2010-01-28

Typologiskt trauma

Debattartikel i Arkitekten

Sveriges arkitektkår verkar lida av ett typologiskt trauma. Det är annars svårt att förstå varför diskussionen om kvartersstad kontra husipark utlöser så häftiga reaktioner. Ståhles och Ekelunds klargörande analys i Arkitekten 11/2009 är därför välkommen. De har helt rätt i att typologier varken är goda eller onda per se. De har också rätt i att form inte determinerar funktion. Kvartersstad (gathus, slutna kvarter, öppet gatunät) ger inte automatiskt funktionsblandning, lika lite som husipark (punkthus/lameller, uppbrutna kvarter, slutet gatunät) automatiskt ger optimala solvinklar.





Kvartersstad respektive husipark enligt Stadsbyggnadskvaliteter (SBK Göteborg)

Men av det följer inte att typologierna är utbytbara. Olika typologier ger nämligen helt olika förutsättningar, rent fysiskt. Prioriterar man optimala solvinklar är husipark helt enkelt ett mer rationellt val än kvartersstad. Prioriterar man å andra sidan optimal funktionsblandning är förhållandet det motsatta. Kvartersstad ger maximal bruttoarea i gatuplan för publika lokaler och ett flexibelt och integrerat gatunät som underlättar stråkbildning. Det är inte ideologi. Det är fysik. Hur man ska värdera typologiernas konsekvenser är en normativ fråga men själva konsekvenserna är empiriska.

Idag bor hälften av Sveriges befolkning i villa och radhus, de flesta andra i någon form av husipark. Man åker bil och handlar i externa köpcentrum. Det vidsträckta SCAFT-landskapet är den fullständigt dominerande stadsformen i vårt land. Så kommer det också att vara under överskådlig tid. Dessutom är alla ekonomiska, juridiska och administrativa system inriktade på att fortsätta producera gles bilstad. De som av olika, mer eller mindre apokryfiska, anledningar ogillar tät, funktionsblandad kvartersstad behöver alltså inte oroa sig, det kommer att ta många generationer innan man uppnått en rimlig balans mellan typologierna.

Våra städer står inför enorma problem med segregation, bostadsbrist och stadsutglesning. Vi behöver arkitekter med ett rationellt förhållningssätt till typologier och vi behöver bygga mycket mer kvartersstad. Inte för att det är Den Goda Staden (vad det nu betyder), utan helt enkelt för att det ger bäst fysiska förutsättningar för tät, levande, gång- och cykelvänlig blandstad. Och det har vi alldeles för lite av.

Andra bloggar om: , , , , , ,

3 kommentarer:

  1. I såväl förtätade kvartersbyggda nyare bostadsområden som i äldre "blandstadsdelar" finns besvärande bil-, buss- och spårvagnstrafik. Är det något som arkitekter funderar på?

    SvaraRadera
  2. En levande kvartersstad bygger väl ofta på ett inflöde av människor som inte bor där (ex. Sven Markelius schemaplan för ABC-förorterna)? Annars kan man väl anta att kvartersstaden känns öde? Är det verkligen önskvärt att man planerar för att det finns människor som i sin vardag måste söka sig bort från sina husiparker till kvartersstaden för att kunna hitta nöjen? Jag får känslan av att dagens kvartersideal med sin levande miljö är beroende av sov-städernas/kommunernas/förorternas existens.

    Jag menar inte att människor inte ska åka runt till andra stadsdelar, det är nog så viktigt för samhörigheten, men min uppfattning är att kvartersstäderna är nästintill beroende av att människor på annat håll saknar valmöjligheten att ha en levande närmiljö.

    Är jag helt ute och cyklar?

    SvaraRadera
  3. @ jacob: Nja, cyklar och cyklar... Men jag är inte säker på att jag förstår dig helt och hållet.

    En levande kvartersstad bygger väl ofta på ett inflöde av människor som inte bor där (ex. Sven Markelius schemaplan för ABC-förorterna)? Annars kan man väl anta att kvartersstaden känns öde?

    Ja, det låter rimligt.

    Är det verkligen önskvärt att man planerar för att det finns människor som i sin vardag måste söka sig bort från sina husiparker till kvartersstaden för att kunna hitta nöjen?

    Nej, det är ju bl.a. just därför jag tycker att man ska kunna förtäta husipark med funktionsblandad kvartersstad. Så blir alla stadsdelar roliga.

    Jag får känslan av att dagens kvartersideal med sin levande miljö är beroende av sov-städernas/kommunernas/förorternas existens.

    Det fanns täta, funktionsblandade kvartersstäder långt innan det fanns husipark. Och idag finns det på många ställen ingen kvartersstad, utan bara sprawl med villor, punkthus och köpcentrum utspridda över stora områden. Det ena förutsätter inte det andra.

    Jag menar inte att människor inte ska åka runt till andra stadsdelar, det är nog så viktigt för samhörigheten, men min uppfattning är att kvartersstäderna är nästintill beroende av att människor på annat håll saknar valmöjligheten att ha en levande närmiljö.

    Visst kan man tänka sig att intensiteten i den täta staden blir större just för att det finns så lite av den. Men det är ju knappast ett argument mot att bygga mer av den, eller hur?

    Poängen är ju inte att bara konstatera att tät, funktionsblandad kvartersstad är bra och rolig. Poängen är ju att se till att fler får ta del av den, genom att man tillåts använda den typologin när man förtätar andra områden.

    Men då måste man bearbeta det typologiska traumat... :)

    SvaraRadera

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...