2017-03-26

Bygg om miljonprogrammet

Artikel i Arena



















I december 2015 släppte polisen en rapport som listade de 53 mest utsatta områdena i Sverige. Det var områden där man bedömde att polis och samhälle hade börjat förlora greppet och kriminella nätverk fått allt större inflytande. Dessa 53 områden hade två saker gemensamt. Det ena var att de alla hade betydande socioekonomiska problem. Det andra var att de alla, med något enstaka undantag, var flerbostadsområden byggda runt tiden för miljonprogrammet.
”Miljonprogrammet”. ”Betongen”. ”Förorten”. De modernistiska bostadsområden som för ungefär ett halvsekel sedan snabbt och storskaligt byggdes runt om i landet är numera höljda i så många lager av svartmålning, myter, fördomar och romantisering att det är svårt att diskutera dem lugnt och sakligt. Den allmänna debatten pendlar mellan nattsvarta helvetesskildringar, tillkämpade skönmålningar eller ett uppblåst chauvinistiskt försvar av ”orten”. Verkligheten är dock som vanligt mer grå och småtrist. De allra flesta av de här områdena är helt vanliga stadsdelar där folk lever helt vanliga liv. Alla modernistiska bostadsområden är inte socioekonomiskt utsatta.
Men i princip alla utsatta områden är modernistiska bostadsområden. Vad beror det på? Det finns många förklaringar. Dels är det här det funnits billiga bostäder de senaste decennierna. För de med lägst inkomster har det alltså inte funnits så många andra val. Det är också här många nyanlända har sina socioekonomiska nätverk och genom ebo-lagen har man kunnat flytta in hos släktingar och bekanta, som haft svårt att säga nej. Trångboddheten har därmed förvärrats vilket ökat den sociala oron och gjort många unga frustrerade.
Samtidigt har ”de andra” dragit sig undan. Medelklassen har i allt större utsträckning segregerat sig i kranskommunernas villaområden, lockade med prisvärda småhus och låg skatt. Det är just dessa utglesade, bilberoende småhusområden som varit den främsta motorn bakom de senaste decenniernas ökande segregering på regional nivå. Med pengarna försvinner också mycket av handel och service i de utsatta områdena och känslan av övergivenhet ökar.
Och så finns det problem med själva stadsplaneringen. Den modernistiska stadsstrukturen är väldigt känslig för socioekonomiska påfrestningar. Den geografiska isoleringen, bristen på fysiska förutsättningar för funktionsblandning och stråkbildning, glesheten, den storskaliga och enhetliga fastighetsstrukturen. Allt detta gör att fallet blir snabbt och hårt om något väl börjar gå fel.
Så vad kan man göra för att rädda de utsatta områdena? Det är en fråga som har diskuterats länge. Urbanisten Jane Jacobs ställde sig den redan 1961 i sin bok Den amerikanska storstadens liv och förfall. Hennes svar står sig bra än i dag. Stadsstrukturen måste förändras och fyllas med småskaliga, funktionsblandade gator och kvarter. Områdena måste kopplas ihop med den omgivande staden med urbana stråk, där det är möjligt. Fastighetsstrukturen måste bli mer heterogen och möjliggöra för de hushåll som blir socioekonomiskt stabila att stanna kvar och locka andra att komma dit. På många håll pågår redan stadsutveckling i denna riktning, som Rinkebystråket i Stockholm, Backa Grön i Göteborg och Rosengårdsstråket i Malmö.
Men lika viktigt är vad vi gör på andra platser. Bostäder med rimliga hyror måste finnas i alla stadsdelar och vi måste sluta planera segregerade, bilberoende områden för medel- och höginkomsttagare. Staten har också en viktig roll. Ebo-lagen måste ses över så att vi får ett hållbart och solidariskt mottagande. Plan- och bygglagen behöver reformeras så att planprocessen går snabbare. Boverket, Trafikverket och länsstyrelserna måste få tydliga direktiv att underlätta funktionsblandad förtätning i våra städer, i stället för att motarbeta den som så ofta sker i dag. Och så måste vi börja prata om stadsbyggande sakligt och rationellt och inte låta oss styras av rädsla, fördomar, modernistiska dogmer, missriktad välvilja eller sårad stolthet. Då kan det nog bli bra.

2017-02-21

Inte trygghet att stänga Nordstan
























Nordstan är förmodligen den mest integrerade platsen i Göteborg. Den som letar efter ett tvärsnitt av stadens befolkning hittar det här. Slipsnissar med dyra kostymer trängs med samhällets mest utsatta, barnvagnar blandas med rullatorer, tonårsgäng med turister. Här händer det massor av saker varje dag. Vänner träffas och går och fikar, någon köper en tröja, en mamma sätter sig och ammar. Någon skrattar, någon annan gråter.

Själv minns jag när jag upptäckte två små bröder som hade kommit bort i vimlet. Strax var vi en liten grupp av vuxna som hjälptes åt att hitta föräldrarna. När allt ordnat sig tittade vi på varandra, log och nickade. Sedan försvann vi iväg åt våra olika håll, återigen främlingar för varandra, upplösta i det kontinuerliga flödet av människor.

Nordstan har också sitt mått av mänsklig misär. Som i alla större städers centrum så finns även här kriminalitet, missbruk och psykisk ohälsa. Vissa av de 35 miljoner besök som Nordstan har varje år är människor som mår dåligt, som skadar sig själva och andra. Det vardagliga flödet avbryts till och från av våldsamheter och dramatik. Polis, ordningsvakter och fältassistenter gör ett enormt arbete, många gånger i det fördolda, för att skydda och hjälpa.

Nordstan har länge upplevts som otryggt på kvällar och nätter, när butikerna har stängt och gatorna har tömts på folk. Det har inte förändrats. Det som har förändrats är vår kunskap om trygghet och stadsplanering. I dag vet vi mer om vad som skapar trygghet och hur vi kan åstadkomma det genom smart planering. Vi vet att det bästa sättet att skapa trygghet på en plats är genom att säkra ett jämnt flöde av en blandning av människor under en stor del av dygnet.

För tio år sedan blossade det upp en debatt om prostitutionen på Rosenlundsgatan. Från borgerligt håll krävde man att gatan skulle stängas av omedelbart. Tonläget var högt och media hängde på med svarta rubriker. Det är en reaktion som bottnar i grundläggande mänsklig psykologi. När man konfronteras med ett allvarligt problem så vill man gärna ha en snabb och drastisk lösning på det. Att ”lösningen” inte fungerar gör inget, bara reaktionen är snabb och drastisk.

Som tur var valde man ändå till slut en annan väg för Rosenlund. Området rustades upp, arkaderna byggdes bort, kvällsöppna verksamheter flyttade in och platsen återbefolkades. I dag är nog de flesta glada att man valde öppenhet och stadsliv framför lås och bom i Rosenlund.

Det ska vi komma ihåg när vi diskuterar hur Nordstan ska bli tryggare. Lika gärna som högern förväxlar otrygghet med frihet så förväxlar de nämligen ofrihet med trygghet. Vi ska inte göra samma misstag.

2017-01-27

Min första ”twitterstorm”



Förra fredagen var jag i Nordstan strax före midnatt. Det var lugnt, närmast ödsligt. Ett fåtal människor promenerade stilla förbi, kanske på väg till pendeltåg och bussar. Stillheten var en stark kontrast mot den bild som målats upp i medier under senare tid, där Nordstan mer eller mindre utmålats som laglöst land såväl dagtid som kvällstid. Jag är ju väl medveten om de problem som finns i och runt Nordstan, med stökiga ungdomar, droghandel och annan brottslighet, och hade nog förväntat mig att se mer av det. Speciellt en fredagnatt.

Samtidigt vet jag också att det är många vanliga göteborgare som passerar förbi här, både dagtid och kvällstid, och att det är orimligt att framställa området som någon sorts krigszon. Det är helt enkelt ett område där det finns en koncentration av människor med sociala problem, vilket gör att det begås mycket brott och upplevs som otryggt för många, men det är inte ett område som är livsfarligt att röra sig i. På det viset liknar Nordstan många andra centrala offentliga platser i större städer runt om i världen. Otryggheten blir också självförstärkande, för ju färre vanliga göteborgare som vågar gå där, desto otryggare blir det.

Detta är grundläggande i modernt trygghetsarbete, som det till exempel bedrivs i Trygg-i-Göteborg modellen. När staden samarbetar med fastighetsägare, polis och civilsamhälle och aktiverar platser och gör dem trevligare och attraktivare så kan lockar vi fler vanliga människor dit och då ökar vi tryggheten och så vågar fler komma osv. Det är sådana positiva spiraler som behövs.

Att stänga tidigare är ingen lösning. Problemen kommer finnas kvar och situationen under dagtid kommer att vara likadan. Istället måste vi vara mycket mer offensiva och ta tillbaka det offentliga rummet mycket konkret. Det trygghetsarbete som man gjort på Rosenlundsgatan är ett bra exempel. Även där diskuterades faktiskt stängning nattetid för en tio år sedan. Jag tror de flesta idag är glada att det inte blev vägbommar, utan istället levande blandstad och kvällsöppna restauranger längs med den gatan.


Rosenlundsgatan har gjorts om och blivit tryggare

Men tillbaka till förra fredagen. Jag fick för mig att dokumentera ödsligheten och filmade en promenad från den södra entrén till den norra och tillbaka. Jag la sedan upp filmen på Twitter. Jag tänkte inte så mycket på det, mer än att det kanske kunde vara intressant att få en annan bild av hur Nordstan kan se ut en fredagkväll. Många människor bildar ju sig sin uppfattning enbart utifrån vad de ser och hör i media och vågar kanske inte ge sig ut för att skaffa sig en egen bild.





En av de första som reagerade var lokalpolischefen för Göteborg City Anders Börjesson som gillade klippet. Direkt efter honom följde en annan polis, Peppe Larsson, som inte gillade klippet. Han tyckte att jag raljerade och blundade för de problem som finns. Peppe är ju en populär twittrare med nästan 43.000 följare så när han retweetade mig med kritik så var det flera av hans följare som hörde av sig med liknande synpunkter. Ungefär 20 stycken kommenterade och andra gillade deras kommentarer. Mycket mer respons än vad jag är van vid men i twitter-sammanhang förstås en storm i ett vattenglas.

Tre dagar senare, när kommentarerna ebbat ut, ringer så GP:s onlineredaktion. De har tydligen snappat upp denna ”debatt” och vill intervjua mig om det. Motvilligt går jag med på det. Det blir till slut GP-journalisten Filip Kruse som intervjuar mig om min film och twitterdebatt. Filip är en trevlig och bra person och gjorde såklart ett oklanderligt jobb rent journalistiskt.


Filip Kruse

Men det är något med själva fokuset som skaver. Är inte frågan om tryggheten i city så pass viktig att den förtjänar att lyftas på ett mer seriöst sätt, än med vinkeln att ett tjugotal personer på twitter kritiserat att någon gjort en film där inget händer? Jag hade mycket hellre läst ett fördjupande reportage om situationen i city, utan överdrifter eller skönmålningar, en ärlig skildring av både det som är bra och det som är dåligt. Där de som får dra det tunga lasset, poliser, väktare och fältassistenter, hade fått gott om utrymme att ge sin bild och tillsammans med politiker, forskare och andra diskuterat hur vi ska tackla de reella problem som finns på ett rationellt och målmedvetet sätt. Ett lugnt och metodiskt sökande efter konstruktiva lösningar. Det samtalet väntar jag fortfarande på. Istället fick jag min första ”twitterstorm” i ett vattenglas.

2017-01-26

Evenemang kan skapa paradgata

Ledare i Ny Tid



Snart börjar Göteborgs filmfestival, som i år firar sitt 40-årsjubileum. Filmfestivalen är en del av det breda kultur- och nöjesutbud som gjort Göteborg till en internationellt framgångsrik evenemangsstad.

Över hela staden och över hela året händer det spännande och roliga saker som lockar människor från hela världen. Det kan vara allt från idrottsturneringar som Gothia cup till kulturhändelser som bokmässan eller musikfestivaler som Way Out West. Evenemang som inte bara gör Göteborg till en roligare stad att leva i, utan också är en viktig del av stadens ekonomiska bärkraft.

Evenemangsstaden Göteborg har inte uppstått av sig själv. Det är ett långt och målmedvetet arbete och erfarenhetsbyggande som ligger bakom. För att undvika stagnation krävs också hela tiden utveckling av nya koncept och strategiska investeringar.

Den breda överenskommelsen om att ersätta Scandinavium med en ny arena är ett exempel. Lisebergs stora jubileumssatsning på ett nytt hotell och vattenpark är ett annat.

Evenemangsstadens centrum är det så kallade evenemangsstråket, där ett pärlband av anläggningar ligger uppradade längs Skånegatan och Södra vägen. Efter Lisebergs utvidgning söderut kommer detta stråk att sträcka sig över två kilometer.

Det är en enorm yta mitt i staden. Hur vi utvecklar och förbättrar den här delen av Göteborg är av avgörande betydelse för hela stadens framtid.

Det finns en enorm potential att förverkliga om man förmår se helheten bortom de enskilda anläggningarna. Det som saknas längs evenemangsstråket är ju inte evenemangen, utan själva stråket. Den som tar en promenad här i dag ser mest stängda bottenvåningar, uppställningsytor och parkeringsplatser.

Man kan inte med bästa vilja kalla det en spännande och attraktiv stadsmiljö. Anläggningarna vänder baksidan mot staden. Naturligtvis behöver stora anläggningar uppställningsytor och parkeringar men frågan är om de ska placeras på den mest attraktiva marken, längs med de gator vi vill ska vara levande och myllrande stråk.

Att Göteborg behållit sina stora besöksanläggningar inne i staden är en enorm konkurrensfördel. Men det räcker inte att de bara ligger i staden, de måste också integreras med den.

Gränssnittet, metrarna närmast trottoaren där folk rör sig, måste öppna sig utåt med en småskalig och variationsrik blandning av urbana verksamheter.

Kan vi ordna det och samtidigt öka antalet boende i området kraftigt kan evenemangsstråket bli den levande paradgata den borde vara.
Låt oss kalla det Evenemangsstråket 2.0.

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...