2015-12-15

Heden har plats för så mycket mera

Debattartikel om Heden i GP



Heden har varit en omtvistad plats under många decennier. Det är en plats som de flesta göteborgare har någon sorts relation till. Därför är det naturligt att varje tanke på förändring av Heden också väcker starka känslor. Det är många som har åsikter om Heden och åsikterna skiljer sig åt väldigt mycket. Allt från att hela Heden ska vara obebyggd till att hela platsen ska fyllas med stadskvarter. Men en sak verkar nästan alla vara överens om och det är att det går att använda dessa 12 hektar mitt i centrala staden på ett mycket bättre sätt än vad som görs idag. Det är svårt att greppa hur stor yta det faktiskt handlar om. Heden är nästan lika stor som hela stadsdelen Haga och dubbelt så stor som Nordstan. En stor del av detta används idag för markparkering, provisorisk bebyggelse eller står helt enkelt tomt. Att göra något bättre av Heden är något som alla göteborgare skulle vinna på. Ett bättre och mer välbesökt Heden skulle stärka Göteborg både socialt och ekonomiskt. Den svåra frågan är hur man väger samman alla olika intressen och alla olika känslor som under årens lopp har knutits till denna plats.

Från politiskt håll har vi en stark enighet om hur Heden bör utvecklas. Heden ska först och främst vara en plats för idrott, kultur och evenemang. De verksamheter som redan idag livar upp området, som Gothia Cup och korpfotbollen, ska även i fortsättningen vara en självklar del av Heden. Det finns dock gott om plats även för andra sporter och aktivitetstyper. Dagens Heden är oerhört underutnyttjad. En plats av denna storlek måste kunna användas av alla göteborgare. Genom att flytta ned parkeringen under mark så kan man bygga levande stadskvarter på en mindre del av Heden, utan att ta yta från idrott och rekreation. På det viset kan man komplettera dagens Heden med öppna bottenvåningar fulla med liv och rörelse och plats för affärer, caféer, idrottsbutiker, omklädningsrum, restauranger, föreningslokaler, konstgallerier, bibliotek, förskolor och mycket annat. Ovanpå bottenvåningarna får man in många arbetsplatser och bostäder som stärker området både socialt och ekonomiskt.

Det förslag som Stadsbyggnadskontoret har lagt följer denna inriktning. Ytan för idrott behålls, ytan för rekreation och evenemang utökas avsevärt jämfört med idag och en mindre del av Heden kompletteras med levande stadskvarter fulla av verksamhet. Fler träd kommer också in. Det tycker vi är en bra avvägning mellan de många olika intressen och åsikter som göteborgarna har i frågan. Eftersom det finns en oro för hur förändringen av Heden påverkar idrottens förutsättningar så kommer vi att ge Stadsbyggnadskontoret ett tydligt budskap att fortsätta studera kvarterens placering och idrottsytans utformning i det fortsatta planarbetet. För oss är det en självklar utgångspunkt att Gothia Cup, korpfotbollen och övriga verksamheter inte ska påverkas negativt.

Det är också viktigt att betona att det är en lång process kvar. Det kommer att finnas gott om tid att diskutera och debattera hur Heden ska förändras. Med det förslag till inriktning som Stadsbyggnadskontoret har lagt så finns det en konkret utgångspunkt för diskussionen och förhoppningsvis ger det möjlighet för ett öppet och inkluderande samtal. Vi lovar att vara lyhörda och öppna för tankar, synpunkter och idéer från alla göteborgare som engagerar sig i frågan. Denna väldigt speciella plats mitt i hjärtat av Göteborg ska vi utveckla och förändra tillsammans, för det allmänna bästa. Vi kan inte lova att alla kommer att bli nöjda men vi lovar att lyssna på alla, även de som inte hörs och syns i media. Heden tillhör alla göteborgare.

Ulf Kamne (MP) Ordförande Byggnadsnämnden
Johannes Hulter (S) Vice Ordförande Byggnadsnämnden
Johan Zandin (V) Ledamot Byggnadsnämnden

2015-11-22

Behärskning i farans stund

Ledare i NyTid



Det fruktansvärda terrordådet i Paris för en vecka sedan är inte det första våldsamma angreppet på det öppna demokratiska samhället och tyvärr, med all säkerhet, inte heller det sista. Terrorn som metod har en lång historia. Dess främsta syfte är inte att döda och skada. Mördandet och lemlästandet är bara medel. Målet är att tränga in i våra hjärtan och sprida skräck och rädsla. Den som är rädd kommer att vika undan eller gå till oöverlagt motangrepp. Den som är rädd tänker inte efter utan dras med i känslostormar och masshysteri. Den som är rädd gör misstag och blir sårbar. Det är det som är terrorns mål.

Terrorn spelar på våra basala drifter. Den vet att vi har svårt att stå emot adrenalinpåslaget, att vi ofta förlorar dragkampen med våra instinkter. Som sociala varelser så påverkas vi också av hur omgivningen reagerar. Rädsla skapar rädsla. Det är lätt att dras med när andra börjar springa. Därför ska vi vara på vår vakt mot de som, mer eller mindre medvetet, underblåser skräcken, rädslan och hysterin. De gör oss förvirrade och svaga när vi behöver vara klartänkta och starka. Aldrig är saklighet, eftertänksamhet och noggrann källkritik viktigare än när vi står inför ett allvarligt hot.

I vår digitaliserade värld sprids ord och bilder snabbt mellan människor. Det är på många sätt fantastiskt och har gett oss enorma möjligheter att fördjupa vår kunskap om världen och att skapa nya kontakter med varandra. Men det har samtidigt också förstärkt alla de negativa sidorna av vår samexistens. Hatet och rädslan har fått en infrastruktur där de kan aggregeras och nå ut på ett helt nytt sätt. Det har också blivit svårare att skilja sant från falskt. Nätet svämmar över av felaktigheter, konspirationsteorier och rena lögner. Redaktioner som pressas av högt tempo, personalbrist och hårda kommersiella villkor slarvar allt oftare med källkritiken. Påhittade ”sanningar” blir snabbt virala och kan få en enorm spridning.

Ett aktuellt exempel är påståendet att Göteborg skulle vara den europeiska stad som har flest IS-krigare per capita, vilket är helt taget ur luften, men ändå spreds i bl.a. GP, SVT och Aftonbladet och sedan kunde användas av rasistsajter som Avpixlat. Ska vi kunna värna vår demokrati och dess principer så måste vi kunna behärska oss. Vi behöver vara engagerade utan att bli hysteriska, kritiskt tänkande utan att bli paranoida. Vi har alla ett ansvar att behärska våra instinkter och verka för det demokratiska samhällets långsiktiga fortbestånd. Det är vår plikt som medborgare i en demokratisk och civiliserad stat.

2015-10-11

Tunn kritik från nöjd silvermedaljör

Slutreplik i GP



Vi rödgröna i Byggnadsnämnden skrev nyligen en debattartikel om hur vi vill bygga framtidens Göteborg och att vi höjer målen för bostadsbyggandet. Detta har inspirerat oppositionen i nämnden att skriva en ovanligt lång replik. Trots sitt imponerande omfång är den ytterst tunn vad gäller innehåll. Skalar man bort den yviga retoriken så är det i grunden tre åtgärder som borgarna föreslår för att lösa bostadsbristen. För det första vill de minska den demokratiska styrningen av byggandet genom att lämna över makten till byggföretagen själva. Det är en dålig idé. Däremot kan kommunen utveckla sitt samarbete med exploatörerna, vilket är precis vad vi nu gör i Jubileumssatsningen. För det andra vill de flytta planeringsresurser från flerbostadshus till enbostadshus. Det är också en dålig idé. Vi ska naturligtvis se till att det byggs fler småhus, särskilt i områden där det saknas. Men det får inte gå ut över produktionen av flerbostadshus, som ju ger det stora tillskottet av bostäder. För det tredje vill de bygga om fler vindar till bostäder. Det är en bra idé. Det är därför vi redan sett till att förvaltningen arbetar med detta.

Ja, det var det hela. Som vision för Göteborgs framtida stadsbyggande är det knappast särskilt engagerande, men som illustration över borgerlig idélöshet är det förstås mycket träffande. Så hur går denna handfallenhet ihop med retoriken om att de vill bygga mycket mer? Svaret är enkelt. Det gör det inte. Det syns tydligt om man granskar deras mål- och inriktningsdokument. Där står det nämligen svart på vitt att deras mål för bostadsbyggandet 2016 bara är 4 500 bostäder, det vill säga 500 bostäder färre än vad vi rödgröna har beslutat. Mot den bakgrunden verkar det som om GP:s ledarsida hade helt rätt när de nyligen beskrev Göteborgs borgerlighet med epitetet ”nöjd silvermedaljör”.

Ulf Kamne (MP)
ordförande Byggnadsnämnden

Johannes Hulter (S)
vice ordförande Byggnadsnämnden

Johan Zandin (V)
ledamot Byggnadsnämnden

2015-10-07

Varför provocerar Linnéstaden?

Ledare i Ny Tid



På söndag kommer jag att leda en stadsvandring arrangerad av ABF i kvarteren runt Linnégatan. Jag har lett stadsvandringar på andra ställen i staden också men Linnéstaden ligger mig särskilt varmt om hjärtat, inte minst för att jag själv bor där.

Stadsdelens korta men händelserika historia är tätt sammanvävd med Göteborgs utveckling från befäst handelsplats till expansiv industristad, över rekordår och krisår och vidare till dagens snabbt växande kunskapsstad. Här finns många historiska paralleller att dra till de utmaningar som vi möter idag med en växande bostadsbrist, segregation och ojämlikhet.

Linnéstaden väcker många känslor och många fördomar. En del forskare på vänsterkanten har något nedlåtande kallat stadsdelen för ”Göteborgs Chardonnaydistrikt” för sina många restauranger och förmodat välsituerade befolkning. Men det cappuccinodoftande rentierliv som mäklarannonserna försöker frammana med sina motljusbilder ligger ofta långt ifrån den alldagliga verkligheten. Här finns ett omfattande och småskaligt näringsliv som inte bara är restauranger och caféer. Många småföretag, särskilt inom konst och kultur, har sin verksamhet här.

Befolkningen är också mer blandad än vad den stereotypa bilden av stadsdelen ger sken av. Andelen låginkomsttagare i Olivedal är lägre än i kommunen som helhet men ligger ändå över 20 procent. En orsak är förmodligen den stora variationen i bostadsbeståndet och att andelen hyresrätter trots många ombildningar under senare år fortfarande ligger över 40 procent. Jämför man med detta med småhusområdena längs kusten är skillnaderna dramatiska.

Så varför provocerar Linnéstaden, trots att det är betydligt mer blandat här än i många andra stadsdelar? Delvis beror det nog på att fler människor än vi som bor här har en relation till området. Det är många som tagit en fika på Järntorget, en öl på Andra Lång eller gått på bio eller teater här. Det är också en öppen stadsdel. Allt syns. Här delar fattiga och rika på trottoarerna, samhällets segregering och ojämlikhet blir mycket påtaglig. Många andra stadsdelar faller utanför radarn för dem som inte bor där.

Men det finns också fördelar med att vara välbekant. Trots att det begås många brott här och trots att det ofta cirklar polishelikoptrar i luften så får vi ingen stämpel på oss som ”våldsutsatt stadsdel”, vilket många, betydligt lugnare förorter råkat ut för. Därför är det bra att ge sig ut och lära känna sin stad. Kunskap är den bästa medicinen mot rädsla och fördomar.

Nu ökar vi byggtakten för bostäder i Göteborg

Debattartikel i GP



I dag tar vi rödgröna i Byggnadsnämnden beslut om att möjliggöra en ännu högre byggtakt i Göteborg. Vi höjer målet för Stadsbyggnadskontoret till minst 5 000 bostäder per år i antagna detaljplaner från och med 2016. Utöver det tillkommer särskilda insatser som Jubileumssatsningen, som kommer ge minst 7 000 färdiga bostäder fram till 2021.
Det höjda målet möjliggörs tack vare kontinuerligt förbättringsarbete på Stadsbyggnadskontoret och bättre samarbete i staden. Vi fortsätter också omprioriteringen mot högre täthet och stadsmässighet i planerna.

Göteborg är en stad med stora utmaningar. Vi har en omfattande segregation och en växande ojämlikhet som vi måste bekämpa. Här spelar stadsbyggandet en avgörande roll. Hur vi bygger staden påverkar mycket konkret hur jämlikt och hållbart samhället blir. Göteborg har även många styrkor. Här finns ett brett utbud av arbete, utbildning, nöjen, handel, idrott, natur och kultur som lockar människor från hela jorden. Här finns stora värden att ta tillvara men också enorma möjligheter att förverkliga.

Stora centrala industriområden som vi nu bygger om till täta och blandade stadsdelar, där tiotusentals gamla och nya göteborgare kommer att bo, arbeta och roa sig om några år. Staden växer också utåt genom att gamla, glesa stadsdelar förtätas och får plats för nya människor och verksamheter. Samtidigt värnar och utvecklar vi stadens natur- och grönområden. Nya stadsmässiga stråk växer fram som binder samman tidigare åtskilda delar av staden. Barriärer omvandlas till länkar. En ny stad växer fram i och bredvid den gamla.

Just nu är Göteborg inne i en intensiv period av byggande. Vi bygger fler bostäder än på 40 år och flera stora infrastrukturprojekt håller på att genomföras. Det finns en enorm kraft i dagens stadsutveckling och det är förståeligt att man kan känna oro över hur det ska bli. Minnet av 1960-talets storskaliga och ofta brutala stadsomvandlingar är fortfarande levande för många. Därför är det viktigt att betona att dagens stadsbyggande har en helt annan inriktning än gårdagens.

I dag har vi ett omfattande dialogarbete och bjuder aktivt in invånarna att vara delaktiga i stadsplaneringen. Vi prioriterar fotgängare, cyklister och kollektivtrafik i stället för att låta bilarna bestämma. Vi blandar bostäder handel, service och andra verksamheter i stället för att hålla dem åtskilda. Vi bygger en tät, grön och sammanhängande storstad, i stället för en gles, grå och bilberoende matta av isolerade bostadsområden. Vi upprepar inte gårdagens misstag. Vi reparerar dem.

Den nya inriktningen för stadsbyggandet som vi rödgröna driver vilar på en gedigen grund av forskning och beprövad erfarenhet av vad som gör stadsmiljöer socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbara. Stadens förvaltningar har gjort ett imponerande arbete med att samla och konkretisera denna kunskap i de tre strategiska dokument som kommer att vägleda stadens utveckling framöver: Utbyggnadsplaneringen, Trafikstrategin och Grönstrategin.

De tre strategiska dokumenten hänger nära samman. En tätare och grönare stad kräver mer effektiva och smartare trafiklösningar och vice versa. Ska fler göteborgare få plats närmare varandra så kan vi inte tvinga in lika mycket parkering som tidigare och en större andel behöver gå, cykla eller åka kollektivt. Det är egentligen ganska självklart. Det går inte att bygga morgondagens stad med gårdagens trafiklösningar. Ska framtidens stad bli mer jämlik och hållbar än dagens så måste också vi bygga den annorlunda. För oss rödgröna är detta självklart.

Vi vill förändra verkligheten och inte bara passivt anpassa oss till den. Därför har vi också medvetet valt att frångå den gamla prognosstyrda planeringen, där man planerade utifrån att dagens tendenser bara skulle fortsätta och förstärkas. I stället utgår vi från viljestyrd planering, där man aktivt styr mot de mål man har för utvecklingen. Vi vill ha en jämlik och hållbar stad. Därför kommer vi också att aktivt planera för en jämlik och hållbar stad. Vi tar ansvar för framtiden.

Ulf Kamne (MP)
Ordförande, Byggnadsnämnden

Johannes Hulter (S)
Vice ordförande, Byggnadsnämnden

Johan Zandin (V)
Ledamot, Byggnadsnämnden

Gör upp med museal ångest

Ledare i Ny Tid



De stora Stena-färjorna har en speciell plats i de flesta göteborgares hjärtan. Ofta beskrivs de som ett sista spår av den rika, myllrande hamnverksamhet som länge präglade centrala Göteborg. En bitterljuv påminnelse om ett gammalt Göteborg som inte längre är.

Därför svider det säkert i hjärtat hos många att man planerar att inte förlänga avtalet för Stena Lines terminal på Masthuggskajen efter att det löper ut 2019. Det finns få praktiska argument emot att säga upp avtalet. Det är varken socialt, ekonomiskt eller ekologiskt försvarbart att använda central, attraktiv mark som långtradaruppställning när staden skulle kunna göra enorma sociala, ekonomiska och ekologiska vinster på att omvandla området till levande, integrerade stadskvarter.

Rationellt sett så förstår nog alla, till och med Stena Line själva, att Göteborg behöver få fortsätta byggas ner mot vattnet.

Nej, det är något annat som gör att frågan blir kontroversiell och det handlar om stadens identitet. Det finns en rädsla att vi med detta bygger bort Göteborgs identitet som hamnstad. Men Göteborgs identitet som hamnstad står inte och faller med Stena Lines Danmarksterminal, tvärtom. Hamnen har alltid varit i ständig förändring, från stadens grundande fram till idag. Det är just genom att bejaka förändring och utveckling som hamnen och staden kunnat överleva och blomstra.

Det är nyfikenhet och oförvägen upptäckarlusta som gjort Göteborg till den stad den är, inte konservatism och museal ångest. Det var länge sedan hamnsjåarna försvann och hamnverksamheten flyttade ut ur centrala staden.

Dagens Masthuggskaj är inte den levande, myllrande och öppna plats det en gång var och som många äldre göteborgare minns, utan en kilometerlång långtradarparkering avspärrad med taggtråd.

När Stena Line lämnar området 2019 så kommer Långgatornas brokiga folkliv att kunna sprida sig ner till vattnet och återuppliva Masthuggskajen som mötesplats. Många fler båtar och färjor kommer att kunna komma in och trängas vid kaj när Stenas mastodonter flyttar ut. Det kommer att bli ett annat, mer småskaligt och intensivt stads- och hamnliv och Göteborgs identitet som hamnstad kommer bara att bli starkare när folklivet återvänder till Masthuggskajen.

Det är inte bara så att vi kan ha kvar vår identitet samtidigt som vi förändras. Det är genom att förändras som vi behåller vår identitet. Utan förändring kommer det gamla aldrig att förnyas, utan bara vittra sönder.

Det är genom att bli de vi vill vara som vi kan förbli de vi är.

Radioprat



Deltog i en extrasändning om bostadskrisen på P4 och blev intervjuad av Pennypodden.

2015-06-07

Ett möte med Claes Caldenby



För ett tag sedan blev jag kontaktad av arkitekturhistorikern Claes Caldenby. Han ville göra en intervju med mig för ett reportage han höll på med om Göteborgs stadsplanering som skulle publiceras i tidskriften arkitektur (den tyngsta och förnämsta tidskriften om svensk arkitektur). Eftersom Caldenby inte bara är en av världens mest lärda arkitekturhistoriker utan även en lika passionerad som onyanserad förtätningskritiker så anade jag naturligtvis vad vinkeln skulle vara. Möjligheten att få samtala på tu man hand med arkitekturhistorikern och stadsbyggnadsnestorn Caldenby vägde dock tyngre för mig än vad agitatorn och debattören Caldenby skulle skriva efteråt. Så jag träffade Caldenby och vi hade ett långt och mycket givande samtal (för mig åtminstone).

Vi upptäckte att vi hade mycket gemensamt. Vi är t.ex. båda födda i Uppsala och levde där våra första 20 år innan vi flyttade till Göteborg. Mer överraskande hade vi också gemensamma åsikter om stadsbyggnad. Inriktningen att omvandla transportleder och trafikbarriärer till stadsstråk och boulevarder var vi t.ex. rörande eniga om. Att Caldenby gärna ville se en kraftig förtätning längs Dr Allards gata (i sin egen backyard nota bene) hade jag inte förväntat mig. Det var överlag ett vänligt och öppet samtal.

När Caldenbys artikel sedan kom var den föga överraskande en brinnande stridsskrift mot "förtätningsfundamentalismen" i Göteborg med intensivt fäktande mot allehanda väderkvarnar och halmgubbar. Jag hade förstås inte förväntat mig något annat, men passade ändå på att skriva en liten replik för att tydliggöra min egen inställning. Den har nu publicerats i arkitektur och återpubliceras idag på Yimby Göteborg tillsammans med den replik som de själva skrev. Jag lägger upp den här också:

I förra numret av arkitektur gick Claes Caldenby till storms mot det han kallar ”fundamentalistisk” förtätning i Göteborg. Texten är intressant. Inte så mycket för det den säger i sig självt. Men för vad den säger om sig själv. I likhet med Caldenbys tidigare alster i genren är den outtalade utgångspunkten att det naturliga tillståndet för en stad är stasis. Man bör helst undvika att lägga till eller förändra något om det inte finns mycket goda skäl för det.

Och det ställs höga krav för att passera Caldenbys nålsöga. Det får inte vara för vräkigt, för högt, för tätt, för kommersiellt, för dyrt, för billigt eller på något annat sätt misshaga hans subjektiva smak. För då är det opassande och ”fundamentalistiskt”.

Min ingång är annorlunda. För mig är stadens själ just förändring. I Göteborgs fall är detta särskilt tydligt. Staden har ju hela tiden formats och omformats radikalt. När man rullade ut ny kvartersstad över ängar och landerier för 100 år sedan transformerade man befintliga miljöer fullständigt. Det kom att bli de mest omtyckta områden vi har. Både jag och Caldenby bor i stadsdelar som byggdes då.

För 50 år sedan fick staden återigen en helt ny struktur, som lämnat oss med många utmaningar i form av segregation och massbilism. I dag bygger vi inåt och förändrar staden igen. För att skapa bättre livsmiljöer. Det är förändring som är default. Det viktiga är inte om utan hur vi förändrar. Skapar vi en mer jämlik och hållbar stad eller förvärrar vi problemen? För att svara på det behöver vi mer empirisk analys, som space syntax (jo, jag gillar det), och färre grumliga dogmer, som att man måste ”respektera kontexten”.

Visst ska vi bevara vissa exceptionella byggnader och miljöer för eftervärlden och vi ska ta tillvara på kvaliteterna i äldre bebyggelse. Men staden som helhet är inte någon enskild arkitekturhistorikers personliga skulpturpark. Den är en socioekonomisk användargemenskap och ska vara ett smidigt redskap för livet. Det ständigt föränderliga mänskliga livet.

Johannes Hulter (S)
Vice ordförande
Byggnadsnämnden
Göteborg

2015-05-28

I badhuset är vi alla lika

Ledare i Ny Tid



I nästa vecka presenteras den rödgrönrosa budgeten för Göteborg 2016. Budgeten är stadens viktigaste styrdokument. Där sätts ramarna och inriktningen för hela det politiska arbetet. Därför känns det både glädjande och uppfordrande att ledordet för budgeten är ett av socialdemokratins mest centrala begrepp: Jämlikhet. Den övergripande målsättningen för budgetförslaget från de fyra styrande partierna Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, är inget mindre än att skapa ett jämlikt Göteborg.

Underlaget finns i den gedigna kartläggning och analys av skillnader i hälsa och livsvillkor i Göteborg som presenterades tidigare i år. Där finns också en bred översikt av det internationella forskningsläget som lägger en solid vetenskaplig grund, såväl teoretiskt som empiriskt, för de praktiska åtgärder och reformer som kommer att genomföras under kommande år. Arbetet för att skapa ett jämlikt Göteborg har delats in i fyra strategiska fokusområden: Det handlar om att ge varje barn en god start i livet, att ge fortsatt goda förutsättningar genom skolåren, att skapa förutsättningar för arbete och att skapa hälsofrämjande och hållbara miljöer och samhällen.

Det första området är särskilt viktigt. Forskningen visar entydigt att tidiga insatser är de mest verksamma, och ju tidigare desto bättre. Barns intellektuella och sociala utveckling de första åren är oerhört viktig och har stor påverkan på hur det fortsatta livet kommer att gestalta sig. Det finns en tydlig koppling mellan kognitiv utveckling under de första åren och utbildningsnivå, sysselsättningsgrad och livskvalitet senare i livet. Att stödja och hjälpa föräldrar i deras uppfostrande roll och att tidigt ge barnen tillgång till en stimulerande och utvecklande miljö i förskolan är alltså insatser som är ytterst kostnadseffektiva. De måste ses som sociala investeringar.

Att pensionärer och barn under 16 år ska få fritt inträde på kommunens bad och att barnen ska erbjudas gratis simskola är ett av många exempel på strategiska satsningar för ett mer jämlikt Göteborg. Simning och bad är bra träning, både för kroppar som börjar bli äldre och skörare och för kroppar som växer och utvecklas. Det höjer livskvaliteten, minskar sjukkostnader och förbättrar folkhälsan. Badhuset är också en plats som på sätt och vis förkroppsligar jämlikhetens idé. En plats där vi möter varandra som medmänniskor, avklädda de yttre tecknen på vår samhälleliga status, i de sköra skal vi fötts i. Det är svårt att tänka sig en bättre plats att börja arbetet med att skapa ett jämlikt Göteborg.

2015-04-07

Dags att planera för framtiden!

Ledare i Ny Tid

Häromveckan förtydligade kommunfullmäktige att man står bakom det västsvenska paketet i alla dess delar. Med det så är frågan om trängselskatten och Västlänken avgjord. Vi kommer att ha trängselskatt framöver och vi kommer att få Västlänken och alla andra satsningar i paketet, som tur är. Det är nu dags rikta blicken mot framtiden och utmaningarna vi möter efter det västsvenska paketet. Centrala Göteborg kommer att förtätas och utvidgas kraftigt kommande år. Vi kommer att bli en riktig storstad. Det är roligt men ställer stora krav på trafikstrukturen. Vi kan inte längre möta befolkningsökningen med fler parkeringsplatser och nya, bredare vägar. Biltrafiken tar helt enkelt för mycket plats i anspråk och är för farlig för människa och miljö. Stadens resande måste flyttas över till hållbara trafikslag, som kollektivtrafik, gång och cykel. Som tur är så har vi en ny smart trafikstrategi som siktar på just detta. Den ska vi tillämpa fullt ut.

För att kollektivtrafiken ska vara attraktiv så måste den vara snabb. Utanför centrum så är spårvägstrafiken mycket effektiv. Den går på egen banvall och håller i praktiken tunnelbanestandard. Men genom centrala staden så går det fruktansvärt långsamt. Anledningen är enkel: Spårtrafiken trängs på samma utrymme som alla andra trafikslag och får krypa fram. Det mest realistiska och effektiva sättet att lösa detta är att gräva ned delar av spårvägstrafiken. Det skulle inte betyda att hela spårvagnsnätet i centrum grävdes ned, utan bara att en eller ett par nya sträckningar skulle gå under mark. Det har funnits planer på detta tidigare under 1900-talet men tyvärr har de aldrig förverkligats. Istället har det utretts helt nya och oprövade system som alla måste byta till, som spårtaxibilar upphängda i luften. Ingenjörsfantasier lika spektakulära som praktiskt ogenomförbara vad gäller logistik, teknik och ekonomi. Föga förvånande har inget hänt och vi väntar fortfarande på en lösning på kollektivtrafikproblemet i centrum.

Nu är tiden mogen. Befolkningsökningen, utvidgningen av innerstaden och infrastruktursatsningarna i västsvenska paketet kommer att göra det helt nödvändigt med planskild spårväg genom centrum. Lyckligtvis så finns det konkreta och realistiska förslag att utgå från, till exempel Allélänken mellan Centralstationen och Linnéplatsen. Göteborgare gillar ju som bekant att tjôta, så det är bra om vi kommer igång så fort som möjligt. 2029 fyller spårvägen i Göteborg 150 år. Låt oss ge den en riktigt fin födelsedagspresent.

Västlänken och den täta blandstaden

Krönika på Yimby Göteborg



Västlänken


Västlänken är ett av de mest omdiskuterade infrastrukturprojekten i Göteborgs historia. En bidragande orsak är förmodligen att den till stor del finansieras genom trängselskatt. Hade staten ensam tagit kostnaden för Västlänken hade debatten kanske varit mindre intensiv. Att finansieringen varit så omstridd har också medfört att många andra frågeställningar hamnat i skymundan i den mediala debatten.

En viktig fråga som hamnat i bakgrunden gäller vilka konsekvenser Västlänken har för stadens urbana utveckling. Kommer Västlänken att bidra till att Göteborg blir en tätare, mer blandad och sammanhängande stad eller kommer den tvärtom att förvärra stadens utglesning och uppdelning? Kort sagt, är Västlänken bra eller dålig ur ett Yimby-perspektiv? Eftersom det är en viktig fråga så kan det vara bra att fundera en smula kring den.

Ett argument av Yimby-karaktär som ibland anförts mot Västlänken handlar om att syftet med projektet är regionförstoring, dvs. att minska restiderna så att det blir möjligt för fler människor att pendla till Göteborg. Med bättre pendlingsmöjligheter antas följa en ökad risk för utspridning, eftersom det möjliggör för människor att välja bort kärnan till förmån för periferin. Det ligger något i det argumentet. Det blir ju uppenbart lättare att ta sig in och ut från Göteborg med Västlänken.



Skapar Västlänken sprawl?

Vad argumentet dock missar är att det inte är all periferi som blir mer tillgänglig genom Västlänken, utan ett begränsat antal, geografiskt avgränsade upptagningsområden runt pendeltågens stationer. Det är en avgörande skillnad mellan tåg och bil. Tågtrafik skapar förutsättningar för koncentrerade agglomerationer eftersom tåget, till skillnad från bilen, är bundet till ett begränsat antal stationer. Det stora problemet när det gäller sprawl är istället bilpendlingen, som öppnar en vidsträckt geografisk yta för utspridning. Ska man komma till rätta med regionens problem med sprawl så är det bilpendlingen som måste angripas. Att göra tågpendling mer attraktiv och effektiv är ett sätt att göra just det.

Tar man hänsyn till Västlänkens förutsättningar att motverka bilpendling, både direkt genom att göra tågpendlingen mer attraktiv och effektiv och indirekt genom finansieringen med trängselskatt, så talar det mesta för att Västlänken de facto motverkar sprawl. En växling från bilpendling till tågpendling skulle betyda en växling från villamattor, motorleder och köpcentrum i riktning mot lokal förtätning och ökat blandstadsbyggande i regionens stationssamhällen och en möjlig återfödelse för den ”småstadsurbanism” som bilismen ödelade under andra hälften av 1900-talet.



Västlänken stärker urban utveckling även i mindre städer. Här Alingsås.

Ett annat stadsutvecklingsargument som riktats mot Västlänken är att den kommer att hindra en del av byggandet i staden under de tio år som arbetet är tänkt att pågå, delvis eftersom vissa områden inte kan bebyggas innan projektet är färdigt, delvis eftersom själva tunnelbygget kommer att låsa upp resurser och personal i såväl privata företag som offentlig förvaltning. Bygget är dock indelat i ett flertal åtskilda områden och varje enskilt område kommer bara att påverkas mellan ett halvår och två-tre år. Det är dessutom ytterst få av stadens centrala nybyggnadsområden som direkt påverkas av bygget. Men argumentet har trots detta en viss bäring, givet att man uteslutande fokuserar på den tid då Västlänken är under konstruktion, dvs fram till ca 2028.

Det avgörande är vilket tidsperspektiv man anlägger. För varje år som går efter Västlänkens färdigställande så blir argumentet allt mer irrelevant, i och med att Västlänkens stimulerande effekter på bl.a. arbetsmarknad, utbildningssektor och handel och dess dämpande effekter på biltrafik och parkeringsbehov förverkligas. Med all sannolikhet så kommer också Västlänken att kraftigt öka exploateringstrycket i stationslägenas upptagningsområden. Med ett tidsperspektiv längre än 2028 så är ekvationen vad gäller Västlänkens effekter på exploateringen i staden entydigt positiv.

Ett tredje argument som förts fram mot Västlänken är att den i praktiken omöjliggör lokal kollektivtrafik under mark i centrala Göteborg. Om det hade stämt så hade det varit ett allvarligt problem, eftersom stadens fortsatta tillväxt kommer att kräva att den framtida lokala kollektivtrafiken blir planskild i vissa centrala sträckningar och det är opinionsmässigt lättare att få gehör för tunneldragningar än för högbanor.

Som tur är så finns det goda möjligheter att kombinera Västlänken med framtida nedgrävd spårväg. Ett exempel är Allélänken, det hittills bästa förslaget till lokal planskild kollektivtrafikkoppling. Som Patrik Sterky, en av upphovsmännen, nyligen sa i ett reportage i GP så passar Allélänken bra ihop med Västlänken. Det finns tillräckligt med plats för båda. Att Västlänken skulle omöjliggöra planskild lokal kollektivtrafik är alltså inte sant. Det är tvärtom så att Västlänken skapar positiva synergieffekter för en lokal planskild kollektivtrafik.



Allélänken är ett bra komplement till Västlänken.

Västlänken är primärt en pendeltågslösning och det är där den stora direkta effekten kommer att vara. Men Västlänken kommer naturligtvis också att ha en kapacitetshöjande indirekt effekt på stora delar av stadens och regionens kollektivtrafiksystem. Det går inte att överskatta betydelsen av detta i en situation där tågresandet ökar dramatiskt samtidigt som säckstationen på Centralstationen nått sitt kapacitetstak. Tack vare Västlänken så behöver inte Gullbergsvass ätas upp av en växande säckstation utan kan istället utvecklas till en tät, levande blandstad. Precis som Jernhusens inspirationsbilder utlovat.



Västlänken öppnar Gullbergsvass för stadsutveckling.

På samma sätt möjliggör Västlänken en kraftig förtätning och stadsmässig utveckling av Göteborg när fler människor och hus kan fylla staden istället för fler bilar och parkeringsplatser. En samlad bedömning av Västlänkens urbana effekter kan i min mening bara leda till en enda slutsats: Yes in my backyard! :)

Johannes Hulter (S)
vice ordförande Byggnadsnämnden

2015-02-01

Jämlik hälsa för full sysselsättning

Ny ledare för Ny Tid.



I veckan presenterade kommunalrådet Marina Johansson (S) den banbrytande rapporten ”Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg”, som tagits fram av social resursförvaltning. Titeln låter kanske inte som en kioskvältare men det är oerhört spännande läsning. I rapporten kartläggs och analyseras de socialt bestämda hälsoklyftorna i Göteborg. Dessutom beskrivs 130 konkreta och forskningsbaserade åtgärder för att komma till rätta med problemen. Med denna rapport har vi alltså fått ett kraftfullt reformprogram för jämlik hälsa.

Varför är det då viktigt med jämlik hälsa? Främst är det förstås en moralisk fråga. Om vi ställer oss bakom axiomet att varje människa har samma okränkbara människovärde, så förbinder vi oss också moraliskt att försöka ge varje människa samma chans till ett långt och friskt liv. Därför räknas rätten till bästa möjliga hälsa till de mänskliga rättigheterna. Men jämlik hälsa är även en avgörande fråga för samhällets tillit, utveckling och välstånd. Det är numera välbelagt att samhällen med en högre grad av socioekonomisk jämlikhet också har en mer positiv socioekonomisk utveckling

Vi vinner alla på mer jämlikhet. Efter år av borgerlig hegemoni i samhällsdebatten är det befriande att se en bred vetenskaplig konsensus återigen lyfta fram klassisk socialdemokratisk politik som den mest rationella samhällsmodellen. Socialdemokraterna har ju kämpat för jämlikhet under mer än 100 år. Det är samma kamp i dag som i går. En central del av socialdemokratins ideologi har alltid varit införandet av social demokrati, ett gemensamt välfärdssamhälle utan privilegierade och tillbakasatta, kelgrisar och styvbarn.

Vi har alltid talat om jämlikhet. Så vad är egentligen skillnaden, utöver att tidsandan skiftat? Om det finns någon skillnad så ligger den nog inte så mycket i vad vi talar om, utan i hur vi talar om det. I stället för att börja med att tala om ojämlikhetens orsaker, som skillnader i inkomst och utbildning, så börjar vi med att tala om ojämlikhetens konkreta konsekvenser, som förkortad livslängd och ökad ohälsa.

Det kortsluter samtidigt det borgerliga standardargument, att det viktigaste är att du arbetar, oavsett till vilket pris och under vilka förhållanden. För vem som helst förstår att man inte kan sätta jobb över hälsa. Tvärtom inser alla att jobb förutsätter hälsa. Vägen till full sysselsättning är inte genom mer ojämlikhet och ohälsa, utan genom ökad jämlikhet och bättre hälsa för alla. Det är det svårt att invända mot.

2015-01-28

Drömmen om tidsmaskinen

Jag har börjat skriva ledare i NyTid. Det här var min första text.



I populärhistoriska tidskrifter och science fiction-filmer är det vanligt med så kallad ”kontrafaktisk historieskrivning”. Alltså att man spekulerar om vad som hade hänt om historien tagit en annan riktning. Kontrafaktisk historieskrivning kan vara ett sätt att fördjupa sin förståelse av historiska händelser, men det går naturligtvis aldrig att veta säkert vad som hade hänt, eftersom det inte går att åka tillbaka i tiden och pröva olika alternativ.

Tyvärr präglas mycket av det politiska samtalet i Göteborg just nu av en sorts omedveten kontrafaktisk historieskrivning. I media förs en hätsk och förvirrad debatt om det Västsvenska paketet och trängselskatten som till stor del handlar om vad man borde ha gjort för fem-tio år sedan, och inte om vad vi borde göra nu. Det är som om man trodde att vi kunde sätta oss i en tidsmaskin, åka tillbaka i tiden och skriva om historien.

Att spekulera kring hur det Västsvenska paketet kunde ha sett ut kan vara en intressant intellektuell tankeövning. Men det mesta talar för att det paket som faktiskt blev av, det som just nu håller på att genomföras, var det bästa av de alternativ som fanns. Det som är aktuellt och angeläget för oss medborgare att ta ställning till i nuläget är inte vilka alternativ som fanns för tio år sedan utan vilka alternativ vi har att välja mellan idag.

Man kan naturligtvis kräva att det nuvarande paketet rivs upp. Då måste man också vara beredd att försvara de konsekvenser som det skulle medföra i dagsläget. Att ett omsorgsfullt och professionellt utrett, brett politiskt förankrat, långsiktigt finansierat och redan påbörjat projekt av denna storlek hastigt och lustigt skulle kunna bytas ut mot något av alla de hobbyprojekt som olika privatpersoner spånat fram på sin fritid är fullständigt orimligt.

Den mest sannolika konsekvensen av att riva upp paketet är istället decennier av infrastrukturell handlingsförlamning i staden och regionen. De skadliga återverkningarna på sysselsättning, tillväxt, miljö och stadsutveckling skulle vara oöverblickbara.

Göteborgarnas rådgivande nej till trängselskatten innebär i praktiken ett uppdrag att försöka hitta en annan finansiering av paketet som ger samma ekonomiska och miljömässiga effekter. Därför utreds nu vilka alternativ som finns och vilka konsekvenser de får, så att det går att fatta ett väl underbyggt beslut om hur paketet ska finansieras framöver. Men det beslutet måste utgå från vad konsekvenserna skulle bli i den faktiska verklighet som vi lever i nu.

Det är dags att släppa drömmen om tidsmaskinen.

2015-01-02

Manifest för en rödgrön stadspolitik (2010)

Inför valet 2010 skrev jag och Karl Palmås ett manifest för en rödgrön stadspolitik i Tiden (4/2010). I samband med släppet anordnades ett seminarium om det på WinWin (rip) med Ann-Louise Pettersson (moderator), Anneli Hulthén, Kia Andreasson och Marie Lindén.



Häromdagen blev jag påmind om texten genom en förfrågan och insåg att den inte ligger ute någonstans längre (sajten urbanekologi.se som vi reggade back in the days och där den låg uppe ett tag hade fått en ny ägare). Så därför lägger jag ut den här nu. Mycket nöje! :)

Manifest för en rödgrön stadspolitik

Vi rödgröna utkämpar just nu en kamp om städerna. Denna stadskamp gäller inte bara det stundande valet och frågan om vem som ska lyckas triangulera sig fram till den urbana medelklassen. Det verkligt avgörande slaget gäller makten över det framtida stadslandskapet. Hur ska våra städer, livsmiljöerna för en allt större majoritet av befolkningen, utformas i framtiden? Att stadsbyggnad blivit en central politisk fråga borde egentligen inte ha kommit som en överraskning. De samhälleliga motsättningar som ackumulerats under trettio år av marknadsstyrt och postpolitiskt stadsbyggande har sedan länge nått en kritisk nivå.

Våra storstäder står inför enorma utmaningar. Under de senaste trettio åren har bostadsproduktionen i landet varit extremt låg, både ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv. Bostadsbristen är akut samtidigt som en rekordstor ungdomsgeneration gör sig redo att flytta hemifrån. Den skarpa socioekonomiska och etniska segregationen skapar allt mer ojämlika livsvillkor för olika grupper i samhället. Det skiljer numera flera år i genomsnittlig livslängd mellan invånare i olika stadsdelar. Utglesningen av städerna river isär samhället och förbrukar värdefull natur och jordbruksmark. Asfaltsspaghettin, de externa köpcentrumen och de segregerade och bilberoende villaenklaverna brer ut sig över allt större ytor.

Det är alltså inte konstigt att stadspolitiken har blivit en ödesfråga för oss rödgröna och viktiga, om än något yrvakna, steg har redan tagits för att utforma en radikal och progressiv stadspolitik. Men mer måste göras. Ett sätt att nå vidare är genom att fördjupa den rödgröna analysen och utveckla det rödgröna samarbetet bortom den strategiska valalliansen. I korsbefruktningen av rött och grönt tänkande finns nämligen en stor potential till teoretisk och praktisk vitalisering av såväl den demokratiska socialismen som den gröna ideologin.

En rödgrön stadspolitik kan hämta inspiration från såväl poeten Ragnar Thoursie som filosofen Félix Guattari. Från den senare vet vi att grön politik handlar om mer än bara "miljön". Även sociala och mentala sfärer bör förstås som mer eller mindre beboeliga ekosystem. En sådan verklighetsbeskrivning leder oss till slutsatsen att stadspolitik är en fråga om urban ekologi: Hur bibehåller vi urban mångfald? Hur förebygger vi att segregation eller dominerande monokulturer får ekosystemet att kollapsa? Och hur kan intensifierade flöden av människor, idéer och andra resurser få nya kulturuttryck och ekonomier att blomma ut? Från den förre tar vi med oss en framtidstro: En entusiasm inför det progressiva politiska projektet att bygga en öppen, ej befästad, stad. I dag leder dock denna ambition till nya slutsatser, då denna stad inte längre ska ses som en maskin eller organism, utan som ett öppet ekosystem.

Det röda samhällsbyggarprojektet kan återupptäckas av den gröna ödmjukheten inför samhällets mångfaldiga, symbiotiskt samverkande livsformer. Vi vill behålla rekordårens storslagna politiska ambitionsnivå, men undvika den funktionalistiska frestelsen att se staden som en maskin eller ett antal samverkande "organ", homogena och separerade från varandra, som uppfyller vissa förutbestämda funktioner.

Inom datorvärlden kontrasterar man storföretagets homogeniserade hierarki, "katedralen", med den självorganiserande mängd av hackare, "basaren", som samarbetar kring öppen källkod. Sådana former av självorganisering, som även kan uppstå i kemiska reaktioner och ekosystem, uppstår i täta agglomerationer och heterogena blandningar. Framväxten av det moderna samhället kännetecknas av att katedraliserande processer alltmer trängt undan basarstrukturer. Detta, tillsammans med nittonhundratalets rädsla för massorna, kan förklara varför stadsplaneringen i allmänhet premierat det homogena över blandningen, det spridda över det täta. En framåtblickande rödgrön stadspolitik bör därför följa hackarna i deras experimenterande med den blandade basarens principer.

Vad betyder då detta i praktisk politik? Vi föreslår fem konkreta utgångspunkter för en rödgrön stadspolitik:

1. Öppna städer, ej befästade
Stadsmiljöer ska vara tillgängliga och stimulera social interaktion. Vi ska bygga stadsdelar med sammanhängande gatunät och publika lokaler i bottenvåningarna istället för återvändsgränder och introverta bostadsenklaver och grindsamhällen. Värna och utveckla offentliga mötesplatser istället för att privatisera de gemensamma rummen.

2. Integrerade städer, ej segregerade
Stadsmiljöer ska vara socialt blandade. Vi ska bygga stadsdelar med en finmaskig mix av pris, ytstorlek, upplåtelseformer etc. av både bostäder och lokaler. Höginkomsttagare och låginkomsttagare, unga och gamla, singlar och barnfamiljer, infödda och inflyttade, människor med eller utan funktionshinder ska bo i samma trappuppgångar och röra sig på samma gator.

3. Blandade städer, ej separerade
Stadsmiljöer ska vara funktionellt blandade. Vi ska bygga stadsdelar med en stor och finmaskig blandning av bostäder och olika sorters lokaler. Tillgängligheten ökar när gång- och cykelvänlig lokalhandel ersätter bilberoende externhandel. Bostäder ska vara integrerade med lokaler för kommersiell, ideell eller kommunal verksamhet.

4. Täta städer, ej utspridda
Stadsmiljöer ska ha en tillräcklig täthet av boende och besökare. Vi ska bygga stadsdelar med tät och yteffektiv bebyggelse istället för att glesa ut och exploatera strövområden och jordbruksmark. Stadsutglesning försämrar förutsättningarna för gång-, cykel- och kollektivtrafik, ökar infrastrukturkostnaderna och utsläppen samt förbrukar värdefull mark runt städerna som istället borde användas för friluftsliv och lokal matproduktion.

5. Varierade städer, ej enhetliga
Stadsmiljöer ska vara estetiskt varierade. Vi ska stimulera en mångfald av färger, former, material och hushöjder. Vi behöver skapa förutsättningar för finmaskig variation istället för storskalig enhetlighet. Fler och mindre fastigheter istället för färre och större. Ta hand om, renovera och bygg vidare på äldre bebyggelse istället för att totalsanera. Det förflutna hänger ihop med nuet och framtiden. Nya idéer behöver gamla hus.

En rödgrön urbanekologi handlar i grunden om att odla hållbara och solidariska stadsmiljöer och det gör vi inte genom valhänt anpassning till medelklassens förmodade egenintresse, reaktiv funkisnostalgi eller frasradikal diskurskritik. En verkligt radikal och progressiv stadspolitik förutsätter att vi rödgröna frigör oss från såväl röd som grön konservatism och bejakar en mer adekvat förståelse av stadens emergenta karaktär. Framtidens städer bygger vi idag. Horisonten lutar framåt och erbjuder oss att ta nya steg mot förändring.

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...