2008-11-14

Nymaterialism och moral

Just nu händer väldigt spännande saker inom Miljöpartiet. Om den nymaterialistiska rörelsen bland de gröna är framgångsrik kommer det inte bara att fullständigt omgestalta den ekologiska delen av vänsterrörelsen utan även att för alltid förändra svensk politik. Lyckas den inte får vi ytterligare ett Vägval Vänster, Attac etc, och det är ju inte så dåligt det heller.

Den avgörande frågan är om det går att göra politik av den ganska intrikata ontologi som nymaterialismen bygger på. En förutsättning är då någon form av nymaterialistisk moralfilosofi, någon sorts kriterier för vad som är rätt eller fel helt enkelt. Låt oss ta exemplet tortyr av fångar. En nymaterialistisk politiker måste kunna ta ställning till om tortyr av fångar är rätt eller fel, och framför allt varför det är rätt eller fel.

Låt oss säga att någon tycker att tortyr av fångar är fel. Det går att argumentera för det på många olika sätt. En liberal tycker det är fel om det strider mot individens förpolitiska rättigheter. En hedonistisk utilitarist tycker det är fel om det minskar den totala mängden lustkvanta. En kantian tycker det är fel om det är förnuftsmässigt självmotsägande. En habermasian tycker det är fel om det strider mot normer som man enats om i en fri, öppen och rationell diskurs. Och så vidare. Men hur resonerar en nymaterialist?

Det intryck jag fått är att man lutar åt ett Hume-inspirerat svar, där man fullständigt förlitar sig på en tänkt moralisk "känsla" som mänskliga varelser förmodas besitta. Tortyr av fångar är alltså fel eftersom det "känns" fel. Och om det inte "känns" fel? Ja, då får man väl anta att det inte är fel. För att citera Karl Palmås föredrag som jag skrev om i förra inlägget:

Notera att Zizek fördömer tortyren utan att luta sig mot “förnuft”, eller några förmodade “naturliga rättigheter”. Civilisationens största landvinning – utvecklingen av vår spontana moralitet – är ett kontingent utfall av olika kulturella replikatorer. Vi har haft turen att leva i denna moraliska ekologi; den har tjänat oss väl; därför bör den försvaras. Richard Rorty säger samma sak om de demokratiska friheter som vuxit fram under det senaste århundradet – de har uppstått kontingent, och det finns ingenting som säger att de kommer att vara med oss om ytterligare hundra år.

Det man undrar när man läser detta är naturligtvis varför just denna specifika "moraliska ekologi" är bättre än någon annan och vad betyder det att den "tjänat oss väl"? Uppenbarligen finns en värdering här, men var kommer den ifrån? Någon föredrar tydligen att leva i en demokratisk rättstat präglad av det humanistiska upplysningsprojektets ideal, men varför? Det är frågor som en politisk nymaterialism måste kunna svara på. Ett enkelt sätt vore ju att låta hedonistisk utilitarism bli nymaterialismens moraliska gren. Den starka empiricismen har de gemensamt, vilket borde göra dem kompatibla. Då slipper man också hänvisa till en obestämd "känsla" för sina normativa ställningstaganden. Att avskaffa förnuftsbaserad argumentation på politikens område är ju knappast rätt väg att gå om man vill värna den "moraliska ekologi" som ju även nymaterialisterna verkar uppskatta.

Möjligtvis (och överraskande nog) kan det även finnas ett utrymme för en kombination med habermasianskt tänkande. Grunden för Habermas kommunikationsteori är ju trots allt homo sapiens evolutionärt betingade kommunikativa förmåga. Det moraliska fältet öppnades när den mänskliga arten nådde den biologiska komplexitetsgrad som krävdes. Politik, normer, värderingar, allt formas genom denna biologiskt betingade sociala interaktion. Utgångspunkten för Habermas diskursetik är att det ligger vissa implicita procedurregler nedlagda i grunderna för det kommunikativa handlandet. En demokratisk rättstat är att föredra eftersom den är mer kommensurabel med det kommunikativa handlandets immanenta logik. Moralen ligger följaktligen mer i de sociobiologiska grunderna för den sociala interaktionen, än i själva normerna. Normerna är inte giltiga eller ogiltiga i förhållande till någon föreställd transcendent Sanning, utan i förhållande till det kommunikativa handlandets immanenta logik. Kanske finns här något för nymaterialismen att bygga vidare på? För att återigen citera Palmås:

Hardt och Negri, om jag tolkar dem rätt, hoppas dock på en Multitud av multituder. Det är en fin tanke, men jag har svårt att se hur en sådan skall uppstå utan den transcendenta essensens våld. Hur annars skall denna Multitud av multituder kunna enas om att Målet – guldet vid regnbågens slut – är universellt medborgarskap och medborgarlön? Detta strider ju mot det vi lärt oss från såväl Kauffman som Guattari: Ett autokatalytiskt system har sin egen immanenta logik, som kan inte bestämmas utifrån. Varje ekologi existerar öppet, för sig själv, inte slutet i sig självt. Det är inte upp till Hardt och Negri att bestämma – låsa – vad denna potentiella kropp skall tänka och göra.

Det här skulle kanske (med ett rejält filosofiskt skohorn) gå att få ihop med en habermasiansk kommunikationsteoretisk förståelse. Diskursetiken säger ju inget om innehållet i normerna utan anger bara formerna för normernas giltighet. Vilka normer som blir giltiga i en specifik kommunikationsgemenskap kan inte prognosticeras. Den etiska universalismen i Habermas tappning är alltså endast formell, inte substantiell. Men det är förmodligen ändå för mycket universalism för nymaterialisterna. Det får framtiden och den nymaterialistiska diskursproduktionen utvisa.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

2008-11-13

Utopi, materialism och normativitet

Igår hörde jag Katrine Kielos och Karl Palmås diskutera utopier på Världskulturmuseet. Samtalet utgick lite löst från Hardt och Negris bok Multituden. Frågan var om utopier behövs idag och om de ens är möjliga. Det var ett ganska spretigt samtal som led av en del begreppsförvirring (som idéhistoriker är man van att alltid börja med en halvtimmes etymologisk och begreppsteoretisk diskussion). Men ibland är de spretiga, oklara samtalen nästan bättre än de tillrättalagda, glasklara och genomtänkta.

Kielos sa en hel del kloka saker om de ideologiska och realpolitiska förutsättningarna för ett nytt vänstertänkande (men jag föredrar Habermas "utopiska energier" framför "utopiska muskler"). Jag fastnade särskilt för det hon sa om vänsterns reaktivitet. Enligt henne verkar vänstern ha förlorat tron på att den faktiskt ska komma till makten och istället gjort det bekvämt för sig i outsiderrollen. Man har nöjt sig med att kritisera "hegemonin" istället för att formulera konstruktiva alternativ. Karl Palmås vecklade in sig i en fascinerande men ganska obegriplig beskrivning av neomaterialistiskt tänkande. Vi som följt hans fullständigt briljanta blogg förstod väl på ett ungefär vad han var ute efter men Palmås borde verkligen fundera på att skriva ihop en "Neomaterialism 4 dummies".

Intressant nog avvisade både Kielos och Palmås etisk universalism. Kielos utifrån en realpolitisk, pragmatisk utgångspunkt. Hon menade att det helt enkelt var en idé som inte "fungerade" längre. Palmås avfärdande av etisk universalism var förstås mer väntat. Detta avvisande av själva grunden för det humanistiska upplysningsprojektet borde kanske väckt mer uppmärksamhet, men ingen i församlingen reagerade nämnvärt. Nu tror jag i och för sig att det rör sig mer om ett begreppsmässigt missförstånd än ett verkligt avvisande av etisk universalism.

Det finns nämligen en märkbar tendens att blanda ihop etisk objektivism med etisk universalism. Föreställningen att det finns objektiva, av människan oberoende, moraliska värden är förvisso stendöd, åtminstone i delar av den politiska offentligheten. Men föreställningen att det finns intersubjektivt giltiga, av människan beroende, moraliska värden är i högsta grad levande. Och det är så man bör förstå etisk universalism. Det är helt enkelt ett grunddrag i vårt kommunikativa handlande. Vi försöker hela tiden hitta intersubjektivt giltiga ståndpunkter för oss, vi argumenterar ständigt för vad som är rätt och fel för oss.

Detta oss måste i princip vara alla förnuftsvarelser, av den enkla anledningen att det är förnuftet som är förutsättningen för diskussionen. Att nymaterialisterna inte köper det kan jag förstå, det är alltså helt logiskt att Palmås sade sig vilja döda det kategoriska imperativet (konstigt återkallade han dödsdomen senare). Märkligare är väl det att Kielos avfärdar det.

Palmås diskuterade i sammanhanget kontrasten mellan Kant och Hume och tog föga förvånande parti för den senare. Det är en tydlig och pedagogisk distinktion som jag tror man kan lära sig mycket av. Humes position är nämligen lika bekväm som problematisk. En radikal materialism får ofrånkomligen problem med normativiteten. En radikal materialist kan inte säga att det är "fel" att t.ex. tortera fångar. Man kan säga att det är ineffektivt eller visa hur det är en del av ett hierarkiskt katedraltänk etc., men man kan inte säga att det är moraliskt felaktigt. En radikal materialism är amoralisk. Eller rättare sagt, en radikal materialism saknar en förnuftsbaserad moral.

Men, och detta är kärnan, eftersom radikala materialister är människor och lika mycket zoon politikon som alla andra kan de ju inte nöja sig med att vara rent deskriptiva. De vill också påverka politiskt. Och politik är normativitet. Politik är inte att säga: "Såhär är det". Politik är att säga: "Såhär borde det vara".

Den radikala materialisten, som vill kunna säga något normativt, kan förstås göra som Hume och hänvisa till någon sorts mystisk moralisk "känsla" som alla människor antas ha. Men det är ju faktiskt precis en sådan etisk objektivism som man säger sig ta avstånd från. Annars får man dra det åt det nietzschianska hållet och erkänna att ens politiska inlägg bara är uttryck för en individuell vilja till makt och dominans över andra. Ingetdera låter särskilt övertygande. Då är det nog smartare att utgå från en uppdaterad kantiansk förståelse det moraliska tänkandets betingelser, som Jürgen Habermas universalpragmatiska kommunikationsteori.

Habermas, som under lång tid varit extremt "ute" i det allmänna politiskt-filosofiska samtalet, verkar också vara på väg in igen. Det är kul. Kolla här eller här till exempel.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Svar till Rothstein

Med anledning av Bo Rothsteins märkliga debattartikel i GP återpublicerar jag mitt inlägg Bloggen och den plebejiska offentligheten:

Jag har skrivit här ett tag nu. Det är kul. Jag hade inga stora pretentioner när jag började och det har jag fortfarande inte. Däremot har jag gjort några intressanta iakttagelser. Exempelvis när jag skulle skicka iväg mitt första inlägg genom att trycka på en knapp som det stod "publicera" på. Jag reagerade på det ordet. Det kändes opassande högtidligt och alldeles för... ja, offentligt. Det hade en air av kungörelse över sig, något anspråksfullt och förnämt. Jag minns att jag log lite överseende åt detta, att man använt sig av ett ord med en sådan nimbus, när det egentligen bara rörde sig om att ytterligare spä ut en redan oändlig ocean med ännu fler triviala tankar och reflektioner.

En annan märklig upplevelse var en fascinerade dubbelhet i vissa människors reaktioner på det faktum att jag skrev dessa små inlägg. Å ena sidan verkade de ta det hela på ett oproportionerligt stort allvar, som om det var en händelse av betydande samhällsrelevans att jag skrivit si eller så i någon notis. Å andra sidan fanns en underton av något nedlåtande alternativt generat, som de inte kunde hålla tillbaka. Som om jag tagit mig själv på för stort allvar. Att jag, förblindad av självupptagenhet, överskattade världens intresse för min person och mina åsikter. Denna dubbla reaktion gjorde mig en smula perplex. Hade jag varit en gestalt i en utvecklingsroman av Robert Musil hade jag inte blivit förvånad, men idag, i vår tid? I en tid när BB lägger ut foton av nyfödda på internet, när man inte kan gå på en fest utan att minst två personer noggrant dokumenterar minsta rörelse man gör och sedan taggar fotona på facebook dagen efter. När man planerar att installera webkameror i kistor. I denna tid skulle någon få för sig att det var något märkvärdigt med att skriva i en obetydlig blogg? Obegripligt.

Häromdagen hittade jag dock en ingång till denna enigmatiska dubbelhet. Vad jag tror det handlar om är responsen från ett medvetande som låst sig vid ett plebicitärt offentlighetsbegrepp och inte kan ta in betydelsen av att den tekniska utvecklingen möjliggjort en intensifiering och utbredning av den plebejiska offentligheten (plebs används alltså här i dess pejorativa respektive neutrala betydelse, jfr Habermas, Borgerlig offentlighet). Detta medvetande utgår naivt från att det bara finns en sorts offentlighet, massans offentlighet. Reaktionen jag mött blir då genast mer begriplig. Den plebicitära offentligheten, masskommunikationens monologa offentlighet, har en tydlig, hierarkisk struktur. Ett fåtal avsändare, experter eller exceptionella personligheter, producerar åsikter som den mediatiserade publiken passivt konsumerar. Att i en sådan offentlighet själv bidra med synpunkter möter direkt två invändningar. Är du en expert? Har du en publik? I grund och botten den arkaiska frågeställningen, vem tror du att du är?

Massans offentlighet är dock inte den enda. Den plebejiska offentligheten har en annan och mycket mer otydlig, nästan kaotisk, struktur. Tankar och resonemang flyter omkring i en osorterad, och i någon mening gränslös, kommunikationsgemenskap. "Gemenskap" måste naturligtvis i detta sammanhang förstås i mycket svag mening, utan de traditionella etiska konnotationerna. Det är inte heller möjligt att tillskriva den plebejiska offentligheten en otvetydig emancipativ effekt, även om den naturligtvis besitter sådana resurser. Den är helt enkelt en av flera offentlighetstyper som samexisterar i det senmoderna samhället. På samma sätt som en person kan agera såväl i det politiska systemet, qua byråkrat, som i en politisk offentlighet, qua medborgare (jfr Kant, Vad är upplysning?), så kan en medborgare agera i flera olika offentligheter. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Så alla ni bloggare med få eller inga läsare, som skriver inlägg efter inlägg utan några kommentarer, sträck på er! I salute you! Missaktningen ni möter är endast ett uttryck för det snöpta självmedvetandet hos en till konsument och massmänniska reducerad medborgare. Ni är alla delar av en gränslös kommunikationsgemenskap, ni bidrar alla till en levande plebejisk offentlighet. Och även om era bidrag inte lyckas frigöra några emancipativ resurser, vad är alternativet? Att hålla tyst och slå på tv:n?

andra bloggar, om: , , , , , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...