2010-07-21

Reaktiv vs. kreativ kritik

Ett av vänsterns fundamentala problem är dess komplexfyllda relation till reformismen. Jimmy Sand har nyligen skrivit ett intressant inlägg om detta. Revolutionära förändringar framstår för den vänstersinnade som renare, finare och vackrare än socialdemokratiskt, pragmatiskt småpillande. Att bekämpa Kapitalismen (vilket väl trots allt även för den mest ortodoxe marxist måste ses som blott ett medel) blir viktigare än målet - att åstadkomma ett jämlikt och solidariskt samhälle. Denna vänsterpurism fostrar en sorts soldatmoral, där det är viktigare att ståndaktigt och heroiskt motsätta sig alla icke-revolutionära förändringar än att "smutsa ned händerna" och faktiskt förändra något.

Det här yttrar sig i det som ofta har kommit att bli den intellektuella vänsterns huvudsakliga sysselsättning - reaktiv kritik. Det viktiga är inte att hitta konstruktiva lösningar utan att visa hur alla tänkbara konstruktiva lösningar "egentligen" är uttryck för den allsmäktiga ondskan, dvs. Kapitalismen.

Som tur är så finns det ett alternativ till den reaktiva kritiken - kreativ kritik. En kreativ kritik plockar inte bara sönder utan bygger också upp. Skillnaden kan åskådliggöras med två kulturartiklar som nyligen publicerades i Aftonbladet och som berör mitt fält, stadsplanering.

I Lars Mikael Raattamaas recension av David Harvey är attacken mot nyurbanister och space-syntaxare i fokus, vilket han på sin oefterhärmeliga akademiska lyckas få till en kamp mot "den oändliga kapitalackumulationen". Ett typexempel på reaktiv kritik:

"I frågan om staden i dag i Sverige har samma ideologi [brittisk kolonialism - sic] segrat. För tillfället? Den heter nu Space syntax och new urbanism och har fullständigt genomsyrat allt tal om vilken värld som är möjlig. Det finns inte ett medium, inte en kulturartikel eller krönika som inte tävlar i att slå fast att allt som är bra är urbant. Och samtidigt krymper rummen som får räknas som stad. I går var butiker i hörnen avgörande, i dag heter lösenordet täthet, och i morgon kommer lögnen att vara att endast centralstaden erkännas som miljövänlig. Det kallas civilisation eller offentlighet, men är kapitalackumulationens raserande av värden."

Det utmärkande för den reaktiva kritiken är att den är omedveten om sin egen plats i den verklighet som den kritiserar. Det är därför Raatamaa - som skrivit hundratals metrofobiska kulturartiklar - kan påstå att det inte finns en enda "kulturartikel som inte tävlar i att slå fast att allt som är bra är urbant". Han räknas inte eftersom han befinner sig på en privilegierad position ovanför och utanför.

Jämför med Petter Larssons artikel dagen innan. Här finns istället en kreativ, skapande kritik. Vi får inte bara veta vad som är fel, utan även vad vi borde göra åt det och hur:

"Ett välbetalt ungt par i karriären kan norpa åt sig den femrummare som den fattiga barnfamiljen hade behövt så oändligt mycket bättre. Den vanliga 20-åringen – en gång jag själv – har då inte en chans att bo i områden som Malmös Davidshall, Stockholms Söder eller ens Göteborgs Majorna. Jobbarna i förorten kan sluta hoppas att deras barn ska kunna bo bättre än de själva. Deras frihet att forma sina liv inskränks. Pengarna stänger städerna. Den som vill bryta denna utveckling har starka krafter mot sig: det oligopol av byggbolag som är nöjda med att bygga dyrt för de rika, bankerna, som drar in multum på bolånen, och förstås, de hundratusentals människor som hoppat på spekulationskarusellen och som skulle förlora sina pengar om den plötsligt stoppades, ja vars bostäder förlorar i värde för varje ny attraktiv hyresrätt som byggs. /.../

Därför nöjer sig vänsterblocket med försvarskamp. Man försöker slå vakt om allmännyttan, försvåra ombildningar och åtminstone inte fullt ut acceptera marknadshyror. Men man vågar inte stoppa spekulationen i bostäder eller bygga så mycket nytt – med egna offentligägda byggbolag! – på bra lägen att lägenhetspriserna kollapsar."


Vänstern befinner sig idag i en situation där det faktiskt inte duger längre med ren och obefläckad reaktiv kritik. Reaktiv kritik är ett enkelt sätt att producera mängder av kulturartiklar men det öppnar inte nya möjligheter för förändring. Vi måste våga en kreativ kritik, vi måste våga formulera positiva program. Även om det kan innebära att vi själva öppnar oss för kritik.

Karl Palmås tog nyligen upp detta i en artikel som finns att läsa på hans blogg. Palmås text, som tar sin utgångspunkt i Bruno Latours kritik av kritikern, borde vara obligatorisk läsning för alla vänstersinnade som inte bara vill gnälla på Kapitalismen, utan faktiskt också skapa något.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

2010-07-16

När Marknadens Järnvägar spårar ur

Jöran Fagerlund lyfter på ett föredömligt sätt frågan om kopplingen mellan privatiseringen och haverierna på våra järnvägar. Är det kausalitet eller bara samvarians? I likhet med Fagerlund lutar jag åt det förra. Att kortsiktiga vinstintressen inte ger långsiktiga lösningar borde väl egentligen inte vara någon överraskande insikt.

Vi har nu under ganska många år "lekt affär" med de flesta grundläggande samhällsområden. Det kanske är dags att utvärdera lekstugan. Vad blev bättre och vad blev sämre? Det börjar nämligen bli hög tid för ett samhällsbyggande på allvar.

Media: GP, GP, DN, DN, DN, Ssd, Svd, Svd, EX, EX, EX, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, EX

Andra bloggar om: , , , ,

Det går bra nu...

Min förhoppning om ett rödgrönt stadspolitiskt genombrott under Almedalen infriades över förväntan. Miljöpartiets utspel om moratorium för externa köpcentrum var mycket glädjande. En stor del av våra städers problem med stadsutglesning beror på kommunernas oförmåga att hantera externhandelns utbredning.



Jag gillar reporterns följdfråga här i inslaget. Att bara stoppa externhandel kan ju inte vara lösningen. Vi måste också se till att skapa förutsättningar för lokal handel. Där finns det mycket att göra. Lokal handel förutsätter nämligen lokaler för handel. Då kan vi inte bygga renodlade bostadsenklaver. Det är inte så komplicerat.

Det här diskuteras också i den mycket läsvärda rapporten En grönare stad är en roligare stad som ligger till grund för Miljöpartiets förslag i Almedalen:


"Många gånger är staden planerad så att ett utrymme bara kan användas till en enda sak. Det är affärer på ett ställe, arbetsplatser på ett annat och bostäder på ett tredje. Istället vill vi blanda funktioner på samma ställe och till och med i samma byggnad. Det kan exempelvis vara genom att lokalisera handel i bottenvåningen, kontor på några våningar och bostäder längst upp."


Det är kanske dags för de rödgröna att plocka upp förslaget om en lokalnorm...

Andra bloggar om: , , , ,

2010-07-02

En blandstad skapar möten

Jag har skrivit en krönika i GP. Det är ett försök att frejma den diskussion som vi kommer att bli tvungna att ha förr eller senare (hoppas jag) - dvs. hur ska vi bygga Göteborg de närmsta 50-100 åren. Det gäller inte bara centrala områden som t.ex. Norra Masthugget, utan även mer perifera områden. Det tangerar förstås det jag skrivit om i min stadspolitiska rapport för Arena Idé. Vi får se om det lossnar nu under Almedalsveckan...

Och snart kommer jag kanske igång med bloggandet igen... Jeez, till och med Erich Bengtsson har kapat mig från sin blogroll (om det inte är för att han är sur på mig eller för att han avskyr breakbeat...) Å andra sidan känns det faktiskt ganska överflödigt nu när STORSTAD finns, den bästa politiska bloggen i riket.

Andra bloggar om: , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...