2007-06-27

Identitetspolitikens privatisering

Den identitetspolitiska haussen inom vänstern har haft många besynnerliga konsekvenser för det politiska samtalet. En av dessa är att argument numera bedöms mer efter vem som lägger fram dem än efter sin hållbarhet. Det blir viktigare att vara rätt än att ha rätt. Ta exempelvis invektivet "medelklass". Någon som förmodas tillhöra denna klass behöver inte bemötas rationellt utan kan enkelt avfärdas genom att man hänvisar till personens klassbakgrund. Detta sätt att argumentera ad hominem bryter med grundläggande diskursregler och är därför ett problem inte bara för exempelvis "vita medelklassfeminister", utan för alla som är intresserade av en fungerande politiskt samtal. Enligt den identitetspolitiska utgångspunkten har människor "rätt till sina egna berättelser", i meningen att definiera sig själva och den egna situationen. Detta är inget problem. Problemet är att man dessutom menar att alla andra har en skyldighet att tyst acceptera dessa definitioner. Varje försök till samtal eller resonemang om definitionerna klassificeras som en kränkning. Intressant nog omfattar denna till synes gränslösa omsorg inte de som ifrågasätter identitetspolitiken. De har uppenbarligen inte någon "rätt till sina egna berättelser". Förmodligen eftersom deras definitioner inte är helt igenom privatiserade.

andra bloggar, om: , , ,

2007-06-08

Positiv särbehandling negativ


Etnisk diskriminering är ett allvarligt problem i vårt samhälle. Den demokratiska och rättstatliga principen om likabehandling måste kunna garanteras. Det är oacceptabelt att människor förnekas rätten till likabehandling på grund av fördomsfulla och förtryckande föreställningar om etnicitet. Det är därför naturligt att man i progressiva politiska rörelser, som socialdemokratin, arbetar för att bryta denna diskriminering. I det sammanhanget har frågan om positiv särbehandling aktualiserats. Det är förståeligt eftersom positiv särbehandling tidigare använts för att motverka könsdiskriminering. Det är samtidigt olyckligt eftersom etnisk diskriminering på vissa avgörande punkter skiljer sig från könsdiskriminering.

Kön är, som kategori, tydligt avgränsad och lätt att identifiera. Det råder en stark samhällelig konsensus kring hur kön ska bestämmas hos en individ. Denna kategorisering har ofta, och med rätta, kritiserats av queerteoretiker och det vore förmodligen önskvärt att dekonstruera den, men det är viktigt att inse att det är just den starka kategoriseringen som gör positiv särbehandling av kön möjlig. I en värld utan könskategorisering skulle positiv särbehandling inte bara vara onödig, utan även omöjlig. Etnicitet är, jämfört med kön, varken tydligt avgränsad eller lätt att identifiera och det råder ingen stark konsensus kring hur etnicitet ska bestämmas hos en individ. Etnicitet definieras förvisso ofta som "utländsk bakgrund", (dvs. att individen eller föräldrarna eller farföräldrarna är födda utomlands). Det är dock uppenbart att det inte är individens eller föräldrarnas eller farföräldrarnas födelseland i sig som utgör diskrimineringsgrunden, även om det ofta finns en samvarians. Etnisk diskriminering drabbar också många människor som själva är födda i Sverige eller har föräldrar och farföräldrar som är födda i Sverige.

Vi bör skilja mellan faktiska och förmodade egenskaper. Människor könsdiskrimineras eftersom de förmodas ha vissa könsspecifika egenskaper, men också för att de faktiskt har ett visst kön. Människor utsätts för etnisk diskriminering eftersom de förmodas ha vissa etniska egenskaper, men det beror inte på att de faktiskt har en viss etnicitet. Vad etnisk diskriminering faktiskt handlar om är diverse markörer som namn, brytningar, klädsel, fysionomier, hudfärg, etc. Etnisk diskriminering handlar om förmodad etnicitet, inte faktisk etnicitet.

Diskriminering utgår från fördomar och stereotyper. Positiv särbehandling borde istället utgå från fakta. Etnicitet är dock en kategori som, till skillnad från kön, är mycket oklar och öppen för tolkning. Vad som skulle kunna särbehandlas är "etniska" markörer som namn, brytningar, klädsel, fysionomier, hudfärg, etc. Frågan är om det är praktiskt genomförbart och om det är önskvärt. Det rör sig om en mängd olika markörer som är svåra att klassificera, rangordna och registrera utan att göra våld på såväl vetenskapliga som rättstatliga principer. Vill vi verkligen ha ett system liknande det i USA där en kategori som ”ras” registreras av offentlig förvaltning och sedan ligger till grund för särbehandling? För mig som socialdemokrat är det självklart att svara nej på den frågan. Alternativet till positiv särbehandling och annan judikalisering av politiken är som alltid opinionsbildning, dvs. diskussion, resonemang och reflektion. Det är jobbigt, det tar tid och det ställer hårda krav på genomtänkt argumentation och analysförmåga. Det kan därför vara lockande att pröva positiv särbehandling. Jag tror, i likhet med många andra, att det är ett allvarligt misstag. Vill man ändå försöka så får man vara medveten om vad det innebär.

andra bloggar, om: , , ,

2007-06-07

Etnotism


Läste precis Aleksander Motturis essä Etnotism (Glänta). Den är en uppfriskande uppgörelse med etnicitetsbegreppet. Motturi har förmodligen rätt i att "etnicitet" måste förstås som en social fantasi. Att etnicitet inte finns utanför språket utan är en utlöpare av ett skillnadstänkande som skapas och reproduceras i och genom språket. Det är synd att hans konfessionella poststrukturalism (Foucault/Deleuze/Balibar et alia) tvingar honom i dystopisk riktning, där tystnaden (icke-kommunikation) är den enda möjlig utvägen. Paradoxalt nog hindrar det honom inte från att skriva en bok om saken. En sådan performativ motsägelse (jfr Karl-Otto Apel) är ett tecken på att något är fel med teorin. Att han inte själv uppmärksammar det är ytterligare ett.

andra bloggar, om: , , ,

2007-06-05

Genus på dagis

Igår tog P1 upp problemet med allt större barngrupper på fritids. Det är ju i sig en viktig fråga men det var något annat som verkligen brände sig fast. I ett inslag från ett fritids i Sundsvall inleder reportern med en stämningsbild: "Ute spelar killarna fotboll och inne i köket hjälper flickorna till med att ordna mellanmål". Ingen reaktion. Ingen tycker uppenbarligen att det är något konstigt med denna bild i Sverige år 2007. Detta måste ändras. Dagis och fritids kan inte längre betraktas som någon sorts laglöst land där personalen obekymrat kan ägna sig åt könsdiskriminering. Vi måste ta ansvar för att framtidens män och kvinnor får en rimlig chans att utvecklas bortom konventionens förkrympta könsroller. Det är uppenbarligen nödvändigt med en omfattande genuspedagogisk fortbildning för personal vid dagis och fritids. Läs gärna utredningen "Jämställdhet i förskolan" (SOU 2006:75).

andra bloggar, om: , , ,

2007-06-01

Samkönade äktenskap


Torbjörn Fälldin mfl kritiserar idag förslaget om homoäktenskap på DN Debatt. Argumentationen är minst sagt bräcklig. Tre argument anges: att barnen blir lidande, att homosexuella inte kan få barn och att "nyanländas" främlingsskap ökar.
Att barnen skulle bli lidande får man förmoda betyder att de skulle riskera att bli mobbade av andra barn. Det är högst osäkert om det verkligen är så, det finns idag många barn till homosexuella som inte mobbas. Dessutom skulle det leda till mycket bisarra konsekvenser om risken för mobbing skulle styra vilka som fick gifta sig. Vilka andra grupper borde då också hindras? Funktionshindrade? Överviktiga?
Det andra argumentet gäller att homosexuella inte kan få barn, vilket ju dels inte stämmer och dels har märkliga konsekvenser för andra grupper. Vad betyder det om reproduktion är en nödvändig del av äktenskapet? Ska sterila inte få gifta sig? Ska kvinnor över en viss ålder förhindras att gifta sig? Det tredje argumentet är även det gåtfullt och ogenomtänkt. Så kallade "nyanlända" (läs dom däringa muslimerna) skulle tycka att det var konstigt med samkönade äktenskap. Dels tror jag Fälldin et alia underskattar de flesta "nyanlända" och deras reflektionsförmåga, dels bör man kanske inte rätta lagstiftningen efter de mest reaktionära och irrationella föreställningarna i samhället.
Personligen anser jag att den viktiga frågan istället är om äktenskapet som institution verkligen har ett existensberättigande i ett modernt, sekulärt samhälle.

andra bloggar, om: , , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...