2014-11-30

Om Masthuggskajen i Ny Tid



Forumgruppen för stadsplanering och infrastruktur har haft möte om Masthuggskajens framtid, vilket som vanligt resulterade i många kloka tankar. Det blev också utgångspunkt för en debattartikel i Ny Tid.

2014-09-09

Intervju i Arena


I senaste Arena så har Klas Ekman skrivit ett långt och mycket intressant reportage om bostadsbristen, där bl.a. jag är intervjuad.

2014-08-01

Gästkrönika på GP Ledare



Jag har skrivit en gästkrönika på GP Ledare: "Nu ska vi bygga staden för våra barn".

Slutreplik om Heden på GP Debatt



Heden är nästan lika stor som Haga.

Jag har skrivit en slutreplik om utvecklingen av Heden, som ett svar på Kjell Björkqvists (FP) replik.

Om Heden på GP Debatt



Jag har skrivit en debattartikel om Hedens utveckling, som ordförande för socialdemokraternas forumgrupp för stadsplanering och infrastruktur. Texten utgår från de workshops vi i forumgruppen haft om frågan. Skrev även om det på Yimby Göteborg.

Intervjuad i Pennypodden



Jag har blivit intervjuad i Pennypodden, enligt utsago "Sveriges bästa bostadspolitiska podcast". Det blev ett långt vindlande samtal, lyssna gärna här. På Pennypoddens hemsida finns många spännande samtal att lyssna på.

2014-03-31

Slutreplik om diskursurbanismen



Min slutreplik i diskursurbanism-debatten på Archileaks:

På vilken fråga är diskursurbanismen svaret?

Jag skrev nyligen en text här på Archileaks som kritiserade ”diskursurbanismen”, dvs. tendensen att använda diskursanalys (studier av hur människor talar och tänker om något) som argument för eller emot konkreta stadsstrukturer. Min poäng var att den kunskap vi behöver för att ta ställning till konkreta stadsstrukturer inte kan vara begränsad till undersökningar av människors berättelser och föreställningar om dem. Konkreta planer för framtida bebyggelse kräver istället främst kunskap om vilka socioekonomiska och ekologiska effekter som stadsstrukturerna kan antas generera i den fysiska verkligheten, bortom de olika diskursiva föreställningar som människor har om dem. Detta förutsätter naturligtvis att det finns en diskursoberoende fysisk verklighet som man kan ha mer eller mindre underbyggda uppfattningar om.

Såväl Moa Tunström som Joakim Forsemalm väljer i sina repliker att uppehålla sig vid definitionen av begreppet ”empiri”. De menar att även diskursanalytiska undersökningar kan vara empiriska och handla om ”verkligheten”. I motsats till vad de tror så håller jag med dem om detta. För att undvika fortsatta missförstånd så ska jag därför försöka vara mycket tydlig: Det problematiska med diskursurbanismen är inte bristen på empiri i själva diskursanalysen. Det problematiska är bristen på empiri i de slutsatser man drar om konkreta stadsstrukturer.

För att exemplifiera: Diskursanalytiska studier av hur planerare tänker och talar om stadsbyggande, som Tunströms avhandling, kan ge relevant underlag för slutsatser om hur planerare tänker och talar om stadsbyggande. Vilket i sig kan vara mycket värdefullt. Men det räcker inte som underlag för att dra slutsatser om socioekonomiska och ekologiska effekter av olika bebyggelsestrukturer. Diskurskritiska stadsvandringar, som Per Wirténs, kan ge upphov till intressanta uppslag och spännande hypoteser. Vilket även det kan vara mycket värdefullt. Men inte heller det räcker som underlag för att dra slutsatser om socioekonomiska och ekologiska effekter av olika bebyggelsestrukturer.

Av detta följer naturligtvis inte att diskurskritiska studier och introspektiva stadsvandringar är meningslösa. Tvärtom kan de vara mycket värdefulla för att fördjupa vår förståelse av hur vi föreställer oss vår byggda verklighet. Men vi måste inse deras begränsningar som underlag för konkret stadsbyggande. Sedan är det synd att Tunström i så hög grad väljer att argumentera genom medvetna misstolkningar och rena felaktigheter, som t.ex. påståendet att jag skulle tycka att kvartersstaden ”är svaret på alla frågor och lösningen på alla problem”. Ingen vinner på att samtalet läggs på den nivån.

Pär Eliason å sin sida tar debatten som utgångspunkt för ett mer filosofiskt resonemang kring modernismen. Han menar att modernismens stadsbyggande blev ”fantastiskt bra” men att det byggde på generella lösningar, vilket vore fel att använda sig av idag. Modernismens stora grepp måste ersättas av lokala och platsspecifika lösningar. Han har både rätt och fel. Att bara upprepa modernismens metoder är varken önskvärt eller möjligt men lösningen är inte heller en enkel antites. Eliasons ”postmodernistiska” uppgörelse med modernismen är överspelad sedan länge.

Utmaningarna för framtidens stadsbyggande återfinns på alla nivåer, lokalt, regionalt, nationellt och globalt, och kräver en syntes av såväl små som stora grepp, både platsspecifika och generella lösningar. Det visar inte minst klimatfrågan. Framtidens stadsplanering måste så att säga vara intersektionell och förmå hantera det dialektiska samspelet mellan olika nivåer. Det närmaste seklets stadsbyggande kommer med nödvändighet att bestå i gradvisa förtätningar av de glesa, utspridda städer som 1900-talet lämnade efter sig. Det kommer därför oundvikligen att generera en strukturmässig blandning. Med rätt kunskap kan vi se till att det blir en blandning som blir mer jämlik, integrerad, funktionsblandad, transportsnål och hållbar för varje nytt stadskvarter vi bygger.

2014-03-18

Diskursurbanismen och Tunström

Uppdatering: Joakim Forsemalm replikerar på min text idag. Forsemalms replik bygger i allt väsentligt på samma missförstånd som Tunströms replik. Se nedan.



Min text ”Bortom diskursurbanismen”, som lagts ut på Archileaks och Yimby, har inspirerat kulturgeografen Moa Tunström till en replik. Jag kommer att skriva ett svar på Archileaks om ett tag, men gör en liten genomgång här som förberedelse.

Jag har inte hört begreppet ”diskursurbanism” tidigare, men jag har hört och läst Johannes Hulters kritiska synpunkter. Jag och några andra författare har uppenbarligen gjort stort intryck på honom, eftersom han känt sig manad att upprepa sig genom åren – på bloggar, seminarier och i artiklar. Detta trots att han verkar tycka att vi ”diskursurbanister” som han alltså kallar oss, inte har mer än ”fria associationer och abstrakta filosofiska och idéhistoriska tankesprång” att komma med, ”intressanta, om än ofta uppenbart tendentiösa, analyser” och ”helt befriade från empiri”.

Det stämmer att jag under åren skrivit ett par texter om det som man kan kalla ”diskursurbanism”, dvs. ansatsen att bygga konkret stadsplaneringspraktik på diskursanalys. Det beror dels på att jag finner frågan intellektuellt intressant (något jag antar att jag delar med Tunström) och dels att Tunströms et al opinionsbildande verksamhet faktiskt fått ett inte obetydligt genomslag i stadsplaneringsdebatten.

Tunströms replik vilar på ett grundläggande missförstånd av den bärande tesen i min text. Eftersom man får anta att det inte är ett medvetet missförstånd så beror det förmodligen på en bristande tydlighet i min text. Låt mig därför vara mycket tydlig: Det jag kritiserar är inte diskursanalys i sig, utan tendensen att grunda konkret stadsplanering på diskursanalys. Jag motsätter mig alltså inte att man analyserar utsagor och bakomliggande föreställningar om verkligheten (diskursanalys). Tvärtom är det grundläggande för all kritisk verksamhet, inklusive min egen. De citat som Tunström använder handlar inte om diskursanalys som sådan, utan just om ”diskursurbanism”, dvs. ansatsen att bygga konkret stadsplaneringspraktik på diskursanalys.

Hulter har en väldigt sträng syn på vad empiri är. Om jag förstår rätt är riktig empiri enbart den som ger honom det svar han vill ha, och i hans förståelse är det bara en analys av den fysiska strukturen som kan göra det - hur husen står i relation till varandra och om det kan beskrivas som kvartersstad eller som öppen plan. Men som samhällsvetenskaplig planeringsforskare måste jag ändå påpeka att det finns massor av intressant, relevant och viktigt annat material att använda sig av för att få förståelse för varför staden ser ut som den gör i olika tid och rum, hur den upplevs och byggs. Statistik, policydokument, planer och nyhetsartiklar kan också vara värdefullt empiriskt material, liksom att samla boendes uppfattningar om sin miljö eller intervjua planerare och politiker om deras syn på sin uppgift.

Varför är det just i den fysiska strukturen och bebyggelsens utformning som svaret på den stora gåtan finns? Att påstå att forskning med diskursanalytiska utgångspunkter inte tar avstamp i riktig empiri, är en allvarlig anklagelse med ett tjockt positivistiskt dammlager över sig. Jag tror dessutom att Hulter egentligen är medveten om att diskursbegreppet kan användas på olika sätt, och inbegripa text, tal, handlingar och händelser – och materiella konsekvenser av dessa. ”Materiella strukturer reduceras till språkliga epifenomen”, skriver han ändå. Tänk att jag tycker precis tvärtom, att ett intresse för språk och ord tillför ytterligare dimensioner till analysen av den fysiska miljön, stadens planering och till frågor om utformning, tillträde till platser, upplevelser av hemhörighet, attraktivitet med mera! Om vi tror att stadslivets karaktär bara bestäms av hur bebyggelsen är utformad och hur husen står i relation till varandra, då tycker jag vi gör det alldeles för enkelt.

Tunström har uppenbarligen missförstått min syn på empiri. Det är inte ”enbart den som ger honom de svar han vill ha” utan precis det man vanligtvis avser med empiri, dvs. vetenskapliga undersökningar av verkligheten, iakttagelser och experiment och därav gjorda erfarenheter, snarare än på i förväg uppställda teorier eller filosofiska resonemang. Och precis som Tunström säger så finns det ”...massor av intressant, relevant och viktigt annat material att använda sig av för att få förståelse för varför staden ser ut som den gör i olika tid och rum, hur den upplevs och byggs.”

Tunström argumenterar som synes konsekvent och övertygande för att diskursanalys är värdefull och att den har en empirisk grund, vilket är helt sant. Problemet är bara – återigen – att det inte är det jag pratar om. Jag har inte hävdat att diskursanalys är värdelös och saknar empirisk grund. Det jag kritiserat är tendensen att göra stadsplaneringspraktik av den. Tunströms egen avhandling kan tjäna som exempel. Som diskursanalys betraktat är den vetenskapligt korrekt och empiriskt underbyggd (och rent allmänt mycket intressant och läsvärd). Den duger dock inte som underlag för att ta ställning i konkreta planeringsfrågor.

Det verkar dock som att han nu håller med om det mesta vi ”diskursurbanister” säger. Till exempel skriver han: ”Ja, ”förorten” som begrepp har laddats med mycket stigmatiserande fördomar, förakt och rasistiska stereotyper. Svartmålningen och nidbilderna av vissa områden är ett reellt problem.” Men ändå är kvartersstaden av någon anledning svaret på alla frågor och lösningen på alla problem. Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt, skriver han – men kvartersstaden är ändå den rätta lösningen. För den är tät, blandad och hållbar. Ja, och vi är ju alla överens om vad de begreppen betyder …?

Återigen, om vi bara klarar av att analytiskt hålla isär ”diskursanalys” (studiet av diskurser) och ”diskursurbanism” (stadsplanering byggd på diskursanalys) så upplöses den motsättning som Tunström tycker sig se. Sedan har aldrig jag (eller någon annan heller såvitt jag vet) hävdat att kvartersstad är ”svaret på alla frågor och lösningen på alla problem”. Det jag har sagt är att det finns empiriska argument för att kvartersstad ger bättre förutsättningar, rent fysiskt, för att skapa täta, blandade och hållbara stadsstrukturer. Och att de argumenten förtjänar att bemötas empiriskt och inte bara avfärdas med diskurskritiska misstänkliggöranden.

Och var den ”preskriptiv[a], empirisk[a] praktik” som är så problematisk faktiskt utövas, det undslipper mig i Hulters text. Det finns planeringspraktik som påverkats av mig och andra, tycks han mena, men hur den ser ut eller var den tillämpas får jag inte grepp om. Är det när efterkrigstidens boendemiljöer undersöks utifrån både sina problem och kvaliteter? Om det gröna i ytterstaden behandlas som park, mötesplats eller miljökvalitet istället för som barriär eller mark som bara väntar på att bebyggas? Om man planerar med gång- och cykeltrafikanternas intressen för ögonen, snarare än bilisternas? Med barn i fokus istället för konsumenter och handlare? I så fall vill jag ropa halleluja.

Avslutningsvis undrar Tunström var denna diskursurbanism kommer till uttryck, trots att hon borde vara medveten om att hon själv varit med och undertecknat manifest där ”förtätningsparadigmet” angrips och där den utsprawlade storstaden sägs vara oundviklig. Och inget fel i det. Att det pågår en intensiv stadsbyggnadsdebatt där många olika åsikter, ståndpunkter och infallsvinklar bryts mot varandra är bra. Det jag velat problematisera är som sagt tendensen att avfärda de empiriska argumenten för tät, blandad kvartersstad med renodlat diskurskritiska argument.

2014-03-17

Bortom diskursurbanismen



För ett tag sedan skrev jag på Archileaks och Yimby om en besynnerlig teoretisk kritik som många gånger riktas mot oss som vill bygga mer tät blandstad. Under senare år har insikten om den täta blandstadens fördelar vuxit sig allt starkare bland byggare, forskare, planerare och politiker - inte minst tack vare Yimbys enträgna arbete. Stegvis har denna insikt också fått ett ökat genomslag i praktisk stadsplanering, även om det mesta som byggs fortfarande är antiurbana enklaver av modernistisk typ. Det konservativa motståndet mot en bättre och mer hållbar stadsplanering bryts stegvis och metodiskt ner, inte minst genom den oundvikliga demografiska transitionen i de bestående strukturerna (företag, förvaltning, politik etc).

Motståndet har sitt huvudsakliga stöd i det som idéhistorikern Sven-Eric Liedman kallat "frusen ideologi", dvs. eftersläpande normer, lagar, värderingar, rutiner etc i det byggindustriella komplexet. Men det har också under senare år kompletterats med en märklig teoretisk ansats som med hjälp av diskurskritik (kritisk analys av hur det talas om något) försöker förhindra att det byggs mer tät blandstad.

Denna "diskursurbanism" och dess företrädare som Karin Bradley, Per Wirtén mfl, nöjer sig inte med att kritisera stadsplaneringens diskursiva strukturer, utan tar diskurskritiken som utgångspunkt för långtgående empiriska ställningstaganden i konkreta stadsplaneringsfrågor. Det kan därför vara angeläget att närmare studera och problematisera denna strömning.

Bortom diskursurbanismen

Det har under flera decennier talats om en renässans för den täta, blandade kvartersstaden. Äldre förmodernistiska stadskvarter har blivit alltmer eftertraktade. Kvaliteterna i denna typ av stadsbebyggelse lyfts också allt oftare fram av forskare, politiker och planerare som både nödvändiga och önskvärda för att skapa en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar stad.



Ett nygammalt ideal...

Det kan alltså framstå som om dagens stadsideal förordar täthet och närhet framför utglesning och bilberoende. Samtidigt har funktionalismens grepp om svensk stadsplanering varit oerhört starkt. Även om det diskursiva brottet med funktionalismen under 1970-talet gick mycket snabbt, så har det tagit många decennier att fasa ut funktionalismens principer ur stadsplaneringens praktik.

Den övervägande delen av projekt som genomförs är än idag av typen introverta monofunktionella enklaver med utifrånmatning av trafik. De förtätningar som görs i funktionalistiskt planerade områden förstärker vanligtvis existerande planmönster. Många projekt marknadsförs förvisso numera som ”urbana”, och får suffixet ”-staden”. Men det märks inte mycket i den fysiska utformningen. Det är ytterst få projekt som ens är i närheten av den befintliga kvartersstadens strukturella kvaliteter.



Kvibergs-"staden" i Göteborg...

Trots detta så har det under senare år bildats en särpräglad teoretisk strömning som energiskt motsätter sig att fler områden skulle få de kvaliteter som utmärker den gamla kvartersstaden. Det bildas nätverk och skrivs manifest, allt i syfte att förhindra en utvidgning av en traditionella innerstadens bebyggelsestruktur. Bland de många namnkunniga företrädarna för denna strömning finns debattörer som Lars Mikael Raattamaa, Karin Bradley, Per Wirtén och Moa Tunström men argumentationslinjerna plockas upp av många andra som av olika anledningar vill hålla kvar vid funktionalismens ideal om en gles, funktionsseparerad stad.



"Sprawl är hoppet" enligt Raattamaa...

Det utmärkande för denna ”diskursurbanism”, som man skulle kunna kalla den, är att den nästan uteslutande använder sig av diskurskritik. Fokus ligger på analyser av hur det talas och resoneras om olika stadsmiljöer istället för på empiriska studier av den materiella verkligheten. Bradleys och Tunströms avhandlingar är t.ex. renodlat diskursanalytiska men används trots detta ofta i debatten som stöd för empiriska ställningstaganden. Raattamaa och Wirtén argumenterar främst med fria associationer och abstrakta filosofiska och idéhistoriska tankesprång, som ofta är fantasifulla och tankeväckande, men vanligtvis helt befriade från empiri.

Det diskurskritiska perspektivet på stadsplaneringen har naturligtvis sitt berättigande och har också producerat många intressanta, om än ofta uppenbart tendentiösa, analyser. Problemen uppstår när den deskriptiva, hermeneutiska analysen används som utgångspunkt för en preskriptiv, empirisk praktik. Alltså när diskurskritiken blir diskursurbanism. Det problematiska med den kvartersstadskritiska diskursurbanismen är inte att den ifrågasätter ”hegemoniska diskurser”. Det är naturligtvis alltid nyttigt. Och dagens empiriskt grundade vetenskapliga konsensus kring den täta, blandade kvartersstadens fördelar kan med viss rätt beskrivas som en ”hegemonisk diskurs”. Detta räcker dock inte i sig som motargument mot det sakliga innehållet i detta vetenskapliga konsensus.

Det problematiska med diskursurbanismen är att den tenderar att kapa förtöjningarna med den fysiska verkligheten. Materiella strukturer reduceras till språkliga epifenomen. Det är synd. För diskussionen om vår byggda verklighet skulle vinna mycket på att vi klarade av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Ja, ”förorten” som begrepp har laddats med mycket stigmatiserande fördomar, förakt och rasistiska stereotyper. Svartmålningen och nidbilderna av vissa områden är ett reellt problem. Och ja, självklart finns det väldigt många som trivs i den glesa, utspridda och bilberoende staden.

Men samtidigt finns det grundläggande strukturella problem med den modernistiska stadsstrukturen. Problem som leder till en socialt, ekonomiskt och ekologiskt ohållbar stad. Dessa fysiska problem försvinner inte hur djupsinningt man än dekonstruerar diverse diskurser. Och nej, kvartersstad som typologi är ingen universallösning. Men det finns empiriska argument för att kvartersstad ger bättre förutsättningar, rent fysiskt, för att skapa täta, blandade och hållbara stadsstrukturer. Om det nu är det vi vill ha. De argumenten förtjänar att bemötas sakligt och empiriskt och inte bara avfärdas med diskurskritiska misstänkliggöranden.

2014-01-13

En socialdemokratisk stad har plats för alla

Som ordförande i forumgruppen för stadsplanering och infrastruktur skriver jag i veckans Ny Tid om hur vi ser på stadens långsiktiga strategiska planering. Utgångspunkten för texten är den workshop som forumgruppen genomförde nyligen med bl.a. Lena Malm (SDN Lundby), Staffan Claesson (Fastighetskontoret) och Rickard Stark (Okidoki Arkitekter).



En socialdemokratisk stad har plats för alla

Snart beslutas den strategiska planeringen för hur stadens bebyggelse, trafik och grönytor ska utvecklas fram till 2035. Det är en viktig fråga som kommer att sätta ramarna för Göteborgs tillväxt de närmaste decennierna. Socialdemokraternas forumgrupp för stadsplanering och infrastruktur har diskuterat planerna och är överlag mycket positiva till den inriktning som föreslås i utbyggnadsplaneringen.

Det är bra att det tydligt konstateras att en hög täthet vid strategiska knutpunkter är eftersträvansvärd. De riktvärden som anges i utbyggnadsplaneringen framstår dock som något blygsamma. Målsättningen borde vara ännu högre täthet, åtminstone motsvarande den som redan idag finns i innerstaden. Den starka koncentrationen vid strategiska knutpunkter får inte heller ske på bekostnad av urbana stråk mellan stadsdelarna. Sammanhängande stadsmiljöer är en förutsättning för att även mindre torg ska kunna leva och utvecklas, vilket är nödvändigt om lokalsamhällena ska fungera.

När staden växer och förtätas är det också viktigt att man värnar uppskattade och attraktiva grönområden. Här måste man prioritera vilka grönområden som bör bevaras och vilka som kan bebyggas. Välanvända och omtyckta parker måste få ett starkt skydd. Att däremot hålla outnyttjad mark obebyggd enbart för att förhindra att stadsdelarna får en mer urban karaktär är inte rätt prioritering. Där går grönplanen rakt emot intentionerna i utbyggnadsplaneringen.

En annan central framtidsfråga är utformningen av stadens kollektivtrafik. Tack vare satsningarna i Västsvenska paketet så kan vi lösa många av problemen i den regionala kollektivtrafiken men det är oerhört angeläget att även säkerställa en god kollektivtrafikförsörjning inom staden. I en växande storstad så talar mycket för att planskild spårtrafik är en nödvändighet. Det kommer också att bli ofrånkomligt med fler älvförbindelser i form av lågbroar om staden långsiktigt ska kunna knytas samman och innerstaden växa över älven.

För att klara en intensiv och dynamisk stadsutveckling måste planeringen vara både flexibel och långsiktig. Å ena sidan måste det gå snabbt att börja bygga när det finns intresse och kapital. Å andra sidan måste vi kunna säkerställa att resultatet blir socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart och att processen är demokratiskt förankrad. Det ställer stora krav på stadens planering. Ett problem i dagens exploatörsstyrda förhandlingsplanering är att planering och finansiering vävts samman. Det ger utdragna, oförutsägbara processer som inverkar negativt på både konkurrens och demokratisk förankring. Här behövs nytänkande och omprövning av rådande modeller för planering och finansiering.

För att staden ska vara öppen för alla krävs slutligen billiga bostäder, både nya och gamla. Nya, som på Guldmyntsgatan, och gamla, som i Gårda. Både nyproduktion och renovering måste därför ske med målet att hela staden ska ha en stor social blandning. En socialdemokratisk stad har plats för alla.

Johannes Hulter
Ordförande
Forumgruppen för stadsplanering och infrastruktur

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...