bios politikos

”Tårtningen” av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gav upphov till en del braskande löpsedlar och ståhej. Samt en diskussion om huruvida tårtningen var rätt eller fel, som i sig är intressant. De vanligaste ståndpunkterna var: 1. Det var fel, eftersom det bryter mot de demokratiska spelreglerna. 2. Det var fel, eftersom det skapar sympati för Sverigedemokraterna. 3. Det var rätt, eftersom Jimmie Åkesson förtjänar det. 4. Det var rätt, eftersom en ”tårtning” är en karnevalisk protest mot Makten. 1. Demokrati-argumentet. Det mest kantianska (habermasianska) av argumenten. Det här argumentet utgår ifrån att det är genom tvångsfri, öppen och rationell diskursbildning som den politiska debatten ska föras, inte genom fysiska angrepp. Bryter man mot detta riskeras långsiktigt hela den demokratiska strukturen. Är man för demokrati bör man alltså inte ”tårta” meningsmotståndare. En invändning mot detta resonemang är att SD själva, såväl ideologiskt och praktiskt, inte r...

I veckans Ny Tid har jag en Rothsteinesque rant om massmediernas urartning och föreslår att partiet startar en webb-tv-kanal (STV) för att kunna föra ut mer komplexa resonemang till medborgarna. Någon barmhärtig själ har klippt ner texten till hälften innan publicering men så här såg den ut från början: Vår demokrati bygger på en levande politisk offentlighet. Gemensamma arenor där vi medborgare kan ta del av och delta i öppna diskussioner och debatter om viktiga samhällsfrågor med varandra och våra folkvalda representanter. De senaste årens digitala utveckling har gett allt fler människor redskap för att bidra till denna offentlighet och även mångdubblat antalet offentliga rum, framför allt tack vare internet. På det hela taget är det en mycket positiv utveckling. Men det finns också problem. Många arenor tenderar att bli allt mer homogena, man sluter sig inåt i sina grupper och avgränsar sig utåt mot de som tycker annorlunda. De stora gemensamma arenor som de gamla massmedierna...

Det har varit en otroligt händelserik vecka för Lena Sommestad. Hon har lanserats stort av många olika aktörer . Arbetarbladet tog tydligt ställning för Lena som ny partiledare med ett upprop på en helsida och har efter det fortsatt att pusha henne. Lena har också fått en egen kampanjsida , där man kan skriva under för hennes kandidatur. Det börjar t.o.m. dyka upp hemmagjorda kampanjfilmer. Stödet för henne växer lavinartat och allt fler s-föreningar går nu ut och tar ställning: Något stort är uppenbarligen på gång. Lena själv intervjuades om fenomenet i P1 Morgon. Hon fortsätter också skriva intressanta och spännande inlägg och kommentarer, både på sin blogg och i olika media . Läs till exempel gärna hennes ögonöppnande krönika i Uppsalademokraten där hon ifrågasätter den gängse nyliberala historieskrivningen om välfärdsstatens kris i slutet av 1900-talet. Hon lyckas också, till skillnad från många andra, ge intelligenta och ärliga svar på frågorna om hon ställer upp som parti...

Rabén & Sjögren har valt att dra in den planerade nyutgåvan av Ture Sventon i Paris eftersom de inte får byta ut ordet "neger" mot något mindre kränkande. Sveriges författarfond, som förvaltar författaren Åke Holmbergs verk, säger nämligen nej eftersom de anser att det skulle förändra bokens karaktär. Birgitta Lindgren på Svenska språknämnden håller med bokförlaget: – En dag kanske ordet kan återupptas, men då måste gruppen som känt sig kränkt ta initiativet. Det hjälper inte om du eller jag inte tycker att de har en rasistisk innebörd. Det här är en diskussion som blivit allt mer frekvent de senaste åren. Tyvärr har frågan frejmats identitetspolitiskt. Det handlar hela tiden om huruvida man ska gå "kränkta grupper" tillmötes eller inte. Det är förvånande att ingen gör den, som jag ser det, självklara analysen att det inte handlar om identitetspolitik utan litteraturvetenskap. Jag tycker absolut inte att självutnämnda språkrör för "kränkta grupper" sk...

Federa är en nystartad tvärpolitisk tankesmedja (eller ett "fjärilshus" som Lönnroth hellre vill kalla det eller ett "idékluster" som Jimmy hellre säger). Federa gör många saker, bl.a. ger man ut böcker - senast Lönnroths "Den tredje vänstern" och man har en mängd spännande bloggar knutna till sig (inklusive yours truly...). Massor med intressanta grejer är på gång så se till att hålla koll... ps. Dessutom har Federas primus motor Jimmy Sand startat en ny blogg med det göteborgsvitsiga namnet Du gröna nya värld . Vi som blivit beroende av Strötankar och sentenser förstår att den kommer att bli ett veritabelt måste för varje distingerad bloggkonnässör. Allt du velat veta om grön neomaterialism men varit för feg för att fråga om... ds. Andra bloggar om: federa , blogg , jimmy sand , lönnroth , politik , tankesmedja , neomaterialism

Konststudenten Anna Odells simulerade psykos har rört upp en del känslor. Med en imponerande målmedvetenhet gräver debattörerna ner sig i sina respektive skyttegravar, de kulturkonservativa på sin sida och de kulturradikala på sin. Det debatten gäller är estetikens förhållande till etiken (moralen). De kulturkonservativa tycker naturligtvis att moralen ska vara överordnad konsten, medan de kulturradikala tycker att konsten ska vara fri. Det båda sidor missar är att det inte finns något motsatsförhållande här, konsten kan vara fri och underordnad moralen på samma gång. Det är inte det som är det grundläggande problemet. Det grundläggande problemet är att båda sidor är fast i en besynnerlig och ytterst daterad konstsyn. Det sköna antas stå i en oupplöslig förening med det rätta. De kulturkonservativa verkar mena att konst slutar vara konst om den är moraliskt felaktig och de kulturradikala verkar mena att konst, eller åtminstone det de kallar "bra" konst, inte kan vara moralisk...

Med anledning av Bo Rothsteins märkliga debattartikel i GP återpublicerar jag mitt inlägg Bloggen och den plebejiska offentligheten : Jag har skrivit här ett tag nu. Det är kul. Jag hade inga stora pretentioner när jag började och det har jag fortfarande inte. Däremot har jag gjort några intressanta iakttagelser. Exempelvis när jag skulle skicka iväg mitt första inlägg genom att trycka på en knapp som det stod "publicera" på. Jag reagerade på det ordet. Det kändes opassande högtidligt och alldeles för... ja, offentligt. Det hade en air av kungörelse över sig, något anspråksfullt och förnämt. Jag minns att jag log lite överseende åt detta, att man använt sig av ett ord med en sådan nimbus, när det egentligen bara rörde sig om att ytterligare spä ut en redan oändlig ocean med ännu fler triviala tankar och reflektioner. En annan märklig upplevelse var en fascinerade dubbelhet i vissa människors reaktioner på det faktum att jag skrev dessa små inlägg. Å ena sidan verkade de ta d...

Hanne Kjöller skriver bra i DN om sentimentaliseringen av våra domstolar. Den "terapiserade" statens oförmåga att hålla isär känsla och fönuft är oroväckande. Att pressen under de senaste åren målmedvetet grävt ner sig i lynchmentalitet och passivt-aggressivt känslopjunk är en sak, men våra offentliga institutioner måste hållas fria från det. Det aktuella Eklund-fallet får en naturligtvis att tänka på Moosbrugger-episoden ur Musils Mannen utan egenskaper . Musil fångar på ett precist sätt både den psykopatiska tomheten inuti och den febrigt maniska fascinationen utanför, bland oss andra, normala. Vi ursäktar vår gränslösa nyfikenhet med att vi vill "förstå", trots att det borde vara uppenbart att i fall som dessa, som Moosbrugger och Eklund, är hemligheten att det inte finns någon hemlighet. Vår nyfikenhet säger mer om oss än om dem. Relaterat: Snaskdiskursen , Skrämselchock , Våldsmyten , Mordkupp! Våldschock! DN1 , DN2 , DN3 , DN4 , SvD1 , SvD2 , SvD3 Annat läsvä...

Public service-utredningen har debatterats en del, trots att förändringarna inte är så stora som man kunde ha väntat. Jag tillhör det fåtal som hellre vill ha en skatt, och inte avgift, på public service. Fri och opartisk samhällsinformation är en basal nyttighet, som alla ska kunna ta del av oavsett inkomst. Ingen ska vara för fattig, eller tvingas bli kriminell, för att kunna ta del av den samhälleliga offentligheten. Idag är detta förstås endast ett hypotetiskt problem eftersom det enda public service-medium med någon självrespekt kvar, dvs. radion, är undantagen avgift. De medborgare som inte har TV-mottagare och bara lyssnar på radio behöver alltså inte betala. Jag är en av dem. Men jag skulle gärna vara med och bidra via skattsedeln. Utredningen vill dock ha kvar avgiften. Men vill kalla den "public service-avgift", vilket ju är mer logiskt än "TV-avgift". Samtidigt ska avgiften även i fortsättningen vara beroende av om man har "TV-mottagare" eller e...

Många lade säkert märke till pensionerade professorn Stig Hadenius inlägg igår om namnpublicering. Hadenius, som tidigare bara behövde knäppa med fingrarna för att komma in på DN Debatt, måste numera ta till storsläggan för att komma fram. Den märkliga och obehagligt populistiska texten har redan dissekerats i andra sammanhang, men jag vill gärna sätta fokus på två meningar som jag tycker är talande: Kanske hade Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam även om det var ljus eftermiddag och de båda hade mobilkontakt? Bara de vetat om faran. Jag kan hjälpa Hadenius att skrämma upp landets föräldrar ytterligare. Över hela vårt land finns det människor som misstänkts eller dömts för vålds- och sexualbrott. Nu vet ni om faran. Släpper ni barnen ur sikte en enda minut kan vad som helst hända. Det räcker inte att övervaka dem med mobiltelefon, ni måste ständigt ha dem under uppsikt. Men låt mig skrämma upp er lite till. För även om ni kontrollerar varje steg de tar så kan ändå vad som h...

DN Kultur verkar ha övergett idén om intelligent och nyanserad kritik. Istället tar man en rabiat vänsterpopulist och en kverulerande högerpopulist och låter de breda ut sig över var sitt uppslag. Andreas Malm skriver om islamofobi och Maciej Zaremba om kränkningsdiskursen. Malms problem är, som tidigare , att han är fångad i en gymnasialt förenklad världsbild. Fördelen är naturligtvis att alla världens komplexa skeenden kan förklaras mycket enkelt. Nackdelen är att han faktiskt befäster just de uppdelningar och polariseringar som han kritiserar. Att "Väst" och "Öst" bara är abstrakta metasubjekt verkar han lyckligt ovetande om. Malms värld består inte av miljarder individer med olika personliga erfarenheter och politiska idéer som ingår i en mängd skiftande politiska sammanhang. Nej, Malms Colossus-värld är öde sånär som på ett fåtal jättar som springer runt och slåss med varandra. "Västvärlden" heter en, "Islam" heter en annan. På nästa uppsl...

Inget lockar fram våra lägsta impulser som vålds brottslighet . Girigt sörplar vi i oss medias snaskiga skildringar av exakt hur någon blev skjuten, uppskuren eller sönderslagen. Hur många meter sprang offret innan förövaren hann ikapp? Hur ser mördarens blodiga skjorta och skor ut? Detaljer som naturligtvis inte betyder något i sig själva men ändå är viktiga för oss, eftersom de ger oss den där kittlande närvarokänslan. All denna libidinösa spänning som byggs upp måste sedan självklart få sin utlösning, vilket sker i fikarum och på insändarplats (i tidningar, radio och på internet). De onda ska hängas, skjutas, torteras eller åtminstone låsas in för evigt. De som inte förstår att lynchjustis är nödvändig, är antingen galna eller själva onda. Och medierna maler målmedvetet på med artiklar skräddarsydda för att hålla adrenalinet igång. Denna förfasningsporr gör tyvärr att frågor som faktiskt är viktiga, som hur kriminalvården och polisen fungerar eller borde fungera, ungdomars för...

...är en fråga jag brukar undvika. Men efter de senaste dagarnas uppmärksammade händelser är det omöjligt att låta bli. Jag tänker naturligtvis på rockartisten Bruce Springsteens förestående spelning . För er som inte vet vem Bruce Springsteen är kan jag berätta att han är en amerikansk gubbe som spelar boogierock. Av någon obegriplig anledning är 87% av Sveriges befolkning Springsteen-fans. I vanliga fall hade detta bara varit ytterligare ett tecken på att vi lever i en ofullkomlig värld. Men det här går djupare. När ett helt Kulturfredag ägnas åt "...poeten, sexguden, det politiska kraftpaketet och den musikaliska väckelsepastorn Bruce Springsteen" är det uppenbart att något har gått mycket snett. Jag känner mig kränkt av denna bruce-normativitet. Och när Ola Sigurdson [sic!] nedlåter sig till att tolka den religiösa dimensionen i Springsteens låttexter och Eric Sundström outar sig själv som Springsteen-lover, då måste jag fråga mig själv: "Vart ä världen på väg?...

Den här veckan är P1:s OBS alltid intressanta debattprogram (snarare resonemangsprogram) extra intressant. Dels får vi en recension av Rob Giffords China Road , som bl.a. diskuterar likheterna mellan USA och Mittens Rike. Dels gör s-studenters Kajsa Borgnäs ett klokt inpass om förvridningen av arbetsdiskursen. Borgnäs dyker upp lite överallt nuförtiden, kanske årets mediarookie efter Queen Kielos? S-studenter gjorde helt klart ett klokt val när man valde ordförande. Bloggar gör hon också fortfarande, om än något oregelbundet. andra bloggar om: radio , obs , kina , kajsa borgnäs , politik

Nu finns det en radikal ledarsida som motvikt till alla Ekdahlar och PJ:s. Svensk vänsterpress egen Grand Old Man, Björn Elmbrant, samsas med nya röster som "årets medierookie" Katrine Kielos. Check it out! andra bloggar om: socialdemokraterna , media

Det bor sex miljarder människor i världen, nio miljoner människor i Sverige. Det finns 365 dagar på året. Det betyder att det kommer att hända väldigt mycket under ett år. Många bra saker och många dåliga saker. De dåliga sakerna är inte fler, men det är de som blir nyheter. Det är inte konstigt. Men vi måste komma ihåg det. Så fort det händer något tragiskt , som till exempel att en ung pojke sparkas ihjäl , är det lätt att fråga sig vad det är för värld man lever i. Svaret är: Ungefär samma som vi alltid levt i. Till skillnad från en del andra företeelser är våld ett relativt konstant fenomen i våra samhällen, det är bara verktygen och tillvägagångssätten som skiftar. Lika konstant är det förtvivlade och krampaktiga förbannandet av samtiden, som ju alltid är ur led. I alla tider, och särskilt påtagligt under modern tid, har samhället varit på väg käpprätt åt helvete. Det kan vara på två sätt med det. Man kan ju ha haft rätt hela tiden och då har det verkligen blivit sämre ...

Jag har skrivit här ett tag nu. Det är kul. Jag hade inga stora pretentioner när jag började och det har jag fortfarande inte. Däremot har jag gjort några intressanta iakttagelser. Exempelvis när jag skulle skicka iväg mitt första inlägg genom att trycka på en knapp som det stod "publicera" på. Jag reagerade på det ordet. Det kändes opassande högtidligt och alldeles för... ja, offentligt. Det hade en air av kungörelse över sig, något anspråksfullt och förnämt. Jag minns att jag log lite överseende åt detta, att man använt sig av ett ord med en sådan nimbus, när det egentligen bara rörde sig om att ytterligare spä ut en redan oändlig ocean med ännu fler triviala tankar och reflektioner. En annan märklig upplevelse var en fascinerade dubbelhet i vissa människors reaktioner på det faktum att jag skrev dessa små inlägg. Å ena sidan verkade de ta det hela på ett oproportionerligt stort allvar, som om det var en händelse av betydande samhällsrelevans att jag skrivit si eller så i n...

Statistik från BRÅ visar att antalet faktiska offer för dödligt våld i Sverige (till skillnad från antalet anmälda) inte alls ökat sedan 1975. Det var ju bra. Frågan är hur det nu ska gå för de tidningar (läs Monsters Inc) som vi betalar för att de ska skrämmas och göra oss rädda för varandra. Men det löser sig säkert som vanligt med lite kreativ presentationsteknik.

Har efter viss övertalning gått med i Facebook . Det är ett intressant verktyg som känns lite ovant för en gammal 70-talist. Men det är bra att hålla koll på de nya kommunikationsstrukturerna, annars kan man få det hett om öronen . Det kändes dock genast mer hemvant på Ansiktsboken när jag upptäckte en grupp med det underbara namnet "Jürgen Habermas: Right About Most Everything". Jag gick genast med. Nu har jag mer än hundra glada Habermas-vänner. Välkommen!