2008-12-04

Posthumanistisk blogg

Posthumanisterna som håller i det roliga och tankevidgande TAP-nätverket brukar arrangera intressanta seminarier och föreläsningar här i Göteborg. Nu har de startat en blogg också: http://tesantitesprotes.org/

Utgångspunkten är det posthumanistiska manifestet, där man närmare specificerar vad det är man vill göra. Det är verkligen lovvärt att man vågar sig på att skriva ett manifest (av manifestus = handgriplig, uppenbar) i en genre som ofta präglas av en viss semantisk dunkelhet.

Ur manifestet:

Där innehållet för det Mänskliga undandrar sig exakt definierbarhet uppstår en moralisk och förnuftsmässig gråzon. Det posthumanistiska perspektivet utgörs av att affirmera, undersöka och utforska denna gråzon. Posthumanismen är således ingen ideologi, inget program och ingen förutbestämd synvinkel – det är i stället att betrakta som en aktivitetszon, platsen för utforskandet av ett av vårt tänkandes viktigaste begrepp. Det posthumanistiska perspektivet bestäms av det objekt det tillämpas på, och av ansatsen att begreppsliggöra dessa skeenden.

Objekten för perspektivet skiftar som sagt, i det senaste inlägget menar man exempelvis att ateistiska argument ofta är kryptorasistiska och att ateister tenderar att vara självgoda och uppblåsta. Det är en intressant vinkel som kanske inte är helt vattentät... Eller så är jag bara för självgod och uppblåst för förstå ;)

Läs också: Ateism

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

2008-11-14

Nymaterialism och moral

Just nu händer väldigt spännande saker inom Miljöpartiet. Om den nymaterialistiska rörelsen bland de gröna är framgångsrik kommer det inte bara att fullständigt omgestalta den ekologiska delen av vänsterrörelsen utan även att för alltid förändra svensk politik. Lyckas den inte får vi ytterligare ett Vägval Vänster, Attac etc, och det är ju inte så dåligt det heller.

Den avgörande frågan är om det går att göra politik av den ganska intrikata ontologi som nymaterialismen bygger på. En förutsättning är då någon form av nymaterialistisk moralfilosofi, någon sorts kriterier för vad som är rätt eller fel helt enkelt. Låt oss ta exemplet tortyr av fångar. En nymaterialistisk politiker måste kunna ta ställning till om tortyr av fångar är rätt eller fel, och framför allt varför det är rätt eller fel.

Låt oss säga att någon tycker att tortyr av fångar är fel. Det går att argumentera för det på många olika sätt. En liberal tycker det är fel om det strider mot individens förpolitiska rättigheter. En hedonistisk utilitarist tycker det är fel om det minskar den totala mängden lustkvanta. En kantian tycker det är fel om det är förnuftsmässigt självmotsägande. En habermasian tycker det är fel om det strider mot normer som man enats om i en fri, öppen och rationell diskurs. Och så vidare. Men hur resonerar en nymaterialist?

Det intryck jag fått är att man lutar åt ett Hume-inspirerat svar, där man fullständigt förlitar sig på en tänkt moralisk "känsla" som mänskliga varelser förmodas besitta. Tortyr av fångar är alltså fel eftersom det "känns" fel. Och om det inte "känns" fel? Ja, då får man väl anta att det inte är fel. För att citera Karl Palmås föredrag som jag skrev om i förra inlägget:

Notera att Zizek fördömer tortyren utan att luta sig mot “förnuft”, eller några förmodade “naturliga rättigheter”. Civilisationens största landvinning – utvecklingen av vår spontana moralitet – är ett kontingent utfall av olika kulturella replikatorer. Vi har haft turen att leva i denna moraliska ekologi; den har tjänat oss väl; därför bör den försvaras. Richard Rorty säger samma sak om de demokratiska friheter som vuxit fram under det senaste århundradet – de har uppstått kontingent, och det finns ingenting som säger att de kommer att vara med oss om ytterligare hundra år.

Det man undrar när man läser detta är naturligtvis varför just denna specifika "moraliska ekologi" är bättre än någon annan och vad betyder det att den "tjänat oss väl"? Uppenbarligen finns en värdering här, men var kommer den ifrån? Någon föredrar tydligen att leva i en demokratisk rättstat präglad av det humanistiska upplysningsprojektets ideal, men varför? Det är frågor som en politisk nymaterialism måste kunna svara på. Ett enkelt sätt vore ju att låta hedonistisk utilitarism bli nymaterialismens moraliska gren. Den starka empiricismen har de gemensamt, vilket borde göra dem kompatibla. Då slipper man också hänvisa till en obestämd "känsla" för sina normativa ställningstaganden. Att avskaffa förnuftsbaserad argumentation på politikens område är ju knappast rätt väg att gå om man vill värna den "moraliska ekologi" som ju även nymaterialisterna verkar uppskatta.

Möjligtvis (och överraskande nog) kan det även finnas ett utrymme för en kombination med habermasianskt tänkande. Grunden för Habermas kommunikationsteori är ju trots allt homo sapiens evolutionärt betingade kommunikativa förmåga. Det moraliska fältet öppnades när den mänskliga arten nådde den biologiska komplexitetsgrad som krävdes. Politik, normer, värderingar, allt formas genom denna biologiskt betingade sociala interaktion. Utgångspunkten för Habermas diskursetik är att det ligger vissa implicita procedurregler nedlagda i grunderna för det kommunikativa handlandet. En demokratisk rättstat är att föredra eftersom den är mer kommensurabel med det kommunikativa handlandets immanenta logik. Moralen ligger följaktligen mer i de sociobiologiska grunderna för den sociala interaktionen, än i själva normerna. Normerna är inte giltiga eller ogiltiga i förhållande till någon föreställd transcendent Sanning, utan i förhållande till det kommunikativa handlandets immanenta logik. Kanske finns här något för nymaterialismen att bygga vidare på? För att återigen citera Palmås:

Hardt och Negri, om jag tolkar dem rätt, hoppas dock på en Multitud av multituder. Det är en fin tanke, men jag har svårt att se hur en sådan skall uppstå utan den transcendenta essensens våld. Hur annars skall denna Multitud av multituder kunna enas om att Målet – guldet vid regnbågens slut – är universellt medborgarskap och medborgarlön? Detta strider ju mot det vi lärt oss från såväl Kauffman som Guattari: Ett autokatalytiskt system har sin egen immanenta logik, som kan inte bestämmas utifrån. Varje ekologi existerar öppet, för sig själv, inte slutet i sig självt. Det är inte upp till Hardt och Negri att bestämma – låsa – vad denna potentiella kropp skall tänka och göra.

Det här skulle kanske (med ett rejält filosofiskt skohorn) gå att få ihop med en habermasiansk kommunikationsteoretisk förståelse. Diskursetiken säger ju inget om innehållet i normerna utan anger bara formerna för normernas giltighet. Vilka normer som blir giltiga i en specifik kommunikationsgemenskap kan inte prognosticeras. Den etiska universalismen i Habermas tappning är alltså endast formell, inte substantiell. Men det är förmodligen ändå för mycket universalism för nymaterialisterna. Det får framtiden och den nymaterialistiska diskursproduktionen utvisa.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

2008-11-13

Utopi, materialism och normativitet

Igår hörde jag Katrine Kielos och Karl Palmås diskutera utopier på Världskulturmuseet. Samtalet utgick lite löst från Hardt och Negris bok Multituden. Frågan var om utopier behövs idag och om de ens är möjliga. Det var ett ganska spretigt samtal som led av en del begreppsförvirring (som idéhistoriker är man van att alltid börja med en halvtimmes etymologisk och begreppsteoretisk diskussion). Men ibland är de spretiga, oklara samtalen nästan bättre än de tillrättalagda, glasklara och genomtänkta.

Kielos sa en hel del kloka saker om de ideologiska och realpolitiska förutsättningarna för ett nytt vänstertänkande (men jag föredrar Habermas "utopiska energier" framför "utopiska muskler"). Jag fastnade särskilt för det hon sa om vänsterns reaktivitet. Enligt henne verkar vänstern ha förlorat tron på att den faktiskt ska komma till makten och istället gjort det bekvämt för sig i outsiderrollen. Man har nöjt sig med att kritisera "hegemonin" istället för att formulera konstruktiva alternativ. Karl Palmås vecklade in sig i en fascinerande men ganska obegriplig beskrivning av neomaterialistiskt tänkande. Vi som följt hans fullständigt briljanta blogg förstod väl på ett ungefär vad han var ute efter men Palmås borde verkligen fundera på att skriva ihop en "Neomaterialism 4 dummies".

Intressant nog avvisade både Kielos och Palmås etisk universalism. Kielos utifrån en realpolitisk, pragmatisk utgångspunkt. Hon menade att det helt enkelt var en idé som inte "fungerade" längre. Palmås avfärdande av etisk universalism var förstås mer väntat. Detta avvisande av själva grunden för det humanistiska upplysningsprojektet borde kanske väckt mer uppmärksamhet, men ingen i församlingen reagerade nämnvärt. Nu tror jag i och för sig att det rör sig mer om ett begreppsmässigt missförstånd än ett verkligt avvisande av etisk universalism.

Det finns nämligen en märkbar tendens att blanda ihop etisk objektivism med etisk universalism. Föreställningen att det finns objektiva, av människan oberoende, moraliska värden är förvisso stendöd, åtminstone i delar av den politiska offentligheten. Men föreställningen att det finns intersubjektivt giltiga, av människan beroende, moraliska värden är i högsta grad levande. Och det är så man bör förstå etisk universalism. Det är helt enkelt ett grunddrag i vårt kommunikativa handlande. Vi försöker hela tiden hitta intersubjektivt giltiga ståndpunkter för oss, vi argumenterar ständigt för vad som är rätt och fel för oss.

Detta oss måste i princip vara alla förnuftsvarelser, av den enkla anledningen att det är förnuftet som är förutsättningen för diskussionen. Att nymaterialisterna inte köper det kan jag förstå, det är alltså helt logiskt att Palmås sade sig vilja döda det kategoriska imperativet (konstigt återkallade han dödsdomen senare). Märkligare är väl det att Kielos avfärdar det.

Palmås diskuterade i sammanhanget kontrasten mellan Kant och Hume och tog föga förvånande parti för den senare. Det är en tydlig och pedagogisk distinktion som jag tror man kan lära sig mycket av. Humes position är nämligen lika bekväm som problematisk. En radikal materialism får ofrånkomligen problem med normativiteten. En radikal materialist kan inte säga att det är "fel" att t.ex. tortera fångar. Man kan säga att det är ineffektivt eller visa hur det är en del av ett hierarkiskt katedraltänk etc., men man kan inte säga att det är moraliskt felaktigt. En radikal materialism är amoralisk. Eller rättare sagt, en radikal materialism saknar en förnuftsbaserad moral.

Men, och detta är kärnan, eftersom radikala materialister är människor och lika mycket zoon politikon som alla andra kan de ju inte nöja sig med att vara rent deskriptiva. De vill också påverka politiskt. Och politik är normativitet. Politik är inte att säga: "Såhär är det". Politik är att säga: "Såhär borde det vara".

Den radikala materialisten, som vill kunna säga något normativt, kan förstås göra som Hume och hänvisa till någon sorts mystisk moralisk "känsla" som alla människor antas ha. Men det är ju faktiskt precis en sådan etisk objektivism som man säger sig ta avstånd från. Annars får man dra det åt det nietzschianska hållet och erkänna att ens politiska inlägg bara är uttryck för en individuell vilja till makt och dominans över andra. Ingetdera låter särskilt övertygande. Då är det nog smartare att utgå från en uppdaterad kantiansk förståelse det moraliska tänkandets betingelser, som Jürgen Habermas universalpragmatiska kommunikationsteori.

Habermas, som under lång tid varit extremt "ute" i det allmänna politiskt-filosofiska samtalet, verkar också vara på väg in igen. Det är kul. Kolla här eller här till exempel.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Svar till Rothstein

Med anledning av Bo Rothsteins märkliga debattartikel i GP återpublicerar jag mitt inlägg Bloggen och den plebejiska offentligheten:

Jag har skrivit här ett tag nu. Det är kul. Jag hade inga stora pretentioner när jag började och det har jag fortfarande inte. Däremot har jag gjort några intressanta iakttagelser. Exempelvis när jag skulle skicka iväg mitt första inlägg genom att trycka på en knapp som det stod "publicera" på. Jag reagerade på det ordet. Det kändes opassande högtidligt och alldeles för... ja, offentligt. Det hade en air av kungörelse över sig, något anspråksfullt och förnämt. Jag minns att jag log lite överseende åt detta, att man använt sig av ett ord med en sådan nimbus, när det egentligen bara rörde sig om att ytterligare spä ut en redan oändlig ocean med ännu fler triviala tankar och reflektioner.

En annan märklig upplevelse var en fascinerade dubbelhet i vissa människors reaktioner på det faktum att jag skrev dessa små inlägg. Å ena sidan verkade de ta det hela på ett oproportionerligt stort allvar, som om det var en händelse av betydande samhällsrelevans att jag skrivit si eller så i någon notis. Å andra sidan fanns en underton av något nedlåtande alternativt generat, som de inte kunde hålla tillbaka. Som om jag tagit mig själv på för stort allvar. Att jag, förblindad av självupptagenhet, överskattade världens intresse för min person och mina åsikter. Denna dubbla reaktion gjorde mig en smula perplex. Hade jag varit en gestalt i en utvecklingsroman av Robert Musil hade jag inte blivit förvånad, men idag, i vår tid? I en tid när BB lägger ut foton av nyfödda på internet, när man inte kan gå på en fest utan att minst två personer noggrant dokumenterar minsta rörelse man gör och sedan taggar fotona på facebook dagen efter. När man planerar att installera webkameror i kistor. I denna tid skulle någon få för sig att det var något märkvärdigt med att skriva i en obetydlig blogg? Obegripligt.

Häromdagen hittade jag dock en ingång till denna enigmatiska dubbelhet. Vad jag tror det handlar om är responsen från ett medvetande som låst sig vid ett plebicitärt offentlighetsbegrepp och inte kan ta in betydelsen av att den tekniska utvecklingen möjliggjort en intensifiering och utbredning av den plebejiska offentligheten (plebs används alltså här i dess pejorativa respektive neutrala betydelse, jfr Habermas, Borgerlig offentlighet). Detta medvetande utgår naivt från att det bara finns en sorts offentlighet, massans offentlighet. Reaktionen jag mött blir då genast mer begriplig. Den plebicitära offentligheten, masskommunikationens monologa offentlighet, har en tydlig, hierarkisk struktur. Ett fåtal avsändare, experter eller exceptionella personligheter, producerar åsikter som den mediatiserade publiken passivt konsumerar. Att i en sådan offentlighet själv bidra med synpunkter möter direkt två invändningar. Är du en expert? Har du en publik? I grund och botten den arkaiska frågeställningen, vem tror du att du är?

Massans offentlighet är dock inte den enda. Den plebejiska offentligheten har en annan och mycket mer otydlig, nästan kaotisk, struktur. Tankar och resonemang flyter omkring i en osorterad, och i någon mening gränslös, kommunikationsgemenskap. "Gemenskap" måste naturligtvis i detta sammanhang förstås i mycket svag mening, utan de traditionella etiska konnotationerna. Det är inte heller möjligt att tillskriva den plebejiska offentligheten en otvetydig emancipativ effekt, även om den naturligtvis besitter sådana resurser. Den är helt enkelt en av flera offentlighetstyper som samexisterar i det senmoderna samhället. På samma sätt som en person kan agera såväl i det politiska systemet, qua byråkrat, som i en politisk offentlighet, qua medborgare (jfr Kant, Vad är upplysning?), så kan en medborgare agera i flera olika offentligheter. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Så alla ni bloggare med få eller inga läsare, som skriver inlägg efter inlägg utan några kommentarer, sträck på er! I salute you! Missaktningen ni möter är endast ett uttryck för det snöpta självmedvetandet hos en till konsument och massmänniska reducerad medborgare. Ni är alla delar av en gränslös kommunikationsgemenskap, ni bidrar alla till en levande plebejisk offentlighet. Och även om era bidrag inte lyckas frigöra några emancipativ resurser, vad är alternativet? Att hålla tyst och slå på tv:n?

andra bloggar, om: , , , , , ,

2008-10-25

Artikel i Fria tidningen

Fria tidningen har en serie om stadsplanering där tidigare Joakim Forsemalm (etnolog), Catharina Thörn (sociolog) och Anders Gardebring från YimbySTHLM skrivit intressanta artiklar. Idag publiceras en text av mig, som representant för YimbyGBG. Det enda som är lite tråkigt är ett av redaktionens bildval (inkl. bildtext), som ytterligare förstärker stigmatiseringen av miljonprogramsområden som Bergsjön. Det var definitivt inte poängen med min text. Tvärtom, det är absolut nödvändigt att överbrygga dikotomiseringen mellan innerstad och ytterstad, förslagsvis genom att bygga urbant.

Texten är nu nätad...

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2008-10-24

Wake up and smell the byggkaffe

Igår rapporterades det om att byggbolagen funderar på att satsa på "billigare" lägenheter, dvs. bostadsrätter strax under miljonen. Idag får vi veta att allt fler byggen skjuts upp. Exempelvis ligger etapp 2 av det famösa bygget Porslinsfabriken på is, vilket få beklagar.

Det här är symptomatiskt för den absurda situationen byggmarknaden. När det är högkonjunktur klämmer man ut några dåligt byggda och tokdyra lamellmattor och när det vänder neråt släcker man fabriken och kapitalförvaltar. En skriande bostadsbrist ser till att priserna hålls höga. 2007 gjorde NCC sin största vinst i företagets historia, 2,3 miljarder kronor. Det är bara att gratulera aktieägarna - och beklaga medborgarna.

Vad säger Socialdemokraterna? Är det dags att styra upp det här? Vad vill vi egentligen? Hur ser vår stadspolitik ut?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2008-10-17

ICA - det nya FRA?

Det ska bli mycket intressant att se hur starka reaktionerna blir på ICA:s kartläggning av kundpreferenser. Privata företag har under lång tid samlat in information om medborgarna och kartlagt vanor och beteenden. Det är bara bra att de nu öppet visar hur de använder informationen. Vi ser allt tydligare konturerna av det Minority Report-samhälle som forskaren Karl Palmås brukar skriva tankeväckande (och språkligt sett något svårtillgängliga) inlägg om på utmärkta bloggen 99, our 68.

Eftersom min partner har ICA-kort och vi ofta äter tillsammans har jag kunnat se mitt eget liv speglas i ICA:s reklamutskick. Det var obehagligt. Det ekonomiska systemets tilltagande kolonisering av livsvärlden, för att tala med filosofen Jürgen Habermas, är ett minst lika stort problem som det politiska systemets intrång. Men medan det politiska systemets koloniseringsförsök (med all rätt) väcker liberala ryggmärgsreaktioner, passerar det ekonomiska systemets attacker vanligtvis under den liberala radarn. Förmodligen eftersom det liberala medvetandet inte förmår se det privata näringslivets systemiska karaktär.

Det är därför högst osannolikt att vi kommer att få se några demonstrationer eller manifestationer mot ICA. Det kommer alltid att vara mer provocerande när tjänstemän i den demokratiska rättstaten kontrollerar medborgarna än när de osynliga byråkraterna i det ekonomiska systemet gör det. Tyvärr.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annat läsvärt: YimbyGBG

2008-10-16

Kom igen Carin!

Idag presenterar nya stadsbyggnadsrådet Kristina Alvendal utgångspunkterna för arbetet med den nya översiktsplanen i Stockholm. Alvendal förvaltar på ett utmärkt sätt arvet från Mikael Söderlund och argumenterar klart och tydligt för att Stockholm ska växa med mer tät blandstad. Det är alldeles förträffligt och en förutsättning för att Stockholm ska bli en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar stad. Så socialdemokrat jag är kan jag inte annat än applådera Alvendals utspel.

Vad som är obegripligt är att Carin Jämtin och gänget inte sett denna fråga tidigare och kraftfullt tagit initiativet. Det är ju världens bekvämaste politiska fråga, det är bara att gå in och ta för sig. Den dag Stockholms sossar verkligen gör den täta blandstaden till sin idé kommer man också att ha smashläge på moderaterna. Trots allt fagert tal om blandstad sitter moderaterna nämligen ohjälpligt fast i bilträsket. De saknar också fullständigt en idé för social blandning och utan det blir det ingen verklig blandstad.

Så kom igen Carin, ta över den här frågan nu!

Lästips: YimbyGBG

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2008-08-29

(S)tadspolitik - snart i en grannskapsenhet nära dig!

Vår bostadspolitiska rapport kom igår. Det finns en del bra saker där även om det mesta är ganska luddigt, debattartikeln i GP var besynnerligt intetsägande. Vad som dock är outsägligt välkommet är det tydliga ställningstagandet för den täta blandstaden som stadsplaneringsmodell. Uppenbarligen har vi till sist insett att funktionalismens glesa bilstad utgör ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hot mot vårt samhälle. Läs och njut av följande, under rubriken Hållbar och framtidsinriktad samhällsplanering:

"Den täta europeiska staden med gator och kvarter skapar korta avstånd, bra förutsättningar för service och kollektivtrafik. Samtidigt ser vi hur externhandel och utglesning av bebyggelsen ökar vårt bilberoende och försvagar våra stadskärnor. En utveckling som leder till mindre attraktiva städer och större klimatpåverkan. En stor del av bebyggelsen från rekordåren behöver förändras i sin struktur. Nuvarande kommunala planmonopol ställer stora krav på hur vi bygger våra städer och misstag som görs idag kan få konsekvenser för många år framöver. Vi behöver formulera en ny stadsbyggnadspolitik för attraktiva och hållbara städer. Samtidigt måste regelverk ses över så att inte enskilda miljökrav bidrar till en samhällsplanering som i ett helhetsperspektiv är mindre hållbar. Idag kan till exempel krav på bullernivåer invid fasader försvåra en förtätning av våra städer som är viktig för att minska behovet av transporter. I praktiken riskerar staden/bebyggelsen att få anpassa sig till bilen/trafikens krav istället för tvärt om. Vi behöver också tänka nytt när det gäller mötesplatser för människor, föreningsliv och kultur."

Vi är många sossar som länge efterfrågat en progressiv stadspolitik. Den här rapporten lovar gott inför framtiden...

Relaterat: Brist på hyresrätter

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2008-08-04

Köa smart

Inom statistiken finns ett intressant område som heter köteori. Det är något som borde studeras mer ingående, inte minst här i Sverige. I motsats till vad som ofta hävdas är Sveriges invånare nämligen mycket dåliga på att köa. Visst, de ställer sig i kön och respekterar själva kösystemet men de verkar fullständigt sakna djupare insikter i hur en kö bör byggas upp för att fungera optimalt. Man verkar tro att det räcker att ställa sig rakt bakom personen framför. Det gör det inte. Det är till och med för det mesta de sämsta alternativet för kön som helhet. Det vanligaste exemplet är bankomatköerna. Hur många gånger har inte trottoaren spärrats av eftersom folk vägrar köa smart, dvs. utmed närmsta vägg?

Ordet kö kommer av det latinska ordet för svans. Det kan man ta som utgångspunkt för ett klokt köande. Tänk dig att du har en tio meter lång svans. Var skulle den vara minst i vägen när du köar? Just det, så långt borta från passager som möjligt och så nära en vägg som möjligt. Några illustrationer kanske kan hjälpa. Dollartecknet är kömålet, grön pil är smart kö, röd pil är osmart kö och svart pil representerar passager.









Tänk nu på detta så undviker vi en massa onödiga problem, som split-end köer etc. Kanske får vi då tid över till mer betydelsefulla problem, som hur man säger till folk att de talar för högt i, eller andas rakt in i, telefonen.

Annat intressant: YimbyGBG om Norra Guldheden

2008-07-24

Spanka upp byggindustrin!

SvD rapporterar att byggbolagen får allt svårare att sälja nybyggda lägenheter. Man är tvungen att locka med inredningshjälp, avgiftsfria månader och prissänkningar. "Byggbolagen som SvD Näringsliv pratat med berättar om färre intressenter, trögare med försäljningen av nybyggda lägenheter och projekt som kan komma att läggas på is." /.../ "Som extra hängslen i tuffare ­tider har byggbolagen också börjat kräva att omkring 30–50 procent av lägenheterna är sålda innan ett nybygge påbörjas. NCC uppger att man har ännu tuffare bokningskrav."

Hur kan det här komma sig när vi har en enorm bostadsbrist? Det borde ju vara hur lätt som helst att kränga bostäder? Jo, våra svenska byggbolag bygger inte för hela befolkningen, utan endast för de över en viss inkomstnivå. De som ligger under den nivån är ointressanta för det byggindustriella oligopolet. Byggjättarna har utplånat konkurrensen och kan i lugn och ro maximera sin vinst in absurdum. Byggsverige är en fet och lat hund som inte ens orkar fnysa åt vanlig hundmat, varsamt grillad oxfilé ska det vara, inget annat. Låter det som ett orättvist och alltför hårt omdöme? Lyssna då på följande:

"En vikande marknad för nyproducerade bostadsrätter verkar inte borga för fler hyresrätter. Under de senaste åren har andelen bostadsrätter ökat och under 2007 var enbart 30 procent av de påbörjade bostäderna hyresrätter. Borttagandet av det statliga investeringsbidraget anses vara huvudanledningen.

–För oss är det en lönsamhetsfråga. Trots att vi gärna skulle vilja bygga hyresrätter lönar det sig inte lika mycket. Men vi samarbetar gärna med de aktörer som bygger sådana, det är aldrig bra att det bara finns en typ av bostäder i ett område, säger Peter Svensson på Skanska."

Jodå, Skanska vill gärna bygga hyresrätter, men det lönar sig inte lika mycket. Det är alltså inte så att det inte lönar sig. Men det lönar sig inte lika mycket. Fine, Skanska är ett företag, företag ska tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt efter de regler som finns. Det är så det funkar. Men det är faktiskt vi som samhälle som sätter spelreglerna. Och när byggbolagen väljer att inte bygga - när det råder bostadsbrist - då är det dags att ändra de spelreglerna.

Det kan betyda att inrätta ett kommunalt byggföretag (vilket S i Göteborg beslutade på förra kongressen) eller att få in och aktivt stödja fler och mindre entreprenörer i byggsvängen, eller att inte sälja kommunal mark till till enbart bostadsrätter eller vad man nu hittar på. Men den här absurda och ovärdiga situationen måste få ett slut. Byggmaffian kommer nog att tjäna bra ändå. 30% av byggkostnaderna (50 mdr/år) är rent slarv, så nog finns det marginaler...

Relaterat: Stadsekonomi, Ett nytt miljonprogram, Delad stad

Annat läsvärt: Catti Ullström skriver om klassresor, Svensson om övergivna platser

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2008-07-23

Den gränslösa nyfikenheten

Hanne Kjöller skriver bra i DN om sentimentaliseringen av våra domstolar. Den "terapiserade" statens oförmåga att hålla isär känsla och fönuft är oroväckande. Att pressen under de senaste åren målmedvetet grävt ner sig i lynchmentalitet och passivt-aggressivt känslopjunk är en sak, men våra offentliga institutioner måste hållas fria från det.

Det aktuella Eklund-fallet får en naturligtvis att tänka på Moosbrugger-episoden ur Musils Mannen utan egenskaper . Musil fångar på ett precist sätt både den psykopatiska tomheten inuti och den febrigt maniska fascinationen utanför, bland oss andra, normala. Vi ursäktar vår gränslösa nyfikenhet med att vi vill "förstå", trots att det borde vara uppenbart att i fall som dessa, som Moosbrugger och Eklund, är hemligheten att det inte finns någon hemlighet. Vår nyfikenhet säger mer om oss än om dem.

Relaterat: Snaskdiskursen, Skrämselchock, Våldsmyten, Mordkupp! Våldschock!

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3


Annat läsvärt: Jimpan om segregering på YimbyGBG

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2008-07-06

Semesterstängt



Nu tar bloggen semester ett tag. Glad sommar!

2008-07-03

Mål och medel



SvD:s pågående serie om barn i stan är intressant, av flera anledningar. Det är naturligtvis viktigt att barnens perspektiv tas med i stadsplaneringen, precis som ungdomarnas, 30+arna, de medelålders och pensionärernas, och alla andra grupper som finns. Vad det handlar om är att hitta en balans mellan intressen som gör att slutresultatet blir så bra som möjligt. Alla kan inte få allt. Och det är bättre att alla får något än att några får allt. Det är inte heller helt klart vad som faktiskt ligger i alla olika gruppers intresse.

Många av de saker som efterfrågas inom stadsplaneringen, som sol, ljus, luft, grönska, stadsliv, kultur, spännande arkitektur, varierade stadsmiljöer, tät blandstad etc, är ju inte mål i sig, utan medel till mål. Man vill att man själv och andra ska må bra fysiskt och psykiskt, man vill ha en levande offentlighet och ett starkt civilsamhälle för att vår demokrati ska överleva. Sådana saker. Men det är inte alltid de medel som man förespråkar leder till de mål man värdesätter. Ibland är medlen till och med direkt kontraproduktiva.

Man kan till exempel ha en teori som säger att sol, luft och grönska måste maximeras till varje pris för att folk ska må bra fysiskt och psykiskt. Idealt skulle varje människa bo i ett torp i skogen. Man ser ljuset och grönskan framför sig. Men man ser inte SUV:en eller köpcentrumet. Man ser inte den fortsatta stadsutglesningen och förstärkta bilberoendet och hur det i förlängningen utgör ett direkt hot mot både vår hälsa och miljö. Man ser inte segregeringen och frånvaron av medborgerlig kommunikation när all fritid går åt till privatlivet i villan och bilen eller konsumentlivet i köpcentrumet. Man förväxlar medlen med mål och man ser inte att utopin är en dystopi.

Fantasin är det härliga torpet i skogen, verkligheten urban sprawl. Samtidigt framställs den täta blandstaden som en fruktansvärd asfaltsöken, där människor tvingas leva mot sin vilja. Förkrympta och hålögda, med lungorna fulla av sot. Men det är också en fantasi. Det är inte så verkligheten ser ut. Människor mår bra och lever gott i tät blandstad. Det är därför den är eftertraktad, det är därför folk bor i sjundehandskontrakt i den. Den täta blandstaden är alltså attraktiv, men det är i ärlighetens namn villasprawlet också. Båda har sina för- och nackdelar. Det finns dock en avgörande skillnad. Det är bara en av dessa stadsformer som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar.

Relaterat: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, Svensson, YimbySTHLM, YimbyGBG

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

2008-07-01

Jag vill betala radioskatt

Public service-utredningen har debatterats en del, trots att förändringarna inte är så stora som man kunde ha väntat. Jag tillhör det fåtal som hellre vill ha en skatt, och inte avgift, på public service. Fri och opartisk samhällsinformation är en basal nyttighet, som alla ska kunna ta del av oavsett inkomst. Ingen ska vara för fattig, eller tvingas bli kriminell, för att kunna ta del av den samhälleliga offentligheten.

Idag är detta förstås endast ett hypotetiskt problem eftersom det enda public service-medium med någon självrespekt kvar, dvs. radion, är undantagen avgift. De medborgare som inte har TV-mottagare och bara lyssnar på radio behöver alltså inte betala. Jag är en av dem. Men jag skulle gärna vara med och bidra via skattsedeln.

Utredningen vill dock ha kvar avgiften. Men vill kalla den "public service-avgift", vilket ju är mer logiskt än "TV-avgift". Samtidigt ska avgiften även i fortsättningen vara beroende av om man har "TV-mottagare" eller ej, vilket inte är lika logiskt. Utredningens argumentet för detta är märkligt: "Om apparatkravet tas bort försvagas argumentationen för att avgiften är just en avgift. Avgiften får i stället mer karaktären av en skatt eftersom avgiften då tas ut även av den som inte har möjlighet att ta del av programföretagens utbud."

OK, men varför allt krångel? Varför inte istället ta bort avgiften och införa en public service-skatt?

Jag tillhör också dem som tycker att public service-företagen framför allt ska sysselsätta sig med samhällsinformation. Jag ser verkligen inte vad som är public service med Melodifestivalen eller Allsång på Skansen. Man kan tycka att det är trevligt, härligt, skôj eller vad vet jag. Men public service? Det främsta argumentet jag hört är att höga tittarsiffror är viktiga för en hög betalningsvilja. Vilket ju är lika smart som att hälla i massor med socker i gröten för att få barnen att äta nyttigare. Byt avgiften mot skatt så har vi löst det problemet. Förhoppningsvis kan då SVT också börja producera bättre program så jag får en anledning att köpa en televisionsmottagare.

Ett annat argument mot public service-skatt är att oberoendet gentemot staten skulle riskeras. Det är naturligtvis viktigt att oberoendet bibehålls och det måste självklart säkerställas innan vi går över till public service-skatt. Frågan är hur fri och oberoende public service är idag, med all sponsring och märkliga avtal. Det besynnerliga och högst olämpliga gynnandet av kristen propaganda, som Humanisterna satt ljuset på, är ett exempel. Public service skulle behöva en rejäl reformering för att hitta tillbaka till vad som borde vara dess raison d'être: Opartisk och tillgänglig samhällsinformation.

Relaterat: Utredningen, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6

Annat läsvärt: YimbyGBG skriver om infrastruktur, Morian skriver om Sahlin och Schyffert

Andra bloggar om: , , , , ,

2008-06-30

Sjuk vård

Att borgarna vill mörka konsekvenserna av vårdvalet är inte så konstigt. Jag har inte träffat någon inom vården som tycker att det här är en bra idé. Trots det trycker borgarna på, i ideologisk nit. Omfördelning brukar ju vara en socialdemokratisk paradgren, Robin Hood-style. Nu kör borgarna en egen variant, Sheriffen av Nottingham-style. Det är tragiskt och de sociala konsekvenserna kommer att att bli övertydliga, oavsett hur mycket man än försöker mörka dem. Jag vägrar tro att de borgerliga gör detta i avsikt att uppnå orättvisa och ojämlikhet. Men det är ett typexempel på hur det går när abstrakta, och socialt oinformerade, principer får gå före verkligheten.

Den 19:e augusti kommer Kerstin Brunnström till min sosseförening för att diskutera VGR:s sjukvårdspolitik. Det kan bli ett intressant möte. Idag går för övrigt remisstiden ut för regionens idéskiss "Vägen till medborgarnas primärvård". Läs den och remissyttrandena här...

Relaterat:
Svensson, Jinge, bios politikos, sjölander, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN

Annat läsvärt: YimbyGBG skriver om stadens historia, Bengtsson håller oss uppdaterade och Catti Ullström skriver som vanligt smart, den här gången om EU-debatten i partiet.

Andra bloggar om: , , , , ,

2008-06-26

Ontologi vs. ontografi

Karl Palmås fortsätter lysa upp Göteborgs intellektuella mörker med fullständigt snillrika texter. Nu senast ett referat av en sociologikonferens i Oxford. Och ja, det är lika spännande som det låter. Nej, det är till och med mer spännande än det låter! Mycket förenklat handlar det om huruvida man som sociolog ska försöka förklara världen (ontologi) eller nöja sig med att beskriva den (ontografi). Palmås förespråkar själv det förra.

För en oinsatt person som undertecknad verkar det hela förstås underligt. Går det att välja bort ontologi? Det man kan välja är väl om man ska utgå från en intuitiv-konventionell eller reflekterad-artikulerad ontologi? Även en ontografi måste väl förutsätta en ontologi? Sedan kvarstår naturligtvis problemet med att grunda ontologin, hur ska det gå till? Vilka kriterier bör man utgå från?

Ja, som sagt, det är en text som väcker många frågor, som engagerar. Nu måste jag bara ta och läsa på om det här så jag vågar kommentera inläggen, det är läskigt hög nivå på dem...

Andra bloggar om: , , , , ,

Operation Canadian Bacon inledd

Jaha, då var det dags att försöka få oss att glömma FRA-skandalen. Vad gäller Ylva Johanssons avdrag så är det bara att hålla med Svensson, vi lever i enlighet med de regler och lagar som gäller i landet, även om man vill försöka ändra på dem. Alternativet vore ju bisarrt. Eller borde vi hänga ut alla borgerliga politiker som inte smiter från TV-avgiften (hur många det nu kan vara)? Nope, det här flyger inte.

Vad gäller det absurda förslaget från en estnisk EU-parlamentariker om bloggkontroll så är det förstås… absurt. Och naturligtvis ingenting som socialdemokraterna i Sverige ställer sig bakom.

Nej, så lätt blir man nog inte av med FRA-krisen. Men hey, it’s worth a try…

Relaterat: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, Svensson

Annat läsvärt: YimbyGBG skriver om infrastruktur och Göteborg

Andra bloggar om: , , , , ,

2008-06-25

Ingen FRAsliberalism tack!

Enligt Mona Sahlin kommer Socialdemokraterna att riva upp FRA-lagen om vi kommer till makten efter nästa val. Det borde ju egentligen inte vara en nyhet. Vi röstade nej till förslaget i riksdagen, alltså vore det ju bara konstigt om vi inte ville göra något åt det när vi får chansen. Men vårt parti har ju dessvärre inte något direkt imponerande track record i de här sammanhangen, alltså är det trots allt glädjande att partiet tydligt tar ställning mot det aktuella förslaget.

Ännu mer glädjande vore det förstås om vi socialdemokrater också kunde formulera ett alternativt förslag, som respekterar vår grundlag. För skulle vi hitta på något lika illa (eller värre) efter att vi vunnit valet 2010 så finns det ingen annan än oss själva att skylla på.

Relaterat: DN1 DN2 DN3 DN4 SvD1 SvD2 AB1 AB2 Kulturbloggen Catti Ullström

Annat läsvärt: YimbyGBG skriver om sprawl i Göteborg, Catti Ullström skriver om sexkonservatism

Andra bloggar om: , , , , ,

2008-06-24

De nya liberalerna?



FRA-debaclet har verkligen satt sina spår på den borgerliga sidan. Jag tillhör dem som varit dåligt insatt i frågan. Förslaget har låtit konstigt men det var först i och med att liberalt sinnade bloggare drog igång nätkampanjen som jag (och många andra) verkligen fick upp ögonen för förslagets konsekvenser. Efter att ha läst remissyttranden och annan argumentering på stoppafralagen.nu var det lätt att ta ställning mot förslaget. Det hela underlättades naturligtvis av att mitt eget parti (s) var emot, trots att förslaget ursprungligen var vårt. Vi sossar har alltså ingen anledning att slå oss för bröstet.

Jag diskuterade FRA-affären med en kompis som är aktiv liberal i helgen. Vi talade om att det finns en speciell sorts känslighet bland liberaler för övergrepp mot den personliga integriteten, ett gott väderkorn, som gör att de reagerar snabbare än många andra i sådana frågor. Vi pratade också om varför regeringen bestämt sig för att ändå driva igenom det här, vad vinsten skulle kunna vara. Vi hittade inget svar. Den realpolitiska förlusten är dock uppenbar. Regeringen har på egen hand lyckats riva upp ett djupt sår rakt genom de mest trogna leden. Frågan är hur man tänker läka det.

Kanske är det dags för en omorganisering på den borgerliga kanten. Har tiden kommit för en uppdelning i två partier, ett verkligt liberalt och ett verkligt konservativt? Då skulle alla de principfasta liberaler som idag känner sig vilsna ha ett tydligt alternativ att vända sig till. Det är faktiskt mycket möjligt att hela FRA-spektaklet kommer att leda till en ideologisk nytändning på den liberala sidan, vilket skulle få stora inrikespolitiska konsekvenser. Vi får se...

Relaterat: SvD1 SvD2 SvD3 DN1 DN2 MMM Svensson Gardebring

Annat läsvärt: DN om vågkraft, YimbyGBG om sprawl

Andra bloggar om: , , , ,

2008-06-23

Vad man är och vad man gör

Det är svårt det här med nationell identitet. Vem kan egentligen göra anspråk på "svenskhet"? Det enda rimliga svaret är väl vem som helst. Allt beror ju på hur man väljer att definiera begreppet. Man kan välja olika utgångspunkter: genetisk etnicitet, kulturell etnicitet, språklig etnicitet, politisk etnicitet, religiös etnicitet etc. Beroende på vilken identifikator man använder bildas olika grupper av individer. Ingen av dem kommer dock att överensstämma med det "vi" som bollas runt i den allmänpolitiska diskursen. Det vi-et är nämligen en rent semantisk konstruktion, en symbolisk referenspunkt utan empiriskt innehåll.

Det här ställer till en del begreppsmässiga problem, oavsett vem som ger sig in i diskursen och avsett hur de gör det. Inte bara för de som menar att "dom" måste anpassa sig till "oss", utan även för dem som tycker att "dom" inte alls behöver anpassa sig till "oss" eller att "vi" borde anpassa "oss" till "dom". Det här gäller oavsett dualism (män-kvinnor, svenskar-invandrare, hetero-hbt, hårdrockare-synthare etc.). Det är trots allt mindre intressant vad man är, än vad man gör (även om man gör vad man gör för att man är vad man är). Vilka beteenden, handlingar och förhållningssätt gentemot andra människor bör samhället befordra, beivra eller bara acceptera? Oavsett vem den som gör något "är". Det är den politiskt meningsfulla diskussionen.

Relaterat: SvD DN PM BP BP BP BP

Annat läsvärt: YimbyGBG skriver om Jane Jacobs, Strötankar och sentenser skriver om Schweiz.

Andra bloggar om: , , , ,

2008-06-22

I am rubber - you are glue

12 läkare och barnmorskor går idag ut på DN Debatt och säger att färre sexpartners är bättre än kondomanvändning för att minska smittspridning.
Debattörerna (varav många av någon anledning kommer från Jönköping) har naturligtvis rätt - har man inte sex så blir man inte smittad.

Problemet är naturligtvis, som alltid, att folk ju har sex alldeles oavsett hur olämpligt vissa tycker att det är. När får vi se en debattartikel som varnar för överdriven reklam för bilbälten - det är ju bättre om man inte åker bil. Eller cykelhjälm. Är det inte lite mycket tjat om det? Kan inte ungdomarna sluta cykla istället? Könssjukdomar är en följd av något mycket bra, hälsosamt och trevligt, nämligen att folk har sex. Vad är egentligen problemet - att folk har sex eller att de inte skyddar sig?

Annat läsvärt: Anna Ardin skriver också om DN Debatt, Anders Svensson skriver om att ta debatten med SD (en del håller jag dock inte med om, gissa vad?). YimbyGBG skriver om Norra Guldheden.

Andra bloggar om: , , , ,

Bejaka bullret



Buller brukar beskrivas som "oönskat ljud", det är alltså en subjektiv beskrivning av ljudvågor. Även om det finns många typer av ljudvågor som de flesta sansade människor upplever som obehagliga (skärbrännare, gaffel mot tallrik, basshunter) så finns det alltså i grunden inget objektivt i det. Vid ett visst ljudtryck skadas dock våra kroppar (även om det finns en subjektiv dimension här med). Att det finns gränsvärden för skadliga ljudnivåer är självklart bra. Sedan är det en annan fråga hur de ska utformas. Ska man kunna ta med spädbarn utan öronskydd på deathmetal-konserter eller bör arrangörerna (och besökarna) ta ett större ansvar för att det finns öronskydd tillgängliga?

I Sverige har man även kommit ganska långt med bullerbekämpning. Framför allt har man numera mycket hårda gränsvärden. Utgångspunkten verkar vara att ingen ska utsättas för oönskat ljud. Det är en intressant tanke, som i sin förlängning naturligtvis är helt absurd - särskilt i en stad. Jag bor i en stad, det är fullt av ljud - vissa önskade, andra oönskade. Jag kan knappast kräva att just mina oönskade ljud ska förbjudas, utan att ge andra samma rätt. Resultatet blir en tyst, tråkig stad, fylld av människor som sitter med hörlurar kopplade till TV:n. Jag har träffat personer som på fullt allvar beskrivit lekande barn som buller. Jag har pratat med bar-ägare på Andra Långgatan, som fått en ny granne (som flyttat dit för att området är roligt får man förmoda) som direkt börjar klaga på buller - för att glada människor har trevligt.

På Kungsholmen i Stockholm finns det en bowlinghall. De bowlar och spelar musik. En granne blev störd och klagade. Miljöförvaltningen kunde konstatera att ljudet höll sig inom gränsvärdena. Och där borde allt förstås ha slutat.

Men hör och häpna, Länsstyrelsen tyckte annorlunda. Det spelar ingen roll vilka gränsvärden som finns, det är personens egen subjektiva uppfattning som ska räknas. Tycker någon att det är störande så är det störande. Miljödomstolen höll med. Som Miljöförvaltningen påpekar är detta ett problematiskt förhållningssätt (understatement). Den mest kverulante, ohemule och egocentriske medborgaren blir norm.

Ingen ska behöva bli skadad av ljud (önskat eller oönskat) men alla måste faktiskt ha en hyfsad nivå av tolerans för ljud (önskat eller oönskat) om det här samhället ska fungera.

Relaterat: Yimby EXP ST SvD

Andra bloggar om: , , , , , ,

2008-06-13

Dags för ett nytt miljonprogram

Idag publicerar Tiden en artikel av mig (dock inte den rätta versionen, men det är sådant som händer). Här är den rätta versionen, som har vissa justeringar. I huvudsak är innehållet detsamma.

Ett nytt miljonprogram

Socialdemokratins folkhemsbygge läkte ett splittrat och trasigt samhälle, som var nära att falla sönder i konflikter och klassmotsättningar. En grundsten i det medborgarhem som socialdemokratin byggde från trettiotalet och framåt var bostadspolitiken. Det är därför inte förvånande att bostadspolitikens haveri på sjuttiotalet, i och med miljonprogrammet, så tydligt också kom att symbolisera en kris för det socialdemokratiska folkhemmet. Arbetarnas söner och döttrar hade fått rinnande vatten, frisk luft, ljus och grönska och ändå var de inte lyckliga. De nya glesa bostadsområden som socialteknologerna konstruerat hade alla fysiska bekvämligheter, de var i alla tekniska bemärkelser överlägsna de smutsiga, kalla och trånga arbetarkåkarna. Ändå saknades något. De som hade möjlighet flyttade vidare, ofta in till villamattornas trygga isolering. Livet kröktes inåt och blev allt mer privat. Kvar blev underklassen. Såväl den gamla underklassen som den nya, invandrade, som snart nog fick agera syndabock. Medborgarhemmet började sakta vittra sönder. Det blev allt större skillnad på kelgrisar och styvbarn. Men nu bodde styvbarnen inte längre i kvarteret bredvid utan långt bort, på säkert avstånd(1).

Från borgerligt håll har det varit vanligt att koppla samman funktionalismen med socialdemokratin, men det stämmer endast i en historisk mening. Att miljonprogrammets färg inte var röd, utan grå, är mer än en ordlek. Socialdemokratin influerades förvisso, liksom många andra politiska ideologier, av den scientistiska tendensen i 1900-talets tänkande. Övertygelsen att man genom teknisk och organisatorisk kontroll kunde planera fram Utopia, att samhället kunde analyseras och administreras som en maskin(2). Inom stadsbyggandet avspeglas denna kyliga instrumentalism smärtsamt tydligt i de funktionalistiska bostadsenklaverna. Det är ingen slump att dessa områden, som ofta upplevs som röriga och svårnavigerade på marknivå, ser så harmoniska och välbalanserade ut när man betraktar dem uppifrån, så som planeraren sett dem på ritbordet(3).

Men det finns något bakvänt i kopplingen mellan socialdemokratin och funktionalismen. Det dåliga, likriktningen, bristen på social och ekologisk insikt, den teknokratiska arrogansen, det skyller man på socialdemokratin, medan det goda, att vanligt folk faktiskt fick bostäder med god standard, tillskrivs funktionalismen. Det är onekligen dags att vända på perspektivet. Det var planeringen det var fel på, inte politiken.

Idag talar man gärna om blandstad, dvs. funktionellt integrerad, tät och dynamisk stadsmiljö, även om man sällan gör mer än halvhjärtade försök att faktiskt bygga den(4). Det finns fortfarande alldeles för många regler och restriktioner som hindrar, trots att kvartersstad uppenbarligen är mycket mer attraktiv än lamellhusbebyggelse(5). Dessutom är inte bara juridiken, utan även byggindustrin och arkitektutbildningarna fortfarande strukturellt anpassade till den glesa bilstadens morfologi(6). Men mycket går ändå åt rätt håll, om än väldigt långsamt. Värre är det med den sociala segregeringen. Den klassmässiga skiktningen har inte bara ökat i ekonomiskt avseende, utan även rent fysiskt. På samma sätt som socialdemokratin alltid kämpat för att utjämna de ekonomiska klassklyftorna, måste vi försöka utjämna de geografiska klassklyftorna. En verklig blandstad måste också vara en socialt blandad stad.

Det finns säkra sätt både att förhindra och att skapa social blandning. "Marknadshyror" är ett säkert sätt att förhindra. På en marknad där det råder oligopol på producentsidan och konsumenten riskerar hemlöshet finns inga "marknadshyror", där finns bara ockerhyror. Oavsett om de oattraktiva lägenheterna blir billigare eller om de attraktiva lägenheterna blir dyrare, så förstärks den sociala segregeringen. Ett säkert sätt att skapa social blandning är därför att stärka och utveckla allmännyttan, så vi får fler billiga hyresrätter. Bygga mer, men också bygga mer attraktivt. Lösningen är alltså inte att höja priserna i attraktiva områden utan att göra fler områden attraktiva genom stadsmässig urbanisering. Ett säkert sätt att förhindra social blandning är att bygga hus med låg prisvariation. Har alla lägenheter i ett område samma prisnivå, samma utrustning och samma utsikt, så kommer samma samhällsklass att bo i dem. Ett säkert sätt att skapa social blandning är därför att bygga varierat, i slutna kvarter och undvika uppbrutna punkt- och lamellhusplaner. Men även om det finns säkra sätt både att förhindra och att skapa social blandning så är det tyvärr bara sätten att förhindra som är enkla. Sätten att skapa är svårare, de kräver att vi förändrar stadsbyggandets juridiska och ekonomiska strukturer. Det kommer att kosta, men det är värt priset. Vår nuvarande regering verkar tillfreds med att administrera privatiseringen och uppsplittringen av medborgarhemmet. Vi som inser att ett samhälle utan en grundläggande medborgerlig tillit och solidaritet saknar överlevnadsförmåga måste välja den svåra vägen. Låt oss reparera skadorna och åter börja bygga medborgarhemmet, hög och låg, sida vid sida. Men denna gång utan funktionalismens sociala och ekologiska skygglappar. Samma grundläggande politik, men med en annan planering. Ett nytt miljonprogram, men denna gång integrerat, varierat, tätt och blandat.

(1) jfr Martin Hedenmo, Fredrik von Platen, Bostadspolitiken, Boverket 2007.
(2) Sten O. Karlsson, Det intelligenta samhället, Carlssons förlag 2001.
(3) Anna-Johanna Klasander, Suburban Navigation, CTH 2003.
(4) Eva Bergdahl, Magnus Rönn, Planering för funktionsintegrering, CERUM 30:2001.
(5) Johan Rådberg, Attraktiva kvarterstyper, KTH 2000.
(6) Anders Hagson, Stads- och trafikplaneringens paradigm, CTH 2004.

Andra bloggar om: , , , , , ,

2008-06-12

Stoppafralagen.nu

Kampanjsidan mot FRA-lagen - stoppafralagen.nu - är väl värd ett besök. Där finns mycket information om vad regeringens proposition innebär för integritet och rättsstatlighet i vår demokrati. Det finns också länkar till alla de remissinstanser, politiska partier (s, v, mp) och andra intresseorganisationer som avvisat förslaget. Internet är fantastiskt, det är lätt att få tag på information och kommunicera, och för oss som lever i en demokrati är det för det mesta helt ofarligt. Så passa på nu innan tisdag!

Läs mer här: PM1 PM2 PM3 PM4 PM5 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 DN11 DN12 AB1 AB2 EXP1

Andra bloggar om: , , , ,

Do you really want to hurt me Irland?

Och håller vi alla förstås tummarna för att Irland tar sitt förnuft till fånga och röstar igenom Lissabonfördraget ikväll. EU-projektet överlever förstås även en nej-seger men för dem av oss som önskar oss ett federalt Europa någon gång i framtiden så kommer den framtiden att bli ännu mycket mer avlägsen.

Den irländska kampanjen ställer två saker i blixtbelysning:

1. Svagheterna i folkomröstningsinstrumentet - direktdemokrati är inte den enda sortens demokrati och det är definitivt inte den bästa sortens demokrati när folket (demos) utgörs av miljontals människor och styret (kratein) innefattar den oändligt komplexa struktur som en modern stat är.

2. Det politiska etablissemangets misslyckande att etablera en nyanserad, intelligent och rationell politisk diskurs om EU-projektet. Istället får vi den sämsta sortens polarisering - ballonger och cirkus på ena sidan och hat och galla på den andra. Vi måste alla, oavsett vad vi tycker om EU, ta vårt ansvar inför Europavalkampanjen här i Sverige.

Andra bloggar om: , , , ,

2008-06-10

Carlgren vs. Reinfeldt

Miljöminister Andreas Carlgren tar nu bladet från munnen och erkänner att vi behöver en rejäl och snabb utbyggnad av järnvägen. Till skillnad Reinfeldt verkar Carlgren inse att det är järnvägen, och inte bilen, som är framtiden. Vi får hoppas att han förmår övertyga statsministern.

De borgerliga har bland annat fått hård kritik för att prioritera ned tågtrafiken. Men nu ger Andreas Carlgren klart besked: ett mer klimatsmart resande är avgörande för att klara utsläppsmålet, och det krävs en ”kraftig” utbyggnad av järnvägen.

– Vi är ett land med stora avstånd, och för långväga persontransporter kan tåg vara väldigt konkurrenskraftigt. Det kommer också att behövas mer godstransporter, både på järnvägen här i Sverige, men också genom att vi knyter ihop järnvägsförbindelserna genom Europa.

En enig klimatberedning föreslog i sitt betänkande en storsatsning på järnvägen: utökad kapacitet för såväl gods- som persontransporter med minst 50 procent till 2020. Det är en ambitionsnivå som miljöministern nu ställer sig bakom.

– Om man ser järnvägen som en del i hela Sveriges transportsystem, så gör jag bedömningen att en kapacitetsökning i ungefär den storleksordningen är både möjlig och nödvändig.

Enligt Banverkets beräkningar skulle en sådan satsning totalt kosta 136 miljarder kronor under de kommande tio åren, och möjliggöra startskottet för paradprojekt som Ostlänken och Västlänken. Att utöka godstrafiken på järnväg med 50 procent skulle leda till minskade utsläpp med en miljon ton koldioxid.

Andreas Carlgren hamnar dock på kollisionskurs med statsminister Fredrik Reinfeldt, som avfärdat klimatberedningens förslag. ”Vad jag kan bedöma så är det orealistiskt med en sådan snabb utbyggnad”, sade han till TT i februari.

– Jag tror inte att det kommer att råda så stor motsättning när vi går igenom underlaget. Utredningen var väl inte riktigt färdig när han sade så där.


Nåja, vi får väl se hur det går. Infrastrukturprojekt som Västlänken är förvisso helt nödvändiga, det medger ju till och med borgerliga kommunpolitiker. Men kanske har Reinfeldt trots allt rätt i att utredningens förslag är "orealistiskt" - så länge vi har vår nuvarande statsminister...

För övrigt är YimbyGBG up and running...

Andra bloggar om: , , , , , ,

2008-06-07

YimbyGBG

Idag smygstartar YimbyGBG, ett opolitiskt nätverk för alla oss som vill ha fler täta, levande stadsmiljöer i Göteborg. Det är onekligen hög tid.

Det byggs alldeles för lite och för dyrt: bostadsbristen är skriande, särskilt för unga och lågbetalda.

Det byggs ekologiskt ohållbart: isolerade bilberoende bostadsöar leder till ökad bilism och avgaser, dessutom förbrukas värdefull natur- och jordbruksmark i onödan genom sprawl. Vi behöver en gång- och cykelvänlig stad.

Det byggs ekonomiskt ohållbart: Göteborgsregionen behöver fler människor och en tätare kärna för att kunna öka sin tillväxt och undvika stagnation. Utglesning leder till ökade kostnader för infrastruktur (el, vatten, avlopp, vägar etc).

Det byggs socialt ohållbart: Människor och samhällsklasser segregeras allt mer, inte bara ekonomiskt utan även geografiskt, attraktiva stadsdelar blir medelklassghetton. Medborgarandan urholkas när olika samhällsgrupper inte lever sida vid sida, utan reser murar emellan sig.

Och detta händer trots att alla ansvariga bedyrar att man vill bygga socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar blandstad. Det är alltså dags att gå från ord till handling. Men då behövs ett opinionstryck. Vi måste börja bry oss om stadsbyggnad. Det är framtidens verklighet vi bygger.

Gå med i YimbyGBG:

Facebook: YimbyGBG

Webb: http://gbg.yimby.se

Andra bloggar om: , , , , , ,

2008-06-01

HBT-S

Idag avslutades HBT-festivalen här i Göteborg, vi i socialdemokraternas HBT-förening stod på Järntorget igår och idag och pratade med folk, tillsammans med bl.a. Unionen och GBG Bear Club. Det var ganska lugnt i sommarvärmen. Särskilt roligt var naturligtvis att Olof Svensson, HBT-S-föreningens ordförande och primus motor fick Allan Hellman-priset.

Grattis Olof, du förtjänar det verkligen!


Andra bloggar om: , , , ,

2008-05-28

Diskriminering och polarisering

Stefan Jonsson har de senaste dagarna nagelfarit svensk integrationsdebatt.

Hans slutsats är att det officiella Sverige inte vågar se sig själv i spegeln och erkänna att det förekommer strukturell diskriminering. Enligt Jonsson motarbetas progressiva forskare och organisationer av den borgerliga regeringen. Jag kan hålla med Jonsson om att det verkar råda en backlash för postkolonial forskning just nu, men det är nog (åtminstone delvis) en reaktion på vissa av rörelsens överdrifter och den stundtals oregerligt aggressiva diskursnivån (jfr Kamali). Det senare har bl.a. märkts i talet om strukturell rasism, vilket Jonsson själv verkar underkänna. Istället handlar det enligt honom om homosociala mekanismer som i aggregerad form bildar det vi kallar strukturell diskriminering.

Karl Palmås gillar naturligtvis Jonssons "nerifrån"-ansats, och jag gillar Palmås analys av Jonsson (även om jag tycker att deleuzianerna ibland blir lite väl frikostiga med dualistiska neologismer, oavsett hur "strategiska" de utges för att vara).

Samtidigt är det något beklämmande med Jonssons text. Det är ju tyvärr ofta så att ju känsligare frågor man diskuterar, desto mer polariserat blir samtalet och analyserna. Till slut finns det bara protagonister och antagonister kvar. Den som då tvekar att svära på den "rätta" teorin buntas direkt ihop med "fienderna". Det är outsägligt trist och jag vägrar helt enkelt att acceptera det.

Andra bloggar om: , , , ,

2008-05-26

Socialdemokratisk frihet

Är frihet ett socialdemokratiskt begrepp? Den frågan har diskuterats av många, senast av SSK-bloggen (mycket marxistisk s-förening) och Catti Ullström (klok och välformulerad s-skribent med Burmafokus). Jag håller med Ullström, frihet är definitivt ett socialdemokratiskt begrepp. Men det är inte bara Ullström och jag som tycker det, även Eduard Bernstein håller med:

"Vad åter beträffar liberalismen som världshistorisk rörelse, är socialismen icke blott dess efterföljare i tiden, utan äfven, ifråga om det ideella innehållet, dess legitime arfvinge, såsom det för övrigt visar sig vid varje principfråga, hvartill socialdemokratin har att taga ställning. Så snart någon af det socialistiska programmets ekonomiska fordringar hotat att genomföras på ett sådant sätt eller under sådana omständigheter, att frihetens utveckling därigenom kommit att allvarligt riskeras, har socialdemokratin aldrig dragit sig för att taga ställning däremot.Den statsborgerliga frihetens skyddande har alltid stått högre för densamma än uppfyllandet af den ena eller den andra ekonomiska fordran. Den fria personlighetens utbildande och skyddande är målet för alla socialistiska åtgärder, äfven dem, hvilka till det yttre visa sig som tvångsåtgärder. En noggrann undersökning af dessa ska alltid visa, att det därvid är fråga om ett tvång, som ska öka samhällets allmänna frihet, d.v.s. skänka frihet åt vidare kretsar och mera frihet, än det borttager. Den lagstadgade normalarbetsdagen t.ex. är faktiskt en bestämmelse om minimifriheten, ett förbud att dagligen sälja sin frihet för en längre tid än ett bestämdt antal timmar och står såsom sådant i princip på samma grund som det äfven af liberalerna gillade förbudet att för lifstiden sälja sig till personligt slafveri."

Ur Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter

Andra bloggar om: , , , ,

2008-05-20

Strategi-Vision 0-1

Föreningen för samhällsplanering (FFS) hade årsmöte igår hos sweco. Mika Määttä, professor i stadsgestaltning, höll ett kortare föredrag om visioner i stadsbyggandet. Enligt Määttä ska den glesa, bilberoende sprawlstad som byggts efter andra världskriget inte ses som en olycklig slump eller som en spontant framvuxen ordning. Det är faktiskt ett direkt resultat av funktionalismens katastrofala stadsbyggnadsvisioner. Som motbild framhöll Määttä den täta blandstaden av europeisk modell. Määttä efterlyste också fler visioner i stadsbyggandet.

Även om jag sympatiserar med Määttäs syn på stadsbyggnadsfrågor, är jag tveksam om det som behövs verkligen i första hand är fler visioner. Är det något som är lätt att formulera så är det högtflygande visioner för hur vi ska leva i framtiden. Och det är inget fel med det, absolut inte. Men det som verkligen saknas i dagens stadsbyggande är konkreta strategier för hur visionerna ska förverkligas. När Mark Isitt och Anneli Hulthén debatterade på Stadsmuseet, sa Isitt att det saknades visioner i Göteborg. Hulthén svarade då, på sitt karakteristiskt syrliga sätt: "Visionerna finns i budgeten, men det är väl för tråkigt för dig". För det blev hon naturligtvis utbuad av publiken, men det är likväl sant.

De politiskt förankrade visionerna finns faktiskt i budgeten och i översiktsplanen. Vi har politisk enighet om att bygga tät, integrerad blandstad. Det tycker jag är en strålande vision. Problemet är att man också måste formulera konkreta strategier för hur den visionen ska förverkligas. Hur ska det gå till, rent praktiskt? Vilka politiska beslut krävs för att vi ska nå dit? Vilka ekonomiska, tekniska och juridiska system behövs för att visionen ska bli verklighet? Behöver vi en tvingande "kodning" av framtida exploatering (maxnivå för antalet p-platser, miniminivå på exploateringstal, antal lägenheter, våningar, lokaler etc)? Utan konkreta strategier kan vi hålla på och rita blandstadsvisioner tills oljan tar slut innan något kommer att hända.

Ett exempel på en konkret åtgärd presenteras av Anders Hagson, som skrivit en studie om handelsetableringar. Sådana konkreta strategier är förstås mycket effektivare än fler familjen Jetson-fantasier. Men också betydligt obekvämare. För ska man ta ställning till dem så tvingas man börja argumentera rationellt.

Andra bloggar om: , , , , , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...