2008-05-28

Diskriminering och polarisering

Stefan Jonsson har de senaste dagarna nagelfarit svensk integrationsdebatt.

Hans slutsats är att det officiella Sverige inte vågar se sig själv i spegeln och erkänna att det förekommer strukturell diskriminering. Enligt Jonsson motarbetas progressiva forskare och organisationer av den borgerliga regeringen. Jag kan hålla med Jonsson om att det verkar råda en backlash för postkolonial forskning just nu, men det är nog (åtminstone delvis) en reaktion på vissa av rörelsens överdrifter och den stundtals oregerligt aggressiva diskursnivån (jfr Kamali). Det senare har bl.a. märkts i talet om strukturell rasism, vilket Jonsson själv verkar underkänna. Istället handlar det enligt honom om homosociala mekanismer som i aggregerad form bildar det vi kallar strukturell diskriminering.

Karl Palmås gillar naturligtvis Jonssons "nerifrån"-ansats, och jag gillar Palmås analys av Jonsson (även om jag tycker att deleuzianerna ibland blir lite väl frikostiga med dualistiska neologismer, oavsett hur "strategiska" de utges för att vara).

Samtidigt är det något beklämmande med Jonssons text. Det är ju tyvärr ofta så att ju känsligare frågor man diskuterar, desto mer polariserat blir samtalet och analyserna. Till slut finns det bara protagonister och antagonister kvar. Den som då tvekar att svära på den "rätta" teorin buntas direkt ihop med "fienderna". Det är outsägligt trist och jag vägrar helt enkelt att acceptera det.

Andra bloggar om: , , , ,

2008-05-26

Socialdemokratisk frihet

Är frihet ett socialdemokratiskt begrepp? Den frågan har diskuterats av många, senast av SSK-bloggen (mycket marxistisk s-förening) och Catti Ullström (klok och välformulerad s-skribent med Burmafokus). Jag håller med Ullström, frihet är definitivt ett socialdemokratiskt begrepp. Men det är inte bara Ullström och jag som tycker det, även Eduard Bernstein håller med:

"Vad åter beträffar liberalismen som världshistorisk rörelse, är socialismen icke blott dess efterföljare i tiden, utan äfven, ifråga om det ideella innehållet, dess legitime arfvinge, såsom det för övrigt visar sig vid varje principfråga, hvartill socialdemokratin har att taga ställning. Så snart någon af det socialistiska programmets ekonomiska fordringar hotat att genomföras på ett sådant sätt eller under sådana omständigheter, att frihetens utveckling därigenom kommit att allvarligt riskeras, har socialdemokratin aldrig dragit sig för att taga ställning däremot.Den statsborgerliga frihetens skyddande har alltid stått högre för densamma än uppfyllandet af den ena eller den andra ekonomiska fordran. Den fria personlighetens utbildande och skyddande är målet för alla socialistiska åtgärder, äfven dem, hvilka till det yttre visa sig som tvångsåtgärder. En noggrann undersökning af dessa ska alltid visa, att det därvid är fråga om ett tvång, som ska öka samhällets allmänna frihet, d.v.s. skänka frihet åt vidare kretsar och mera frihet, än det borttager. Den lagstadgade normalarbetsdagen t.ex. är faktiskt en bestämmelse om minimifriheten, ett förbud att dagligen sälja sin frihet för en längre tid än ett bestämdt antal timmar och står såsom sådant i princip på samma grund som det äfven af liberalerna gillade förbudet att för lifstiden sälja sig till personligt slafveri."

Ur Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter

Andra bloggar om: , , , ,

2008-05-20

Strategi-Vision 0-1

Föreningen för samhällsplanering (FFS) hade årsmöte igår hos sweco. Mika Määttä, professor i stadsgestaltning, höll ett kortare föredrag om visioner i stadsbyggandet. Enligt Määttä ska den glesa, bilberoende sprawlstad som byggts efter andra världskriget inte ses som en olycklig slump eller som en spontant framvuxen ordning. Det är faktiskt ett direkt resultat av funktionalismens katastrofala stadsbyggnadsvisioner. Som motbild framhöll Määttä den täta blandstaden av europeisk modell. Määttä efterlyste också fler visioner i stadsbyggandet.

Även om jag sympatiserar med Määttäs syn på stadsbyggnadsfrågor, är jag tveksam om det som behövs verkligen i första hand är fler visioner. Är det något som är lätt att formulera så är det högtflygande visioner för hur vi ska leva i framtiden. Och det är inget fel med det, absolut inte. Men det som verkligen saknas i dagens stadsbyggande är konkreta strategier för hur visionerna ska förverkligas. När Mark Isitt och Anneli Hulthén debatterade på Stadsmuseet, sa Isitt att det saknades visioner i Göteborg. Hulthén svarade då, på sitt karakteristiskt syrliga sätt: "Visionerna finns i budgeten, men det är väl för tråkigt för dig". För det blev hon naturligtvis utbuad av publiken, men det är likväl sant.

De politiskt förankrade visionerna finns faktiskt i budgeten och i översiktsplanen. Vi har politisk enighet om att bygga tät, integrerad blandstad. Det tycker jag är en strålande vision. Problemet är att man också måste formulera konkreta strategier för hur den visionen ska förverkligas. Hur ska det gå till, rent praktiskt? Vilka politiska beslut krävs för att vi ska nå dit? Vilka ekonomiska, tekniska och juridiska system behövs för att visionen ska bli verklighet? Behöver vi en tvingande "kodning" av framtida exploatering (maxnivå för antalet p-platser, miniminivå på exploateringstal, antal lägenheter, våningar, lokaler etc)? Utan konkreta strategier kan vi hålla på och rita blandstadsvisioner tills oljan tar slut innan något kommer att hända.

Ett exempel på en konkret åtgärd presenteras av Anders Hagson, som skrivit en studie om handelsetableringar. Sådana konkreta strategier är förstås mycket effektivare än fler familjen Jetson-fantasier. Men också betydligt obekvämare. För ska man ta ställning till dem så tvingas man börja argumentera rationellt.

Andra bloggar om: , , , , , ,

2008-05-19

Veckans veck II

Karl Palmås fortsätter publicera intressanta och tankeväckande inlägg på sin utmärkta blogg 99, our 68. För den som vill få bättre grepp om posthumanismens intrikata begreppsvärld är detta en guldgruva. I det senaste inlägget , som är en reaktion på Jimpans mycket läsvärda Gramsci-post, föräras även denna blogg några rader (om än i ett lite missvisande sammanhang). Utöver att vara ett illustrativt exempel på deleuziansk analys, åskådliggör inlägget också ett vanligt förekommande och grundläggande problem i den filosofiska diskursen som kan vara värt att reflektera över. Mycket summariskt kan det beskrivas såhär:

Person A använder teorilåda X för att analysera ett problem. Person B, som använder teorilåda Y, kritiserar analysen eftersom den använder X-lådan. B tycker att Y-lådan är bättre än X-lådan, därför är det dumt att använda X-lådan. Frågan är naturligtvis vad "bättre" betyder här.

Låt oss ta tre exempel på vad det kan betyda:

1. "Y är mer likt Y än X"
OK, men det är en truism med lågt övertygandevärde.

2. "Y är sannare än X"
OK, men då lär man behöva ett sanningskriterium som inte är 1, annars har man inte kommit särskilt långt. "Sannare" kan förstås betyda "mer likt verkligheten". Men då får man försöka förklara hur man vet vad verkligheten är för något. Vilket inte heller är det enklaste. Ett annat möjligt sanningskriterium skulle kunna vara 3.

3. "Y är mer effektiv än X"
OK, men en sådan pragmatism förutsätter dels att man är överens om vad man bör åstadskomma, dels att Y ger hållbara argument för att detta är önskvärt.

Alla teorier brottas med detta. Det som skiljer är hur man förhåller sig till det. Vissa accepterar problematiken och försöker klura ut ett svar, andra försöker istället lösa det med ett alexanderhugg. Vanligtvis menar man då att det krävs någon sorts "existentiellt språng", där man helt enkelt väljer att tro på en viss teori. En sådan decisionism känns för det mesta igen på voluntaristiska fraser som att en "ny tid" har kommit, att andra teorier är "förlegade" etc. Det behöver naturligtvis inte betyda att den propagerade teorin inte stämmer, bara att man undviker att rättfärdiga teorin på det klassiska sättet. Viljan sätts i centrum, istället för förnuftet. Ett exempel...

Ett alternativ är förstås att inte alls ställa teorier mot varandra, utan vid sidan av varandra. På en metanivå (som diskursobservatör) fungerar det utmärkt, ibland använder man Y, ibland X, lite som man känner för det. Det verkar i alla fall gå utmärkt för idéhistoriker. Men det är ju inte en lösning på problemet utan mer ett sätt att undvika det, till priset av att man låser in sig på en metanivå.

Andra bloggar om: , , , , ,

2008-05-15

Poundbury + on + on



Följ med på en tur i den nybyggda [sic] förorten Poundbury, som Prins Charles och Leon Krier ligger bakom. Den nytraditionalistiska stilen är minst sagt kontroversiell och kritiseras ofta för att vara konservativ och reaktionär, vilket ju stämmer i estetiskt avseende. Personligen föredrar jag mer eklektisk och dynamisk stadsbyggnad och Poundbury är också i ännu högre grad än den svenska motsvarigheten Jakriborg ett medelklassghetto. Frågan är naturligtvis hur mycket sämre det är jämfört med alla tusentals modernistiska medelklassghetton runt om i världen. Ni får avgöra.

Intressant nog har man valt Orbitals technoklassiker Halcyon + on + on som bakgrundsmusik, vilket både är roligt (eftersom det är en underbar låt) och ironiskt (eftersom låten är döpt efter en lugnande drog).

Andra bloggar om: , , , , , ,

Nu är det väl revisionism på gång?


Sveriges bästa blogg i kategorin politisk ekonomi, Erik Bengtssons blogg, chockar idag nyliberaler och poststrukturalister världen över med inte mindre än en, två, tre välslipade inlägg.

Missa inte länken till Bengtssons paper till Arbetarrörelsens forskarnätverk. Även om man ibland anar en lite väl syrlig inställning till det Bengtsson kallar "kulturteori" känns det här otroligt uppfriskande.

Andra bloggar om: , , ,

Fri skola?

Det privata gymnasiet IT College of Sweden i Stockholm har hamnat i blåsväder. Även Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz är kritisk. Framför allt mot att skolan inte tecknat kollektivavtal och att skattepengar går till att finansiera den kritiserade verksamheten.

- Det som beskrivs är en skola där snöd vinning står i centrum och där man försöker åstadkomma en skola med lägre kvalitet, säger Eva-Lis Preisz.

Det hela började rullas upp efter en uppmärksammad incident med en knivskärning. Skolan har haft liknande problem förut.

Ägare är företaget Alfamation AB, vars VD är ensam aktieägare. Läsåret 2004/05 tog VD ut en miljon kronor i aktieutdelning.

Friskolesystemet har uppenbarligen både vinnare och förlorare.

Andra bloggar om: , , ,

2008-05-14

Vårdkval

I Läkartidningen varnar läkaren Otto Cars, som leder Strama (den nationella strategigruppen för effektiv antibiotikaanvändning), för att vårdvalet riskerar att öka förskrivningen av antibiotika:

Omkring 90 procent av all antibiotika förskrivs i öppenvården, och det finns stora regionala skillnader i förskrivningsmönstret. I exempelvis Halland har ökningen varit markant sedan införandet av Vårdval Halland. Vintern 2006/2007 ökade användningen av penicillin med 25 procent i Halland, och misstankar riktas mot att den ökade konkurrensen om patienter mellan vårdcentraler till följd av Vårdval Halland kan ha haft stor betydelse.

– Tiden för införandet av Vårdval Halland stämmer med uppgången av antalet förskrivningar, men det är ändå svårt att säkert säga att det är orsaken. Även i Stockholm ser vi en marknadsföring om generösa öppettider och behandlingserbjudanden till följd av Vårdval Stockholm, en marknadsföring som riskerar att locka till sig patienter med lindriga infektioner som kan få antibiotikarecept i onödan. Antibiotika har endast marginella effekter vid flertalet okomplicerade luftvägsinfektioner, undantaget pneumoni, säger Otto Cars.


Om vårdvalet finns mycket att säga, att man kan vara för valfrihet i sjukvården men ändå mot vårdvalet till exempel...

Andra bloggar om: , , , , , ,

2008-05-13

Anderssons revansch

Ola Andersson är en begåvad arkitekturskribent som ibland skriver krönikor i SvD. Efter några mindre lyckade insatser är Andersson nu tillbaka med en klok, välformulerad och angelägen text:

Vi kan bygga åt alla - om viljan finns

Ibland blir opinionsbildare och beslutsfattares tilltro till marknaden nästan rörande. När den statliga utredningen om hyreslagstiftningen presenterades för några veckor sedan tindrade ledarskribenterna som små barn i advent vid tanken på att EU snart kommer att ge oss en ”väl fungerande hyresmarknad”. Som exempel på vad man önskade sig lyfte DNs ledarsida den 18 april fram ett exempel från Stockholm där en tvåa innanför tullarna, i Vasastan, i dag kostar lika mycket i månaden som en tvåa i Tensta. Detta problem skulle marknaden raskt kunna råda bot på! Om entusiasmen berodde på övertygelsen att en fri hyressättning skulle få fart på produktionen av hyresrätter och göra det attraktiva innerstadsboendet tillgängligt för fler vore den begriplig. Om hyrorna i innerstaden går upp blir hyresrätterna lönsammare. Detta skulle ju kunna antas leda till att produktionen av hyresrätter skulle öka. Men utredare och ledarskribenter vet, lika väl som alla vi andra, att det inte fungerar så. Det finns redan i dag en oreglerad bostadsmarknad där enbart säljarnas snikenhet, mäklarnas rymliga samveten och köparnas godtrogenhet sätter gränserna: bostadsrättsmarknaden. I dag kostar det dubbelt så mycket per kvadratmeter att köpa bostadsrätt i Stockholms innerstad som att bygga den. Ändå har inte produktionen av bostadsrätter på lång väg kunnat hålla jämna steg med efterfrågan, och bostadsrätterna blir ständigt dyrare. Det är ingen hemlighet varför det är så: planlagstiftningen kräver en ny stadsplan för i stort sett varje nytt hus, nyproduktionen är helt i händerna på några få stora aktörer och planlagstiftningen förbjuder kommunerna att planera för en stad lika tät och attraktiv som exempelvis Vasastaden. Det gör att det inte spelar någon roll hur höga bostadsrättspriserna blir. Det leder ändå inte till produktion som motsvarar efterfrågan. Inte ens förespråkarna för marknadshyror själva verkar tro att det skulle bli följden. Deras argumentation handlar inte om att högre priser skulle öka utbudet. Den går istället ut på att bristen skall tvinga upp priserna för att minska efterfrågan. När DN tar Vasastaden och Tensta som exempel och uppmanar bostadsministern att följa utredarens förslag är det inte för att de tror att det kommer att byggas fler bostäder av den typ som finns i Vasastan, utan för att hyresrätterna i Vasastaden skall reserveras för dem som har mest pengar.

Utförsäljningen av allmännyttan i Stockholm under nittiotalet har redan gjort tillgången till innerstaden till en klassfråga. Dess utbud av varor och tjänster, dess möjligheter till sociala kontakter och utbyten har mer och mer reserverats för överklass och övre medelklass. Att göra våra innerstäder till ännu ett privilegium reserverat för samhällets översta skikt tycks vara det som lockar dessa marknadsförespråkare. Skall vi lyckas få bukt med bristen på bostäder i attraktiva innerstadslägen är marknadstänkande inte på långa vägar tillräckligt. Skall våra städer även i fortsättningen vara öppna för alla istället för segregerade enklaver för välbeställda krävs en politisk vilja. Istället för att passivt leverera lösningar som tjänar fastighetsägarnas särintresse krävs en genomtänkt stadsbyggnadspolitik. Attraktiva bostäder i den täta staden är inte en ändlig resurs. Vi kan bygga så att det räcker åt alla – om viljan finns. Men det kräver en politisk beslutsamhet att göra upp med de statliga normer, riktvärden och bestämmelser som fortfarande, nästan ett decennium in på 2000talet, har nittonhundratalets förortsbyggande som riktmärke. Det kräver framför allt en vilja att bekämpa segregationen istället för den marknadsfundamentalism vars enda syfte är att öka åtskillnaden mellan olika grupper i samhället och reservera våra innerstäder för de redan priviligierade.


Andra bloggar om: , , , , , ,

2008-05-07

Sparlåga

Ja, jag vet. Jag har varit dålig på att blogga senaste tiden. Det har varit så mycket annat. Snart (men inte riktigt än) kommer jag tillbaka med mer regelbundna inlägg, men under tiden beordrar jag er att läsa Erik Bengtssons blogg. It's the future of blogs. Ciao!

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...