2008-05-19

Veckans veck II

Karl Palmås fortsätter publicera intressanta och tankeväckande inlägg på sin utmärkta blogg 99, our 68. För den som vill få bättre grepp om posthumanismens intrikata begreppsvärld är detta en guldgruva. I det senaste inlägget , som är en reaktion på Jimpans mycket läsvärda Gramsci-post, föräras även denna blogg några rader (om än i ett lite missvisande sammanhang). Utöver att vara ett illustrativt exempel på deleuziansk analys, åskådliggör inlägget också ett vanligt förekommande och grundläggande problem i den filosofiska diskursen som kan vara värt att reflektera över. Mycket summariskt kan det beskrivas såhär:

Person A använder teorilåda X för att analysera ett problem. Person B, som använder teorilåda Y, kritiserar analysen eftersom den använder X-lådan. B tycker att Y-lådan är bättre än X-lådan, därför är det dumt att använda X-lådan. Frågan är naturligtvis vad "bättre" betyder här.

Låt oss ta tre exempel på vad det kan betyda:

1. "Y är mer likt Y än X"
OK, men det är en truism med lågt övertygandevärde.

2. "Y är sannare än X"
OK, men då lär man behöva ett sanningskriterium som inte är 1, annars har man inte kommit särskilt långt. "Sannare" kan förstås betyda "mer likt verkligheten". Men då får man försöka förklara hur man vet vad verkligheten är för något. Vilket inte heller är det enklaste. Ett annat möjligt sanningskriterium skulle kunna vara 3.

3. "Y är mer effektiv än X"
OK, men en sådan pragmatism förutsätter dels att man är överens om vad man bör åstadskomma, dels att Y ger hållbara argument för att detta är önskvärt.

Alla teorier brottas med detta. Det som skiljer är hur man förhåller sig till det. Vissa accepterar problematiken och försöker klura ut ett svar, andra försöker istället lösa det med ett alexanderhugg. Vanligtvis menar man då att det krävs någon sorts "existentiellt språng", där man helt enkelt väljer att tro på en viss teori. En sådan decisionism känns för det mesta igen på voluntaristiska fraser som att en "ny tid" har kommit, att andra teorier är "förlegade" etc. Det behöver naturligtvis inte betyda att den propagerade teorin inte stämmer, bara att man undviker att rättfärdiga teorin på det klassiska sättet. Viljan sätts i centrum, istället för förnuftet. Ett exempel...

Ett alternativ är förstås att inte alls ställa teorier mot varandra, utan vid sidan av varandra. På en metanivå (som diskursobservatör) fungerar det utmärkt, ibland använder man Y, ibland X, lite som man känner för det. Det verkar i alla fall gå utmärkt för idéhistoriker. Men det är ju inte en lösning på problemet utan mer ett sätt att undvika det, till priset av att man låser in sig på en metanivå.

Andra bloggar om: , , , , ,

2 kommentarer:

  1. Jag håller med dig i tanken om att man måste låta teorier stå bredvid varandra, låta olika perspektiv samsas.

    Det är just detta som leder till att jag ofta hamnar på tvärs mot marx-influerade tänkare - som jag ser det används den ofta på ett sätt där alternativa teorier trängs undan. Eller rättare sagt, alla samhällsprocesser underordnas de meta-mönster som man anser kunna härleda ur kapitalismens järnlagar.

    Detta gäller även att alla alternativa utsagor och teorier underordnas dessa metamönster - genom begrepp som ideologi och hegemoni. I slutändan blir det, som Jimpan antyder, omöjligt att kritisera tanken om att kapitalismens järnlagar styr allt - eftersom alla utsagor som inte stödjer denna världsbild per definition är ett uttryck för borgerlig ideologi.

    Roligt att du nämner pragmatism - jag är faktiskt något av en fan av de amerikanska pragmatisterna, Dewey, Rorty etc. (Har försökt lansera dem som grund för vänsterinriktade liberaler, via Fronesis.)

    Just Rortys syn på Kommunistiska Manifestet är intressant i denna kontext - han väljer att se den på samma sätt som han ser på bibeln: En skrift som varit bra på att samla folk kring viktiga frågor, mobilisera människor till förändring etc - men ganska olycklig då den lyfts fram som
    1) oundviklig profetia, och
    2) övergripande och allt annat uteslutande Sanning som säger sig fånga världen i all sin mångtydighet.

    MAO. Visst behöver vi Marx, och diskussion om arbetares problem - precis som vi behöver tankar om gyllene regeln, solidaritet och "vända-andra-kinden-till".

    Men vi - och här menar jag "vänstern" - måste samtidigt finna möjligheter att acceptera flera olika typer av underordning/utsatthet (inte bara de som förskrivs i våra pet theories). Som det ser ut nu är svenska vänstern, i mitt tycke, rätt så dålig på att acceptera en sådan mångfald. Inte minst på grund av alltför överdeterminerande läsningar av Marx.

    SvaraRadera
  2. @ karl:

    tack för ditt kloka och föredömligt tydliga svar. Lite spridda reflektioner:

    1. Jag är i likhet med dig kritisk till den ortodoxa marxismen, men kanske av lite andra anledningar. Visst är det en Grand Theory som försöker förklara allt, men alla teorier är ju i grunden GT:s (via premisser) eller delar av en GT. Du och jag tycker ju att ortodox marxism är en orimligt förenklad bild av verkligheten, och att våra egna teorier är mer sammansatta och komplexa. Men även om det skulle stämma (vilket de ortodoxa troligen inte håller med om) betyder det ju inte att vi har rätt. Det kanske är precis så enkelt som de ortodoxa säger. En teoris komplexitetsgrad säger ju inget om dess sanningsvärde.

    Problemet är snarare att man inte verkar medveten om sin egen principiella felbarhet. Hade det stått "Historien om alla hittillsvarande samhällen är kanske också historien om klasskamp" så hade det förstås varit lättare att smälta. Men det väl just sådan "borgerlig tolerans" (eller vad det kan heta) som man vänder sig mot. Kanske är man medveten om sin principiella felbarhet, men väljer helt enkelt medvetet att bortse från det för att få något gjort. På sätt och vis är det ju mycket bättre (och mer popperianskt ironiskt nog) att inte fega till teorin. Men det är också därför man aldrig kommer att bekymra sig om falsifierbarhet. Istället för den hopplösa uppgiften att försöka tolka verkligheten får teorin uppgiften att förändra verkligheten.

    2. Du nämner Rortys syn på KM och Bibeln. Visst har KM och Bibeln "samlat folk kring viktiga frågor" och "mobiliserat till förändring" men hade de gjort det om de inte framställts som oundvikliga och Sanna? Och tänk om någon av dem faktiskt är oundviklig och Sann (för det kan väl inte vara en oundviklig Sanning att det inte finns någon oundviklig Sanning)? Dessutom: Är det gott i sig att "samla folk" och "mobilisera till förändring", eller beror det på vad man mobiliserar för?

    Jag är tveksam till förespråkandet av teoretisk pluralism. Det passar den tillbakalutade akademiska metanivån utmärkt och ger sken av att vara vidsynt och humanistiskt. Jag hamnar gärna där själv, men jag misstänker att det i grunden bara är ett sätt att undvika det plågsamma men frigörande samtalet där olika åsikter och argument bryts mot varandra. Vid någon punkt blir "åenasidan-åandrasidan"-diskursen hämmande för det intellektuella utbytet. Det jag skulle vilja se mer av är insikten om sin principiella felbarhet kombinerad med argumentationslust och tydliga ställningstaganden.

    3. Vänstern ja. Frågan är väl vad det är för något egentligen? Vad är det som binder samman ortodoxa marxister, habermasianer, vänsterpostisar, vänsterpostpostisar mfl? Bortsett från själva idén om en "vänster"? Kanske vissa grundläggande värderingar som vi delar men har olika syn på hur vi ska förverkliga?

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...