2009-01-02

Dogmatisk agnosticism

Diskussionerna om förhållandet mellan tro och vetande, mellan religion och vetenskap, är en central del av den västerländska tanketraditionen. Efter århundraden av förtryck, våld och tortyr har vi till slut lyckats uppnå ett samhällstillstånd där vi kan diskutera de frågorna utan att tillgripa fysiskt våld. Det är ett enormt framsteg. Att det finns en rejäl dos passiv aggressivitet kvar är ur det perspektivet inget oöverkomligt problem.

Under den större delen av mitt liv har jag varit totalt ointresserad av religion och därmed även av ateism. Jag tyckte att det var lite pikant och en smula kuriöst att någon kunde få för sig att tro på övernaturliga väsen men hade svårt att förstå hur man kunde bry sig så mycket om det hela. Ateister tyckte jag nästan var ännu mer udda. Hur kunde de undvika att inse att det var lika omöjligt bevisa Guds icke-existens som Guds existens? Det intressanta med religionen var ju dess historiska roll som meningsproducerande kulturellt fenomen etc., inte dess vetenskapliga status, det borde väl varje civiliserad människa inse?

De senaste årens heta diskussioner har kommit att förändra mitt förhållningssätt. Det är ju något väldigt fascinerande med ett fält som detta, som får blodet att koka på vanligtvis lugna och timida personer. Vad är det egentligen som är så upprörande? Jag har blivit allt mer intresserad av frågan och allt mer kritisk till min tidigare syn.

I den allmänpolitiska diskursen om ateism är det framför allt två grupper det pratas om: dogmatiska troende och dogmatiska ateister. Och det pratas mycket om dem. Ni vet hur det pratas. Å ena sidan har vi de dogmatiska troende, som med aggressiv narcissism kräver att världen ska underordna sig deras fantasier, och å andra sidan de dogmatiska ateisterna som med en naiv och uppblåst scientistisk självrättfärdighet pekar finger (med en touch av islamofobisk rasism). Det där har ni ju hört många, många gånger. Så låt oss inte inte prata mer om dem.

Låt oss istället prata om några av dem som "pratar om". Jag tänker på de dogmatiska agnostikerna.

Enligt den dogmatiske agnostikern har den som tror att det är på ett särskilt sätt fel, eftersom det inte är på något särskilt sätt. Det kan nämligen vara på vilket sätt som helst. Om någon säger att det är på ett visst sätt och inte på ett annat sätt så blir därför den dogmatiske agnostikern upprörd. Vem kan vara så uppblåst att den tror sig veta att det är på ett visst sätt och inte ett annat sätt? Sanningen är ju (vilket den dogmatiske agnostikern vet säkert) att det inte är på något särskilt sätt.

Och det är inte bara fel att säga att det är på ett visst sätt och inte på ett annat sätt (eftersom det ju inte är på något särskilt sätt). Nej, det är värre än så. Enligt den dogmatiske agnostikern beror de flesta otrevligheter och hemska saker som inträffat under mänsklighetens historia just på att folk har trott att det är på ett visst sätt och inte ett annat sätt. Hade de bara förstått att det inte är på något särskilt sätt så hade det ju inte varit några problem.

Det främsta problemet med den dogmatiska agnosticismen är inte den uppenbara logiska kullerbyttan, utan att varje försök att argumentera i trosfrågor tenderar att stämplas som övergrepp. Vissa saker får helt enkelt inte diskuteras. Själv är jag fortfarande teoretisk agnostiker men numera praktisk ateist. Huruvida man är "dogmatisk" eller inte beror inte på om man är troende, ateist eller agnostiker. Det beror på om man låter sina ställningstagande vägledas av adrenalin eller argument. Troende, ateister och agnostiker har mycket att lära av att diskutera med varandra. Men då kan vi inte bli förnärmade av att andra inte tycker som vi själva. Det är OK att det finns de som inte tycker som du. Men det är också OK att försöka övertyga dem. Så länge du gör det med argument och inte våld.

Andra bloggar om: , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Intressant inlägg i diskussionen. En dogmatisk inställning har jag rent allmänt svårt för, oavsett vem som har den och vilken hållning det gäller.

    Intressant slutsats också - att det är ok att försöka övertyga varandra med argument, inte med våld. Iofs lite pissliberalt "alla får tycka som dom vill" men en redlig agnostisk inställning (antar jag, som inte är agnostiker!). En iakttagelse i sammanhanget: Att försöka övertyga andra kan man kalla att missionera. Det är något som i alla fall "Humanisterna" bekämpar hårt. Det är en av huvudpunkterna i deras religionskritik - givetvis utan att de själva för den sakens skull slutar övertyga nya medlemmar om det förträffliga i deras egen hållning.

    Att ha en trosuppfattning och leva i ett sekulariserat samhälle innebär ofta att tvingas acceptera fullständigt horribla anklagelser av människor som tror sig veta vad jag tror på och som ser det som sin plikt att övertyga mig om att jag har fel - oavsett om det är min uppfattning eller inte.

    Den sortens religionsdiskussion är helt ointressant. Men en seriös diskussion om religionens roll i samhället är intressant och givande. Den kan föras med respekt för varandras hållning och därmed utvidga vår förmåga att möta dagens och framtidens utmaningar i ett samhälle som oundvikligen måste förhålla sig till att olika trosuppfattningar blir allt viktigare.
    /Cecilia Dalman Eek

    SvaraRadera
  2. @ cecilia: tack ska du ha! Jo, min tes kan förstås tyckas ljummen. Men jag har faktiskt varit i diksussioner med såväl troende som agnostiker som blivit riktigt upprörda över min ståndpunkt. Det finns en tendens i det samtida politiska samtalet att tolka invändningar och motargument som kränkningar, vilket jag tycker är både tråkigt och farligt.

    Humanisterna ja. Det är lite av ett sorgebarn för mig. Själva idén med organisationen gillar jag verkligen men tyvärr verkar de flesta medlemmarna vara rabiata scientister. De gånger jag träffat och pratat med humanister har jag blivit besviken. Men man ska kanske inte döma hunden efter håren. Många av dem verkar skadade av tidigare erfarenheter i hårdföra religiösa sekter.

    Jag personligen har inget emot missionerande, så länge det sker med respekt för den man söker nå fram till. Jag känner mig inte alls kränkt när Jehovas eller mormonerna kommer och ringer på.

    Jag tror precis som du (och Jürgen Habermas btw) att vi måste lära oss att diskutera trosfrågor på ett öppet, respektfullt och tillåtande sätt. Religionen (och ateismen) är en del av vårt samhälle och då måste vi som politisk gemenskap klara av att samtala om den.

    SvaraRadera
  3. "Hur kunde de undvika att inse att det var lika omöjligt bevisa Guds icke-existens som Guds existens?"

    Hur menar du nu? Ateismen går ju ut på att man inte kan hävda det ena eller det andra. Man kan inte veta om gud finns men man hävdar heller inte att han finns!

    SvaraRadera
  4. @ anonym: ...och om du läser hela inlägget så ser du att det är en beskrivning av mitt tidigare förhållningssätt. Jag är numera uttalad ateist.

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...