Manifest för en rödgrön stadspolitik (2010)
Inför valet 2010 skrev jag och Karl Palmås ett manifest för en rödgrön stadspolitik i Tiden (4/2010). I samband med släppet anordnades ett seminarium om det på WinWin (rip) med Ann-Louise Pettersson (moderator), Anneli Hulthén, Kia Andreasson och Marie Lindén.
Häromdagen blev jag påmind om texten genom en förfrågan och insåg att den inte ligger ute någonstans längre (sajten urbanekologi.se som vi reggade back in the days och där den låg uppe ett tag hade fått en ny ägare). Så därför lägger jag ut den här nu. Mycket nöje! :)
Manifest för en rödgrön stadspolitik
Vi rödgröna utkämpar just nu en kamp om städerna. Denna stadskamp gäller inte bara det stundande valet och frågan om vem som ska lyckas triangulera sig fram till den urbana medelklassen. Det verkligt avgörande slaget gäller makten över det framtida stadslandskapet. Hur ska våra städer, livsmiljöerna för en allt större majoritet av befolkningen, utformas i framtiden? Att stadsbyggnad blivit en central politisk fråga borde egentligen inte ha kommit som en överraskning. De samhälleliga motsättningar som ackumulerats under trettio år av marknadsstyrt och postpolitiskt stadsbyggande har sedan länge nått en kritisk nivå.
Våra storstäder står inför enorma utmaningar. Under de senaste trettio åren har bostadsproduktionen i landet varit extremt låg, både ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv. Bostadsbristen är akut samtidigt som en rekordstor ungdomsgeneration gör sig redo att flytta hemifrån. Den skarpa socioekonomiska och etniska segregationen skapar allt mer ojämlika livsvillkor för olika grupper i samhället. Det skiljer numera flera år i genomsnittlig livslängd mellan invånare i olika stadsdelar. Utglesningen av städerna river isär samhället och förbrukar värdefull natur och jordbruksmark. Asfaltsspaghettin, de externa köpcentrumen och de segregerade och bilberoende villaenklaverna brer ut sig över allt större ytor.
Det är alltså inte konstigt att stadspolitiken har blivit en ödesfråga för oss rödgröna och viktiga, om än något yrvakna, steg har redan tagits för att utforma en radikal och progressiv stadspolitik. Men mer måste göras. Ett sätt att nå vidare är genom att fördjupa den rödgröna analysen och utveckla det rödgröna samarbetet bortom den strategiska valalliansen. I korsbefruktningen av rött och grönt tänkande finns nämligen en stor potential till teoretisk och praktisk vitalisering av såväl den demokratiska socialismen som den gröna ideologin.
En rödgrön stadspolitik kan hämta inspiration från såväl poeten Ragnar Thoursie som filosofen Félix Guattari. Från den senare vet vi att grön politik handlar om mer än bara "miljön". Även sociala och mentala sfärer bör förstås som mer eller mindre beboeliga ekosystem. En sådan verklighetsbeskrivning leder oss till slutsatsen att stadspolitik är en fråga om urban ekologi: Hur bibehåller vi urban mångfald? Hur förebygger vi att segregation eller dominerande monokulturer får ekosystemet att kollapsa? Och hur kan intensifierade flöden av människor, idéer och andra resurser få nya kulturuttryck och ekonomier att blomma ut? Från den förre tar vi med oss en framtidstro: En entusiasm inför det progressiva politiska projektet att bygga en öppen, ej befästad, stad. I dag leder dock denna ambition till nya slutsatser, då denna stad inte längre ska ses som en maskin eller organism, utan som ett öppet ekosystem.
Det röda samhällsbyggarprojektet kan återupptäckas av den gröna ödmjukheten inför samhällets mångfaldiga, symbiotiskt samverkande livsformer. Vi vill behålla rekordårens storslagna politiska ambitionsnivå, men undvika den funktionalistiska frestelsen att se staden som en maskin eller ett antal samverkande "organ", homogena och separerade från varandra, som uppfyller vissa förutbestämda funktioner.
Inom datorvärlden kontrasterar man storföretagets homogeniserade hierarki, "katedralen", med den självorganiserande mängd av hackare, "basaren", som samarbetar kring öppen källkod. Sådana former av självorganisering, som även kan uppstå i kemiska reaktioner och ekosystem, uppstår i täta agglomerationer och heterogena blandningar. Framväxten av det moderna samhället kännetecknas av att katedraliserande processer alltmer trängt undan basarstrukturer. Detta, tillsammans med nittonhundratalets rädsla för massorna, kan förklara varför stadsplaneringen i allmänhet premierat det homogena över blandningen, det spridda över det täta. En framåtblickande rödgrön stadspolitik bör därför följa hackarna i deras experimenterande med den blandade basarens principer.
Vad betyder då detta i praktisk politik? Vi föreslår fem konkreta utgångspunkter för en rödgrön stadspolitik:
1. Öppna städer, ej befästade
Stadsmiljöer ska vara tillgängliga och stimulera social interaktion. Vi ska bygga stadsdelar med sammanhängande gatunät och publika lokaler i bottenvåningarna istället för återvändsgränder och introverta bostadsenklaver och grindsamhällen. Värna och utveckla offentliga mötesplatser istället för att privatisera de gemensamma rummen.
2. Integrerade städer, ej segregerade
Stadsmiljöer ska vara socialt blandade. Vi ska bygga stadsdelar med en finmaskig mix av pris, ytstorlek, upplåtelseformer etc. av både bostäder och lokaler. Höginkomsttagare och låginkomsttagare, unga och gamla, singlar och barnfamiljer, infödda och inflyttade, människor med eller utan funktionshinder ska bo i samma trappuppgångar och röra sig på samma gator.
3. Blandade städer, ej separerade
Stadsmiljöer ska vara funktionellt blandade. Vi ska bygga stadsdelar med en stor och finmaskig blandning av bostäder och olika sorters lokaler. Tillgängligheten ökar när gång- och cykelvänlig lokalhandel ersätter bilberoende externhandel. Bostäder ska vara integrerade med lokaler för kommersiell, ideell eller kommunal verksamhet.
4. Täta städer, ej utspridda
Stadsmiljöer ska ha en tillräcklig täthet av boende och besökare. Vi ska bygga stadsdelar med tät och yteffektiv bebyggelse istället för att glesa ut och exploatera strövområden och jordbruksmark. Stadsutglesning försämrar förutsättningarna för gång-, cykel- och kollektivtrafik, ökar infrastrukturkostnaderna och utsläppen samt förbrukar värdefull mark runt städerna som istället borde användas för friluftsliv och lokal matproduktion.
5. Varierade städer, ej enhetliga
Stadsmiljöer ska vara estetiskt varierade. Vi ska stimulera en mångfald av färger, former, material och hushöjder. Vi behöver skapa förutsättningar för finmaskig variation istället för storskalig enhetlighet. Fler och mindre fastigheter istället för färre och större. Ta hand om, renovera och bygg vidare på äldre bebyggelse istället för att totalsanera. Det förflutna hänger ihop med nuet och framtiden. Nya idéer behöver gamla hus.
En rödgrön urbanekologi handlar i grunden om att odla hållbara och solidariska stadsmiljöer och det gör vi inte genom valhänt anpassning till medelklassens förmodade egenintresse, reaktiv funkisnostalgi eller frasradikal diskurskritik. En verkligt radikal och progressiv stadspolitik förutsätter att vi rödgröna frigör oss från såväl röd som grön konservatism och bejakar en mer adekvat förståelse av stadens emergenta karaktär. Framtidens städer bygger vi idag. Horisonten lutar framåt och erbjuder oss att ta nya steg mot förändring.
Häromdagen blev jag påmind om texten genom en förfrågan och insåg att den inte ligger ute någonstans längre (sajten urbanekologi.se som vi reggade back in the days och där den låg uppe ett tag hade fått en ny ägare). Så därför lägger jag ut den här nu. Mycket nöje! :)
Manifest för en rödgrön stadspolitik
Vi rödgröna utkämpar just nu en kamp om städerna. Denna stadskamp gäller inte bara det stundande valet och frågan om vem som ska lyckas triangulera sig fram till den urbana medelklassen. Det verkligt avgörande slaget gäller makten över det framtida stadslandskapet. Hur ska våra städer, livsmiljöerna för en allt större majoritet av befolkningen, utformas i framtiden? Att stadsbyggnad blivit en central politisk fråga borde egentligen inte ha kommit som en överraskning. De samhälleliga motsättningar som ackumulerats under trettio år av marknadsstyrt och postpolitiskt stadsbyggande har sedan länge nått en kritisk nivå.
Våra storstäder står inför enorma utmaningar. Under de senaste trettio åren har bostadsproduktionen i landet varit extremt låg, både ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv. Bostadsbristen är akut samtidigt som en rekordstor ungdomsgeneration gör sig redo att flytta hemifrån. Den skarpa socioekonomiska och etniska segregationen skapar allt mer ojämlika livsvillkor för olika grupper i samhället. Det skiljer numera flera år i genomsnittlig livslängd mellan invånare i olika stadsdelar. Utglesningen av städerna river isär samhället och förbrukar värdefull natur och jordbruksmark. Asfaltsspaghettin, de externa köpcentrumen och de segregerade och bilberoende villaenklaverna brer ut sig över allt större ytor.
Det är alltså inte konstigt att stadspolitiken har blivit en ödesfråga för oss rödgröna och viktiga, om än något yrvakna, steg har redan tagits för att utforma en radikal och progressiv stadspolitik. Men mer måste göras. Ett sätt att nå vidare är genom att fördjupa den rödgröna analysen och utveckla det rödgröna samarbetet bortom den strategiska valalliansen. I korsbefruktningen av rött och grönt tänkande finns nämligen en stor potential till teoretisk och praktisk vitalisering av såväl den demokratiska socialismen som den gröna ideologin.
En rödgrön stadspolitik kan hämta inspiration från såväl poeten Ragnar Thoursie som filosofen Félix Guattari. Från den senare vet vi att grön politik handlar om mer än bara "miljön". Även sociala och mentala sfärer bör förstås som mer eller mindre beboeliga ekosystem. En sådan verklighetsbeskrivning leder oss till slutsatsen att stadspolitik är en fråga om urban ekologi: Hur bibehåller vi urban mångfald? Hur förebygger vi att segregation eller dominerande monokulturer får ekosystemet att kollapsa? Och hur kan intensifierade flöden av människor, idéer och andra resurser få nya kulturuttryck och ekonomier att blomma ut? Från den förre tar vi med oss en framtidstro: En entusiasm inför det progressiva politiska projektet att bygga en öppen, ej befästad, stad. I dag leder dock denna ambition till nya slutsatser, då denna stad inte längre ska ses som en maskin eller organism, utan som ett öppet ekosystem.
Det röda samhällsbyggarprojektet kan återupptäckas av den gröna ödmjukheten inför samhällets mångfaldiga, symbiotiskt samverkande livsformer. Vi vill behålla rekordårens storslagna politiska ambitionsnivå, men undvika den funktionalistiska frestelsen att se staden som en maskin eller ett antal samverkande "organ", homogena och separerade från varandra, som uppfyller vissa förutbestämda funktioner.
Inom datorvärlden kontrasterar man storföretagets homogeniserade hierarki, "katedralen", med den självorganiserande mängd av hackare, "basaren", som samarbetar kring öppen källkod. Sådana former av självorganisering, som även kan uppstå i kemiska reaktioner och ekosystem, uppstår i täta agglomerationer och heterogena blandningar. Framväxten av det moderna samhället kännetecknas av att katedraliserande processer alltmer trängt undan basarstrukturer. Detta, tillsammans med nittonhundratalets rädsla för massorna, kan förklara varför stadsplaneringen i allmänhet premierat det homogena över blandningen, det spridda över det täta. En framåtblickande rödgrön stadspolitik bör därför följa hackarna i deras experimenterande med den blandade basarens principer.
Vad betyder då detta i praktisk politik? Vi föreslår fem konkreta utgångspunkter för en rödgrön stadspolitik:
1. Öppna städer, ej befästade
Stadsmiljöer ska vara tillgängliga och stimulera social interaktion. Vi ska bygga stadsdelar med sammanhängande gatunät och publika lokaler i bottenvåningarna istället för återvändsgränder och introverta bostadsenklaver och grindsamhällen. Värna och utveckla offentliga mötesplatser istället för att privatisera de gemensamma rummen.
2. Integrerade städer, ej segregerade
Stadsmiljöer ska vara socialt blandade. Vi ska bygga stadsdelar med en finmaskig mix av pris, ytstorlek, upplåtelseformer etc. av både bostäder och lokaler. Höginkomsttagare och låginkomsttagare, unga och gamla, singlar och barnfamiljer, infödda och inflyttade, människor med eller utan funktionshinder ska bo i samma trappuppgångar och röra sig på samma gator.
3. Blandade städer, ej separerade
Stadsmiljöer ska vara funktionellt blandade. Vi ska bygga stadsdelar med en stor och finmaskig blandning av bostäder och olika sorters lokaler. Tillgängligheten ökar när gång- och cykelvänlig lokalhandel ersätter bilberoende externhandel. Bostäder ska vara integrerade med lokaler för kommersiell, ideell eller kommunal verksamhet.
4. Täta städer, ej utspridda
Stadsmiljöer ska ha en tillräcklig täthet av boende och besökare. Vi ska bygga stadsdelar med tät och yteffektiv bebyggelse istället för att glesa ut och exploatera strövområden och jordbruksmark. Stadsutglesning försämrar förutsättningarna för gång-, cykel- och kollektivtrafik, ökar infrastrukturkostnaderna och utsläppen samt förbrukar värdefull mark runt städerna som istället borde användas för friluftsliv och lokal matproduktion.
5. Varierade städer, ej enhetliga
Stadsmiljöer ska vara estetiskt varierade. Vi ska stimulera en mångfald av färger, former, material och hushöjder. Vi behöver skapa förutsättningar för finmaskig variation istället för storskalig enhetlighet. Fler och mindre fastigheter istället för färre och större. Ta hand om, renovera och bygg vidare på äldre bebyggelse istället för att totalsanera. Det förflutna hänger ihop med nuet och framtiden. Nya idéer behöver gamla hus.
En rödgrön urbanekologi handlar i grunden om att odla hållbara och solidariska stadsmiljöer och det gör vi inte genom valhänt anpassning till medelklassens förmodade egenintresse, reaktiv funkisnostalgi eller frasradikal diskurskritik. En verkligt radikal och progressiv stadspolitik förutsätter att vi rödgröna frigör oss från såväl röd som grön konservatism och bejakar en mer adekvat förståelse av stadens emergenta karaktär. Framtidens städer bygger vi idag. Horisonten lutar framåt och erbjuder oss att ta nya steg mot förändring.
Kommentarer
Skicka en kommentar