ut om tio år, vilka ställen och människor som kommer att vara där då, kan vi inte veta. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Det intressanta med Andra Långgatan är inte dess fenotyp. Det som är själva grejen med Andra Långgatan och det som verkligen är värt att skydda är dess genotyp. Det är nämligen inte någon underlig slump att just den gatan är så levande. Det finns många gamla hus, vilket ger relativt låga hyror. Det finns många mindre lokaler, vilket skapar utrymme för många mindre verksamheter. Det är lätt att ta sig till, in i och genom området, vilket ger stort underlag för verksamheter. Det finns en blandning av funktioner (bostäder och lokaler för arbete/handel/nöjesliv), vilket ger folkliv på många tider av dygnet. Så länge denna genotyp finns där så kommer roliga fenotypiska effekter att uppstå.

Den stora uppgiften är inte att bevara de fenotypiska effekterna utan odla den urbana genotypen. Olika urbanekologiska genotyper ger olika fenotypiska effekter. Vi måste börja fråga oss vilka urbanekologier som är hållbara och ger de fenotypiska effekter vi vill ha och aktivt arbeta för att underlätta framväxten av sådana ekologier. För att citera Karl Palmås:

Denna ontologi över staden leder oss mot en ny förståelse för de ickelinjära processer som verkar i en stad – och en ny bild av stadens politik. Å ena sidan måste vi försöka med att experimentera med flöden, för att eventuellt kunna skapa nya emergenta effekter – och förhoppningsvis mer levbara ekologier. Å andra sidan måste vi forma en viss sensibilitet inför nyckfullheten i dessa system; ett modest förhållningssätt till vår begränsade förmåga att kontrollera ekologier.

Det Palmås tar upp är mycket viktigt. Funktionalismens maskintänk misslyckades bland annat just för att den trodde sig exakt kunna prognostisera resultaten av planeringen. Le Corbusiers omhuldade maskinmetafor ledde fullständigt fel när man skulle planera hela stadsområden. Det går inte att helt enkelt transponera analysen av bostaden till analysen av staden. Man missar då fullständigt stadens emergenta karaktär.

Staden är ingen maskin, som går att förstå och manipulera med industriell logik. Staden en polymorf organism och måste analyseras och hanteras med en organisk logik. Det betyder inte att planeringen ger fullständigt slumpmässiga resultat, men det betyder att det man kan planera är själva förutsättningarna, genotypen, inte de specifika fenotypiska effekterna.

Vi kan planera en urbanekologi där stadsliv i alla dess former blomstrar genom att ge rätt förutsättningar, de urbana näringsämnen som staden behöver för att leva och växa. Vi kommer inte att kunna förutsäga exakt vad som kommer att blomma upp. Men det kommer att blomma.

Det är alltså inget mysterium att Andra Långgatan är en rolig gata. Den har en genotyp som alstrar roligheter. Vad vi behöver göra är att mutera fler gator i samma riktning, sprida den täta blandstadens genotyp över staden och låta resten av staden blomma upp på samma sätt.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...