Erst kommt die Moral dann die Kunst

Konststudenten Anna Odells simulerade psykos har rört upp en del känslor. Med en imponerande målmedvetenhet gräver debattörerna ner sig i sina respektive skyttegravar, de kulturkonservativa på sin sida och de kulturradikala på sin. Det debatten gäller är estetikens förhållande till etiken (moralen). De kulturkonservativa tycker naturligtvis att moralen ska vara överordnad konsten, medan de kulturradikala tycker att konsten ska vara fri.

Det båda sidor missar är att det inte finns något motsatsförhållande här, konsten kan vara fri och underordnad moralen på samma gång. Det är inte det som är det grundläggande problemet. Det grundläggande problemet är att båda sidor är fast i en besynnerlig och ytterst daterad konstsyn. Det sköna antas stå i en oupplöslig förening med det rätta. De kulturkonservativa verkar mena att konst slutar vara konst om den är moraliskt felaktig och de kulturradikala verkar mena att konst, eller åtminstone det de kallar "bra" konst, inte kan vara moraliskt felaktig (vad som är moraliskt korrekt respektive felaktigt är en annan fråga som jag inte tar upp här).

Det är lite fascinerande att vi inte kommit längre än såhär trots decennier av teoriproduktion inriktad på just att frikoppla det sköna och det rätta (teorier som man från konstnärshåll gärna refererar till i sina utställningstexter). Det var ju länge sedan man definierade konst utifrån förmodade egenskaper i själva konstobjektet. Istället brukar man definiera det utifrån avsändare - "det som är avsett som konst är konst", mottagare - "det som uppfattas som konst är konst", eller socioekonomiskt fält - "det som konstvärlden definierar som konst är konst".

Har man en avsändar- eller mottagardefinition av konst så blir konstbegreppet väldigt relativt. Det brukar också vara de mest populära definitionerna bland konstnärer själva. Graffiti-konstnärer brukar också gilla att hänvisa till fältdefinitionen, typ: "Banksy har blivit utställd på galleri, det visar att graffiti är konst". Utifrån ett avsändar/mottagar-perspektiv så kan naturligtvis vad som helst vara konst. En berusad man som pissar i en portuppgång, eller sparkar sönder en busskur, kanske har konstnärliga motiv för sina handlingar och om inte annat så kan ju någon förbipasserande uppleva det som konst. Personligen måste jag säga att jag gillar en sådan lös, relativistisk definition.

När Karl-Heinz Stockhausen beskrev WTC-attacken som ett stort konstverk blev många upprörda. Det är en upprördhet som förutsätter att konst per definition är moraliskt korrekt, eller överordnad moralen. Men det finns ju ingen anledning att se det så. WTC-attacken kan vara konst och samtidigt moraliskt förkastlig. Och moralen kan alltjämt vara överordnad konsten. Vi behöver alltså inte frikänna den konstnär som pissar i en portuppgång, sparkar sönder en busskur eller flyger in ett flygplan i en skyskrapa, bara för att de själva eller någon annan kallar det för konst.

Men är konstens frihet kommensurabel med föreställningen om moralens primat? Ja, det anser jag. Konsten ska vara fri att provocera och överskrida gränserna för det konventionella och allmänt accepterade (vilket inte är detsamma som att den alltid bör göra det). Konsten ska inte stå i tjänst hos moralen utan fritt hitta sina egna uttryck, även om de råkar vara moraliskt felaktiga. Ur rent estetisk synvinkel var Anna Odells performance (eller vad det nu var) intressant och nyskapande, nästan i klass med det stora postrånet i Göteborg som ju verkligen var en storslagen happening.

Samtidigt måste naturligtvis såväl Anna Odell som postrånarna stå till svars för sina handlingar som alla andra medborgare, oavsett hur meningsproducerande deras konstprojekt är. Och det gäller då inte bara i juridiskt avseende utan även moraliskt. Att konsten är fri betyder inte att konstnären är det. Att ge konstnärer någon sort "moralisk immunitet" är ju varken möjligt eller önskvärt. Dessutom skulle det förmodligen begränsa den konstnärliga friheten inifrån.

Förhoppningsvis kan vår civilisation utvecklas så pass att vi klarar av att uppleva vår värld, i alla dess skiftande och stundtals frånstötande former, ur såväl ett estetiskt som ett etiskt perspektiv, men att vi aldrig glömmer vilket som är viktigast.

Länkar: DN1 DN2 DN3 N1 N2 N3 N4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5

Andra bloggar om: odell, konstfack, konst, kultur, etik, estetik, moral

Läs också: Jimpmeister har börjat läsa Ayn Rand (farligt, farligt...), Karl Palmås söker sig bort från the L-word, Vänstra Stranden gillar stadsarkitekter, YimbySTHLM undrar om städer är för bilar eller människor, YimbyGBG har som sagt varit på stadsvandring och Svensson har en bra plan för framtidens stadsplanering.