Min första ”twitterstorm”
Förra fredagen var jag i Nordstan strax före midnatt. Det var lugnt, närmast ödsligt. Ett fåtal människor promenerade stilla förbi, kanske på väg till pendeltåg och bussar. Stillheten var en stark kontrast mot den bild som målats upp i medier under senare tid, där Nordstan mer eller mindre utmålats som laglöst land såväl dagtid som kvällstid. Jag är ju väl medveten om de problem som finns i och runt Nordstan, med stökiga ungdomar, droghandel och annan brottslighet, och hade nog förväntat mig att se mer av det. Speciellt en fredagnatt.
Samtidigt vet jag också att det är många vanliga göteborgare som passerar förbi här, både dagtid och kvällstid, och att det är orimligt att framställa området som någon sorts krigszon. Det är helt enkelt ett område där det finns en koncentration av människor med sociala problem, vilket gör att det begås mycket brott och upplevs som otryggt för många, men det är inte ett område som är livsfarligt att röra sig i. På det viset liknar Nordstan många andra centrala offentliga platser i större städer runt om i världen. Otryggheten blir också självförstärkande, för ju färre vanliga göteborgare som vågar gå där, desto otryggare blir det.
Detta är grundläggande i modernt trygghetsarbete, som det till exempel bedrivs i Trygg-i-Göteborg modellen. När staden samarbetar med fastighetsägare, polis och civilsamhälle och aktiverar platser och gör dem trevligare och attraktivare så kan lockar vi fler vanliga människor dit och då ökar vi tryggheten och så vågar fler komma osv. Det är sådana positiva spiraler som behövs.
Att stänga tidigare är ingen lösning. Problemen kommer finnas kvar och situationen under dagtid kommer att vara likadan. Istället måste vi vara mycket mer offensiva och ta tillbaka det offentliga rummet mycket konkret. Det trygghetsarbete som man gjort på Rosenlundsgatan är ett bra exempel. Även där diskuterades faktiskt stängning nattetid för en tio år sedan. Jag tror de flesta idag är glada att det inte blev vägbommar, utan istället levande blandstad och kvällsöppna restauranger längs med den gatan.
Rosenlundsgatan har gjorts om och blivit tryggare
Men tillbaka till förra fredagen. Jag fick för mig att dokumentera ödsligheten och filmade en promenad från den södra entrén till den norra och tillbaka. Jag la sedan upp filmen på Twitter. Jag tänkte inte så mycket på det, mer än att det kanske kunde vara intressant att få en annan bild av hur Nordstan kan se ut en fredagkväll. Många människor bildar ju sig sin uppfattning enbart utifrån vad de ser och hör i media och vågar kanske inte ge sig ut för att skaffa sig en egen bild.
En av de första som reagerade var lokalpolischefen för Göteborg City Anders Börjesson som gillade klippet. Direkt efter honom följde en annan polis, Peppe Larsson, som inte gillade klippet. Han tyckte att jag raljerade och blundade för de problem som finns. Peppe är ju en populär twittrare med nästan 43.000 följare så när han retweetade mig med kritik så var det flera av hans följare som hörde av sig med liknande synpunkter. Ungefär 20 stycken kommenterade och andra gillade deras kommentarer. Mycket mer respons än vad jag är van vid men i twitter-sammanhang förstås en storm i ett vattenglas.
Tre dagar senare, när kommentarerna ebbat ut, ringer så GP:s onlineredaktion. De har tydligen snappat upp denna ”debatt” och vill intervjua mig om det. Motvilligt går jag med på det. Det blir till slut GP-journalisten Filip Kruse som intervjuar mig om min film och twitterdebatt. Filip är en trevlig och bra person och gjorde såklart ett oklanderligt jobb rent journalistiskt.
Filip Kruse
Men det är något med själva fokuset som skaver. Är inte frågan om tryggheten i city så pass viktig att den förtjänar att lyftas på ett mer seriöst sätt, än med vinkeln att ett tjugotal personer på twitter kritiserat att någon gjort en film där inget händer? Jag hade mycket hellre läst ett fördjupande reportage om situationen i city, utan överdrifter eller skönmålningar, en ärlig skildring av både det som är bra och det som är dåligt. Där de som får dra det tunga lasset, poliser, väktare och fältassistenter, hade fått gott om utrymme att ge sin bild och tillsammans med politiker, forskare och andra diskuterat hur vi ska tackla de reella problem som finns på ett rationellt och målmedvetet sätt. Ett lugnt och metodiskt sökande efter konstruktiva lösningar. Det samtalet väntar jag fortfarande på. Istället fick jag min första ”twitterstorm” i ett vattenglas.