2009-12-13

Göteborg måste ta chansen

Debattartikel i GP tillsammans med Erik Normark från Hyresgästföreningen:

Göteborg står inför stora utmaningar. Ska vi klara bostadsbristen, segregeringen och den ekonomiska krisen så måste vi alla hjälpas åt. Stadsutvecklingen längs med Älvstranden är i det sammanhanget oerhört viktig.

Få städer har samma tillgångar i form av enorma centrala markreserver som bara väntar på att bebyggas. Göteborg har en historisk chans att bli en spännande och dynamisk storstad, full av liv, rörelse och med ett stort kulturellt och kommersiellt utbud. Den fruktansvärda bostadsbrist och segregering som lägger en förlamande hand över Göteborgs utveckling kan bekämpas med en mångfald av bostäder för en mångfald av människor.

Unga och gamla som vill förverkliga sina stadsdrömmar i vår stad måste få möjlighet att göra det, det kommer vi alla att vinna på. Innerstaden får inte bli ett stagnerande reservat för de ekonomiskt starka, utan måste expandera och öppnas för fler grupper i samhället. Vi har nu chansen att förverkliga översiktsplanens vackra visioner om den täta blandstaden. Men då måste vi våga ta steget fullt ut.

Det är glädjande att kommunstyrelsen insett Älvstrandens strategiska betydelse. Man har nu tillsatt en särskild grupp som ska arbeta med att följa upp utvecklingen av den framtida stadskärnan. Långsamt har insikten fått fäste att det inte går att bygga blandstad genom att lägga ut ett pärlband av dyra bostadsrätter i standardiserad och funktionsseparerad nyfunkis, som man gjort på Norra Älvstranden.

En bostadsenklav mellan ett bilberoende köpcentrum och ett renodlat kontorsområde är inte blandstad. Fortsätter vi bebygga centrala Göteborg på det viset förstör vi den unika tillgång vi har av byggbar kommunal mark.

Alla aktörer behövs i denna process, inte bara politiker, planerare och byggherrar utan också medborgarna och det civila samhällets representanter i form av föreningar och andra organisationer.

Hyresgästföreningen och nätverket Yimby Göteborg har ett särskilt engagemang i frågor rörande stadsutveckling. Vi vill vara med och hjälpa till att forma framtidens Göteborg. Tillsammans kan vi bygga en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar stad. Låt vår framtida stadskärna bli en tät, levande blandstad – en stad där alla sorters människor får plats.


Relaterat: Yimby Göteborg


Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-11-09

(S)tadspolitik för tiotalet

Krönika i AiP/NyTid:

Snart börjar tiotalet. Det är ett avgörande decennium för svensk socialdemokrati. Partiets framtid beror i stor utsträckning på om vi kan formulera en solidarisk och hållbar politik för våra städers utveckling. Utan en trovärdig, attraktiv och ideologiskt konsekvent stadspolitik kommer vi varken att vinna nya väljare eller nya medlemmar för vår sak.

Stadspolitik borde vara självklart för oss socialdemokrater. Ända sedan pionjärtiden har socialdemokratin levt och utvecklats i städerna. Vi ska inte glömma att vi idag har makten i två av våra tre storstäder. Socialdemokratin är, och har alltid varit, en urban rörelse.

Stadspolitik ska inte heller förväxlas med mutpolitik för medelklassen. Det handlar istället om att utifrån värderingar, ideologi och vetenskapligt underbyggd kunskap hitta hållbara lösningar på de problem som våra städer brottas med: stadsutglesning, bostadsbrist, segregation, miljöförstöring, bristande social sammanhållning mm. Det är problem som drabbar oss alla, direkt eller indirekt, och som vi alla vinner på att lösa.

Vi behöver en politik för täta och dynamiska städer, med spännande och integrerade stadskvarter, där olika grupper blandas, där det är lätt att leva utan bil och där den medborgliga gemenskapen stärks och fördjupas. Lyckligtvis har en sådan solidarisk och hållbar stadspolitik redan börjat ta form i våra röda städer. De urbana frågorna lyfts också fram allt mer på våra kongresser och i rapporter och program. Ett aktuellt exempel är 10-talsprogrammet (red. Kajsa Borgnäs mfl) som släpps i dagarna.

Det är viktigt att vi förtydligar våra visioner för staden. Det går inte att bygga en stadspolitik på luftiga fraser och lösryckta förslag, det krävs systematisk analys och konkreta strategier. En politisk rörelse bedöms ju inte bara efter sina ideologiska mål, utan även efter sin förmåga att nå dem. Förmågan har vi, nu gäller det att använda den!

Relaterat: Läs Anders Nilssons storstadsrapport, it's the shiznik!
Och så måste ni förstås läsa Tankar från roten - extremt smart s-blogg

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-10-29

MP stödjer Yimby om Gårda

Gårdafrågan har länge varit en kvarnsten runt halsen på Miljöpartiet i Göteborg. Efter att miljöpartisten Jimmy Sand återigen tagit upp Gårdafrågan på sin blogg Du gröna nya värld hörde partiets starka kvinna Kia Andreasson av sig i en kommentar med ett mycket glädjande besked:

Enligt våra ledamöter i Byggnadsnämnden har de fått beskedet av tjänstemännen att planerna som Yimby presenterat är genomförbara, rent praktiskt. Vår bedömning är att planerna är förenliga med de utgångspunkter som vi har med frågetecken för ekonomin. Efter detta besked från SBK vi är beredda att gå vidare med Yimbys förslag och se om vi kan få ekonomi i det som inkluderar upprustning av de icke exponerade husen till en god livsmiljö.

Miljöpartiet ställer sig alltså bakom YimbyGBG:s förslag! YimbyGBG:s förslag innebär i korthet att inga byggnader i området rivs utan att eventuella parkeringsgarage byggs på impedimentmark. Befintliga byggnader ska alltså tas tillvara och Gårda kan utvecklas till en levande, spännande blandstad.

Det här är naturligtvis oerhört glädjande besked. Förhoppningsvis är hela det rödgröna laget med på detta strategiskt kloka beslut. Vi väntar därför på bekräftelse från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det finns nämligen vissa outredda frågor:

1. Ställer S och V upp på Miljöpartiets linje att följa YimbyGBG:s förslag för Södra Gårda?

2. Södra Gårda väster om Fabriksgatan är skyddat av riksintresset för kulturmiljö, det är en unik kulturhistorisk miljö. MP vill inte riva utan istället bevara och utveckla. Vad vill S och V göra - riva eller bevara och utveckla?


Relaterat: Mothugg Miljöpartiet går på Yimbys linje

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-10-23

Politik är också att faktiskt göra något

Idag skriver GP om bostadshaveriet i Göteborg. Bostadsbristen är enorm, det har blivit billigare att bygga och byggarna vill bygga. Men trots det bygger man mindre!

Det finns många orsaker till detta, men några av de avgörande orsakerna är den absurt sega planprocessen och det programmatiska gynnandet av ett fåtal stora och tröga byggföretag.

Det går snabbt att konstatera att vi har problem. Det går också relativt snabbt att diagnosticera problemen. Det borde därför inte vara så svårt att formulera konkreta strategier för att lösa problemen.

Alltså:

Om problemet är planprocessens seghet - vad konkret bör göras för att snabba på den?

Om problemet är byggoligopolet - vad konkret bör göras för att bryta upp det?

Och så vidare.

Vi behöver inte politiker för att konstatera problemen. Vi behöver politiker för att lösa dem.

Politik är att vilja. Men politik är också att faktiskt göra något.

Så kom igen!

Relaterat:
Haveriplats Göteborg
Plan- och bygglagen och Göteborgs utveckling
Spanka upp byggindustrin

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-10-21

Apropos köttfontäner

En av Göteborgs främsta intellektuella, nymaterialisten Karl Palmås, har skrivit ett mycket intressant inlägg som berör Hagapoolen, ni vet den där dammen som inte funkar bakom KTB och som fått en alternativ användning som skejtyta. Där ska man nu plantera rabatt, i akt och mening att förhindra skejtande.

Palmås frågar sig om det är möjligt att tänka sig en stadsplanering som inte överkodar rummet funktionellt och vill (som jag tolkar honom) undvika att hamna i den klassiska "kritiscistiska" fällan - ett totaliserande avfärdande av varje form av strukturering/planering som förtryck (vanligtvis med en romantiserad utopi om "fri anarki" som outtalad backdrop).

Som Palmås säger:

Diskussionen förskjuts - nevermind planeringens utsträckning, vilket diagram skall ligga till grund för tillblivelsen av urbana strukturer? Det vackra med städer är ju att människor har en fantastisk förmåga att finna nya sätt att begagna den - att utforska nya affektiva samband med den. Alltså: Går det att tänka sig en stadsplanering som sätter denna aspekt i första rummet? Går det att planera utifrån tanken att det planerade resultatet kan ha en mångfald av mer eller mindre okända kapaciteter, som väntar på att förlösas? Går det att åtminstone undvika att överkoda rummet med förutbestämd funktionalitet?

Jag tycker Palmås ansats är extremt spännande. Vi måste börja uppskatta och vårda de urbana ekologier som växer ur den "situerade materialiteten", En damm är fint, men en fontän kan också vara vackert, särskilt om det är en fontän av av kroppar och kött. Om nu Hagapoolen muterat till en köttfontän är det kanske något att vara tacksam för, inte bekämpa.

En liknande situation befinner sig för närvarande Esperantoplatsen i. Helt oplanerat (får man anta) fick detta rum en fantastisk skejtpotential, vilket snabbt togs tillvara. Istället för ett öde blåshål hade man fått en köttfontän, vilket förstås störde de kringboende och den allmänna trivseln. Plötsligt en dag satt "handtag" (snarare rörelsehinder) på bänkarna.

Förmodligen såg man inte den fullständigt perfekta symboliken i att kroppar nu flög över de inristade orden från Esperantohymnen: "Må det nu flyga från plats till plats" etc. Man missade det kongeniala i att ett ännu mer universellt språk nu intensivt talades på Esperantoplatsen: kroppsspråket (eller the Bodhi Language som Palmås förmodligen skulle kalla det).

Förhoppningsvis kan vi skapa en stadsplanering som ser skönheten i köttfontäner.

ps. Missa förresten inte Jimmys galet intressanta inlägg om grön ideologi. ds.

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-10-16

Federa



Federa är en nystartad tvärpolitisk tankesmedja (eller ett "fjärilshus" som Lönnroth hellre vill kalla det eller ett "idékluster" som Jimmy hellre säger).

Federa gör många saker, bl.a. ger man ut böcker - senast Lönnroths "Den tredje vänstern" och man har en mängd spännande bloggar knutna till sig (inklusive yours truly...).

Massor med intressanta grejer är på gång så se till att hålla koll...

ps. Dessutom har Federas primus motor Jimmy Sand startat en ny blogg med det göteborgsvitsiga namnet Du gröna nya värld. Vi som blivit beroende av Strötankar och sentenser förstår att den kommer att bli ett veritabelt måste för varje distingerad bloggkonnässör. Allt du velat veta om grön neomaterialism men varit för feg för att fråga om... ds.

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-10-08

Blågrå avgas



Idag beslutar kommunfullmäktige om ny parkeringspolicy för Göteborg. Det är en historisk dag för en stad där bilåkandet ökat med 350% under de senaste 50 åren medan kollektivtrafikresandet ligger på samma nivå som 1960. En stad där man vid nybyggnation i centrum krävt att 80% av hushållen ska få parkeringsplats, trots att mindre än 30% av hushållen i centrum överhuvudtaget har bil. Där man har enorma problem med buller och luftföroreningar. Där det finns 158.000 kommunala p-platser.

Nu vill de rödgröna inleda ett nytt kapitel. Den nya parkeringspolicyn innebär att antalet p-platser i innerstaden behålls på samma nivå som idag för att eventuellt kunna minskas på sikt. Antalet cykelparkeringar ska också öka kraftigt. De enda som egentligen har anledning att vara emot detta är billobbyn. Det är bara att instämma med Naturskyddsföreningen att detta är ett berömvärt steg i rätt riktning.

Bisarrt nog väljer de blågråa att ta ett stort steg rätt ner i klaveret istället. I ett rörigt debattinlägg som blandar inkonsekvens, narcissism och populistisk agitation anklagar man de rödgröna för att "djävlas" med barnfamiljer och lovar att riva upp policyn och återgå till klassisk ohållbar 1900-talsplanering för massbilism om man får makten 2010. Man har till och med mage att kalla det ett "helhetsgrepp på trafiken" trots att det man egentligen efterlyser är ett strypgrepp på allt annat än biltrafik.

Det verkliga helhetsgreppet finns i den nya parkeringspolicyn. Där utgår man nämligen inte robotaktigt från att alla måste ha bil. Tvärtom innebär den nya policyn början på en ny syn på resandet i staden, där det viktiga inte längre är att tillgodose varje människas "behov" av att sitta fast i en bilkö, utan istället att möjliggöra smidiga och miljövänliga trafiksystem.

Här i Göteborg har skiljelinjen mellan de rödgröna och de blågråa precis blivit ännu lite tydligare.



Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-09-23

Neo om Gårdagate

Den liberala tidskriften Neo plockar i sitt senaste nummer upp frågan om Miljöpartiet håller på att ge upp sina grundläggande värderingar för att visa sig regeringsdugliga. Ett exempel som skribenten Svend Dahl lyfter fram är partiets märkliga ställningstagande i Gårdafrågan:

Är det kanske så att miljöpartiet i sin iver att visa sig regeringsdugliga är redo att kompromissa bort både liberalism och miljöhänsyn?

Kommunalpolitiken i Göteborg kan fungera som ett varnande exempel. Här har miljöpartiet gått med på att riva delar av stadsdelen Gårda i centrala Göteborg för att möta socialdemokraternas krav på ett nytt parkeringshus för mässan. /…/ om Gårdafrågan är en vägvisare för hur miljöpartiet kommer att agera i regeringsställning är det lätt att bli pessimist. Då riskerar miljöpartiet att 2010 års version av centerpartiet. Alltså det parti som lockade liberala väljare, bara för att strax därefter göra dem besvikna.


Det är lätt att hålla med miljöpartisten och forskaren Karl Palmås om att Gårdafrågan är ett lackmustest för miljöpartiet: Kan man verkligen acceptera storskaliga rivningar av kulturhistorisk blandstadsmiljö för att bygga parkeringsplatser?

Palmås passar dessutom på att tipsa om musikfestivalen FELPARKERAD som arrangeras i Gårda lagom till bokmässan. Festivalen går av stapeln i kulturhuset Gårdaskolan (som rivs och blir bussuppställning om planerna går igenom):


Kulturhuset Gårdaskolan från 1901

Festivalen FELPARKERAD går av stapeln lördag 26 september! Dörrarna öppnas kl. 19.00 och första akten står på scen kl. 19.30. Vi tillhandahåller en helkväll med sjukt bra musik, dans, bar med mat och inte minst lite ljus i höstmörkret. Varmt välkomna!



Följande band spelar:

NORDIC BATTLEGROUP
Jakob Wenzer från framlidna COARPNC, gör första spelningen med sitt soloprojekt som ger känslan av en nostalgisk snyting från ett slarvigt och dramatiskt rockband.

THINK-BOX
Mogen-rock med tyngd och inslag av frenesi. Möjligen kommer någon bandmedlem ha scarf.
http://www.myspace.com/thinkboxgbg

HILLS
Narkotiskt suggestiv psykedelia; sköna 70-talsvibbar och långa introspektiva låtar.
http://www.myspace.com/hhillss

THE HAPPYSAD ORCHESTRA
Bittersweet sweets for your ears!
http://www.myspace.com/thehappysadorchestra

SORK
Ibland återhållsamt och monotont med tokdistad bas och vackra sång melodier, ibland exploderande postpunk med megafonsång, frenetiska trummor och en mentalsjuk trombon.
http://www.myspace.com/sorksweden

HENKE WERMELIN & THE DELINQUENCIES
Tramporgel och Thin Lizzy-riff. En glad min, döden och det lilla livet som i en liten ask.
http://www.myspace.com/henkewermelin

KORS
Spelar för första gången i Göteborg. Annars brukar de spela i skogen.

THE HABIBIS
Det rysktalande folkpunkmusikkollektivet gjorde en galen och hyllad spelning på Mässa mot Mässan! Efter att ha förlorat sin dragspelerska har man vunnit en gitarrist och de ryktas om att det nya soundet är riktigt dansant och medryckande.
http://www.holigan.web.surftown.se/habibis.html



Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-09-22

Utan reformer ingen reformism

Erik Berg (v) på bloggen Approximation är förmodligen Sveriges skarpaste och smartaste arkitekturskribent (trots en märklig fäbless för SCAFT-planering). Till alla praktiskt verksamma politiker som kallar sig socialister skulle jag vilja rekommendera följande inlägg: Varför inte bygga öppna städer istället?

Erik Berg har så rätt att det gör ont.


Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-07-30

Habermas och begreppet egenmakt - Del 2

[Ni som inte gillar långa, torra och invecklade inlägg kan hoppa direkt till sista stycket - där står poängen]

Den s-interna debatten om friskolornas vara eller icke-vara åskådliggör på ett informativt sätt socialdemokratins komplicerade relation till begreppet egenmakt. Man kan ha olika åsikter om vad som är optimala driftsformer för skolan men det mest intressanta är kanske själva föreställningen att medborgarnas egenmakt handlar om direkt/konkret inflytande över förvaltningen.

Frågan om egenmakt har en tendens att alltid landa i det - hur medborgarna ska få mer "brukarinflytande" och om detta "brukarinflytande" bara ska få ta formen av ideella kooperativ eller om det också ska få ta formen av vinstdrivande företag. Begreppet egenmakt, när det definieras som "brukarinflytande", begränsas till direkt/konkret inflytande över mycket lokala förvaltningsfrågor. Inom demokratiteorin finns det ett namn för detta: deltagardemokrati.

Deltagardemokrati är väldigt populärt, förmodligen för att det så tydligt anknyter till direktdemokratiska idealbilder med starkt symbolvärde. Folket samlas på torget (eller sin kooperativa lokal) och bestämmer tillsammans över sina gemensamma angelägenheter. Det är ett direkt/konkret inflytande som i det allmänna medvetandet utgör en skarp kontrast mot den representativa demokratins trista utredningar, långbänkar, kohandel, pampfasoner och allmänna alienation och likstelhet.

Det finns dock skäl att misstänka att det romantiska skimret runt deltagardemokratin beror just på att det politiska systemet i Sverige är så väldigt starkt uppbyggt kring representativ demokrati. Vi har inte haft möjlighet att uppleva de dåliga sidorna av en direktdemokratisk modell. Deltagardemokrati är inte heller den enda demokratiteoretiska riktning som vill stärka civilsamhället. Det mest uppmärksammade alternativet är det som kallas deliberativ demokrati, där Jürgen Habermas är den mest framträdande företrädaren.

Enligt Habermas utmärks det moderna samhället dels av en pluralitet av livsformer, alltså föreställningar om "det goda", och dels av en strukturell komplexitet i styrfunktionerna, en stat är med andra ord en mycket invecklad apparat som förutsätter en hög grad av specialisering för att vara möjlig att hantera. För att klara av de uppgifter som krävs av en modern välfärdsstat har det statliga området utvecklats till ett system. Det har också i allt högre grad gjort sig oavhängigt den politiska offentlighetens kommunikativa inflytande.

Detta har lett till en legitimitetskris för det politiska systemet, medborgarna upplever att de saknar inflytande över det politiska systemet och följaktligen att de inte är upphovsmän till de lagar de är tvingade att följa. Det politiska systemet försöker komma till rätta med denna legitimitetsbrist genom att extrahera legitimitet ur livsvärlden. På konstgjord väg, med reklamkampanjer och liknande, försöker man skapa lojalitet hos medborgarna. Detta leder dock till att medborgarna passiviseras och reduceras till åskådare i än högre grad.

Den deliberativa demokratiteorins svar på denna utveckling är att stärka det civila samhällets kommunikativa inflytandet över det politiska systemet. Om den deltagardemokratiska modellen i stor utsträckning hämtar sin inspiration från den grekiska stadsstatens direktdemokratiska och självstyrande ideal så utgår den deliberativa konceptionen närmast från den borgerliga offentlighetens ideal (som Habermas beskrivit i Borgerlig offentlighet): Ett rationellt grundat, konsensusorienterat samtal mellan jämlikar, fritt från såväl det politiska som det ekonomiska systemets styrning, där det bästa argumentets kraft fäller avgörandet.

Deliberationen försiggår sålunda utanför det politiska systemet. Till skillnad från den deltagardemokratiska modellen upprätthålls alltså i Habermas teori separeringen mellan stat och samhälle. Modellen har beskrivits som en belägrad fästning, där fästningen är det politiska systemet och belägraren den autonoma politiska offentlighet som spirar ur det civila samhället. Staten och den offentliga förvaltningen fattar och verkställer besluten men styrs, om än indirekt, av den politiska offentligheten. Denna styrning består av det normativa tryck som den politiska offentlighetens rationellt motiverade konsensus utövar.

Den gigantiska Demokratiutredningens slutbetänkande En uthållig demokrati! (SOU 2000:1) försökte sig på en syntes av deltagardemokrati (i Benjamin Barbers tappning) och deliberativ demokrati (i Jürgen Habermas tappning). Resultatet blev tämligen innehållslöst och den efterföljande propositionen Demokrati för det nya seklet (Prop. 2001/02:80) försvann mer eller mindre obemärkt.

En förklaring kan vara det starka värnandet om den representativa demokratin som norm. Som sociologen Kerstin Jacobsson konstaterade i sitt bidrag till Demokratiutredningen så har denna norm aldrig varit ifrågasatt under de fyrtio år av utredningar som hon studerat. Att konkretisera en demokratiteori som på en så grundläggande nivå strider mot denna blir därför svårt. I valet mellan deltagardemokratins realiteter och den representativa normen väljer man det senare.

Det finns dock en annan möjlig förklaring: det monadiska medborgarbegrepp som enligt Jacobsson varit genomgående i de undersökta utredningarna. Medborgaren framträder som bourgeois snarare än citoyen, hon har en privat identitet snarare än en politisk. Det är kanske inte så underligt. Det är ju så det politiska systemet är strukturerat att betrakta medborgaren.

Demokratins framtida utveckling är ur det deltagardemokratiska perspektivet intimt förbunden med hur demokratiska processer på den lokala nivån tas till vara, det Demokratiutredningen refererar till som "demokrati i det lilla formatet". En av de avgörande komponenterna heter här lokal självförvaltning, en stark form "brukarinflytande".

Enligt Jacobsson är den offentliga föreställningen om brukarinflytande dock snarare ett uttryck för ett liberalt inspirerat, monadiskt medborgarbegrepp. "Vare sig vid brukarinflytandet eller vid fria kundval behöver kraven och ståndpunkterna överskrida den privata horisonten; de behöver inte passera offentlighetens kanaler - den offentliga debatten - för att erhålla stöd ur ett helhetsperspektiv".

I den utsträckning som självförvaltning betonas på de politiskt inriktade åtgärdernas bekostnad försvagas också, utifrån ett deltagardemokratiskt perspektiv, dess demokratiska potential. Brukarinflytande kan bara vara en del av en deltagardemokratisk helhet: "Adopted piecemeal or partially, such innovations [strong democratic reforms] will at best only be assimilated into the representative adversary system and used to further privatize, alienate, and disfranchise citizens" som Barber säger.

Att implementera en deltagardemokratisk praktik, samtidigt som man värnar den representativa demokratin, möter följaktligen svårigheter. Dessa svårigheter har sannolikt sin huvudsakliga grund i den oreflekterade föreställningen om ett direkt/konkret inflytande. De strategier som emanerar ur denna föreställning tyngs med nödvändighet av ett utopistiskt beroende.

En demokratipolitik som syftar till en konkret radikalisering av den existerande moderna (representativa) demokratin är i så fall mer betjänt av det indirekta/diskursiva inflytande som den deliberativa demokratiteorin koncipierar. Det skulle samtidigt innebära ett reellt utmanade av det politiska systemets institutionaliserade kontroll över det civila samhället.

Enkelt uttryckt: Vill man stärka det civila samhället - men fortsätta ha en representativ demokrati - så är deliberativ demokrati ett bättre val än deltagardemokrati. Och i så fall är det inte "brukarinflytande" vi ska fokusera på - utan medborgarnas inflytande över den politiska offentligheten.

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-06-18

Habermas och begreppet egenmakt - Del 1

Idag fyller filosofen Jürgen Habermas 80 år. Habermas har varit en av de viktigaste tänkarna inom den politiska filosofin under efterkrigstiden och är utan tvekan den främste socialdemokratiske filosofen i vår tid.

I Sverige är han fortfarande mest känd för sitt första större arbete "Borgerlig offentlighet", (som handlade om offentlighetens strukturella omvandling) och för att ha utmanat det sena 1900-talets dominerande filosofiska paradigm: postmodernismen (Foucault mfl).

Men Habermas har skrivit om väldigt mycket mer och har haft ett avgörande inflytande på en mängd olika forskningsområden. Märkligt nog har han dock fullständigt missat den digitala revolutionen med allt vad det inneburit. På senare år har han istället intresserat sig allt mer för religionens och naturvetenskapens roll i samhället.

Habermas ansluter sig till den gängse sociologiska synen på det moderna samhällets utveckling som en process av tilltagande rationalisering, men menar att olika delar av samhället utmärks av olika sorters rationalitet.

Den sfär Habermas kallar system, i första hand offentlig förvaltning (politiskt system) och kommersiella företag (ekonomiskt system), har andra måttstockar för vad som är rationellt än den enskilda människan. Inom förvaltning och företag mäts rationalitet efter hur effektivt man uppnår vissa på förhand givna mål. Från systemets perspektiv är en individ helt enkelt en klient eller en konsument, alltså i grunden ett objekt, som det gäller att administrera med optimal effektivitet. Denna instrumentella rationalitet har sin rättmätiga plats inom systemet, och är en förutsättning för dess produktivitet och stabilitet.

I den sociala värld där individen lever sitt privata liv, det Habermas kallar livsvärlden, finns dock så många andra dimensioner att endast instrumentell rationalitet inte räcker till. Alla de komplicerade, sammantrasslade och ständigt föränderliga relationer som utgör samhällets sociala väv kräver en mycket mer sofistikerad och tålig rationalitet, inriktad på förståelse istället för manipulation. Habermas kallar denna mänskliga förmåga att lösa gemensamma problem fredligt, genom samförståndsorienterat resonemang, för kommunikativ rationalitet.

Demokratins politiska struktur förutsätter vidare att livsvärldens kommunikativa rationalitet är överordnad och tillåts reglera systemets instrumentella rationalitet. Makten är tänkt att utgå från folket och via deras viljebildning bestämma målen för det politiska systemet (förvaltningen), vilket i sin tur ska kontrollera det ekonomiska systemet (näringslivet).

Enligt Habermas tenderar dock systemet att frigöra sig från livsvärldens inflytande och bli självreglerande. Istället för att vara underordnad livsvärlden börjar systemet att ingripa i den. Systemet "koloniserar" livsvärlden, som Habermas uttrycker det. Detta kan ta sig många olika uttryck: PR-tekniker som infiltrerar den politiska offentligheten, reduktionen av mänskliga relationer utifrån cost-benifit-analyser, omvandlingen av självförverkligande till personal managment.

En förutsättning för att den politiska offentligheten ska kunna återupprätttas och livsvärlden avkoloniseras är ur detta perspektiv att systemets inflytande över samhället tyglas av livsvärldens kommunikativa rationalitet.

Särskilt för svenska socialdemokrater kan Habermas teori vara viktig att reflektera över. Ofta låser sig svensk socialdemokratisk debatt vid en binär höger/vänster-matris där den stora frågan blir maktfördelningen mellan "marknaden" och staten, mellan det ekonomiska och det politiska systemet för att tala med Habermas. Man glömmer då lätt betydelsen av ett starkt civilsamhälle. Inte minst på kulturpolitikens område är detta tydligt.

När SSU lanserade begreppet "egenmakt" i början av 1990-talet så var det delvis utifrån tankar om ett starkare civilsamhälle. En av partiets främsta intellektuella, Johan Sjölander (trevlig är han också...) har skrivit en intressant betraktelse över detta.

För femton år sedan var kanske inte tiden riktigt mogen för den diskussionen, eller så var tiden mogen men partiet omoget. Kanske är vi redo nu?

2 B continued...

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-06-11

Reflektioner efter valet


Enligt vår partiledning var valresultatet i Europavalet en framgång. Det kan kanske låta lite märkligt med tanke på att det, så vitt jag förstår, var partiets sämsta nationella val sedan den allmänna rösträttens införande.

Vissa menar att resultatet inte var dåligt med tanke på förutsättningarna medan andra önskar att man talade klarspråk och kallade ett misslyckande för ett misslyckande. Allt beror förstås på vilka mål man sätter för sig själv. Personligen anser jag att vi socialdemokrater ska sätta högre mål för oss. Kanske till och med högre än en röstandel på 25%. Kanske till och med högre än att vara det fjärde största partiet i Stockholms län. Men vi får inte stirra oss blinda på valet.

Val är tacksamma medialt eftersom de erbjuder en förtätad och kvantifierbar bild av komplexa sammanhang och valresultaten är förstås avgörande för partiernas förutsättningar att bedriva politik. Att professionella politiker, ombudsmän och andra anställda partister fokuserar på det är naturligt. De påverkas ju väldigt konkret av det. Men valet är långt ifrån det mest intressanta i den politiska processen. Det avgörande är makten över tanken, vem som sätter dagordningen, vilka frågor som diskuteras och hur de diskuteras, vilka resonemang som förs och om de väcker genklang, kort sagt den diskursiva hegemonin.

Att vi förlorar val är inte problemet, utan ett symptom på problemet. Problemet är att vi förlorar kampen om den diskursiva hegemonin. Den politiska offentligheten har blivit en ogästvänlig terräng för den socialdemokratiska ideologin. Det är ingen slump att det blivit så. Det är resultatet av flera decenniers målmedveten opinionsbildning från borgerligt håll och flera decenniers förvirrad opinionsbildning från socialdemokratiskt håll.

Det är helt avgörande för socialdemokratins framtid att vi återerövrar den diskursiva hegemonin i den politiska offentligheten. Det är det enda sättet att långsiktigt trygga framtida valsegrar och ett samhälle präglat av en demokratisk socialistisk politik.

Ett första steg är att överge den binära vänster-höger-matrisen i den politiska analysen. Den bidrar till att sakfrågorna ställer sig i vägen för den ideologiska reflektionen. Vi måste komma ihåg att ideologin inte finns i teserna utan i argumenten. Vi är demokratiska socialister, det vi bör fundera över är vad en demokratisk socialism kan vara i vår tid. Alldeles oavsett vad den varit tidigare.

Vi måste sluta spegla oss i Moderaterna. Jag gick inte med i Socialdemokraterna för att jag inte delar Moderaternas ideologi. Jag gick med i Socialdemokraterna för att jag delar Socialdemokraternas ideologi.

Det är också viktigt att komma ihåg att socialdemokratin inte är samma sak som partiet. SAP är inget självändamål. SAP finns till för socialdemokratin, inte tvärtom. Partiets uppgift är att stärka socialdemokratin, representera ideologin i våra folkvalda parlament och se till att den demokratiska socialismen får praktiskt-politiskt genomslag. Det är faktiskt det som är partiets raison d'être. Sköter partiet inte den uppgiften så ska man förändra partiet, inte låtsas som om det regnar.

Partiet administrerar stora ekonomiska och personella resurser. Det är viktigt att dessa resurser används på bästa sätt. Som Peter Gustafsson och Jonas Nygren visar i Den grå vågen finns det mycket som går att göra för att förbättra organisationen. Vi måste ständigt fråga oss om vi använder medlemmarnas tid och pengar optimalt. Det får inte var så att partiets organisation ökar avståndet mellan medborgarna och socialdemokratin, istället för att minska det.

Sedan får vi inte i all eländesbeskrivning glömma bort att vi också har fantastiska förutsättningar. Under min tid som aktiv socialdemokrat har jag träffat massor med kloka, trevliga och glada medlemmar. Unga och gamla människor som inte bara är demokratiska socialister med stolthet, utan framför allt med glädje. Människor som inte stelnat i dogmatism och konventioner utan ständigt ifrågasätter, tänker och resonerar. Det är de som bär socialdemokratin.

De flesta socialdemokraterna har dock inte blivit medlemmar i partiet än. Det finns massor av medborgare som delar våra värderingar och vår ideologi men av olika skäl inte "kommer ut" som sossar. Det gäller medborgare ur alla samhällsgrupper, inklusive akademiker och medelklass. Hur vi ska kunna nå dessa människor och ge dem en möjlighet att förverkliga sitt medborgerliga engagemang är en fundamental fråga för socialdemokratin.

Personligen tror jag inte att det går att nå dessa potentiella medlemmar "ovanifrån", genom dyra reklamkampanjer eller förment personliga mejl från partiledningen. Man måste nå dessa människor "från sidan", genom mellanmänskliga möten i fysiska eller digitala rum. Och viktigast av allt - kom ihåg att de inte är dumma i huvudet. Folk märker om de betraktas som röst- eller medlemsboskap.

Socialdemokratin står inför väldiga utmaningar, men det finns också skäl att vara väldigt optimistisk. Vi har nämligen verkligheten på vår sida. Vi måste bara vara modiga nog att möta den.

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-05-29

Miljöpartiet och Gårdagate

Det var nog många miljöpartister som satte kaffet i vrångstrupen i morse när de läste Abraham Staifos ledare i GP om det politiska rävspelet i Gårdafrågan.

Jag tror det är få som verkligen insett att MP:s ledning vill hjälpa Socialdemokraterna att riva halva södra Gårda för att bygga parkeringsplatser.

Det finns mycket underligt i denna affär. Något av det mest märkliga är Kia Andreassons försvar för rivningsförslaget. Kia påstår nämligen att Socialdemokraterna vill riva hela Gårda! Ja, ni hörde rätt.

Enligt Kia planerar Socialdemokraterna att riva all kulturhistorisk bebyggelse i Gårda, trots att den är klassad som riksintresse. Tack vare en heroisk insats av Kia har dock Socialdemokraterna nöjt sig med att riva halva Gårda. Det är den version som Miljöpartiets ledning försöker ge.

Problemet är att det inte är sant.

För det första har inte Socialdemokraterna sagt att de vill riva hela Gårda.

För det andra så skulle S behöva ensam majoritet för att kunna ta ett sådant beslut i kommunfullmäktige, vilket de inte har. De borgerliga är emot, så stödet från Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) är helt nödvändigt.

För det tredje, även om S ville riva hela Gårda och hade egen majoritet så skulle det ändå inte gå. Kvarteren längs Mölndalsån är nämligen klassade som riksintresse, vilket betyder att de inte får utsättas för "påtaglig skada". Det är Länsstyrelsen, inte Göteborgs kommun, som bestämmer i den frågan.

Det här måste naturligtvis Kia veta. Frågan är varför hon väljer att vilseleda sina partikamrater istället för att säga som det är.

Lägg ner det här usla 60-tals förslaget, fixa ett ordentligt bullerplank och rusta upp de gamla vackra husen från tidigt 1900-tal. Det kan bli hur bra som helst! Det är dags för alla goa asfaltsgubbar (och gummor) att vakna upp!

Läs mer om Gårdagate:

GP: Miljöpartiets dilemma

Mothugg: Gröna grävskopor mot Gårda

YimbyGBG: De gröna och Gårda

YimbyGBG: Gårdagate

Eva Obenius: Utred bevarandet av hela Gårda mer

99, our 68: Bloggbävning om Gårdagate


Blandstad i Gårda - Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill riva för fler p-platser


Blandstad i Gårda - Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill riva för fler p-platser


Blandstad i Gårda - Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill riva för fler p-platser

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-05-01

(S)tadsplanering

Newsmill publicerar idag en debattartikel av mig: Socialdemokratins ekologiska utmaning handlar om städerna

Det är en omarbetad och kortare version av min text i Den grå vågen, s-antologin som jag tidigare berättat om här...

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-04-30

Den grå vågen

Den grå vågen är en antologi som kommer ut nu i dagarna. Vi är ett gäng socialdemokrater som, utifrån olika perspektiv, beskrivit problem och möjligheter för den svenska socialdemokratin idag. Det är Katrine Kielos, Peter Gustafsson, Jonas Nygren, Marika Lindgren Åsbrink, Per Sonnerby, Eric Sundström, Johan Sjölander, Kristian Brangenfeldt och jag själv som varit med.

Mitt bidrag heter "Tillbaka till stadsplaneringen - miljöpolitik bortom det gröna folkhemmet" och handlar om hur en socialdemokratisk stadspolitik borde se ut. Det är nämligen hög tid för socialdemokratin att formulera en socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar stadspolitik - att överge den glesa bilstadens planeringsideologi och istället bygga den solidariska, hållbara och täta blandstaden.

Läs vad Fokus skriver om Den grå vågen

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-02-12

Arbetarklassens diskreta charm

Igår var jag på releaseparty på ABF för s-studenters nya debattbok "Från smedja till sambandscentral" där bl.a. Kajsa Borgnäs (s-studenters ordförande) och Ann-Sofi Hermansson (ledande s-politiker i Göteborg) medverkade. Boken verkar mycket bra och Kajsa och Ann-Sofie sa (som vanligt) kloka saker.

Ann-Sofie framhöll hur viktigt det är att förena teori och praktik och berättade om hur teoretiska insikter hade gett henne analysverktyg att intellektualisera sin kroppsliga erfarenhet som metallarbetare och artikulera den erfarenheten politiskt.

Efteråt hamnade jag (som vanligt) i en diskussion med Kajsa och Erik om klasserfarenhet. Det finns nämligen en tendens bland medelklass-sossar att lyfta fram den proletära, fysiska erfarenheten som något fantastiskt men samtidigt otillgängligt och exklusivt. Tanken är att den socialdemokratiska övertygelse vi medelklass-sossar håller oss med är en mer teoretisk, abstrakt, okroppslig och på något vis sämre övertygelse än den som arbetarklass-sossen äger.

Det är samma resonemang som återkommer i en del feministiska diskussioner och jag stör mig på det. För lika lite som kvinnor har en mer direkt eller djupare erfarenhet av könsförtryck än vad män har, lika lite har arbetarklassen en mer direkt eller djupare erfarenhet av klassförtryck än vad medelklassen har.

Man har naturligtvis olika erfarenheter, men inget säger ju att man förstår förtrycket bättre från en viss position. Orsaken är enkel. Förtrycket är nämligen inte en jätte i skogen. Förtrycket är inte där, det är här. Förtrycket finns i de relationer vi har med varandra och relationer är något vi har tillsammans.

Vad som är intressant är den starka viljan att göra könsförtrycket till ett problem för kvinnorna och att göra klassförtrycket till ett problem för arbetarklassen. För så är det ju inte. Det är problem för mänskligheten. Säger man att män "tjänar" på könsförtryck eller att medelklassen "tjänar" på klassförtryck så ger man uttryck för en väldigt dyster och närmast autistisk antropologi. Att ha en människa fastkedjad vid spisen eller i en sweatshop skulle alltså vara höjden av lycka.

Jag tror det är oerhört viktigt att vi demokratiska socialister skiljer på kapitalistisk logik och antropologi. Medelklassen må vara ett resultat av klassförtryck men människor i medelklassen tjänar inte på klassförtryck, annat än ur ett extremt kortsiktigt och reduktivt-materialistiskt perspektiv.

Att säga att den proletära erfarenheten är ouppnåelig för en människa ur en borgerlig miljö låter kanske ödmjukt (när det sägs av en medelklass-sosse). Men det ger uttryck för ett mycket obehagligt förhållningssätt. Det betyder nämligen också att den borgerliga erfarenheten skulle vara ouppnåelig för proletären. Precis den bildningsresa som Ann-Sofie Hermansson beskrev (och som gav alla teoretiska medelklass-sossar välbehagsrysningar) skulle följaktligen vara omöjlig.

Den grundläggande mänskliga lärdomen skulle vara att vi inte kan förstå och dela varandras erfarenheter. Well, I don't buy it. Jag tror Ann-Sofie Hermansson kan förstå mig och jag tror jag kan förstå Ann-Sofie Hermansson. Så gott man nu kan förstå en annan människa.

Den här separeringsivern, att till varje pris hålla könen, klasserna etc. (fyll på med valfri kategorisering) åtskilda och rena (essensialiserade) är en del av problemet - inte en del av lösningen.

Att ställa en "intellektuell" socialdemokratisk övertygelse mot en föreställt "kroppslig" är också missvisande av andra skäl. Precis som Ann-Sofie Hermansson beskrev så var det först i och med den teoretiska reflektionen som hennes klasserfarenhet blev till klassmedvetande. Det finns ingen politisk handling (och inget politiskt engagemang) före föreningen av teori och praktik.

Så till alla er medelklass-sossar som hävdar att ni omöjligen kan förstå en arbetare, pröva på ett fysiskt arbete. Det kommer att ge er erfarenheter. Eller ännu bättre, prata med en arbetare, använd er mänskliga fantasi och inlevelseförmåga så kan ni nog få en hyfsad förståelse. Vi människor är ju inte bara olika, vi är väldigt lika också...

Andra bloggar om: , , , , , ,

Läs också: Sjölander är trött på ”jag-är-bättre-sosse-än-du-någonsin-kan-säga-pilutta-dig”-debatten på s-bloggarna.

2009-02-10

Staden som ekologi

Den gröna rörelsen i Sverige befinner sig i ett väldigt spännande utvecklingsskede just nu. Jag har tidigare berört den nymaterialistiska tendensen som utgör ett nytt sorts grönt tänkande och som befinner sig ljusår från den reaktiva, luddistiska naturmysticism som Miljöpartiet ofta anklagats för. En aspekt av denna förnyelse är att Miljöpartiet har fått ett alltmer progressivt förhållningssätt till staden.

Istället för den romanticistiska 1800-talssynen på staden som en omänsklig och i grunden "onaturlig" livsmiljö (a la Morris) börjar man se staden för vad den är, en specifikt mänsklig ekologi. Målet blir då inte att till varje pris bryta sönder och plocka isär staden (för att göra den mer "naturlig"), utan istället att ta vara på och vårda den urbana organismen.

Det här synsättet ligger förstås i linje med det vi i Yimby argumenterar för: att förstå, uppskatta och utveckla det urbana på dess egna villkor. Det är inte heller något kontroversiellt ställningstagande, åtminstone inte bland yngre människor i den gröna rörelsen. Att språkrören för Grön Ungdom nyligen tog ställning för den täta, levande blandstaden var ytterligare ett tecken på den pågående nyorienteringen.

För ett tag sedan skrev Miljöpartisten Heiti Ernits om denna nya gröna förståelse av staden på sin blogg med hänvisning till Karl Palmås (en annan nymaterialistisk miljöpartist):

Göteborg konstitueras av – med detta synsätt – heterogena turbulenta flöden av kultur, människor, materia, varor, energi och ekonomiska transaktioner– vilka bildar ett känsligt och komplext ekosystem, det vi kallar en stad. En stad i ständig rörelse och förändring.

Allt detta är väldigt spännande och väldigt upplyftande. Det enda jag ställer mig tveksam till är den återkommande beskrivningen av ekologierna som "ömtåliga". Jag tror det är mycket viktigt att reda ut vad man menar med det. För att förenkla det hela kan man tala om två olika sorters urbanekologiska skikt, fenotypen och genotypen. Det är bara det sistnämnda skiktet som jag tycker man ska vara "försiktig" med.

Låt oss ta ett konkret exempel. Den täta och levande blandstaden längs Andra Långgatan är en ekologi som många uppskattar och vill leva i. Betyder det att vi ska vara "varsamma" med Andra Långgatans "ömtåliga" ekologi? Jag skulle säga att det beror på om vi menar gatans fenotyp eller dess genotyp.

Andra Långgatans fenotyp förändras nämligen ständigt, det är inte alls samma gata som för tio år sedan. Nya butiker, gallerier, caféer, barer och restauranger öppnar ständigt och gamla försvinner. Människor kommer och går. Hur Andra Långgatan kommer att se ut om tio år, vilka ställen och människor som kommer att vara där då, kan vi inte veta. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Det intressanta med Andra Långgatan är inte dess fenotyp. Det som är själva grejen med Andra Långgatan och det som verkligen är värt att skydda är dess genotyp. Det är nämligen inte någon underlig slump att just den gatan är så levande. Det finns många gamla hus, vilket ger relativt låga hyror. Det finns många mindre lokaler, vilket skapar utrymme för många mindre verksamheter. Det är lätt att ta sig till, in i och genom området, vilket ger stort underlag för verksamheter. Det finns en blandning av funktioner (bostäder och lokaler för arbete/handel/nöjesliv), vilket ger folkliv på många tider av dygnet. Så länge denna genotyp finns där så kommer roliga fenotypiska effekter att uppstå.

Den stora uppgiften är inte att bevara de fenotypiska effekterna utan odla den urbana genotypen. Olika urbanekologiska genotyper ger olika fenotypiska effekter. Vi måste börja fråga oss vilka urbanekologier som är hållbara och ger de fenotypiska effekter vi vill ha och aktivt arbeta för att underlätta framväxten av sådana ekologier. För att citera Karl Palmås:

Denna ontologi över staden leder oss mot en ny förståelse för de ickelinjära processer som verkar i en stad – och en ny bild av stadens politik. Å ena sidan måste vi försöka med att experimentera med flöden, för att eventuellt kunna skapa nya emergenta effekter – och förhoppningsvis mer levbara ekologier. Å andra sidan måste vi forma en viss sensibilitet inför nyckfullheten i dessa system; ett modest förhållningssätt till vår begränsade förmåga att kontrollera ekologier.

Det Palmås tar upp är mycket viktigt. Funktionalismens maskintänk misslyckades bland annat just för att den trodde sig exakt kunna prognostisera resultaten av planeringen. Le Corbusiers omhuldade maskinmetafor ledde fullständigt fel när man skulle planera hela stadsområden. Det går inte att helt enkelt transponera analysen av bostaden till analysen av staden. Man missar då fullständigt stadens emergenta karaktär.

Staden är ingen maskin, som går att förstå och manipulera med industriell logik. Staden en polymorf organism och måste analyseras och hanteras med en organisk logik. Det betyder inte att planeringen ger fullständigt slumpmässiga resultat, men det betyder att det man kan planera är själva förutsättningarna, genotypen, inte de specifika fenotypiska effekterna.

Vi kan planera en urbanekologi där stadsliv i alla dess former blomstrar genom att ge rätt förutsättningar, de urbana näringsämnen som staden behöver för att leva och växa. Vi kommer inte att kunna förutsäga exakt vad som kommer att blomma upp. Men det kommer att blomma.

Det är alltså inget mysterium att Andra Långgatan är en rolig gata. Den har en genotyp som alstrar roligheter. Vad vi behöver göra är att mutera fler gator i samma riktning, sprida den täta blandstadens genotyp över staden och låta resten av staden blomma upp på samma sätt.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

2009-01-29

Erst kommt die Moral dann die Kunst

Konststudenten Anna Odells simulerade psykos har rört upp en del känslor. Med en imponerande målmedvetenhet gräver debattörerna ner sig i sina respektive skyttegravar, de kulturkonservativa på sin sida och de kulturradikala på sin. Det debatten gäller är estetikens förhållande till etiken (moralen). De kulturkonservativa tycker naturligtvis att moralen ska vara överordnad konsten, medan de kulturradikala tycker att konsten ska vara fri.

Det båda sidor missar är att det inte finns något motsatsförhållande här, konsten kan vara fri och underordnad moralen på samma gång. Det är inte det som är det grundläggande problemet. Det grundläggande problemet är att båda sidor är fast i en besynnerlig och ytterst daterad konstsyn. Det sköna antas stå i en oupplöslig förening med det rätta. De kulturkonservativa verkar mena att konst slutar vara konst om den är moraliskt felaktig och de kulturradikala verkar mena att konst, eller åtminstone det de kallar "bra" konst, inte kan vara moraliskt felaktig (vad som är moraliskt korrekt respektive felaktigt är en annan fråga som jag inte tar upp här).

Det är lite fascinerande att vi inte kommit längre än såhär trots decennier av teoriproduktion inriktad på just att frikoppla det sköna och det rätta (teorier som man från konstnärshåll gärna refererar till i sina utställningstexter). Det var ju länge sedan man definierade konst utifrån förmodade egenskaper i själva konstobjektet. Istället brukar man definiera det utifrån avsändare - "det som är avsett som konst är konst", mottagare - "det som uppfattas som konst är konst", eller socioekonomiskt fält - "det som konstvärlden definierar som konst är konst".

Har man en avsändar- eller mottagardefinition av konst så blir konstbegreppet väldigt relativt. Det brukar också vara de mest populära definitionerna bland konstnärer själva. Graffiti-konstnärer brukar också gilla att hänvisa till fältdefinitionen, typ: "Banksy har blivit utställd på galleri, det visar att graffiti är konst". Utifrån ett avsändar/mottagar-perspektiv så kan naturligtvis vad som helst vara konst. En berusad man som pissar i en portuppgång, eller sparkar sönder en busskur, kanske har konstnärliga motiv för sina handlingar och om inte annat så kan ju någon förbipasserande uppleva det som konst. Personligen måste jag säga att jag gillar en sådan lös, relativistisk definition.

När Karl-Heinz Stockhausen beskrev WTC-attacken som ett stort konstverk blev många upprörda. Det är en upprördhet som förutsätter att konst per definition är moraliskt korrekt, eller överordnad moralen. Men det finns ju ingen anledning att se det så. WTC-attacken kan vara konst och samtidigt moraliskt förkastlig. Och moralen kan alltjämt vara överordnad konsten. Vi behöver alltså inte frikänna den konstnär som pissar i en portuppgång, sparkar sönder en busskur eller flyger in ett flygplan i en skyskrapa, bara för att de själva eller någon annan kallar det för konst.

Men är konstens frihet kommensurabel med föreställningen om moralens primat? Ja, det anser jag. Konsten ska vara fri att provocera och överskrida gränserna för det konventionella och allmänt accepterade (vilket inte är detsamma som att den alltid bör göra det). Konsten ska inte stå i tjänst hos moralen utan fritt hitta sina egna uttryck, även om de råkar vara moraliskt felaktiga. Ur rent estetisk synvinkel var Anna Odells performance (eller vad det nu var) intressant och nyskapande, nästan i klass med det stora postrånet i Göteborg som ju verkligen var en storslagen happening.

Samtidigt måste naturligtvis såväl Anna Odell som postrånarna stå till svars för sina handlingar som alla andra medborgare, oavsett hur meningsproducerande deras konstprojekt är. Och det gäller då inte bara i juridiskt avseende utan även moraliskt. Att konsten är fri betyder inte att konstnären är det. Att ge konstnärer någon sort "moralisk immunitet" är ju varken möjligt eller önskvärt. Dessutom skulle det förmodligen begränsa den konstnärliga friheten inifrån.

Förhoppningsvis kan vår civilisation utvecklas så pass att vi klarar av att uppleva vår värld, i alla dess skiftande och stundtals frånstötande former, ur såväl ett estetiskt som ett etiskt perspektiv, men att vi aldrig glömmer vilket som är viktigast.

Länkar: DN1 DN2 DN3 N1 N2 N3 N4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5

Andra bloggar om: , , , , , ,

Läs också: Jimpmeister har börjat läsa Ayn Rand (farligt, farligt...), Karl Palmås söker sig bort från the L-word, Vänstra Stranden gillar stadsarkitekter, YimbySTHLM undrar om städer är för bilar eller människor, YimbyGBG har som sagt varit på stadsvandring och Svensson har en bra plan för framtidens stadsplanering.

2009-01-27

Bilen som fängelse



I dagens GP beklagar sig Maria Haldesten över svårigheten att hitta en p-plats i innerstan när hon ska gå ut på krogen med sin väninna:

Mörkret har sänkt sig. Regnet strilar. Men frihetskänslan värmer. För denna lördagskväll finns bara jag, min äldsta bästis - och en bil. Inne på den ljusa, varma krogen väntar vårt bokade bord. Men vi irrar i allt större cirklar, allt längre från målet. Så plötsligt. En plats! Och Jenny är en gudinna på fickparkering. Vi kliver ur, ska betala - och blir långa i ansiktet. Vi hade missat skylten om max 30 minuter.

Drar Haldesten av detta slutsatsen att den "frihetskänsla" hon upplever i sitt rullande plåtskjul är bedräglig? Att bilen är en black om foten som gjort henne ofri istället för fri? Att hon har blivit beroende av bilen istället för oberoende? Ånej, det skulle ju innebära att ompröva den grundläggande utgångspunkten för bilsamhället - att varje medborgare ska ha en egen gigantisk, bensindriven rullstol.

Nej, Haldestens slutsats är att Socialdemokraterna är dumma, eftersom de långsiktigt vill minska p-platserna i centrala Göteborg:

Med andra ord: för att nå målet om ett city fritt från invaderande bilar, vill socialdemokraterna gärna försvåra för boende i centrum att ha bil. Deras transportbehov gör det inte motiverat resonerar man. Stadsbor kan gå, cykla eller åka vagn. Och visst går det ibland utmärkt. Jag cyklar till jobb och dagis, med ungarna i cykelvagn. Men det betyder inte att jag lika gärna kan sälja bilen.

Vi stadsbor har även andra behov. Vår familj vill på ett smidigt sätt kunna ta sig till släkten i Borås och Uddevallatrakten. Då behövs bilen. Liksom när vi ska storhandla, inreda barnrummen med nya prylar från Ikea och så vidare. Stadsbor behöver bil och förortsbor behöver kunna ta sig till staden med bil. Och en levande stadsmiljö kräver rimlig tillgång på p-platser.


OK Haldesten, nu tar vi ett djupt andetag och funderar lite här. Behöver du verkligen äga en bil för att då och då kunna besöka din släkt i Borås, storhandla, åka till Ikea etc.? Eller skulle du kunna åka kollektivt, hyra en bil, gå med i bilpool eller beställa hemkörning? Tänk efter riktigt ordentligt nu. Kom ihåg att en bil tillbringar 95% av tiden parkerad. Om du ska äga din högst personliga bil så måste du alltså få tag på och betala för 20kvm p-plats dygnet runt, sju dagar i veckan, året runt. Är det inte lite... vad ska man säga... ja, dumt helt enkelt?

Visst förutsätter en levande stadsmiljö en rimlig tillgång på p-platser. Men en rimlig tillgång på p-platser är inte att varje hushåll i centrala Göteborg har en p-plats. Det är en fullständigt orimlig tillgång på p-platser. Förr eller senare måste vi alla inse detta. Vi måste befria oss från det rullande fängelse som heter massbilism.

För övrigt har YimbyGBG haft sin tredje stadsvandring...

YimbySTHLM skriver klokt om Slussen i SvD...

Andra bloggar om: , , , , , ,

2009-01-23

Grön Ungdom goes Yimby

I en debattartikel i UNT tar Grön Ungdoms språkrör Maria Ferm och Christian Valtersson idag ställning för den täta blandstaden som stadsbyggnadsmodell. Roligt nog nämner de oss i Yimby som inspirationskälla. Som så många andra miljömedvetna organisationer har Grön Ungdom insett att det är ekologiskt ohållbart att sprida ut glesa och bilberoende bostadsområden i natur och på jordbruksmark. Istället måste vi förtäta och urbanisera våra städer. Lyckligtvis är den täta blandstaden inte bara miljömässigt bättre, utan dessutom mer ekonomiskt och socialt hållbar.

Förhoppningsvis kommer inte Socialdemokraterna att vara de sista att fatta galoppen. Jag har sagt det många gånger förut, men säger det gärna igen: Det här är en drömfråga för oss sossar, det är bara att gå in och ta över det här. Kom igen, låt oss bli det urbana och miljömedvetna parti vi borde vara! (S)tadspolitik nu!

ps. På söndag är det stadsvandring med YimbyGBG... ds.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

2009-01-02

Dogmatisk agnosticism

Diskussionerna om förhållandet mellan tro och vetande, mellan religion och vetenskap, är en central del av den västerländska tanketraditionen. Efter århundraden av förtryck, våld och tortyr har vi till slut lyckats uppnå ett samhällstillstånd där vi kan diskutera de frågorna utan att tillgripa fysiskt våld. Det är ett enormt framsteg. Att det finns en rejäl dos passiv aggressivitet kvar är ur det perspektivet inget oöverkomligt problem.

Under den större delen av mitt liv har jag varit totalt ointresserad av religion och därmed även av ateism. Jag tyckte att det var lite pikant och en smula kuriöst att någon kunde få för sig att tro på övernaturliga väsen men hade svårt att förstå hur man kunde bry sig så mycket om det hela. Ateister tyckte jag nästan var ännu mer udda. Hur kunde de undvika att inse att det var lika omöjligt bevisa Guds icke-existens som Guds existens? Det intressanta med religionen var ju dess historiska roll som meningsproducerande kulturellt fenomen etc., inte dess vetenskapliga status, det borde väl varje civiliserad människa inse?

De senaste årens heta diskussioner har kommit att förändra mitt förhållningssätt. Det är ju något väldigt fascinerande med ett fält som detta, som får blodet att koka på vanligtvis lugna och timida personer. Vad är det egentligen som är så upprörande? Jag har blivit allt mer intresserad av frågan och allt mer kritisk till min tidigare syn.

I den allmänpolitiska diskursen om ateism är det framför allt två grupper det pratas om: dogmatiska troende och dogmatiska ateister. Och det pratas mycket om dem. Ni vet hur det pratas. Å ena sidan har vi de dogmatiska troende, som med aggressiv narcissism kräver att världen ska underordna sig deras fantasier, och å andra sidan de dogmatiska ateisterna som med en naiv och uppblåst scientistisk självrättfärdighet pekar finger (med en touch av islamofobisk rasism). Det där har ni ju hört många, många gånger. Så låt oss inte inte prata mer om dem.

Låt oss istället prata om några av dem som "pratar om". Jag tänker på de dogmatiska agnostikerna.

Enligt den dogmatiske agnostikern har den som tror att det är på ett särskilt sätt fel, eftersom det inte är på något särskilt sätt. Det kan nämligen vara på vilket sätt som helst. Om någon säger att det är på ett visst sätt och inte på ett annat sätt så blir därför den dogmatiske agnostikern upprörd. Vem kan vara så uppblåst att den tror sig veta att det är på ett visst sätt och inte ett annat sätt? Sanningen är ju (vilket den dogmatiske agnostikern vet säkert) att det inte är på något särskilt sätt.

Och det är inte bara fel att säga att det är på ett visst sätt och inte på ett annat sätt (eftersom det ju inte är på något särskilt sätt). Nej, det är värre än så. Enligt den dogmatiske agnostikern beror de flesta otrevligheter och hemska saker som inträffat under mänsklighetens historia just på att folk har trott att det är på ett visst sätt och inte ett annat sätt. Hade de bara förstått att det inte är på något särskilt sätt så hade det ju inte varit några problem.

Det främsta problemet med den dogmatiska agnosticismen är inte den uppenbara logiska kullerbyttan, utan att varje försök att argumentera i trosfrågor tenderar att stämplas som övergrepp. Vissa saker får helt enkelt inte diskuteras. Själv är jag fortfarande teoretisk agnostiker men numera praktisk ateist. Huruvida man är "dogmatisk" eller inte beror inte på om man är troende, ateist eller agnostiker. Det beror på om man låter sina ställningstagande vägledas av adrenalin eller argument. Troende, ateister och agnostiker har mycket att lära av att diskutera med varandra. Men då kan vi inte bli förnärmade av att andra inte tycker som vi själva. Det är OK att det finns de som inte tycker som du. Men det är också OK att försöka övertyga dem. Så länge du gör det med argument och inte våld.

Andra bloggar om: , , , , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...