2010-01-28

Typologiskt trauma

Debattartikel i Arkitekten

Sveriges arkitektkår verkar lida av ett typologiskt trauma. Det är annars svårt att förstå varför diskussionen om kvartersstad kontra husipark utlöser så häftiga reaktioner. Ståhles och Ekelunds klargörande analys i Arkitekten 11/2009 är därför välkommen. De har helt rätt i att typologier varken är goda eller onda per se. De har också rätt i att form inte determinerar funktion. Kvartersstad (gathus, slutna kvarter, öppet gatunät) ger inte automatiskt funktionsblandning, lika lite som husipark (punkthus/lameller, uppbrutna kvarter, slutet gatunät) automatiskt ger optimala solvinklar.





Kvartersstad respektive husipark enligt Stadsbyggnadskvaliteter (SBK Göteborg)

Men av det följer inte att typologierna är utbytbara. Olika typologier ger nämligen helt olika förutsättningar, rent fysiskt. Prioriterar man optimala solvinklar är husipark helt enkelt ett mer rationellt val än kvartersstad. Prioriterar man å andra sidan optimal funktionsblandning är förhållandet det motsatta. Kvartersstad ger maximal bruttoarea i gatuplan för publika lokaler och ett flexibelt och integrerat gatunät som underlättar stråkbildning. Det är inte ideologi. Det är fysik. Hur man ska värdera typologiernas konsekvenser är en normativ fråga men själva konsekvenserna är empiriska.

Idag bor hälften av Sveriges befolkning i villa och radhus, de flesta andra i någon form av husipark. Man åker bil och handlar i externa köpcentrum. Det vidsträckta SCAFT-landskapet är den fullständigt dominerande stadsformen i vårt land. Så kommer det också att vara under överskådlig tid. Dessutom är alla ekonomiska, juridiska och administrativa system inriktade på att fortsätta producera gles bilstad. De som av olika, mer eller mindre apokryfiska, anledningar ogillar tät, funktionsblandad kvartersstad behöver alltså inte oroa sig, det kommer att ta många generationer innan man uppnått en rimlig balans mellan typologierna.

Våra städer står inför enorma problem med segregation, bostadsbrist och stadsutglesning. Vi behöver arkitekter med ett rationellt förhållningssätt till typologier och vi behöver bygga mycket mer kvartersstad. Inte för att det är Den Goda Staden (vad det nu betyder), utan helt enkelt för att det ger bäst fysiska förutsättningar för tät, levande, gång- och cykelvänlig blandstad. Och det har vi alldeles för lite av.

Andra bloggar om: , , , , , ,

2010-01-25

En stad som håller ihop

Krönika i NyTid

Sveriges städer blir allt mer segregerade. Avstånden mellan medborgarna ökar och de gemensamma mötesplatserna försvinner. Det är en farlig utveckling, för när den sociala tilliten vittrar sönder eroderas de fundament som samhället vilar på. Ett hållbart samhälle är ett samhälle som håller samman. Men nu slits det i stället isär. En viktig uppgift för en socialdemokratisk stadspolitik är därför att bygga integrerade städer. Städer där medborgarna möts och har nära till varandra. Där vi kan se varandra i ögonen och inte bara skymta varandra bakom bilrutan.

När segregationen uppmärksammas hamnar tyngdpunkten ofta där symptomen är som tydligast. Där bilarna brinner. Men vill man lösa ett problem måste man komma tillrätta med dess orsaker, inte bara dess symptom. Segregationen uppstår inte där vi ser den. Som bostadsforskaren Roger Andersson har visat så är det inte främst inflyttningen av ekonomiskt svaga hushåll till storstädernas betongförorter som driver segregationen, utan utflyttningen av ekonomiskt starka hushåll till bilberoende villaområden. De mest segregerade områdena är inte miljonprogrammen i storstädernas utkanter, utan kranskommunernas småhusenklaver.

I tillväxtregionerna är kampen om medelklassen hård. Kommunal konkurrens har lett till ett stadspolitiskt rat race, där den som tar minst samhälleligt ansvar vinner. Det är en utveckling som måste brytas. Vill vi verkligen bygga integrerade städer så måste vi sluta bygga segregerade villamattor och bilberoende köpcentrum som förutsätter enorma och kostsamma infrastruktursystem för att fungera. Det är varken socialt, ekologiskt eller ekonomiskt hållbart.

Det kommer att finnas plats för småhus även i framtiden - i täta, integrerade och funktionellt blandade stadskvarter. Men enklavernas tid är förbi. En socialdemokratisk stad är en tät och blandad stad. En hållbar stad. En stad som håller ihop.


Relaterat:
Tankar från roten "Var är storstadspolitiken?"

Andra bloggar om: , , , , , ,

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...