2013-09-23

Dags att starta STV!



I veckans Ny Tid har jag en Rothsteinesque rant om massmediernas urartning och föreslår att partiet startar en webb-tv-kanal (STV) för att kunna föra ut mer komplexa resonemang till medborgarna. Någon barmhärtig själ har klippt ner texten till hälften innan publicering men så här såg den ut från början:

Vår demokrati bygger på en levande politisk offentlighet. Gemensamma arenor där vi medborgare kan ta del av och delta i öppna diskussioner och debatter om viktiga samhällsfrågor med varandra och våra folkvalda representanter. De senaste årens digitala utveckling har gett allt fler människor redskap för att bidra till denna offentlighet och även mångdubblat antalet offentliga rum, framför allt tack vare internet. På det hela taget är det en mycket positiv utveckling. Men det finns också problem. Många arenor tenderar att bli allt mer homogena, man sluter sig inåt i sina grupper och avgränsar sig utåt mot de som tycker annorlunda. De stora gemensamma arenor som de gamla massmedierna erbjuder fyller därför fortfarande en viktig funktion i den politiska offentligheten. Det är ofta där som den politiska dagordningen sätts.

Tyvärr har de senaste årens utveckling även inneburit att massmedierna blivit allt mer slimmade organisatoriskt och snuttifierade innehållsmässigt. Det är många som slåss om mediekonsumenternas uppmärksamhet och konkurrensen leder till ett uppdrivet tempo. Våra folkvalda förväntas komma med allt kortare och klatschigare svar på frågor som formuleras allt mer enkelspårigt och konfrontativt. Resonerandet och analyserandet anförtros istället utvalda mediepersonligheter som ges gott om tid att spelteoretiskt filosofera över de korta repliker som de folkvalda lyckats klämma ur sig. Denna tendens är tyvärr inte minst tydlig inom public service.

Samtidigt med denna utveckling har socialdemokratin i det närmaste avvecklat sin mer resonerande opinionsbildning, till förmån för ren propaganda. De få medier som man fortfarande förfogar över lever ständigt på svältgränsen. Det är hög tid att vända den utvecklingen. Bristen på kvalitativ massmedial politisk offentlighet är nämligen inte bara ett generellt demokratiskt problem, utan drabbar även socialdemokratin specifikt. Ska medborgarna ha en chans att kunna ta ställning till vår politiska agenda så måste de få möjlighet att ta del av de ideologiska och forskningsbaserade resonemang som ligger bakom. Då räcker inte tiosekunders klipp med förenklade frågeställningar.

Ett enkelt sätt att börja bygga en sådan alternativ offentlighet vore att starta en webbtv-kanal i Aip/Nytids regi: STV. Det är dock oerhört viktigt att det inte blir en propagandamegafon, utan att det publicistiska oberoendet respekteras. Det är en helt nödvändig förutsättning för att det ska vara möjligt att skapa ett kvalitativt offentligt rum för reflektion och debatt med fokus på arbetarrörelsens hjärtefrågor. Man kan börja i all enkelhet med en tekniker, en kamera och några stolar. Den redaktionella kompetensen finns redan på tidningen. Till en blygsam kostnad, högst någon procent av valbudgeten, så skulle man då få möjlighet att nå ut till medborgarna med mer än strömlinjeformade fraser. Det skulle kosta väldigt lite men betyda väldigt mycket. Det är dags att starta STV!

2013-09-16

Vänsterurbanism


I senaste numret av Arena som kommer ut nu i dagarna så har jag skrivit en längre text om behovet av en rödgrön stadspolitik i Stockholm. Jag uppmanar de rödgröna att anamma Ola Anderssons analys i "Vykort från Utopia" och att låta sig inspireras av de rödgröna i Göteborg, som kämpar för att förvandla sin glesa bilstad till en tät, levande blandstad. Vägen framåt, mot en hållbar och jämlik stad, är inte enkel och kommer att kräva en hel del rannsakande av gamla förlegade dogmer.

Här är texten:

Sommarens händelser i Stockholms förorter har på ett smärtsamt sätt visat behovet av en rödgrön stadspolitik i huvudstaden. Nedmonteringen av den sociala bostadspolitiken har pågått under flera decennier. Åratal av lågt bostadsbyggande har skapat en allt värre bostadsbrist. Samtidigt står Stockholm inför en enorm befolkningstillväxt. 2030 kommer man att ha en halv miljon fler invånare. Men renoveringsbehov och den kraftiga befolkningsökningen innebär också möjligheter att skapa en mer hållbar, jämlik och integrerad stad. Om man gör rätt. En genomtänkt stadspolitik borde därför vara en av de absolut viktigaste frågorna för den rödgröna oppositionen. Men tyvärr så saknar man fortfarande en sammanhängande vision för stadens utveckling.

När Stockholm nu växer med ett helt Göteborg fram till 2030, så finns det lärdomar att dra från det befintliga Göteborg. Där kämpar man från den rödgröna majoritetens sida med att ställa om den glesa, segregerade bilstaden till en tät, integrerad blandstad. Det är långtifrån smärtfritt, men man försöker. Där går trängselskatterna framförallt till investeringar i kollektivtrafik och är inte vikta för gigantiska satsningar på miltals av motorvägstunnlar, som Förbifarten, vars främsta effekt kommer att bli ännu mer stadsutglesning. Där har man infört stopp för ny externhandel. Där värnar man ett stort kommunalt bostadsbestånd. Där vill man binda samman staden med fler täta, levande och integrerade stadskvarter och stadsparker. Så ser det nya Göteborg ut som de rödgröna vill bygga i det gamla Göteborg. Men vad vill man i Stockholm?

Som tur är så finns en utmärkt vision för Stockholms utveckling, som bara väntar på att plockas upp och användas. Arkitekten Ola Anderssons bok Vykort från Utopia, som kom förra året, innehåller ett progressivt manifest för en kosmopolitisk storstad, som oppositionen borde anamma rakt av. Men det kräver att man vågar släppa taget om några heliga kor. Miljöpartiet måste acceptera att en del av de grönområden som drar isär staden behöver ersättas med sammanhängande stadsmiljöer. Vänsterpartiet måste acceptera att den modernistiska stads- och trafikplaneringen på många ställen behöver förändras utifrån dagens kunskap om hur man skapar fungerande stadsstrukturer och trafiklösningar. Och Socialdemokraterna måste acceptera att det inte är fler utspridda villaområden, externhandelsplatser och motorleder som Stockholm behöver utan fler täta, blandade stadskvarter och ett integrerat gatunät. Det kommer att bli jobbigt.

För trots att de flesta politiker och planerare idag säger att de vill bygga annorlunda, så sitter gamla vanor och idéer i ryggmärgen. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman har kallat det för "frusen ideologi". Gamla idéer som stelnat i lagar, normer och värderingar och på det viset fortsätter styra vårt handlande, långt efter det att idéerna själva har förkastats. Den politiska oförmågan att stoppa ett vansinnesprojekt som Förbifarten är ett tydligt exempel. Traditionens makt är stor. Under 1900-talet har våra politiker och planerare gjort allt för att undvika att skapa sammanhängande och integrerade storstäder. Urbaniseringen har istället spridits ut på en oöverskådlig mängd segregerade och isolerade öar av bebyggelse inom pendlingsavstånd från centrum. Resultatet av denna stadsbyggnadsdoktrin är bland annat sämre kollektivtrafik, ökande massbilism, tilltagande segregation, miljöförstöring och skenande infrastrukturkostnader. Detta är naturligtvis en fruktansvärd misshushållning med våra gemensamma resurser. Det är uppenbart att framtidens stad måste byggas tätare och mer funktionsblandad. Det handlar inte om någon sorts konservativ stadsnostalgi som vissa hävdar, utan tvärtom om den radikala insikten att ytterligare stadsutglesning och bilberoende varken är socialt, ekonomiskt eller ekologiskt hållbart.

Samtidigt är det ju många som gillar den glesa staden. Skribenter som Per Wirtén och Johanna Langhorst har gjort sig till språkrör för kärleken till förorten. De har helt rätt i att delar av förortskritiken bottnar i ett klassförakt som stigmatiserar miljonprogrammets invånare och att det finns en blindhet för de kvaliteter som dessa områden de facto har. Även diskurskritiker som Karin Bradley och Moa Tunström har väckt uppmärksamhet med sina studier av hur ytterstaden framställs i förhållande till innerstaden. På olika sätt har de alla bidragit till en mer nyanserad diskussion om stadens planering. Det är dock viktigt att komma ihåg att bebyggelsestrukturer inte bara är markörer för olika positioner i diverse diskurser. De är också konkreta, materiella fenomen i den fysiska verkligheten. Som sådana har de konkreta, materiella och empiriskt observerbara effekter. Alldeles oavsett hur de omtalas i olika diskurser. Det tenderar de som ger sig ut till den glesa stadens försvar att glömma. En rödgrön vänster kan inte heller nöja sig med att bara försöka förändra hur man pratar om verkligheten. Man måste också försöka förändra den rent materiellt. Och då behövs mer än diskursteori. Då behövs materiella, empiriskt underbyggda ingrepp i människors fysiska verklighet, dvs. konkret stadsplanering.

För ett av de största problemen med den föraktfulla förortskritiken är att den låser debatten i ett ställningskrig mellan innerstad och ytterstad, som om valet var det ena eller det andra. Men det finns inget sådant val. Oavsett vad man personligen känner för den enorma, glesa förortsring som anlades under 1900-talet så innehåller den en stor majoritet av alla bostäder. Runt 80 procent av befolkningen i tätorten Stockholm bor idag utanför tullarna och den andelen kommer bara att öka. Den glesa staden riskerar inte att försvinna, även om hela den framtida befolkningstillväxten samlas i nya täta, sammanhängande stadskvarter. En mer yteffektiv förtätning innebär tvärtom bara att en större del av den glesa stadens miljöer kan bevaras. Den glesa staden kommer under all överskådlig framtid att utgöra majoriteten av stadslandskapet. Nej, den avgörande frågan handlar istället om var och hur framtidens stockholmare ska få plats inuti den befintliga staden. Ska vi renovräka hela stadsdelar genom storskaliga och enhetliga ”saneringar” samtidigt som vi fortsätter sprida ut ny bebyggelse lite här och var, vilket långsamt kommer att förstöra förortens befintliga kvaliteter? Eller ska vi skapa variation genom småskaliga renoveringar och långsiktigt knyta samman staden med nya levande stadskvarter? Det senare är vad Ola Andersson föreslår och det som borde vara det självklara alternativet för den rödgröna oppositionen. Det är hög tid att bestämma sig. Vill vi använda renoveringsbehovet och den kraftiga befolkningsökningen under de kommande tjugo åren till att förvärra dagens problem? Eller ska vi använda dem för att börja sammanfoga en splittrad stad? Valet borde vara enkelt.

arkivlänkar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...